ett extremt fall av följa Snigel

Jamen ibland blir man ju sådär alldeles tårögt larvigt stolt. Och imponerad. Och ganska så himlans chockerad om jag ska vara ärlig. Över vaddå funderar ni kanske på då. Jo, det ska jag berätta.

Snigel har ju som bekant en viss, hrm host, hundmötesproblematik. En problematik som även tenderar att smitta över på Räkan som egentligen inte alls har några hundmötesproblem. Hon lider bara utav ett extremt fall av följa Snigel och gör ovillkorligen precis exakt som Snigel i alla lägen.

Sen Räkan kom så har hundmötesdramatiken faktiskt bara eskalerat, från att efter sommaren hamnat på en alldeles lagom, nästintill behaglig, nivå så sköt ljud och skorpiontaggsfrekvensen i höjden och var och varannan promenad kändes som att bo i en bergsprängare. Det finns flera teorier om vad som triggat igång denna fascinerande ökning, bland annat ny hund i familjen, hormoloner till förbannelse i och med stundande löplömskhet, smärta från rygg och/eller mage, spökålder nummer sjuttitre, slyngelålder, tonårspest, bergermongo. Ja spekulationerna är många och svaren färre.

Så vad har vi gjort åt detta? Jo. Tränat. Tränat och sedan tränat lite till. Och håll i hatten om inte något äntligen verkar ha hänt. Om det nu är löpet eller att utveckling och mognad nu äntligen även hunnit med hennes söta lilla huvud. Men faktum är att vi i dagsläget klarar av 80 % av alla hundmöten med kopplade hundar med som allra mest ett enda "boff". Det vi inte klarar av är hundmöten med lösa hundar. Särskilt hundmöten i naturreservat där man faktiskt förväntar sig att hundar ska vara kopplade och därmed själv blir alldeles jätte förvånad och oförberedd när tre lösa hundar kommer tjohoandes emot en. Sådana hundmöten klarar vi inte av ännu. Särskilt sådana där ägarna inte gör minsta tillstymmelse till att ens försöka kalla in sina hundar och få dem att sluta cirkulera kring mina gapvrålande skorpiontaggsmonster. Nej. På den nivån är vi inte ännu. Och det känner jag faktiskt är helt okej. Vem annars ska då tala om för dem att hundar faktiskt inte får vara lösa i naturreservat om inte Snigel liksom? Vikten av att följa lagar och regler är ju lite utav Snigels expertområde. Hävdar hon å det bestämdaste. Personligen funderar jag lite sådär smått över vilken lagtext det nu är som hon har fått tag på, för förutom just det där med naturreservat så känner jag väl inte det allra störstaste förtroendet för Snigels åsikter om hur folk och fä borde bete sig. Faktiskt inte. Det är liksom lite illa nog att Räkan verkar ha henne som förebild just nu. Tror inte att vi vill att en hel nation gör detsamma. Det skulle bli så gapigt då.

Men framsteg. I enorma proportioner faktiskt. Alltså mycket nöjd matte. Som kommer vältra sig i nöjdheten så länge det här håller i sig. Jajamen.

Så om ni hör något komma vrålandes emot er på promenaden så är det alltså inte vi. Men det kan ju såklart komma att förändras.

Testkör Adaptil lite sådär testigt och fiffigt!

Det faktum att Snigel skäller, kaxar och står i är något som diskuterats tidigare här på bloggen. Bland annat här och här utifall att ni skulle ha missat denna mycket viktiga information. På äkta Berger manér är ju Snigel ytterst uppmärksam på precis allt som händer i hennes omgivning. För att vara helt ärlig är hon nog även uppmärksam på vad som händer i omgivningen i både grannkommunen samt uppe i mörkaste Norrland och ljusaste Sahara också. För sådan koll har hon, jovisst ser ni. Och hon har ända sen hon blev snäppet större än ett mjölkpaket varit väldans duktig på att tala om precis vad hon tycker om saker i sin omgivning. Det hon tycker brukar allra mest och oftast inledas med ett morrskall följt av ett skorpintaggsackompanjerat tokskall med ragg åt alla håll och tassar som lyfter från marken.

Men, vi har ju som nämnt jobbat med detta. Vi började ganska så tidigt med en form av skvallerträning där jag hjälpte henne genom att lägga på signalen "titta", som kom att betyda ungefär "kolla där, nu händer nått, men det är okej, ta en godis istället så kollar vi på det där ihop". Detta har fungerat toppen, förutsatt att hon inte blir överraskad och skrämd av retningen eller att retningen helt enkelt är för stor (en hund som befinner sig närmare än 6 meter brukar vanligens vara det som är allra jobbigast). Och om jag ska vara ärlig så ser jag egentligen inte hennes beteende som ett problem. Det var snarare ganska så väntat att en Berger skulle bete sig såhär. Om jag dessutom ska vara ännu ärligare så är Snigel faktiskt 1000 gånger enklare att ha att göra med än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Men detta hindrar såklart inte att man känner igen problem och väljer att aktivt arbeta med dem. Vilket vi alltså gör.

