go all in Svensson och silvertejpa fast hundprylen

Irrationella rädslor har blivit lite av min specialitet faktiskt. Nej inte för egen del. För egen del så tycker jag att jag har högst rationella rädslor. Ytterst rationella rädslor för till exempel höga höjder så som stolar och stegar,  spindlar i ögat och hajar i badkaret. Ytterst rationella som synes.

Nej, min specialisering inom området irrationella rädslor beror allra mestadels på den arma lilla Fiskprylen. Fiskprylen har haft en hel del irrationella rädslor sen hon kom. Irrationella rädslor som satt min klurighets- och tålamodighetsförmåga på prov många gånger om på en sisådär daglig basis. Att klura ut sätt att hjälpa fröken hantera dessa rädslor har liksom varit en lika stor del av vår vardag som grävlingsmangel, gapvrål och födointag. Alltså känner jag mig rätt så specialiserad liksom. Och tålmodig. Och pedagogisk. Och ganska så duktig på det här.

Tills jag blir blindsidad och alldeles överrumplad av en helt annan typ av irrationell rädsla. Nämligen en helt irrationell Snigelrädsla. Snigel har nämligen inte särskilt många rädslor. Framförallt inte irrationella sådana. Snigel är liksom en väldans miljöstark och tuff liten pryl (förutom när det kommer till andra hundar men det är ju ett faktum jag etablerade för långt om jätte länge sedan så det gills faktiskt inte så mycket.). Snigel har miljötränats till tusen från det att hon var ett knappt mjölkpaket stor och Snigel brukar ta sig an det mesta med ett brölande tjoho och ett extra öronflärp.

Men nu igår så stötte vi på patrull. Samma nästan lika patrull vi stötte på för 2 månader sedan men ändå inte. Men det återkomme rjag till om ett par straxar. Nåväl; patrull. Patrull i form av en dammsugare. Fisken har alltid varit rädd för dammsugaren. Trots att hon som pyttevalp idkade mycket dammsugarumgänge hos uppfödaren. Fisken flyr alltid in i sitt skyddsrum när det dammsugs och det får hon så gärna göra. Snigel har inte haft några vidare bryderier såtillvida den inte kommer alltför nära henne stjärtfjädrar men på senaste tiden har faktiskt hon börjat lämna rummet när jag börjar med dammsugarbrummet. Även det, helt okej. Och inget jag faktiskt haft några planer om att jobba med. Vare sig för Fisk eller Snigel. Vi har liksom viktigare saker att fördriva tiden med. Men så igår. Igår blev vi överrasknings anfallna av en irrationell rädsla ser ni. Bara sådär.

Tränade lite roliga saker med hundarna en vända. Först tokpeppig Fisk, sedan matgalen Lus och sist Muppglad Snigel. Muppglad Snigel så länge vi stod med näsan vänd ut mot balkongen. Sen tog jag ett steg och snurrade runt på oss och Snigel frös. Kröp ihop. Skakade. Hässjade. Flåsade och smackade samtidigt som hon fällde in öronen och såg alldeles genomynklig ut. Vadfalls? Har jag trampat på den? Har den ont i magen? Hon vägrade godis och flackade med blicken. Av en slump vände jag om igen så att Snigelnäsan pekade ut mot balkongen igen varpå Snigelprylen genast blev glad hund igen och tog godis. Vände om igen och panik utbröt på nytt. Tog några prövande steg framåt in mot matsalen och försökte belöna. Omöjligt. Och då ser jag den. Orsaken. Boven i dramat och ursprunget till den irrationella rädslan. Dammsugaren. Dammsugaren som numera mestadels står framme under en stol på grund av pälsfällshelvetet vi just nu genomgår. Vi har liksom inte tränat inomhus sen det började och bevisligen har ju något hänt i Snigelhjärnan. Någon form av ytterst alarmerande felprogrammering skulle jag vilja hävda.

Men att det var dammsugaren som var problemet var ganska så solklart. Vi har nämligen råkat ut för en sådam här sak tidigare. För två månader sedan när vi tränade i köket och jag råkade välta min magiskt braiga pälsborstabortsopkvast. Något som hänt nittielva gånger tidigare utan problem men den där gången. Den där gången slog något slint och irrationell Snigelrädsla hände. Så jag kände ju liksom igen symptomen.

