Vallhundar är inga retrievers och jag behöver semester...

Jag är ganska så säker på att jag har skapat monster. Jajamensan. Tre stycken till och med. Alldeles själv. Bad- och Tut-monster. Alla tre.

Vaddårå kanske ni tänker nu. Vaddå monster? Mer monster än vanligt menar du?

Jo, att Fisk varit badgalen sedan förra året är ju liksom ingen hemlighet. Alldeles sprittsprångande badgalen, Sedan lade vi till det här med Tut. Tutgalen. Tutgalen Badgalen Fiskpinne. Gud hjälpemig.

Och eftersom jag ständigt lever efter devisen att mest helt enkelt är bäst och att man ju inte har så mycket roligare än man gör sig så lyckades jag ju efter mångt om mycket även förvandla Snigeldjuret till en badgalning. Vilket nästintill per automatik ledde till att även hon blev en Tutgalning. Vilket nästintill per automatik innebär att jag är rätt rökt som matte. Faktiskt.

För nu har jag nämligen två halvt om halvt skogstokiga hundar som tappar vettet alldeles mer än vanligt så fort vi närmar oss minsta vattendrag. Tar jag dessutom fram en tut eller två är kalabaliken ett faktum. Båda två håller på att fullkomligt krypa ur sitt skinn av förväntan. Tutförväntan. Sedan kastar de sig hals över huvud rätt ut i det blå så fort tutarna lämnat min hand. Väl uppe på land igen drar de en obligatorisk segerrunda innan de sjöblöta kastar sig över mina arma blåslagna lår och trycker tuten i min hand inför nästa kast. Och jag kastar. Gång på gång på gång. Tills jag råkar kasta tutarna väldans nära varandra och tills Snigel råkar simma alldeles så litet för mycket åt vänster och bara råkar ta Fiskens Tut istället för sin egen. Då uppstår problematik. Fisken simmar fram till den ensamt guppande tuten, tar den i munnen. Tutar en gång med den varpå hon oundvikligen spottar ut Tut och simmar förnärmad ensam in mot land. Fel Tut serni. Att tutarna är i princip identiska är inte relevant i sammanhanget. Att det enda som egentligen skiljer dem åt är det faktum att Fisktuten är solblekt och Snigeltuten inte är det. Det är ungefär likasamma som en smärre världskris. Och tuten lämnas ensamt guppande åt sitt öde. Snigel är ju fullt upptagen med att ränna runt med Fisktuten i truten så där finns ingen hjälp att hämta. Och inget lockande i hela världen kan få Fisk att plocka upp fusktuten. Visst, jag får henne glatt att simma dit ut men varje vända ger samma resultat. Ett tutpip sen släpper hon den snabbare än en het potatis. Det här leder alltid oundvikligen till att jag själv får bada. Om jag vill ha med tuten hem igen. Och det vill jag ju såklart eftersom tutar faktiskt numera räknas som hårdvaluta i vårt hem. Alltså får jag ge mig ut i plasket oavsett om jag betänkligt eller obetänkligt glömt eller inte glömt att packa badkläder.

Väl i land börjar hela proceduren om igen. Kasta tut? Japp, jag kastar tut. Gång på gång. Stundvis kommer dock tjejerna skuttandes mot mig utan Tut i truten samtidigt som de uppmanar mig till att Kasta Tut. Men du har ju ingen tut jag kan kasta påpekar jag då. Men kasta Tut! Mäh, du har ju ingen Tut. Men kastadårå vrålar töserna i kör. Jag försöker desperat förklara omöjligheten i deras begäran. Utan vidare framgång bör tilläggas. Efter en stunds argumenterande och oändligt trassliga förklaringar över vilka förutsättningar som krävs för att jag med framgång ska kunna genomföra tutkastaruppdraget lyckas jag tillslut få dem att skutta iväg för att leta rätt på sina tutar.

Och det är här det tredje tutmonstret kommer in i bilden. Tutmonstret som egentigen inte alls gillar tutar. Eller vatten för den delen heller. Medan pyrretjejerna försökt övertyga mig att man absolut visst kan kasta icke existerande tutar långt ut i det blå så har Lus istället lämnat sin plats i solen och raskt letat upp tjejernas tutar. En i taget har hon sedan smugit iväg med dem in i skogen där hon lämnat dem åt sitt öde. Jag vet inte riktigt vad hon försöker förmedla med detta men jag har ju mina aningar skulle man väl kunna påstå. Jag har ju det. Bevisligen är det inte bara jag som drabbas av bergertokarnas tut och badfixering. Bevisligen inte. Den arma Lusen är numera nästintill lika Tutbesatt som systrarna, bara på ett lite annorlunda vis. Minst sagt. Och ni kan ju bara föreställa er vad som händer när flickorna inser att tutarna adressändrat. Och ni kan ju bara föreställa er hur många timmar jag numera ägnar per vecka åt Tuteftersök i både skog och vatten...