Allt eftersom vi har tränat så har hon reagerat mindre och mindre på människor och läskigheter i omgivningen. Oftast så blir det aldrig värre än ett "boff" som jag sen kan bryta med ett "titta" de gånger jag inte var snabb nog att säga "titta" innan mötet. Hinner jag säga "titta" så brukar hon förbli tyst och istället titta med viftande svans på den vi möter, för hon gillar ju faktiskt människor. Väldigt mycket. Men ibland är folk lite väl mystifistiskt läskiga och då måste man faktiskt vara på sin vakt. Speciellt om det är mörkt och de har regnkläder på sig. Eller reflexer.

Men just hundar har varit svårt för Snigel. Hon kunde tidigare gå upp så mycket i varv vid ett hundmöte att hon skällde så infernaliskt att hon i princip glömde av att andas och nästintill liknade en fisk som tjippade efter vatten på torra land. Men allteftersom vi tränade så blev hon lättare att bryta. Hon klarade av att ge tusan i hundar på långt avstånd. Hon kunde sluta boffa innan hon tappade andan och lugnt sätta sig bredvid mig och vänta på godis. Detta som sagt på långt avstånd.

På nära håll har retningen fortsatt att vara för stor. Men så för en två tre veckor sedan bestämde jag mig för att köpa hem ett Adaptil halsband. Egentligen inte med något speciellt syfte i åtanke. Jag ser ju inte Snigels beteende som ett problem i den bemärkelsen. Inte heller oroade jag mig nämnvärt över den annalkande nyårshögtiden. Men ändå så kände jag för att äntligen testa detta halsband. Ett halsband jag skrev en hel del om i mitt examensarbete. Ett halsband som jag nog läst alla vetenskapliga studier om. Ett halsband jag dagligen rekommenderar åt kunder på jobbet som har hundar som lider av allehanda stress  eller ångestrelaterade problem. Kort och gott kände jag att det var dags att ta halsbandet för en alldeles egen fiffig testrunda och faktiskt se hur det fungerar på en av mina hundar, en hund som i det här fallet egentligen inte lider av något specifikt problem som så, mer än allmän rasbunden larmighet och ett stänk av toksdrygvalpighet eller två. För i ärlighetens namn så föredrar jag att rekommendera saker jag själv har testat.

Sagt och gjort så satte jag på halsbandet och tänkte inte så mycket på det under den första veckan som gick. Tills jag ganska så exakt åtta dagar senare hade med mig hundarna för en tur i djuraffären. Något som uppskattas enormt av båda två, något som händer ganska så väldigt ofta, men som vanligens oundvikligen leder till ganska så mycket väsen på snigelprylen om utifall att vi skulle få möte med hundar inne i butiken.

Första mötet skedde redan på parkeringen, en mops skuttade glatt ur ett baksäte bara några meter framför Snigeln som inte alls var beredd. En situation som vanligtvis bara kan sluta på ett vis. Ögonen blev som tefat och hon såg ut att förbereda sig på tidernas tokmorrskall, men så fann jag mig och sa "titta", varpå hela Snigeln såg ut att ta ett djupt andetag, skaka av sig argsintheten och vända sig mot mig, sätta sig och invänta belöningen samtidigt som hon gav tusan i mopsen som travade förbi. Huh? och Va? Vad hände?

Väl inne i butiken upprepade sig detta två gånger med andra hundar. En fransk bulldog dök frustande och små grymtande ut från en av gångarna bara nån meter framför Snigel. Snigel tog ett djupt andetag, förberedde sig för att börja frusta och pusta, men sen vände hon upp mot mig, släppte ut luften, satte sig ner och viftade förväntansfullt på svansen samtidigt som ögonen spelade mellan mig och hunden. I totalt sex minuter blev hon sittandes, någon dryg meter ifrån hunden medan jag stod och pratade foder. Helt otroligt!

Åter igen - Huh? och Va? Närkontakt av denna grad har vi aldrig tidigare klarat av utan minst tvåhundrafyrtiotre sekunders tokmorrskall.