I vanliga fall är det ju Fisk som drabbas av irrationell rädsla. Och det är jag van vid. Van vid att hantera. Då går jag pedagogbärsärk och analyserar funderar och klurar och pluttiduttar tills vi kommer på ett sätt som kanske kanske kan lösa problemet. Jag är ju trots allt Etolog och jag tycker det är oerhört intressant och givande att bearbeta just rädslor. Men när det kommer till Snigel. Ärtiga, flärpiga mupphjärnafladdriga orädda kaxSnigel som helst plötsligt blir biten i stjärtfjädrarna av en irrationell rädsla. Ja, då vill jag bara go all in Svensson och silvertejpa fast hundprylen på dammsugaren likt en hårig ryggsäck och dra henne ett par vändor runt kvarteret samtidigt som jag trallar på helan går. Etologen inom mig begår raskt harakiri och jag kan inte komma på en enda vettig lösning på problemet som inte involverar just silvertejp och avgrundsvrål av frustration.

Efter ett par minuters djupa andetag i en tom matavfallspåse i papper kunde Etologen och Svensson föra ett någorlunda halvvettigt samtal med varandra och vi enades om att försöka oss på lite klassisk motbetinging medelst korv och klicker. Lus fick assistera. Med Snigel vid sidan av mig, på behörigt avstånd fick Lus gå bananer på dammsugaren och för varje dammsugarpet fick hon klick och en korvbit. För varje klick fick Snigel också en bit korv som jag kastade åt dammsugarhållet. Lus åt 2,5 korvar. Snigel 0,5. Bra pass hälsar Lus. Men Snigel kunde i varje fall hämta korv både på och bredvid dammsugaren men huruvida hon numera blivit bästa polare med dammsugaren låter jag vara osagt. Motbetingning har sällan önskad effekt på irrationella rädslor. I varje fall inte i första kvarten.
Tog även fram balansbollen (som Snigel älskar) och försökte träna lite i närheten av den hemska dammsugarprylen (något som aldrig varit ett problem innan). Blandad framgång skulle jag nog vilja påstå och jag är nu ännu ett par blåmärken rikare.

Lagom till sängdags rök Etologen och Svensson i luven på varandra kring hur vi skulle arbeta vidare med problemet. Jag säger inte vem som vann men kontentan av det hela blev att vi fick en ny sängkompis den natten. För två månader sedan delade vi även säng med den eminenta pälsborstabortsopkvasten. Jag återkommer längre fram gällande det här projektets framgång eller frånvaro av detta.

När jag vaknade i morse hade alla fyra fortfarande puls så ingen verkar ha dött av traumat än så länge.

Supermagisk borste som vi delade säng med för 2 månader sedan (då utan päls)

Blir gärna varnad för yxmördare...

En berger är ju som vid flertalet tidigare tillfällen nämnts en verbal ras. Mycket verbal till och med. Snigel är inget som helst undantag. Är man en larmande ras med en ganska så ordentlig gnutta vakt i sig så är det ju självklart sådan man gör.  Men hon skäller aldrig i onödan. Aldrig någonsin. Vilket visserligen kan vara svårt för utomstående att förstå eftersom det i deras ögon ser ut som att hon bara står och dumskäller titt som tätt. Men det gör hon inte. De främsta orsakerna till varför Snigel skäller är andra hundar. Och där finns det två olika varianter av skall. Det första är skall på främmande hund. Ett rent larm och vaktskall där hon upprepade gånger vrålar "matte det är en hund här! En hund här! Hallå, matte det är faktiskt en hund här! Är du blind eller? Ser du inte? HUUUUUND!". Hon är inte aggressiv eller arg, även om hon faktiskt ser ut som att hon har långt gången rabies när hon hänger där, vrålandes, längst ut i kopplet. Kommer hon fram till den främmande hunden gör hon inget annat än att skälla lite mer, nosar nyfiket om än försiktigt och sedan dra sig undan en smula och skäller ett par gånger till.  Andra typen av hundskall är skallet mot hundar hon känner. Det här både ser och låter nästan exakt likadant och är för det otränade ögat och örat med den punkterade trumhinnan mycket svårt att egentligen se någon skillnad mellan detta skall och skallet mot främmande hund. Men det finns skillnader. Mycket små, men för mig tydliga signaler som visar att hon faktiskt är alldeles tokglad åt att träffa de hundar hon känner. Om än lite mer än lovligt gapig. Ungefär som tonårstjejer som gapfnissar i kapp efter att ha delat på en folköl. Ungefär så. Hon gapfnisskäller även när hon leker med andra hundar. Inte med LusHund. Då är hon vanligtvis tyst förutom grävlingsmangelvrål såklart. Hon skäller för att hon är glad. Jätte glad till och med. Och det vill jag egentligen inte ta ifrån henne. Glädjen alltså. Volymen skulle väl däremot kanske kunna dras ner ett par decibel efter en stund. Faktiskt. 

