nått som liknar agilitypaus...

Ännu mera hurtbullsflås! Jag måste ju sysselsätta mig på något vis när det liksom inte är nån vidare agilitytävlingssäsong för närvarande. Och helt ärligt så känner jag mig inte så ledsen över agilitybristen som jag brukar. Just nu känns det ganska så skönt med nått som liknar agilitypaus (blir fortfarande nån träning per vecka förvisso). Senaste tävlingen var så katastrofalt katastrofal att jag egentligen övervägde att lägga ner hela alltihopet på riktigt liksom. Men mer om det i ett annat inlägg. 

I onsdags klämde jag in ett och ett halvt Coopertest på lunchen. Sist jag gjorde ett sådant test var på gymnasiet, närmare hundra år sedan när jag var en rökare med obehandlad astma. Vill minnas att jag intog samma konsistens och rörlighet som ett ostron efter 700 meter och lyckades knappt dödsrycka mig i mål. Nu kom jag 2350 meter på 12 minuter. Inte bäst på något vis men en skaplig förbättring från mitt astmatiska amöbatillstånd. Ska bli kul att se hur det ser ut om några veckor! 

Igår morse hade jag planerat för en hemmapromenad innan jobbet men efter att ha kikat ut och insett att urkvädret som varat hela veckan fortfarande hängde kvar så kändes en regnslaskig, avgaslerig stadspromenad fruktansvärt deprimerande. Nä. Skog. Vi måste ha skog. Helst varje dag. Och när vi ändå är i skogen så kan vi ju liksom passa på att springa en sisådär 6 km. 

Snigeldjuret hade nån form av totalfnatt. Eller rabies. Från att bruka springa så nära mig att jag bakfotstjongar henne mitt i kokosnöten vartannat steg så flärpte hon iväg ut i skogen fortare än jag hinner tappa bort min bilnyckel. Hon sprang som ett jehu parallellt med mig fast inne i urskogen och var femte meter så kastade hon sig över diket, med ett lyckovrål, ut på min springstig för att fem meter senare kasta sig tillbaka över diket och in i urskogen. Om och om igen. Då och då lyckades hon ramma den intet ont anande Lus med ett vrålfnitter innan hon dök tillbaka in i spenaten för att sen ploppa upp som gubben i lådan några sekunder senare. Fnatt. Totalt fnatt. Jag bara tokälskar hur galet intesomhonska den här hunden är. Jag gör verkligen det. Men ibland undrar man liksom.

Skogsflåset avslutades med 20 minuters styrkepass, trattkantarellsjakt och bilsök. Inser att det är oerhört tveksamt huruvida jag tar mig ur sängen imorgon. Styrkepassen tvingar mig liksom att använda mängder med muskler jag inte hade en aning om att jag faktiskt hade. Och dagarna efteråt så önskar jag faktiskt att jag inte hade någon av de musklerna alls faktiskt. Men samtidigt så är det en sån skön känsla! 

Den enda jag faktiskt tävlar mot är mig själv. Har ingen jag jämför mig med förutom mig själv (och ärligt talat - rökaramöbaastmatikern är inte direkt något hot) och den enda som drabbas om jag inte ger mig ut och springer är jag själv. Och det ger mig nån form av jävlaranamma och varje genomfört pass ger mig ett litet lyckorus. Men allra bäst av allt är nog det faktum att det inte finns vare sig kontaktfältshelveten eller någon risk för att man diskar sig på hinder nummer ett. Och ute i skogen, där ingen ser, är vi aldrig sämst! Vilket jag faktiskt inser är en känsla jag behöver känna lite oftare. Att vi faktiskt är bra på något. 

 

Såg mitt liv passera i revy...

För att fortsätta vår livskvalitéeiga ledighetshelg i söndags så skyndade vi oss självklart ut i skogen så fort jag hade hunnit sätta morgonkaffet i rätt strupe efter att ha satt det i vrångstrupen i ren skogsivrig brådska. Någon gång under dagen hade vi en mycket viktig svampjakt inbokad med The Munkhammers så innan dess var vi liksom tvungna att sprätta av oss det värsta av benspringet och skogsivret, hur annars skulle vi kunna klara av att koncentrera oss på smygig trattkantarellsjakt liksom?