Vallhundar är inga retrievers och jag behöver semester...

framför ett stup utan bungylina

Den däringa Tuten i truten som jag berättade om i början av februari var ju ett sådant där genialiskt fantastiskt påfund att jag knappt kunde tro det var sant. Från vrålgapig, stressmuppig och allmänt pest gick Fisken till att bli en mestadels alldeles förträffligt sansad berger som dessutom var alldeles tyst. Förutom de ljuddämpade boffen bakom Tuten som hon undslapp sig ytterst oofta. Fantastiskt, kort och gott.

Men även solen har sina leriga tassavtryck, lycka varar ju inte så länge som man skulle kunna önska och indianerna är sällan på sin plats i kanoten eller hur man nu brukar säga. Tut i trut fristen blev betydligt kortare än vad jag hade hoppats på. Efter drygt två veckor där Fisk och Tut levt i fullkomlig symbios började deras relation knaka i fogarna. Både en och två gånger om dagen kunde Fisk traska in i hallen och när jag tar av henne halsbandet inser jag att tuten inte sitter i truten längre. Kastar på mig skorna igen och flyger ner för trappan i desperat jakt efter den dyrbara tuten med ett uttryck likt ett stressat rådjur framför ett par bilstrålkastare i blicken.
Sen började hon liksom tappa den och glatt traska vidare utan tut lite då och då på promenaderna. Mer än en gång tappade hon in den under parkerade bilar, bakom soptunnor, under parkbänkar, nerför bergsknallar, in i taggbuskar, framför tre älgar, bredvid rävsaxar, nerför branta backar (helst väldigt vältrafikerade sådana eller sådana som slutade i ett taggtrådsstängsel). Varenda vareviga gång greps jag av fullkomlig panik och slängde mig hals över huvud efter den dyrbara tuten utan den minsta tanke på något annat och mer än en gång höll jag faktiskt på att bli påkörd av både bil, buss, älg, barnvagn och ångvält. För att inte tala om alla rivsår och losstrasslingsproblem från allehanda taggiga prylar jag fastnat i under mina Tutjakter. Fisken? Jo, Fisken står lugnt kvar och plirar på mig lite finurligt samtidigt som hon klickar med ett par klor i marken och höjer på ögonbrynen lite så där kaxigt som de gör på film. Nu när detta pågått i nästan 2 veckor så har jag liksom börjat ana lite av ett mönster. Lite av en baktanke hos den där Fisken. Något säger mig att hon inte alls är särskilt bekymrad över den där tuten. Något säger mig också att hon inte heller är särskilt bekymrad över hennes matte väl och ve heller för den delen. Något säger mig att hon antagligen är den sista jag skulle vilja ha bakom mig den dag jag står framför ett stup utan bungylina. Något säger mig att hon nog inte skulle visa sig vara helt pålitlig i ett sådant läge.

Så tyvärr kära tut. Det var väldigt fint och trevligt och allt sånt där så länge det varade, men nu tror jag att jag behöver utveckla en gnutta självbevarelsedrift och helt enkelt lämna dig hemma i byrån hädanefter. Du är faktiskt inte värd att bli platt som ett bokmärke för. Du är faktiskt inte det. Kära grannar. Det är återigen dags att ta på er hörselkåporna. Ni vet väl vart ni har dem? Annars står det en reservlåda nere i cykelrummet. Rosa denna gång. Vi hörs i trappen!

fröken hamnar långt bort i jukkasjärvi

Det klagas ofta på måndagar. Att måndagar är liksom ja, måndag. Klagandet följs oftast av ett en suck och en medhållningsnick från den man suckar över själva måndagen till. Men jag känner sällan så för måndagar. Att det skulle vara en dag som behöver suckar och medhållningsnickar gällande måndagars förmåga att vara måndagar. Särskilt inte när solen skiner och dagen börjar med agilityträning. Nej, då är det bara lycklihesnickar och tjoho suckar som undslipper mig när det komme rtill måndagssnack.