Andra situationer hon skäller i är inte så många, och händer faktiskt inte speciellt ofta men det är främst när någonting som hon tycker är konstigt händer. Folk, till exempel, är inte konstiga. Så länge de uppför sig som de ska. En människa som promenerar och plötsligt börjar springa. Det är inte konstigt och således ingenting man behöver skälla på. Men om samma människa istället tar och ställer sig på händerna och börjar sprattla med benen. Då är det konstigt. Således skäller vi. Vilket inte är så märkligt. Jag tycker också att det är konstigt. En kvinna som går och bär på en väska som svänger längs med sidan skäller vi inte på. För det är inte konstigt. Om kvinnan däremot istället slungar iväg väska 2 meter åt sidan, då skäller vi. För det är konstigt. Det tycker matte också att det är. Människor som passerar en längs med vägen eller dyker upp på trottoaren runt hörnet. Det skäller vi inte på för det är inte konstigt. Om människan däremot istället svingar sig ner för en brandsteg mitt framför nosen, ja då skäller man. Vilket inte är så konstigt. Vid det laget har matte antagligen redan gett personen en rak höger av pur förvåning och överraskning så Snigeldjuret har troligtvis redan omriktat sitt skall och skäller nu på matte istället. För det där med att matte plötsligt slår ner folk på gatan, ja, det är verkligen konstigt. Så ja. Sådana konstigheter kan man skälla på. Man skäller såklart även på folk som hipp som happ, helt plötsligt bara dyker upp mitt i skogen under promenaden. Bara så där liksom. Det är ju faktiskt alltid vår skog. Bara vår skog och vill andra vistas där bör de ansöka om tillstånd i god tid eftersom snigeldjurets handläggningstid på sådana där saker är ungefär ett halvår. Minst. Alltså skäller vi. Och påminner om tillstånd. 

Något annat hon även kan skälla på är när främmande människor plötsligt börjar prata med mig på stan. För det, det är väldigt konstigt. Så fort någon tilltalar mig som hon inte känner så skäller hon och drar sitt allra mesta för att komma fram till personen i fråga. Väl framme vill hon inget annat än att slänga sig upp i famnen och ge dem en ordentlig tvångling*. För arg, det blir hon absolut inte. Snigel älskar människor. Men hon blir så infernaliskt frustrerad över att matte får lov att prata med främlingen före henne. 

Något hon inte gör är däremot att skälla hemma. Folks som går i trappen, dörrar som öppnas eller hundar som skäller på gården framkallar ingen som helst skallrelaterad känsla hos Snigel. Något som faktiskt förvånat mig mer än en gång. Men visst, man ska inte syna given häst i munnen eller vad det nu är man brukar säga och i just detta fall är jag glad att snigelhästens mun håller sig såpass stängd att den är omöjlig att beskåda invändigt. Faktiskt. Mina grannar också. Tror jag. 

