En välfärdsdiskussion

Under den mörka medeltiden var det visst inte helt ovanligt att barnamördare och annat otrevligt folk bands fast till armar och ben i fyra hästar som fick galloppera iväg åt olika håll som straff för sina hemska illdåd. Hur otrevligt det här artade sig för den dömde behöver jag knappast redogöra för i detalj. Något säger mig att ni liksom fattar galloppen. Eller poängen. Vattentortyr? Är det något som får en klocka att ringa hos någon? Vatten som sakta droppar ner på en utvald punkt på den fastspände förövaren. Smärtsamt och fullkomligt sinnesberövande för den som upplever det.

Varför dessa blodiga medeltidsreferenser tänker ni då? Jo. Det ska jag berätta för er. Dessa medeltidsreferenser är i dagsläget inte så mycket referenser som de är en realitet för den arma matten i hushållet. Visst, jag begår regelbundet folkmord på den arma dammråttebefolkningen som titt som tätt olovligens invaderar mitt hem. Visst, en och annan krukväxt vanvårdas väl lite då och då till den grad att återupplivning inte är ett realistiskt alternativ. Ja, ibland orkar jag helt enkelt inte källsortera varenda pinal och jag har i ärlighetens namn både gått och kört mot rött ljus vid ett par enstaka tillfällen.

Men personligen kan jag ändå inte se det rimliga i att bestraffa mina förhållandevis lindriga tillkortakommanden och fadäser med både tortyr och potentiellt dödsstraff. Jag ser helt enkelt inte det rimliga i detta och jag tycker att det snart borde vara dags för en lite större utredning utav de hem- och utomhemförhållanden jag tvingas att leva i. För jag är ganska så säker på att man skulle kunna påvisa ett visst lidande hos den arma matten och därmed vidta åtgärder för att minska nämnda lidande. Faktiskt.

Det är helt enkelt inte rimligt att varje varenda vareviga kisspromenad inleds med att tre hundar hysteriskt och desperat, vilt kastar sig så långt ut de kan i varsitt koppel. Varje kast får det att kännas som att mina armar bokstavligen strax kommer att slitas från min kropp och jag ser framför mig hur mina sladdriga överarmar släpar efter tre sjövilda hulliganer som glatt galopperar iväg genom kvarteret. Varje ryck får min ryggrad att slå knut på sig själv i pur skräck och förvåning över vad som komma skall. Och jag drar en lättnadens suck varje gång jag kommer hem och lyckas räkna in rätt antal fastsittande kroppsdelar. Orimligt skulle jag vilja påstå. Fullständigt orimligt. För att inte nämna det ohyggligt löjjeväckande i hela spektaklet. Efter snart två år med tre hundar har vi liksom fortfarande inte lyckats få den däringa morgonkissrundan att se ens det allra minstaste gnutta civilicerad ut till mina grannars stora nöje. Underhållningsvärdet på vår lilla familj har nog inte minskat genom åren och grannarna ser precis lika förtjusta ut varje morgon där de står på sina balkonger med frukostsmoothien i högsta hugg. Orimligt.

Något annat som faktiskt även det är ganska så orimligt är något som egentligen i själva verket inte alls är menat att vara vare sig orimligt eller otrevligt. Egentligen. Men Som vanligt när det kommer till Snigelprylen så upplever omgivningen ytterst sällan saker på samma vis så som hon själv tycker att allt borde upplevas. Med ett flärp och ett rungande tjoho. Omgivningen i det här fallet är självfallet den arma matten och orimligheten och otrevligheten inträffar huvudsakligen nattetid. När man sover som allra allra bäst. Precis exakt just då passar djuret alltid på. Hon kryper tätt tätt intill och lägger sig på rygg i armhålan. Mysigt värre eller hur? Absolut. Det som därmot gör det hela en skaplig portion mer obehagligt är tungflärpet. Tungflärpet som med 3,5 sekunders intervaller slaskar till mig på exakt precis samma bara hudfläck. Gång på gång. Eftersom jag dessutom ligger fastkilad likt en larv i en kokong under de två andra djuren så har jag ju inte en chans att undkomma slaffset. Snigel fortsätter halvsömningt slaskandet likt en padda som lurpassar på insekter med sin långa långa tunga. Och hur kärleksfullt hon än menar att hela alltihopet ska vara så balanserar jag på vansinnets rand varenda vareviga natt och stundvis överväger jag möjligheten att helt enkelt knyta fast hennes  arton meter långa slasktunga i sängstolpen och bara knyta loss henne lagom till frukost. Nej, mitt humör är vare sig hallon, rosor eller tårtkalas när jag blir väckt mitt i natten.