Väl i vår springskog så insåg jag ganska så snabbt att vi inte alls var så ensamma som vi brukar vara. Förutom söndagspromenixande pensionärer, svampletande barnfamiljer och en och annan ponny så fullkomligt myllrade skogen av orienterare. Orienterare som inte använder stigarna så som normala skogspromenerare gör. Nej. Orienterare förflyttar sig ungefär på samma sätt som vi gör i skogen. Upp och ner, under och över, klättra hit och klättra dig. Med enda skillnaden att de sällan ser särskilt vilse ut. Det gör nämligen vi. Mestadels. Nästan alltid. Nåväl, detta visade ju sig kunna bli ett utomordentligt bra tillfälle att träna bergern på skitduidetsåleverdinmattesarmahjärtalitelängre. Hon är ju en fena på att tokstrunta i folk vi möter i skogen på en vanlig skogsskuttar dag. Hon är ju faktiskt det. Jag kände mig däremot lite mindre säker på huruvida hon skulle klara av att ge katten i orienterandeskogsmullar som liksom bara ploppar upp ur mossan lika oväntat som snö på julafton söder om Gävle. Alltså laddade jag fickorna med snask och förberedde mig på att godisregna så fort det brötade till i skogen. Sen gav vi oss av för ett kombinerat intervall- och skitiorienteraren-pass.

Jag insåg ganska så snabbt att den enda som egentligen behövde ett godisregn eller någon annan typ av positiv förstärkning för att kunna motbetinga överraskningsupploppande orienterare var jag själv. Redan vid första barrträdsbrötet vrålade jag "älg!!" och tog snabbt betäckning under en gran samtidigt som jag såg mitt liv passera i revy. Kvar stod två hundar, inklusive en berger, och plirade lite ointresserat på den blåklädde orienteraren som raskt stövlade fram genom granriset. Sedan tasspetade de mig i varsitt hopknipet öga och undrade om jag tänkte ligga kvar och trycka under granen länge till och om de i så fall skulle hämta upp mig när de hade intervallat klart. Jahopp. Efter det höll vi oss till de lite större stigarna.

Intervallpasset avklarades sedan utan vidare drama och avslutades med ett styrkepass för mig och kottletarjakt för hundarna. Sedan letade vi rätt på bilen och styrde cirkusen mot The Munkhammers och stundande svampjakt.

En svampjakt som visade sig vara mycket lyckad. Jag hittade till och med svamp. Det ni. Om ni bara visste hur många svampjakter jag kommit hem helt tomhänt ifrån. 

Cirkusen och Munkhammarmuppen Mumrik flängde runt i skogen och såg till så att ingen endaste liten trattkantarell förblev otrampad på. Dryga två timmars jakt och flera påsar med svamp senare begav vi oss hemåt och när jag insåg att man dessutom behöver hantera svampen på något vis så ångrade jag genast alltihopet och insåg hur utomordentligt trevligt det egentligen är att misslyckas med svampjakter i största allmänhet.

#outnoutendurance

Den 20 augusti slutade jag röka. Tjoff poff slut. Bara sådär liksom. Det var inte ens särskilt svårt om jag ska vara helt ärlig. Märkligt nog. Däremot blev jag i rask takt (o)lycklig ägare till en sisådär sextiarton extrakilon som jag inte helt hade budgeterat för när jag shoppade höstgarderob. I slutet på oktober så var det mest välsittande plagget i min garderob ett stycke duntäcke samt yttertältet till mitt utställningstält. Fruktansvärt opraktiskt liksom. Både genomskinligt och korsdragigt och fasligt otympligt att tävla agility i. För att inte tala om hur överjävligt tidskrävande det är att trassla sig ur myggnätet när man måste panikkissa. Bara så att ni vet.