Och på den här vägen har det fortsatt ända sen dess. Jag har medvetet tagit med henne till ställen där hon faktiskt kommer att hamna i situationer med retning av denna sort, men resultatet förblir i princip densamma. Nej, hon är inte knäpptyst varje gång, då hade jag blivit orolig. Men hela hennes sätt att hantera mötena samt fokusera på mig har förändrats och blivit mer eftertänksamt och avslappnat. Hon tar sig tid att lyssna på mig och tänka efter innan hon reagerar.

För tydlighetens skull bör jag nog nämna att även innan Adaptilen regelbundet besökte djuraffärer, hundcenter och massa andra retningstäta områden, så det i sig är inget nytt alls.

Självfallet skulle detta också kunna ha med mognad att göra. Självfallet. Men jag tycker att detta har kommit för plötsligt för att verkligen vara det. Och varför skulle valp mogna precis just nu? Sånt borde hon inte alls ha tid med. Så nej, jag tror att det är Adaptilen som faktiskt ger effekt och dämpar stressen.

Skvallrigt värre!

Skvallerträningen fortsätter på liten Snigel och oj vad bra det går (än så länge). Jag använder signalen "Titta!" i situationer jag vet hon kommer reagera med skall, te.x när hon ser en fågel, en hund, en konstig människa eller en fladdrande presenning. Antingen ger jag signalen precis innan hon reagerar (vilket är det optimala) men om jag inte hinner så kan jag även bryta henne med ett "titta!". Då tittar hon på det hon reagerade på, blir tyst och tittar sedan förväntansfullt på mig. Skvallrigt värre!

Hon har de senaste dagarna inte blivit "låst" på en enda läskig pryl, utan har fint och förväntansfullt skvallrat tillbaka. Jag har även sett små tendenser till början på skvaller utan signal vilket jag såklart försöker uppmuntra.

En annan signal jag tränar in på ungefär samma sätt är helt enkelt "Tyst!". Något jag finner mycket användbart eftersom jag får smärre nervösa sammanbrott och konstiga ansiktsspasmer av hundar som bara står och dumskäller. Även detta fungerar än så länge nästintill tokbra och Snigel tystnar oftast på första signalen och vänder sig förväntansfullt mot mig och sätter sig. Tjoohooo säger matte åt det!

Hon är fortfarande ruskigt snabblärd den lilla fisen och har e "will to please" som inte är av denna värld.

Sa jag att hon skäller?

Att Snigel är en ganska så häftig pryl är något som redan etablerats ett flertalet gånger. Att hon är fantastisk, ullig och gullig råder det inga som helsta tvivel om. Att Snigel klarar alla möjliga miljöer utan minsta blinkning är heller ingen hemlighet och hon älskar nästan alla människor hon träffar. Om de inte har varselkläder på sig. Eller går runt och ser mystifistiska ut och som om de egentligen borde ha något bättre för sig. Typ skaffa ett jobb eller så. Sådana människor kan hon skälla på. Speciellt om det är mörkt ute. Eller väldigt tidigt på morgonen. Då är allt extra mystifistiskt.

Något som även förtar hela det ulliga gulliga med hela det söta lilla luddet är att hon, visserligen rastypiskt nog, inte gillar hundmöten. Vare sig på håll eller nära inpå. Då skäller hon. Och skäller. Och skäller. Och skäller. Sa jag att hon skäller?

Kommer hunden nära och ska nosa har hon två lägen: antingen så lägger hon sig på rygg och låter den andra hunden nosa igenom henne, sen är allt lugnt. Eller så backar hon ur sitt eget skinn, ylskriker och hugger i luften.

Hon fungerar tokbra med alla hundar på jobbet. Dem älskar hon. Herr Svarträv och LusHunds syster Myggan var fantastiska och nästan världsbäst. Bonusfamiljens 3 pyrrar är även de det bästa som hänt. Men främmande hundar. Hundar på promenad. De är tokläskiga. Dem måste man skälla på.

Jag är (än så länge) inte speciellt bekymrad över detta egentligen, eftersom jag vet att hon har ett bra hundspråk när hon väl lär känna andra hundar och verkligen tycker om dem hon lär känna. Och hon har inte haft några dåliga erfarenheter med andra hundar som skulle göra henne hundrädd. Men jag vill absolut inte att detta eskalerar. Inte på något vis. Hundar hör liksom till vanligheterna här i Stora Staden. Det finns fler människor som har hundar än människor som har iphones. Och det säger väl nästan allt. Något som däremot inte hör till vanligheterna är hundvett. Det verkar vara utrotningshotat. Lösa hundar, hundaggressiva hundar i flexikoppel, mer lösa hundar som aldrig lyssnat till en inkallning i hela sitt liv,  lösa hundaggressiva hundar och så vidare och så vidare. Suck mutter och stön.

Fler än en gång har jag fått ta LusHund i famnen och skutta iväg fortare än kvickt.