Så snälla snälla flickor. Kan vi bara en gång för alla prata om det här och enas om någon form av kompromiss? Snälla. Matte är så trött så trött i orken och har stundvis sån fruktansvärd kramp i tålamodet. Skulle vi kunna ta en välfärdsdiskussion? Snälla?

Om Räkan som blev en Fisk

Det blev ingen Räka av den där Fixaprylen. Eller jo. Första tiden hos mig var hon helt klart en Räka. Ynklig, spinkig och räkstjärtig. Men sen gick det liksom över och hon blev mer av något annat. Något annat som helt enkelt ledde till att hon fick smeknamnet Fisken, eller Fisk kort och gott. 

Så hur går det då med fröken Fisk? Jo, bara fint! Tackar som frågar. Fröken har sedan hon kom fortsatt att göra enorma framsteg i det mesta. Hon blir allt mer självsäker för var dag som går. Tuffare, gladare, flärpigare och allt mer galen. Men visst har vi saker som vi fortfarande måste jobba på. Många saker.

Hon har till exempel oerhört svårt för att avreagera. Och med oerhört svårt menar jag att hon helt enkelt inte kan. Minsta retning som hon reagerar på håller i sig. Länge. Ruskigt länge. Vissa saker går bättre och andra saker går betydligt sämre. I vardagen skulle jag vilja påstå att hon är helt funktionell. Trevlig, social, glad och ganska så skapligt lugn. Hemma är hon en dröm. På promenaderna kan hon gå upp i varv och bli dragig i kopplet, men det blir bättre för varje dag. Tyvärr har Lyckas hundmötesproblematik slagit över lite på Fisk, viket nu gör att det istället är Fisk som reagerar vid hundmöten. Inte Snigel. Snigel är oftast fullt upptagen med att gå fot medan Fisk lätt kan bli gapig. Men istället har hon i stort sett slutat skälla på folk. Reagerar nästan aldrig på höga ljud eller buller utomhus. Hon tycker om människor och får alltid själv välja om hon vill hälsa eller inte. Oftast väljer hon att hälsa. Och där har hon själv utvecklat en egen hälsningsmetod som innebär att hon går fram och trycker rumpan mot människan, slokar och hukar lite men så fort människan i fråga börjar klappa henne rinner osäkerheten av henne och hon står och tigger om att få mer kel. Då hon fortfarande blev stel vid första kontakt när man skulle klappa henne så började vi för en tid sedan jobba med att förändra hennes sinnestämning i de situationerna. Men mer om hur och vad vi har tränat får komma i ett annat inlägg då det osar långrandighet över det projektet.

Den enda miljö eller situation hon egentligen inte fungerar i är inomhusträningshallar. Där är det som att något klickar till. Hon blir superstresad av att bara komma in i lokalen, hör hon andra hundar skälla eller jobba så kan hon nästintill bli panisk och bara vilja fly. Men jag har fått samma reaktion även i inomhushallar där vi har varit helt ensamma.  Detta jobbar vi med. Mycket. Exakt vad som orsakar det vet jag inte och jag inser att vi har en lång väg att gå innan vi kommer att klara av att fullfölja en kurs t.ex i en inomhusmiljö. Men det får ta den tid det tar och jag har en hel del knep att ta till för att underlätta för henne.

Tidigare så kunde hon även gå ner sig och ta tillflykt under sängen när vi tränade hemma. Det kunde vara något så löjligt som att jag råkade nudda vid en kökshanduk som flyttade på sig eller peta till en stol. Det räckte för att hon skulle checka ut och fly in under sängen och helst ligga kvar i flera timmar. Men den fasen har vi nu passerat och hon börjar bli riktigt kaxig vad gäller hemmaträning.