Så för att dels avhjälpa mitt nyfunna tältstadie, dels få nått annat hittepå än att vara ledsen och stressad över Fisk och jakten på ett nytt hem åt henne så anmälde jag mig till Out-n-out endurance - fysträning med hund. Varje söndag ploppar tre nya veckopass upp i onlineklassrummet. Både kondition och styrkepass som man kan anpassa utefter hur nära döden man vill känna sig mot slutet av slutet liksom. Pass som funkar suveränt att slänga in på hundpromenixen och rastrundan. Och herreminje så kul det är! Verkligen! Visst, vi brukar skutta runt en hel del i skogen och det händer faktiskt lite då och då att jag tar mig en löprunda. Men på senhöst och vintern så blir det aldrig någon annan fysträning än långa promenader. Och det närmaste styrkepass jag vanligtvis kommer är att försöka ta mig ur sängen på morgonen samt att knyta skorna. Alltså har dessa veckor varit super! Jag har sprungit i solsken, i storm, i ösregn och i snöstorm och tjoho så himlans kul vi har haft! Jag har krälat i lera, på hala stockar och rulliga stenar för att kämpa mig i genom fyspass som får mig att se ut som en äggsjukhöna med gikt i flera dagar efteråt. Och allt med ett löjligt litet leende och ett ganska flärpigt tjoho på mina läppar. Galet nog.

Och hundarna då? Jorå, de hänger på och tycker att det här är världens bästa grej. Om jag nu ska hitta något positivt i det att Fisken inte längre bor hos oss så är det det faktum att Lus och Snigel numera kan få skutta lösa på alla våra skogspromenader. Något de nästan aldrig nånsin gjort de senaste åren. Fisken har ju som kanske bekant en infernaliskt stark jaktlust, dessutom har hon haft en tendens att bli ganska så typiskt bergervaktig när hon eller någon annan är lös i just skogsmiljö. Vilket innebär att hon i möte med människor på skumma ställen (läs skog) skällande springer emot dem och låter sitt allra värsta samtidigt som hon springer i cirklar runt dem. Högst otrevligt. Faktiskt. Och man behöver inte vara hundrädd för att tycka att toklarmande pyrrar är rätt obehagligt. Och jag säger pyrrar här eftersom det Fisken gör, gör Snigel också. Oundvikligen. Snigel har i alla år punktmarkerat Fixa i allt hon gör. Där Fisken är är Snigel, och inte på det där jagälskardigkärasysterskaviblisiamesiskatvillingar - sättet. Nej, Snigels Fiskbesatthet har inte varit helt hälsosam för någon faktiskt. De har aldrig lekt eller lattjat ihop de där två. Att de sedan dessutom verkade dela på en hjärncell när de bodde ihop gjorde exakt inget bättre i sådana här sammanhang. Två toklarmande galenpyrrar + en hjärncell + en stackars joggare i skogen = Sjukt dålig stämning. Just sayin.

Hur som haver, Snigel har inte riktigt den där instinkten när hon är systerfri. Då håller hon sig alltid inom ett par meter från mig och bryr sig inte det allra minstaste om folk vi möter i skogen utan skuttar nonchalant förbi. Vilket innebär att damerna fått betydligt mer frihet. Så medan jag flåsar mig igenom mina intervaller och tror att jag ska dö så flänger fröknarna glatt runt i cirklar kring mig och  tycker att livet är ganska så allmänt tokfantastiskt och fattar inte alls varför matte skriker efter mamma var och varannan minut.

Så hejja mig! Senaste månaden har jag lyckats peta in 3-4 jogg eller intervallpass i veckan plus ett par styrkepass. Jag har till och med tagit mig i kragen och passat på att springa en 5 km runda på lunch och middagsrasterna på jobbet och jag känner hur det kryper i kroppen de dagar vi inte kommer ut och flåsflämtar oss till en smärre hjärtinfarkt i skogen.

Förra veckan sprang jag uppför en backjävel 54 gånger. Med flit.  Jag kunde inte gå på två dagar.  Sjukt stolt!

Så för er som funderat på om ni ska haka på den här onlinekursen - tveka no more. Just do it. Jag vill inte dö ensam ute i skogen! Nu när det dessutom inte blir några valpar i vinter och jag därmed fått ställa in mina ätapralinerivalphage-planer så har jag inga ursäkter för att inte köra på!