Tränade i väsby med Sandra och Phalene pojkarna. Planen var att traggla vidare med balans och gunga samt att träna lite olika handlingsalternativ och dessa förbenade svängar som alltid gör så att fröken hamnar långt bort i jukkasjärvi och jag måste stå och vänta på att hon ska ta bussen tillbaka. Tidsödande minst sagt. Och jag är dessutom synnerligt obra på att vänta på bussar. Synnerligt obra. Jag har dessutom hört ryktas att agility går på tid vilket automatiskt gör det till en förbaskat dålig idé att blanda in lokaltrafiken i det hela.

Eftersom det redan stod en i princip färdig bana framme så flängde Sandra runt likt en kollibri och kastade om nummerskyltarna lite sådär huller om buller för att verkligen se till så att jag skulle få något att böla åt. Och det fick jag verkligen. Böla alltså. Både på grund av banans utomordentligt löjliga svårighetsgrad men sen även eftersom jag visste hur mycket Snigeltänder just den här banan skulle ge upphov till i mina arma kroppsdelar. Hjälp säger jag bara! Klurigt och utmanande till tusen för vår del. Men med just exakt de svårigheter vi verkligen behöver träna på. Utomordentligt bra huller om buller kastat måste jag säga!

Redan första sekvensen fick vi problem. Mina två tjusiga framförbyten jag hade planerat fick jag bara spola ner. Jag hinner helt enkelt inte före den här hunden när hon är på det humöret. Även om jag springer mitt allra allra fortaste. Så gång på gång fick jag testa mig fram för att hitta något som funkar. Tillslut var jag alldeles slutsprungen och halvt uppäten och kände att vi nog behövde göra något lite mindre galet en sväng. Så som att mumsa korv på en gunga till exempel.

Banan igen och den här gången hade jag ett någolunda hum om vilket håll jag skulle och hur vi skulle ta oss åt just det hållet. Och jäklar i min lilla låda vilket galet tryck det finns i den hunden när hon lägger den sidan till. Och ännu mer imponerande är när hon lyckas kombinera både tryck, följsamhet och hindersäkerhet. Galet. Jag blir än mer övertygad om att den här hunden kommer att ha ihjäl mig förr eller senare. Men herregud vad kul hon är alltså! Men det gäller verkligen för mig att hålla vänsterfötterna i schack och undvika att strypa mig själv i ett hinderstöd eller två.

Sen tragglad evi lite mer balans. Och hon var som vanligt tveksam och seg i början innan hon började lunka över. Tveksamheten försvann efter lite snask men farten fanns liksom inte. Inte mycket tjoho alls faktiskt. Tills jag lade till ett hopphinder innan uppfarten. Då jäklar blev det fart på prylen. Va? Är det här OCKSÅ ett agilityhinder? Varför har du inte sagt något? Vrålade hon medan hon gasade över balansen i överljudshastighet. Jahopp. Det var alltså där skon klämde. Balansen var aptrist eftersom hon ännu inte fattat att den ingår i själva agilitytjohoandet. Se där ja. Det förekommer bevisligen ett visst mått av logiskt tänkande även hos den där fröken trots allt. På något snedvridet omvänt vänster.

Sen gasade vi lite banan och en himlans massa slalom. Tuggade av matte halva underarmen, satte tänderna i en njure via ryggraden och skallade henne över näsryggen. Bra pass!

Vi avslutade måndagstjohoet med en 3 timmar lång vilsetut runt en sjö där i Väsbykrokarna någonstans. Lek på golfbana och öppna fält där jag faktiskt bröt mitt eget koppeltvång och lät dårmupparna få rusa av sig den allra värsta muppigheten. Inga älgar behövde sätta livet till och alla tre hundarna hängde med tillbaka. Bara så att ni vet liksom. Även Phalene pojkarna överlevde. Det ni,

Sen släpade vi oss, skapligt ledbrutna, ganska så leriga, men väldigt väldigt lyckliga till jobbet för ett kvällspass.

Måndag säger jag bara. Måndag. Det är en bra dag.