Hon har gått en utomhuskurs i vardagslydnad för en tid sedan, och det gick till största delen väldigt bra. Hon är osäker på föremål (kan vara vad som helst, saker hon inte bryr sig om alls kan helt plötsligt upplevas som väldigt obehagliga för damen. T.ex ett träd som hon tidigare glatt satt tassarna på, ett fotbollsmål, en lyktstolpe o.s.v) men vi lyckades till största delen jobba oss förbi detta. När hon väl har "rätt inställning" så är hon en dröm att träna och jag börjar bli allt bättre på att läsa av henne och se när hon är på väg att stänga av.

Hon går även en kurs i lek och belöningsutveckling. I en inomhushall. Det går inte särskilt bra. Första tillfället var hon panisk redan innan kursen började bara av miljön. Men sen fick jag henne att ta godbitar men någon vidare träning blev det inte av då hon bara stod och fixerade på de andra hundarna. Andra tillfället var väl än mer av en katastrof. Attityden var mycket bättre när vi kom dit men så plötsligt blåste det till så att det smällde i takplåten. Efter det var det bara att lägga ner och ägna resterande två timmar åt att få henne att lugna sig något.

Så ja. Det här med att avreagera är inte hennes forte om vi säger som så.

Jag vet inte om jag är att räkna som modig eller dum men den 28/2 så deltog Fisk på sin första utställning. En trång hall med umptiarton hundar. jag var ganska så skapligt säker på att det skulle gå åt skogen redan vid incheckningen med tanke på att hon knappt gått att få kontaktbar på ringträningarna vi varit på. Men inte. Glatt travade hon in i hallen utan minsta tvekan. Hur cool som helst. Smaskade godis, tittade på hundar och uppförde sig som en liten stjärna. Och hennes runda i ringen var för mig ett helt magiskt ögonblick! Hon tvekade inte ett ögonblick inför domaren. Travade fint i ringen och skötte sig så förbaskat exemplariskt att jag bara stod med hakan i backen. Att hon sedan dessutom blev BIR gjorde att det brast för mig och tårarna började rinna. Inte för Biret som så utan för vilken otrolig förvandling den här rädda lilla prylen har åstadkommit på så kort tid. Magiskt säger jag bara!

Så vi har fortfarande lång väg att gå, men listan över saker vi behöver jobba med är i dagsläget flera mil kortare än när hon kom och hon går verkligen från klarhet till klarhet, Häftiga lilla hund helt enkelt!

Filmklipp från Frökens allra första vänstervarv 

Som en påse morötter - rallylydnadsdebuten

I går var det dags för min och LusHunds rallylydnadsdebut. En debut som egentligen hade kunnat gå hur som helst faktiskt. Och det gjorde den. Gick hur som helst alltså. Precis hur som helst faktiskt.

Rally är ju inte något som vi egentligen tränat särskilt mycket på. Vi har senaste veckorna gått igenom skyltarna ett par gånger, varit på en banträning (innan vi hade kickat på skyltarna) och larvat runt. Jag har redan från start, vis av Lushundens lusighet varit medveten om att rally med Lus kan gå precis hur som helst. Eftersom hon i sedvanlig ordning har en tendens att glömma bort viktiga saker så som "sitt", "ligg" och till exempel "stå" från en minut till en annan. Oavsett hur mycket det tränats. Den är helt enkelt ganska så senil den där LusHunden.

Att matte aldrig någonsin tävlat med hund gjorde ju inte heller det hela mer nervöst och ångestfyllt. Toknervös, tokskakig och nästan alldeles jätteillamående anlände jag till tävlingsområdet.

Alltså hade jag redan i min nervositet klurat ut ett hundratal saker som skulle kunna gå fel på tävlingen. Alltifrån att hon lite så där käckt och lusigt redan vid startskylten skulle ställa sig och backa upp på mitt ben och stå upp och ned en stund till att hon skulle backa fyra varv runt mig vid varje "sitt". Jag såg även framför mig hur hunden skulle hänga i kopplet som en slokande tulpan och se alldeles genomynklig och lidande ut genom hela banan. Ett par sneda sättanden samt ett ligg istället för ett stå var ju även de självklar förväntade tokigheter. Så nej, jag hade inte några jätte höga förväntningar på spektaklet. Men i sedvanlig ordning har jag återigen glömt att alltid förvänta mig det oväntade.

