Nå. Den värsta bitterheten över uteblivna snigelyngel är nu överkommen. Om man får lov att ljuga. Vilket man såklart i vanligheten inte alls får men i ovanligheten precis just här till exempel så får man ljuga precis hur mycket man vill när det kommer till bitterhet. Jag har alltså slutat vara ledsen över att det inte blir små Lyckobebisar och glatt skuttat vidare i värmen *ljug*.
Nåja. Skuttat vidare har vi gjort. Vi har ju inte så mycket val när det kommer till saker man inte kan förändra. Och för att vara både ledsen och bitter så har vi faktiskt lyckats ha fenomenalt roligt de senaste veckorna ändå. Vi är rätt bra på det där. Att ha roligt.
Ganska omgående anmälde vi oss till ännu en omgång Out n’ out endurance - fysträning med hund. Vi har alla tre ganska många kilon att göra oss av med. Att vara skendräktig gör visst ingenting för figuren hos nån i det här hushållet. Alltså skuttar vi återigen runt och svettas i skogen och lipar över träningsvärk i hela kroppen mest för jämnan. Tokroligt! Extra trevligt när varje pass numera kan avslutas med ett dopp i sjön!
Förutom det så hade vi postfuskyngelcomeback på agilityfronten samt tältpremiär i Bollnäs i helgen!
Jag har nog tältat ungefär två gånger i mitt liv. En gång vaknade jag av kor som gick genom tältet. Andra gången vaknade jag till hälften dyngsur, till hälften ångkokt halvvägs påväg ut genom innertältet. Ingen av upplevelserna fick mig att investera i ett eget tält om man säger som så.
Men tiden läker alla sår eller gör en bara mer eller mindre dement. Varpå det här med tält numera känns som en alldeles lysande plan.
Dement eller inte. Men en så dålig idé var det inte. Inga kor. Inte dyngsur. Inte ångkokt. Således måste tälpremiären per automatik få anses lyckad!
Snigeldjuret tältade like a pro! När det gick upp för henne att vi faktiskt skulle sova i tältet brast hon ut i ett sånt där pyrrefnitter som får bergertårna att krulla sig, tungflärpet att slå dubbelknut runt halsen och ögonen nästintill ploppa iväg likt pingpongbollar av allt glittrigt ögonbus. Himmel och pannkaka så kul hon tyckte det var. När lyckan lagt sig något (i dubbel bemärkelse) så sov hon lugnt och nöjt på rygg i min armhåla precis hela natten. Helt obrydd av det högljudda studentfirandet och bilburnandet som pågick ett stenkast utanför vår dragkedjeförsedda farstu. Like a pro. Och like a sjukt dålig larmhund med för den delen.
Lusungen var inte lika imponerad. Hon ställde sig resolut vid utgången och undrade när vi skulle sluta töntfnittra och gå och lägga oss inomhus istället. Med stor betoning på just ”hus”. Efter nästan en timmes plågat suckande resignerade hon och tog sin tillflykt in under täcket där hon kränkt rullade ihop sin stukade själ, fnös åt dårskapen och somnade tätt intill.
Matten gick det lite sämre för. Jag har sedan typ hundra år problem med min rygg. Eller ja, jag har en ryggsjukdom som jag de senaste åren håller i schack med motion, spikmatta och smartare val. Luftmadrass var inte ett smartare val. Alltså sparkade den bakut och nattsömnen blev skapligt kortvarig. Till nästa gång får jag tantanpassa sovandet ett uns bättre helt enkelt.
Men i övrigt så var det tokmysigt att tälta med tjejerna och jag ser fram emot nästa äventyr med vår lilla tillplattade Mums-mums till tält.
Tävlingen då? Jodå! Jag var alldeles för trött och ledbruten för att vara nervös vilket har visat sig vara en bra sak. Utebliven nervositet alltså.
Vi diskade oss glatt i de första två loppen tack vare korta raka tunnlar. Avskum till hinderpåfund! Att skicka in Snigel i en sån är som att avfyra en ubåtsmissil i blindo. Ingen kontroll. Ingen hejd. Ingen som vet vart den kommer att slå ner. Det ends man vet är att det mest sannolikt kommer att bli dåligt. Och det blev det. Men hon gjorde mycket annat fint i båda loppen och tog samtliga kontaktfält. Så det så.
I andra hopploppet fick vi flyt och tog oss runt. Förvånandsvärt nog höll vi en första plats fram tills ungefär halva klassen hade kört. Sen halkade vi ner till en fjärde plats som inte bara räckte till en SM-pinne utan även ett CERT! Kors i tältduken liksom!
Sista agilityloppet nollade vi men med alldeles för dålig fart - en 8 plats utan pinne. Men oj så stolt jag är över Snigeldjuret! Hon är fortfarande påverkad av sin hittepådräktighet, vaggar ännu mest fram och dras fortfarande med åtminstonne 0,6 kgs övervikt. I princip ingen träning på 2 månader och väldigt mycket hormonellt ludd i den lilla hjärnan. Och ändå så kändes som att vi faktiskt var på samma planet i alla lopp. Minus tunnelmissilen då. Minus den.
Så trots bitterhet och ledsenhet är vi ganska glada och tokigt taggade på sommarens äventyr och hittepå’n!