Inte springa som i att springa mot eller ifrån älgar

Snablans järnspikar säger jag bara. Snablans järnspikar vad jag var duktig i morse. Jappelijapp. Duktig var jag. Fisken också. Fisken var väldans duktig hon med. Efter morgonrastningen gav vi två oss faktiskt ut och sprang. Ja det gjorde vi. Sprang som i att springa frivilligt. Inte springa som i att springa mot eller ifrån älgar till exempel. Utan springa som i att motionsspringa liksom. Lite sådär hurtigt och flärpigt. Var ganska så övertygad om att jag skulle säcka ihop bakom en soptunna 700 meter från huset. En sväng så kändes det faktiskt verkligen så. Men jag samlade ihop mig och kutade på. Och vips så hade vi sprungit 5 km på en inte alldeles för tokig tid med tanke på att jag inte har sprungit sen i somras. Så snablans järnspikar på det säger jag bara! Och faktum är att det här var min första riktiga premiärtur med Fisk. Har hållit springandet på en ganska icke existerande nivå med Fisken eftersom hon tidigare tenderat att gå upp extremt mycket i varv och bli gaphalsigare och mer glappkäftig än vanligt. Men idag gick det ju alldeles strålande. Vid ett tillfälle gick hon lite smått bananer men det blåste över på ynka fem sekunder. Glad och flärpig fisk, på en ganska så lagom nivå, hela rundan.

När vi kom hem stod två små snurkar och undrade vad vi skulle hitta på härnäst. Och det är ju klart att de också måste få lite hittepå innan jobb. Visst måste de det. Så vi gav oss ut till Kärsö naturreservat och knatade runt på blankis i det fantastiska vårliga solvädret. Dryga 9 km, utan vare sig älgar eller andra intermezzon, hann vi med innan det var dags att tuffa mot kliniken.

På väg dit passade jag på att hämta ut mitt superHööksfynd. Förra våren köpte jag deras hundförarjacka som jag varit så larvigt nöjd med på alla vis men så i vintras hade vi en liten olycka där godisfickorna blev lite söndertuggade (mina djur är oskyldiga i det här fallet faktiskt). Visserligen går det att laga men ja, när jag råkade surfa in på Hööks och såg att jackan var nedsatt från 599 till 179 kr så var jag liksom bara tvungen att köpa en i reserv faktiskt. Och det var visst i sista sekund för nu är de slut. Och jag är oerhört nöjd och smått överraskad över att jag än en gång haft tur den här månaden. Hoppsan på det liksom.

En civiliserad förflyttningsmanöver i stadsmiljö

Började dagen genom att försöka veckla ut mig själv från en ytterst plågsam fosterställning jag obetänksamt nog intagit under nattens gång. Stelt. Ont. Knakigt. Och någonstans fram emot eftermiddagen kunde jag klappa mig själv på axeln till lyckat uppdrag. Ja. Det tog lite längre tid än vanligt idag. Det gjorde faktiskt det. Ryggen hade liksom låst sig i någon form av frammåtstupasidoläge och jag kände mig lika smidig som ett kvastskaft. Vår dryga milslånga morgonpromenad var således allt annat än behaglig från min sida. Särskilt obehaglig blev den av att ha ägnat en vecka åt att nästintill enbart ha promenerat hundarna i midjebälte i skogen. Nu skulle de helt plötsligt lyckas genomföra en civiliserad förflyttningsmanöver i stadsmiljö. Utan midjebälte. Grattis till mig för att ja vaknat upp med vad jag hoppas är veckans sista riktigt dåliga idé. 

Alla tre hade en helt egen agenda för morgonpromenixandet vilket gjorde att jag mestadels såg ut som en trearmad väderkvarn med slagsida i midjeregionen. Det snokades hit. Det snokades dit. De slängde sig åt olika håll i kopplen, samtidigt. De trasslade in sig själva och verkade stundvis ha lika svårt som mig att lyfta fötterna och trassla loss sig själva. Promenadens enda höjdpunkter var väl egentligen att de (läs Fisk) höll sig nästintill helt tyst och att jag inte ramlade och bröt lårbenshalsen. Men ändå. Morgonpromenad avklarad trots gnällig och pinnstel matte. Sen iväg till jobbet ett par timmar innan det var dags för lite agilityträning. 

Hade på förhand planerat övningar som för egen del skulle innebära minimalt med rörelse med tanke på rådande kvastskaftsomständigheter. Men i sedvanlig ordning när man har med en fnittrig och alldeles yxtokig Snigel att göra går det sällan särskilt bra. Vi tränade lite svängar, raksträckor med sväng och balans (både med och utan kontaktfält... det ni... suck), gungan om och om igen, hoppteknik och slalom där jag började lägga på mer störningar. Snigel gick som ett litet ånglok och var alldeles alldeles galen. Fem nya blåmärken och ett nytt hål i träningsvästen kunde jag därmed stoltsera med efter en timmes träning. Men oj så nöjd jag är med den lilla prylen. Det är så fantastiskt att se vilken utveckling hon gör från träningstillfälle till träningstillfälle. 