För visst hade jag glömt att förvänta mig något oväntat. Det enda jag faktiskt inte hade bekymrat mig nämnvärt över var huruvida LusHund skulle ha kontakt med mig eller inte. För kontakt, det är faktiskt något hon är bra på. Jag hade heller inte haft några som helsta orostankar kring huruvida LusHund skulle vilja hålla sig kvar hos sin matte. För det är faktiskt också något hon är bra på. Såpass bra att det faktiskt ställer till problem i agilityn ibland när hon inte vill ta en tunnel utan att matte följer med in i tunneln.

Ack så fel jag hade.

En utav LusHunds allra bästa favoritpersoner, nämligen syster Myggmatten var så gullig att hon följde med för att supporta oss i vår debut. Även syster Mygga samt Snigeldjuret var såklart även de med. Tre utav Lushunds favoritsaker helt enkelt. Som vi otaktiskt nog placerade inom synhåll från planen.

Så fort vi fick ett varsågod att kliva in på planen sa LusHund helt sonika hejdå och hängde sig i kopplet i sin strävan att nå fram till Myggmatte. Huh? Var mattes första reaktion. Hjälp! Var min andra. Och precis där och då började det desperata lockandet och pockandet (och hysteriska fnittret) som genomsyrade hela vårat första Rallyvarv. Fick tillslut in Lus i någolunda fotposition och fick henne högst motvilligt att sätta sig. Den långa ledsna Lussnoken slokade och hon tittade längtansfullt bort mot sin älskade trio. Fortsatte vidare till nästa skylt som slutade i att istället för en snygg sväng i 360 grader tillsammans så snurrade den smått hysteriska matten själv runt den stretande Lushunden, åt fel håll. Fortsatte framåt. Ännu en katastrofal snurr. Framåt igen. Åh där sitter ju domaren! Hon kanske kan hjälpa mig få tag på Myggmatte så jag kan komma härifrån? Ut från plan, över linjen. Disk. Vilket inte hade kunnat komma tidigt nog kände väl jag. Men skam den som ger sig. Genom banan skulle vi. Eller jag åtminstone. För Lushunds del hade jag lika gärna kunnat vara en påse morötter. Eller nej förresten. LusHund gillar morötter. De hade nog fått betydlig mycket mer uppmärksamhet än matte. Faktiskt.

Sen kom vi till en skylt som gjorde att vi vände ryggen åt det lockande sällskapet på sidolinjen och plötsligt fick jag något som skulle kunna liknas vid kontakt med LusHund. Vi genomförde en skylt ganska så skapligt, en till som nog skulle kunna anses vara godkänd. Ännu en som började strålande. Men så mitt i, när LusHund har nosen vänd mot mig blir hon alldeles glädjetokig. Men matte! Är DU här!!?? Varför sa du ingenting? Varpå LusHund glatt hoppar upp på mig. Suck. Det här med att leva med en hund med Alzheimers ja. Traskar vidare och lockar mitt allra gladaste. Sätter Lus ner och går runt henne. Under de tre sekunder det tar för mig att promenera runt henne så har Lus haft hela tre sekunder att spana ut över planen och få syn på Myggmatte. Tjoho! Där är dem! Skynda skynda!

Detta resulterar i att jag får göra ännu en sväng runt min hund istället för med henne. Och resten av banan fortlöper ungefär lika katastrofalt.