Med detta i åtanke så vill jag hemskt gärna att den lilla Snigeln tar efter LusHunden och lär sig ge blanka den i andra hundar (om hon nu inte skulle vilja bli glad av att se andra hundar, det kan jag också leva med).  När en lös hund kommer galopperandes mot en utan ägare i sikte, vill man hemskt gärna inte ha en hund som hänger sig i kopplet och börjar tugga fradga och attackmorrskälla åt den. Det känns liksom onödigt att provocera fram något i en redan obehaglig situation liksom.


Därmed tänker jag bita detta i stjärtfjädrarna på en gång och därför har vi börjat skvallra. På människor, på hundar, på läskiga stenar och barnvagnar. Allt som enligt Snigel ser mystifistiskt ut. Sådana saker skvallrar vi på. För att göra det lite lättare för henne att klara av det har jag valt att lägga en signal på beteendet. Alltså - jag ber henne "titta" på det som är obehagligt för att sedan belöna och berömma när hon vänder blicken mot mig, från det läskiga. Och det fungerar ganska bra. Så länge inte hundarna kommer för nära. Då får hon än så länge ganska så dålig mottagning och jag hör mest bara sprak knaster och morr på tråden.

Vi åkte till Hundöarna idag, men vi vände faktiskt och gick ut två minuter efter att vi hade kommit dit. Snigel fick sitta i famnen, men jag kände direkt att det inte var någon bra dag att vara där. På tok för mycket hundar och i alldeles för stor storlek för mina tjejer. Snigel var inte ett dugg imponerad och inte ens LusHund såg speciellt glad ut. Så vi gick ut och hämtade en filt i bilen och parkerade oss istället några meter precis utanför grinden för att skvallerträna en Snigel och passivitetsträna en Lus. Perfekt tänkte jag eftersom det råder koppeltvång i hela parken, förutom just öarna, och man därmed inte behöver oroa sig för lösa hundar. Men som nämnt så råder det lika stor brist på hundvett här som det gör på vatten i Sahara, så fler än en lös hund kom glatt skuttandes rakt fram till oss. Snigel var inte ett dugg imponerad och skällde ut dem med råge.  Matte gjorde detsamma med ägare efter ägare. Att det ska vara så svårt att förstå att alla inte vill ha en golden retriever i knät. Hade jag velat ha med lösa hundar att göra så hade jag väl satt mig på insidan av staketet på själva hundön?

Men förutom att hon tyckte att det var oerhört obehagligt med hundar som i stort sett kastade sig över oss så gick träningen väldigt bra. Och om folk bara inte vore analfabeter och faktiskt läste de stora koppeltvångsskyltarna och inte hade sådan otur när de tänkte så är det ett väldigt bra ställe att träna på att skvallra på.

Maaaatteeee....

....Kan jag få en alldeles egen Aussie? Snääälla???

Det är det enda jag hört från Önska halva kvällen. Idag promenerade vi nämligen till djuraffären för att handla mat till fialusen. Som vanligt står jag och pratar med ägaren till butiken om det ena och det andra, Lusen sitter på golvet och ynkar och tycker att livet är trist. Fram tills ägaren nämner att hon har en Aussie på besök. Jag blir så klart super nyfiken och måste få träffa hunden eftersom jag blivit ganska så nyfiken på rasen. Ut ur hundrummet kommer den ljuvligaste Aussie jag sett - fantastiskt fin, och så trevlig att jag knappt vet vad jag ska ta vägen. Önska håller på att trilla baklänges av glädje, hon "möffar", skäller och viftar halvt ihjäl sin lilla svans samtidigt som hon "kramar" Aussien. Har aldrig sett henne bli så överförtjust i en hund hon aldrig träffat innan. Så där halvligger jag på golvet med en Aussierumpa i knäet samtidigt som framdelen busar järnet med Lusen, varvat med att ge mig kramar och nospussar. Helt underbara var dem ihop. Fick nästan bända loss Loppan för att få henne att följa med hem sen. Så ja, Lusen vill ha en Aussie när hon blir stor.

På vägen hem i snöstormen gick Önska klockrent fot i princip hela vägen hem, både lös och kopplad. Senare på kvällen var vi även ute och kampade, hon har varit lite ointresserad av det de senaste dagarna (antagligen efter att lyckan över nya kampisen lagt sig). Men ikväll var hon fantastisk - och apporterade t.o.m kampisen! Dessutom skvallrade hon jätte fint på en katt som sprang över vägen precis framför oss. Hon såg katten, vände sig om och kollade på mig, jag bad henne stanna vilket hon gjorde för att sedan kampa loss som en galning utan att knappt ens snegla mot katten.

SuperLoppan!