Idag hade vi pyrresällskap på träningen, en alldeles charmerande herre med matte som vi nyligen lärt känna. Mycket trevligt! Lus blev ju alldeles genomkär, Fisken verkade även hon smått förtjust och hade busryck över parkeringen med pyrrepojken. Snigel gapade och gormade så fort han kom nära men viftade även på svansen och halkade stundvis in i någon form av lekbeteende innan hon kom på sig själv och skällde ifrån. Hon är ju ganska så knepig med nya hundar den där damen. Onya hundar också när jag tänker efter. Faktiskt. Hur som helst så hoppas vi att vi inte skrämde slag på våra nya bekantingar för Fisken har redan börjat fråga när nästa playdate är. 

Det blev hur som en alldeles ypperligt bra måndag och nu har hundarna däckat i små högar runt omkring mig och jag sitter och surfar runt på zooplus och funderar på om jag ska ruinera mig själv på några ton hundgodis, ett nytt midjebälte till canicross och ett expanderkoppel. 

 

Tillräckligt lugnt och viloaktigt för idag

I förmiddags någon gång sådär innan morgonkaffet så hade jag en fundering på om vi kanske skulle ta det lite lugnt idag. Vi har liksom haft ganska mycket hittepå, både braigheter och tokigheter de senaste veckorna. Så jag tänkte lite granna att de däringa hundprylarna kanske skulle tycka att det var en bra idé att ha en sån där ta det lite lugnt dag.En vilodag tror jag till och med att det heter. Sen drack jag mitt morgonkaffe, sneglade lite på hundprylarna och frågade om vi hade haft det tillräckligt lugnt och viloaktigt för idag. Jappelijapp nickade alla tre.  Alldeles lagom långt av lugn till och med. Alltså bestämde vi oss för att ägna oss åt lite hittepå igen. Nu när vi liksom morgonvilat en  stund och sådär liksom.

Packade in oss i bilen och tutade ut till Drottningholm och Lovö fornstig. Ett sånt där praktiskt ställe att bara tuta runt på eftersom vi snart känner till alla stigar och kringelikrokar som finns där ute och man kan liksom gå och gå ganska så lagomt länge utan att behöva gå samma kringelikrokar om och om igen. Tjejerna knatade på så fint i midjebältet och jag släpade i sedvanlig ordning efter likt en påse mjöl och gjorde mitt bästa för att hinna lyfta på fötterna tillräckligt fort för att inte bryta nacken när det gick undan på skogsstigarna. För undan börjar det faktiskt gå, och nu äntligen börjar fröknarna, alla tre till och med, öka takten när jag ökar takten och dra på lite extra istället för att genast vända sig om och bekymrat trassla sig kring mina ben. Någonting säger mig att de inte varit helt övertygade om att min kondition och fysik i största allmänhet håller för snabbare fart än 46 min/km.

Ser verkligen fram emot lite bättre väglag så att vi kan ge oss ut och springa tillsammans i skogen (även om jag samtidigt, allra helst, önskar mig en himlans massa snö och minusgrader så att vi kan hitta på lite annat kul). Men nu börjar det ju kännas som att de skulle kunna reda upp det här med canicross till och med. Jag gillar deras nyfunna framåt tänk! Jag gör verkligen det!

Det blev en något längre runda än vi kanske hade tänkt, 19,14 km varav en timme i regnblaskig snöstorm. Men vilken fantastisk eftermiddag vi hade! Och inte en enda bortspilld hund. Det ni! Det kan visserligen bero på det nyinförda koppeltvånget. Kanske. Möjligtvis. Men jag klappade ändå mig själv på axeln när jag räknade in alla tre när vi kom fram till bilen och kände mig som en ytterst ansvarsfull och duktig matte.

Så här ordningsamt kan det se ut, ibland ser det till och med ännu mer sansat och strukturerat ut.....

Men sen händer den däringa Snigelprylen och hennes evinnerliga rumpputtande och fullkomligt koppelanarki uppstår... 

En veckas gaptrutfrihet

Vi firar en veckas gaptrutfrihet på Fiskprylen idag! En himlans massa tjoho, fanfarer och annat festligt på det! En hel vecka utan att fröken har gått skallbananer på någonting alls (i princip). En tut i truten och fröken är liksom helnöjd. Och tyst. Visst, enstaka "boff" bakom tuten har undsluppit henne vid enstaka tillfällen, men de är liksom såpass ljuddämpade när de väl kommer ut att man inte ens höjer på ögonbrynen åt dem. Detta leder i sin tur till att alla tre är så mycket lugnare och mer harmoniska. Eller okej, Lus är väl visserligen alltid lugn och ganska så skapligt harmonisk. Hur yxmördargalna de andra två dårungarna blir står hon bara och rycker på axlarna, visslar en sväng och skrapar med tassen för att signalera att hon absolut inte känner de där två. Inte alls.