Det positiva i det hela är väl att det här med tävling (detta var ju min allra första hundtävling någonsin) blev ganska så snabbt avdramatiserat för min del. För jag skrattade. Och skrattade. Sen skrattade jag lite till. Sen tittade jag på filmen som Myggmatte spelat in och då vek jag mig dubbel i skrattplågor. Och sen insåg jag att jag faktiskt överlevde en tävling. Trotts att det gick så mycket åt pipsvängen det nog är möjligt faktiskt. Men jag lever idag. Jag känner ingen ångest över vår skrattretande debut. Jag kan bara konstatera att skit händer och det är faktiskt helt okej. Sen har jag fått lära mig att det nog inte är en bra idé att placera folk och fä som LusHund känner i närheten av planen. Eller i samma postnummerområde heller för den delen. Och det trodde jag faktiskt inte. Jag trodde inte att hon skulle vara så känslig. Men vem vet? På nästa tävling kanske det inte spelar någon roll om vi är där helt ensamma. Hon kanske bestämmer sig för att kliva av planen i alla fall. Vem vet? Och vem bryr sig egentligen? Det var ju faktiskt inte så farligt att bli diskad. Det gjorde inte ont. Vare sig i självförtroendet eller någon annanstans. Det kändes liksom helt okej. För jag har ju fortfarande världens bästa LusHund. En LusHund som jag vet kan klara en rallybana hur lätt som helst. När hon känner för det. Problemet är väl att vi kanske inte alltid är så synkade på just det där. När hon känner för det och när jag känner för det. Inte alls speciellt samspelta på den fronten faktiskt. Men så får det vara.

Nästa helg är det på't igen. Tävling. Men vet ni vad? Jag känner mig faktiskt inte speciellt nervös. Det är möjligt att vi går in på planen och LusHund gör sitt allra bästa partytrick och ställer sig upp och ned. Det är faktiskt fullt möjligt. Det är även fullt möjligt att hon lämnar planen och går hem. Det är även möjligt att det helt enkelt går toppen bra. Det jag vet är att hur det än går så kommer vi att överleva. Hur det än går så har jag fortfarande världens bästa LusHund. Även om hon är en lite knäpp och tokig och alldeles speciell liten sådan.

Råd med ännu en Porsche

På våra promenader finns det två lägen. Två inställningar kanske man skulle kunna kalla det. Eller tävlingsformer till och med. Antingen har vi full fart framåt-inställningen. Det är en mycket fin inställning. Mycket fin. Det är den inställningen som tredubblat min tandkrämskonsumtion senaste tiden samt den inställningen som kommer se till så att min tandläkare får råd med ännu en Porsche.

Full fart framåt går helt enkelt ut på att förflytta sig framåt så fort som bara fysiskt möjligt, gärna uppför till exempel trappor, nedför hala backar eller annat finurligt. Målet är helt enkelt att välta matte framlänges med hakan i backen och helt enkelt få henne att på så kort tid som möjligt, svälja så mycket grus/sand/jord det bara går. Ju snabbare man får ner henne i backen och ju längre man drar henne genom snömodden desto mer poäng får man. Bonuspoäng om man dessutom hinner vråla "timber!".

Den andra inställningen, eller tävlingsgrenen om man hellre vill, är släpankaret. Släpankaret innebär att man helt enkelt går så långsamt det bara är fysiskt möjligt. För bäst effekt växlas detta gärna med fullfart framåt. Detta för att få mest effekt och garantera mest smärta och risk för axlar ur led på matte. Alltså, spring spring spring STOOOOP. Tvärnit och obligatoriskt ryck i axeln. Sen lullar man i myrstegstempo bakom den intet ont anade matten som envist försöker släpa båda hundarna i någon riktning som påminner om framåt, för att sedan göra en tjurrusning framåt. Precis när matte, nöjd över att ha fått med sig hundarna. ökar tempot så tvärnitar vi igen och drar bakåt, helst åt varsitt håll, samtidigt. Detta upprepas i all oändlighet. Bonuspoäng om man kan utföra detta så långt ifrån varandra som möjligt, helst i varsitt dike, med matte på vägen i mitten. Helst när det kommer bilar och cyklister. Helst då.

Det tar cirka fem minuter att gå hem från jobbet. Fem ynka minuter. Dessa fem ynka minuter tar i själva verket en halv evighet och den tid det tar för mig att spotta ut allt grus, tandtråda bort barr och sandkorn samt vrida tillbaka mina axlar i led igen minst en halv sådan till. Så ja, jag bor en hel evighet från mitt jobb helt enkelt och det avståndet tror jag aldrig kommer att minska.

Behöver jag säga att jag föredrar att promenera i skogen? Med hundarna lösa? Behöver jag verkligen säga det?

