Strimmiga gnuer i vild flykt

Har ni någon gång funderat på hur det skulle kännas att snubbla och bli liggandes på marken medan man springer för livet för att hinna undan en flock strimmiga gnuer i vild flykt? För den som är nyfiken kan jag berätta att det gör precis lika ont som det låter. Så ni behöver inte prova. Om ni verkligen inte vill såklart. Har ni inga strimmiga gnuer att prova på i närområdet går det precis lika bra med en bandtraktor. Eller en LusHund och en LakritsSnigel*.

Valpen sover på morgonen. Den gör faktisk det. På rygg, i min armhåla, med tassar åt alla håll. LusHund gör det inte. Inte alls. När hon vaknar är det dags att kliva upp. För hela familjen. Och bästa sättet att få upp matte, är som tidigare nämnt, att väcka valpen. Så fort Snigeln vaknar så börjar käkarna mala. Mala på det som är närmast. Oftast min armhåla. Enda sättet att få stopp på det är att stoppa ett tuggben i käften på den, gärna på tvären, som med en alligator ungefär. Sen inleder LusHund och Snigel morgonens hälsningsceremoni. På mig. Vilda skutt och brottningsgrepp som skulle lämpa sig för WWE. Alternativt VM i krokodilbrottning. Snigel har, märk väl, fortfarande ett stadigt tag om tuggpinnen som hänger ut genom mungipan och gör sitt allra bästa för att inkludera matte i matchen genom att upprepade gånger försöka peta ut ett öga, alternativt plantera ett tuggben i hjärnan via näsborren. Allt detta sker självfallet ovanpå mig. I morse förpuppade jag mig i mitt duntäcke, lade mig i fosterställning och försökte värja mig med en kudde över huvudet. Det hjälpte inte. Blåmärkena på min arma kropp blev inte färre. Tvärtom.

Samtidigt som detta pågår är jag plågsamt medveten om att nedräkningen för akut tömning av Snigelblåsa har börjat. Sammanlagt har jag kanske 47,5 sekunder på mig innan jag blir tvungen att tvätta lakan. Igen. Men att våga åla sig ur kokongen är nästintill förenat med livsfara. Det är jag säker på. Så jag väntar... och väntar. Och väntar. För att bryskt kasta mig ut ur täcket, när de som minst anar det, hugga Snigel under armhålan i stil med en rugbyspelare som siktat in sig på en touch down. Haffar en toffla i handen, en på foten. Hoppas till gudarna att jag faktiskt fortfarande har pyjamas byxorna på mig, och att det inte blev kvar där inne i mitt täcke innan jag förvandlades till stålmannen. Slänger mig ner för trappan och ut genom porten. Touchdown! Vi räddade sängkläderna även denna dag!

Och ungefär där blir jag pinsamt medveten om att jag står utanför min lägenhet, i morgonrusningen. Med en toffla i handen, en på foten. En illrosa luddig tröja, färglada pjamasbyxor på halv stång. Och halva ansiktet insmort i vit ansiktsmask. God morgon grannskapet. Det är bara vi. Igen.

Att bo i Stora Staden var visst inte samma sak som att bo ute på landet. Det skiljer avsevärt på en specifik punkt. Nämligen folkmängden.

*De finns billigt för uthyrning mellan 06:00-09:00 varenda vareviga dag. Locka ut dem genom brevinkastet och släng in en tia.