Hur som. Harmoniskt var det ja. Nu när Fisken är tyst är Snigel tillbaka till att vara obrydd av hundmöten och allt annat larv man möter på promenaden. Under veckan har vi knatat ett gäng mil, och alla mil har varit precis lika trevliga. Vi har gått i väldigt hundmötestäta områden, på smala stigar och haft oändligt med tighta hund och människormöten utan minsta lilla tjaffs. Fisken tutar med sin tut, Snigel skvallrar, parkourar eller fnyser vid samtliga möten och Lus bara knatar på. Helt fantastiskt med andra ord. Snigel har till och med kunnat vara lös där vi haft människomöten utan att bry sig det allra minstaste och idag fick jag henne att tvärvända på inkallning när hon var på väg mot en hund och dess matte som vi mötte på promenad (hade det inte varit för att Fisk sa boff bakom tuten hade hon nog inte ens övervägt att ens springa fram, men ingen är gladare än jag för en fungerande inkallning på något, för henne, så svårt).

Den där tuten säger jag bara. Vilken himlans magisk pryl den är. Och hunden är ju så fantastiskt glad när hon har den i truten. Avslappnad, mindre stressad, flärpig och peppig som tusan. Har jagat reservtutar hela veckan, för tänk, fasligaste tanken. Tänk om tuten skulle försvinna! Hjälp! Så äntligen hittade jag en idag. En alldeles rosa och fin, likadan tut. Trodde jag. Fisk höll inte med. Inte någon endaste stans faktiskt. Vad henne anbelangar så kan den nya tuten lika gärna vara en glödande kolbit. Faktiskt. Hon tvärvägrar helt enkelt. Tydligen är det liksom inte bara att att gå och köpa sig en ny tut bara sådär. Nej det är det inte. Och det fick jag verkligen förklarat för mig. Tydligen så ligger det väldigt mycket jobb bakom hur man får till en bra tut. En bra tut behöver nämligen ligga ute på gudfamiljens tomt i minst sex månader, helst i omväxlande snö och regn. Gärna frysas ner ett par gånger. Helst grävas ner i tulpanrabatten och sedan förflyttas till under rosenbusken minst en gång i veckan. Således hälsar damen att den där nya tuten? Ja just den. Den kan jag ta och stoppa ner där solen inte skiner en sväng. Förslagsvis i en utav balkonglådorna så kanske hon kan ta sig en funderare på dess tutvärdighet någon gång efter midsommar eller så. Kanske.

Dagen avslutades för övrigt med lite flamsträning för alla damer. Fixa har inte varit den enklaste fisken att träna med sen hon kom eftersom hon allt som oftast tog tillflykt in under sängen när det var dags för träning. Kunde man locka henne att stanna kvar var träningen ungefär lika spännande som att se färg torka eftersom damen inte bjöd på ett enda beteende. Men sakta men säkert började det lossna och hon blev allt flärpigare i träning. Med Fisken är det alltid flamsträning som gäller. Vi tränar inte till något särskilt eftersom vi inte har några tävlingsambitioner alls utan vi satsar på att hon ska lära sig att älska att jobba såpass mycket att hon en dag ska klara av att jobba även i de miljöer hon tycker är obehagliga (inomhushallar är hennes i särklass allra värsta nemesis. Brukshundsklubbar ligger inte långt efter) för att hjälpa henne på traven med sånt hon tycker är läskigt liksom. Men ja, kolla in attityden på hunden trots ett helt improviserat pass (med saker hon egentligen inte ens kan). Gladaste lilla Fiskeflärpet!

Lus skojtränas det också bara med nuförtiden och jag tänkte att vi skulle fylla på hennes trixrepertoar med något, för henne, helt nytt. Och jag får väl säga att det gick skapligt snabbt ändå för att vara något vi aldrig tränat på. Det här är tredje passet.

Vad Snigel gjorde? Det vet jag inte ens om jag törs berätta. Vi trixtränade. Ögon petades ut, tungan slog en dubbelknut på sig själv, matte låg och chipandades av skrattkramp, baktassar hängde i takkronor och jag kommer inte att kunna gå imorgon. Bra pass!