Vråla som en skadeskjuten bäver i en björnsax

Just nu har vi ganska så mycket för oss på vardagskvällarna. Tre dagar i veckan är vi på kurs, två dagars agility för Lushund och en dags shapingkurs för Snigel. På agilitydagarna är självklart Snigel med, men tanken är då att hon lite fint ska sitta och pausa i en bur i närheten. Sitta eller ligga sådär lite fint, uppmärksamt och tyst och bara titta på och drömma om den dagen då det är hennes tur att tjoa runt på agilityplanen.

Så var i varje fall tanken. Min tanke. Snigel hade dock en helt annan syn på saken. I den där pausburen kan man nämligen hänga sig i taket som en liten apa och vråla som en skadeskjuten bäver i en björnsax. Jo för det kan man visst göra. Det blir tydligen bäst så.

Ännu bättre blir det om man gör detta från det att matte och Lushund äntrar planen tills dess att de båda gråtandes av mental skrik- och vrålutmattning släpar sig av planen. Då vrålar man gärna lite extra av glädje.

Behöver jag säga att jag får ett fullständigt spel utav detta tilltag? Jag blir alldeles matt och geléaktig i hjärnan och jag vill faktiskt helst bara drämma näven och/eller huvud i första bästa betongvägg. Vilket jag inte gör. För det hade såklart varit dumt. Men jag kan lova att LusHundens kampleksaker har fina frustrationstuggmärken, inte av hunden såklart, utan från matte.

Nej, såhär kan vi verkligen verkligen inte ha det. Matte blir dum i huvudet och kan inte koncentrera sig och Lushund blir alldeles väldans mer ynklig och låg än vanligt.

Således tog jag tag i operation burträning igen, men denna gång med en ordentlig träningsplan och tydliga kriterier.

Har under veckans lopp kört korta pass på ett par minuter en eller flera gånger per dag där fokus har legat på att värdeladda buren, vänta på frisignal samt frivilligt tjoa sig in i buren i full fart.

Och sanna mina ord om det inte har gett resultat! Ordentliga sådana! Herreminje vad denna lilla fröken är snabblärd. Är man bara tydlig med vad man vill så förstår hon faktiskt mer än väl.

Tidigare så bävervrålade hon 120% av tiden i runda slängar. I början av veckan, efter endast två dagar med kortare träning så vrålade hon ca 70% av tiden, resten låg hon uppmärksamt stilla i buren och tittade på. Två dagar senare vrålade hon knappt 20% av tiden och tystnade nästan så fort jag sa till.

Utvecklingskurvan ser liksom ganska så himlans fantastisk ut om man skulle få för sig att göra ett exceldiagram av dem. Något jag självklart inte gjort. Inte alls.

(men om man nu skulle ha gjort det så skulle den se ungefär så här ut:)

Jag känner just nu väldans mycket hopp om livet och målet om att kunna ha Snigel på vänt i en bur, vid sidan av annan träning, kanske till och med med öppen bur känns faktiskt som en inte helt ogenomförbar plan. Målsättningen är att hon till årsskiftet ska klara av ett helt kurstillfälle i buren, alldeles tyst och lugn. Och jag tror faktiskt bannemig att detta är något hon kommer att klara av!

LusHund sniffade nyfiket på kantarellen

Under den spännande kantarelljakten igår kom jag på den eminenta idén att ta hjälp av LusHund i mitt jagande. Jag ser ganska dåligt och har enligt min sjukgymnast en rörlighet som en 86-åring vilket försvårar runtkrypandet och svampspaningen avsevärt.

LusHund lider inte av dessa problem och har dessutom en alldeles fantastiskt bra långsnok som borde kunna vara bra till mycket. Jag säger borde eftersom jag är lite osäker på om nosen har blivit ordentligt installerad eller har alla uppdateringar som krävs för svampsök. Det här med att läsa bruksanvisningar har som nämnt inte varit min starka sida genom åren.