Personligen så är jag inte så värst brydd över snigels skällande. Egentligen. Jag visste ju precis vad jag skaffade mig för ras. En sådan där som skäller liksom. När hon dessutom faktiskt inte ens skäller oprovocerat, utan anledning. Däremot så har jag full förståelse för att allmänheten inte känner samma acceptans och förståelse inför hennes vrålskall. Och jag kan ju personligen känna att jag ibland skulle vilja omvärdera och omdefinera Snigels , enligt henne själv, fullt legtima orsaker till skall. Det är liksom inte hennes uppgift att tala om för kvinnan att hon tappade sin väska. Det är inte heller hennes uppgift att kritisera och ifrågasätta mannen som står på händerna på torget. Det är liksom inte hennes ansvar. Därför, av ren omtanke till mina medmänniskor och medhundar så hade det ju varit ganska så fint om vi på något vis kunde få det här skällandet under ännu mera kontroll än vi redan har. Inte för att vi inte har kommit lång väg redan, för det har vi faktiskt. Väldigt lång väg. För när hon var yngre så behövde hon ingen anledning till att skälla, hon skällde punkt. På det mesta. Utan legitima orsaker. Och avknappen var nästintill omöjlig att lokalisera när hon väl hade dragit igång. Numera har vi faktiskt en avknapp som vanligtvis går att lokalisera utan alltför mycket pyssel. Men visst hade det vart fint om den där knappen kunde lokaliseras omedelbart bums vid behov.

 Framförallt så går etologen inom mig lite smått bananer över det här med att förändra nedärvda, instinktiva beteenden. För Snigel är ju skall ungefär lika viktigt och naturligt som att andas. Så hur kan man ändra på det? Hur kan man lyckas få henne att byta ut ett av hennes mest instinktiva beteenden mot ett annat? Ja, säg det. Men jag är bra sugen på att testa. Därför tänkte jag klura ihop lite olika strategier och testa en och en för att se hur det fungerar. Främst för att jag tycker att sånt här är så hejdlöst roligt. Rent tekniskt så skulle jag såklart bara kunna lära henne att knipa snok genom att bli arg på henne varje gång hon skäller och tillfoga någon form av obehag (sen behöver vi inte gå in på hur ineffektivt detta kan visa sig vara i längden). Men så jobbar inte jag. Någonsin. Min hundträning är tjo och tjim och positiv förstärkning så att det tjongar om det. För det är det jag vet fungerar. För det är en sådan hundägare jag vill vara. Och det är en sådan matte mina hundar vill ha. 

Målbilden för mig är en Snigel som reagerar på någonting konstigt genom att antingen vara helt tyst eller att ge ifrån sig ett varningsskall. För det är faktiskt fullt tillåtet att säga till när det faktiskt händer konstigheter. Jag vill ju faktiskt hemskt gärna bli varnad för den där yxmördaren som lurar bakom parkbänken eller den förrymda mycket ilskna noshörningen som tycker jag skulle passa bra som noshornspynt.  Efter skallet vill jag att hon utför ett alternativt beteende som agerar istället för ett skall. Att bara bli passiv efter första skallet känns inte som ett genomförbart alternativ när man vet hur hon beter sig när hon får fritt spelrum i en situation som genererar skall. Eftersom skallet i sig är oerhört förstärkande för henne så måste detta alternativa beteende vara precis lika förstärkande det för att det ska finnas en rimlig chans att hon bryter av egen vilja. 

Efter helgens oerhört inspirerande kurs "från en belöning till nästa" med Eva Bertilsson har jag börjat lägga krut på att träna in en signal för att bryta vid fel i träningen. En signal som är positivt betingad hos hunden och som ger mig rätt attityd och förutsättning för att fortsätta med träningen efter att det blivit fel. Jag har valt att använda mig av signalen "oops" som följs av  nosdutt på handtarget. Tanken med signalen är egentligen inte att tala om för hunden att det blev fel, snarare vill jag på ett positivt sätt ta hunden ur det felaktiga beteendet och ge hunden en ny chans att göra rätt. Alltså tänker jag börja med att även införliva detta i antiskallkampanjen.

Just nu ser jag flera fördelar med att använda samma signal och beteende i både träning, hundmöten, samt gladskallsmöten. Dels får jag fler tillfällen i vardagen att använda mig av det och belöna det och på så vis förstärka signal och beteende ännu mer. Dessutom hoppas jag på att kunna få överföra en viss positiv känsla från gladskallsmötena samt träningen in i hundmötena. I gladmöten och träning så kommer hon ju få signalen när hon (förhoppningsvis) innehar en positiv känsla. I hundmötena är känslan inte lika positiv vilket jag hoppas att den positiva associationen till signalen kan hjälpa till att motbetinga. 