Således höll jag en kantarell under nosen på LusHund och bad henne lite fint att "leta". LusHund sniffade nyfiket på kantarellen och började lite försiktigt att nosa i backen. "Bra!" tjoooade jag och såg framför mig hur LusHund hittade enorma stim med kantareller. Höll fram kantarellen igen och bad henne än en gång att "leta".  LusHund nosade, och nosade för att sedan svälja hela kantarellen. Med jord och allt. Sen slängde hon sig över Snigel och tillsammans tokmorrskuttade de vidare genom skogen. "Eh... nej?" stammade jag fram medan jag såg dem försvinna iväg över mossan som oljade blixtar.

Det kan möjligtvis vara så att det inte är precis exakt så här som äkta kantarellsök ska gå till. Kanske.

Sa jag att hon skäller?

Att Snigel är en ganska så häftig pryl är något som redan etablerats ett flertalet gånger. Att hon är fantastisk, ullig och gullig råder det inga som helsta tvivel om. Att Snigel klarar alla möjliga miljöer utan minsta blinkning är heller ingen hemlighet och hon älskar nästan alla människor hon träffar. Om de inte har varselkläder på sig. Eller går runt och ser mystifistiska ut och som om de egentligen borde ha något bättre för sig. Typ skaffa ett jobb eller så. Sådana människor kan hon skälla på. Speciellt om det är mörkt ute. Eller väldigt tidigt på morgonen. Då är allt extra mystifistiskt.

Något som även förtar hela det ulliga gulliga med hela det söta lilla luddet är att hon, visserligen rastypiskt nog, inte gillar hundmöten. Vare sig på håll eller nära inpå. Då skäller hon. Och skäller. Och skäller. Och skäller. Sa jag att hon skäller?

Kommer hunden nära och ska nosa har hon två lägen: antingen så lägger hon sig på rygg och låter den andra hunden nosa igenom henne, sen är allt lugnt. Eller så backar hon ur sitt eget skinn, ylskriker och hugger i luften.

Hon fungerar tokbra med alla hundar på jobbet. Dem älskar hon. Herr Svarträv och LusHunds syster Myggan var fantastiska och nästan världsbäst. Bonusfamiljens 3 pyrrar är även de det bästa som hänt. Men främmande hundar. Hundar på promenad. De är tokläskiga. Dem måste man skälla på.

Jag är (än så länge) inte speciellt bekymrad över detta egentligen, eftersom jag vet att hon har ett bra hundspråk när hon väl lär känna andra hundar och verkligen tycker om dem hon lär känna. Och hon har inte haft några dåliga erfarenheter med andra hundar som skulle göra henne hundrädd. Men jag vill absolut inte att detta eskalerar. Inte på något vis. Hundar hör liksom till vanligheterna här i Stora Staden. Det finns fler människor som har hundar än människor som har iphones. Och det säger väl nästan allt. Något som däremot inte hör till vanligheterna är hundvett. Det verkar vara utrotningshotat. Lösa hundar, hundaggressiva hundar i flexikoppel, mer lösa hundar som aldrig lyssnat till en inkallning i hela sitt liv,  lösa hundaggressiva hundar och så vidare och så vidare. Suck mutter och stön.

Fler än en gång har jag fått ta LusHund i famnen och skutta iväg fortare än kvickt.

Med detta i åtanke så vill jag hemskt gärna att den lilla Snigeln tar efter LusHunden och lär sig ge blanka den i andra hundar (om hon nu inte skulle vilja bli glad av att se andra hundar, det kan jag också leva med).  När en lös hund kommer galopperandes mot en utan ägare i sikte, vill man hemskt gärna inte ha en hund som hänger sig i kopplet och börjar tugga fradga och attackmorrskälla åt den. Det känns liksom onödigt att provocera fram något i en redan obehaglig situation liksom.


Därmed tänker jag bita detta i stjärtfjädrarna på en gång och därför har vi börjat skvallra. På människor, på hundar, på läskiga stenar och barnvagnar. Allt som enligt Snigel ser mystifistiskt ut. Sådana saker skvallrar vi på. För att göra det lite lättare för henne att klara av det har jag valt att lägga en signal på beteendet. Alltså - jag ber henne "titta" på det som är obehagligt för att sedan belöna och berömma när hon vänder blicken mot mig, från det läskiga. Och det fungerar ganska bra. Så länge inte hundarna kommer för nära. Då får hon än så länge ganska så dålig mottagning och jag hör mest bara sprak knaster och morr på tråden.

Vi åkte till Hundöarna idag, men vi vände faktiskt och gick ut två minuter efter att vi hade kommit dit. Snigel fick sitta i famnen, men jag kände direkt att det inte var någon bra dag att vara där. På tok för mycket hundar och i alldeles för stor storlek för mina tjejer. Snigel var inte ett dugg imponerad och inte ens LusHund såg speciellt glad ut. Så vi gick ut och hämtade en filt i bilen och parkerade oss istället några meter precis utanför grinden för att skvallerträna en Snigel och passivitetsträna en Lus. Perfekt tänkte jag eftersom det råder koppeltvång i hela parken, förutom just öarna, och man därmed inte behöver oroa sig för lösa hundar. Men som nämnt så råder det lika stor brist på hundvett här som det gör på vatten i Sahara, så fler än en lös hund kom glatt skuttandes rakt fram till oss. Snigel var inte ett dugg imponerad och skällde ut dem med råge.  Matte gjorde detsamma med ägare efter ägare. Att det ska vara så svårt att förstå att alla inte vill ha en golden retriever i knät. Hade jag velat ha med lösa hundar att göra så hade jag väl satt mig på insidan av staketet på själva hundön?

Men förutom att hon tyckte att det var oerhört obehagligt med hundar som i stort sett kastade sig över oss så gick träningen väldigt bra. Och om folk bara inte vore analfabeter och faktiskt läste de stora koppeltvångsskyltarna och inte hade sådan otur när de tänkte så är det ett väldigt bra ställe att träna på att skvallra på.

snart....

...är allt som vanligt igen! Igår fick Lusen tagit bort sina stygn, så om nån vecka eller så är det tillbaka till vanliga rutiner igen - dvs. fullständig tjurrusning whippetstyle på alla våra promenader samt lek med kompisar igen! Som hon (och matte) har längtat! Har så klart fuskat och haft en lös en del, men inte uppmuntrat till några vilda språngmarcher direkt.

I övrigt fortsätter träningen....har lite svårt att fokusera så vi tränar en massa olika, beroende på vad vi känner oss sugna på helt enkelt. Har på inrådan av Tova lagt "nosduttar" på hyllan ett tag och fokuserar istället på "tasstarget", eftersom hon verkade ha svårt att skilja på dem när jag tränade båda två vid olika tillfällen. Tasstarget går bättre men vi har exakt nästan noll stadga i det beteendet. Men nu försöker jag få henne att stå still en stund genom omvänt lockande och en frisignal. Får se om det ger resultat.

Hon blir allt bättre på "sitt/ligg kvar" men jag skulle ju inte våga påstå att vi har nån stimulikontroll där ;)

I övrigt tränar vi på lite allt möjligt onödigt och nödvändigt. Jobbar fortfarande på fotingångar och försöker få till ett snyggt "sitt", men problemet med att tassarna släpper klossen vid sitt kvarstår.

I övrigt har vi antagit en utmaning på FB som pågår i en månad framåt: lära hunden att greppa ett föremål och hålla det i 10 sekunder. Kan låta enkelt.... men jag kan lova att så inte är fallet när man har en liten Lus. Hittills har vi kommit så långt att vi greppar, lyfter upp och glatt tuggar på föremålet.... Vad föremålet är tänker jag däremot inte skvallra om ännu - men det är i mitt tycke ett ganska passande föremål ;)

Annars jobbar vi, eller snarare jag, vidare på fotgåendet. Att nått så litet kan dra så infernaliskt i kopplet är för mig en gåta! Tappat räkningen på hur många gånger hon dragit omkull mig på isiga gator och snöiga backar. Så här krävs det galet mycket jobb (och detta är faktiskt något jag jobbat med sen hon var liten... gnöööök!!).

Däremot måste jag skryta med att jag för tillfället har 100% inkallning på henne.. även om det kommer andra hundar, fåglar och liknande. Får väl se hur länge detta håller i sig... men hittills har hon kommit klockrent sent fågelincidenterna i somras, då hon sprang cirklar runt mig för att skrämma slag på stackars sparvar.