I nuläget använder jag mig främst av ett "sitt" vid hundmöten, samt tasstarget på väggar/träd/soptunnor etc i närheten vid extra svåra och tighta möten och det fungerar relativt bra, men kräver att man är ganska så förberedd på mötet och att miljön är rätt. Dessutom tappar hon snabbt fokus på själva "sitt" beteendet och kan rikta sin uppmärksamhet mot hunden så fort hon utfört det och svalt en godbit. Att bara sitta och mata henne med godis, utan att ha hennes uppmärksamhet (och fullständiga tystnad) ser jag inte som effektivt eftersom jag därmed belönar hennes speedade och uppvarvade sinnesstämning som hon bara släpper om hon "jobbar" (motbetingning fungerar inte så vidare värsta bra på Snigel i det här fallet - antagligen för att hon egentligen inte har så mycket negativa känslor gentemot hunden vi möter, hon vill "bara" larma). Alltså måste jag i så fall locka upp henne ur sitt, ge ny signal, locka upp osv osv.  Men det blir oftast alltför mycket tid mellan både belöningarna och signalerna vilket gör att jag oftast tappat hennes uppmärksamhet efter första sittet. Därmed är handtarget snäppet mer effektivt eftersom det går mycket fortare att upprepa och jag kan även med hjälp av det styra vart jag vill ha henne placerad. Dessutom kräver det inte lika mycket hjärnaktivitet från det lilla luddet för att utföra heller. 

Så, off we go! Antiskall träning med handtarget it is! 

Dagens pilotstudie gick för övrigt strålande och Snigel klarade av flera möten mycket bättre än vad hon gjort med "sitt". Men den svåraste nöten att knäcka blir nog gladskallmöten... där vette sjutton hur jag ska lyckas toppa glädjen hon känner över att möta dem hon känner med en stackars tom handflata....

Nästa projekt blir att lägga signal på skallet och se om man kan släcka ut skall som inte inleds med en signal. Varför? Jo, för att jag gillar omöjliga projekt som man aldrig kommer att lyckas med. Jag gör faktiskt det. 

*tvångs hångel såklart!

Clinic med Sophia Yin

Förra helgen vankades det roligheter. Men märkligt nog bara roligheter för matten. Inte för de där fyrbenta små prylarna. Eller jo, om man tänker efter så fick nog de det väldans roligt ändå eftersom matte skickade dem på semester hos bästa gudfamiljen. Men nu var det inte det som var poängen här.

Matte var nämligen på en två dagars clinic för ingen mindre än Sophia Yin, för mig som etolog och vetenskapsnörd är det ju nästan som att träffa Gud skulle man väl kunna säga.

Under dagarna behandlades följande ämnen:

• How to Think Like a Dog: The Science That Makes Fido’s Brain Tick
• Recognizing Fear and Imminent Aggression
• Rapid Reversal of Fear and Aggression
• Pet Dogs, Problem Dogs, and High Performance Dogs: Using Science to Take Your Training to a New Level
• Teaching Dogs to Learn to Earn: A Quick, Fun, and Safe way
• Genes and Behavior: The Interplay Between Nature and Nurture
• The Many Faces of Fear: A Broad Approach to Handling Fear and Aggression

För att summera det hela så kan jag väl säga att Sophia är en mycket duktig föreläsare som engagerar och intresserar. I grund och botten behandlades inte några för mig direkt obekanta ämnen men jag fick ändå med mig värdefull kunskap och "nytänk" som jag absolut kommer att använda mig av både i mitt jobb och med mina egna hundar. Att ta del av ett vetenskapligt validerat träningsprotokoll för att hantera problembeteenden var även det oerhört värdefullt Att detta protokoll sedan är så enkelt att man med lätthet kan lära ut det till vilken typ av hundägare som helst är bara en stor bonus. Den viktigaste lärdom jag tog med mig är nog det här med att "less is more" och varför i hela fridens namn måste vi alltid krångla till det? Sophias program var så enkelt i sin utformning och verkar likväl effektivt. Lite som en blandning mellan vår skvallerträning och dogparkour varvat med kontaktövningar. Ungefär.

Oerhört intressant helg hur som haver som toppades av att jag även äntligen fick köpt mig en Treat & Train. Och wow vilken pryl säger jag bara! Tjejerna är som tokiga efter den och jag har redan funnit umptiarton olika användningsområden till den.