En äkta Finsk Pinne

Jajamensan. Fiskpinnen lekte finsk pinne i helgen och begav sig till Åland. Ja, matte fick också följa med och så även Bästa Tant Tova samt supermammuten Divo. Destinationen var såklart Viking Line Dog Show, färdmedlet finlandsfärja av bästa sort och sällskapet var ju självfallet det allra allra bästa.
Underbara Selmamatte med familj inkvarterade oss på allra bästa vis och tog så bra hand om oss. Tack bästa ni!

Utställningsdagen började ganska så många timmar innan det var dags att trava in i ringen. Fisken var pigg och glad, och efter en stund i den nya miljön ville hon till och med leka med mig. Alltså glad och bekväm Fisk helt enkelt. Sen rullar en burvagn förbi 20 meter bort. Burvagn nummer nittitre i ordningen ungefär. Nittitvå har passerat obemärkta. Men nummer nittitre? Inte då. Fisken fick närmast panik och kröp raskt in i sitt skal. Ett skal hon likt en fastvuxen eremitkräfta i princip vägrade lämna så länge vi var i hallen. Stundvis, när vi lämnade utställningshallen för rastning samt tog en skogstur, så kröp hon snabbt ut och var sitt glada flärpiga jag. Men väl inne i hallen drog den sig raskt in igen och smällde igen eremitskalsdörren med ett tjong. Inget godis, lock, pock eller mutor i form av en hel skock egna får på balkongen kunde få henne därifrån. Och klockan tickade raskt framåt och strax var det dags att baxa in eremitkräftan i ringen. Själv hade jag faktiskt gett upp för länge sedan. Jag vet ju hur hon blir när hon blir just eremitkräfta. AWOL. Tills hon ångrat sig. Alternativt tills hon fått vila upp sig i sitt skyddsrum (under sängen) ett par timmar. Fröken har svårigheter med att avreagera när hon väl blivit rädd för något. Stora svårigheter.

Således förberedde jag mig på att springa in i ringen, släpandes efter en Fisk i jakt på en nödutgång, lite tjusigt göra en drottningvikning till domaren samtidigt som vi seglar rakt förbi likt en tornado mot närmaste utgång i motsatt ände av hallen. Tar sats och skuttar in i ringen och sneglar ner på Fisk som lätt seglar fram mot domaren med en svans som inte längre ligger klistrad under magen utan snarare vajar likt en båtflagg i styv kuling, rätt fram till domaren som hon hälsar på för att sedan elegant trava ett varv runt ringen med mig flämtande bakom. Tillbaka till domaren och upp på bordet. Huh? Ja jo ni läste rätt. Jag fick upp henne på bordet, där hon står. Utan att tömma vare sig analsäckar eller hela sitt franska svordomsvokabulär. Hon stod helt enkelt. Ner igen, mer tjusigt trav för att sedan ställa upp sig framför domaren. Nej, hon var inte sitt fnittriga jag där hon stod. Nej, hon vägrade ta godis. Men vet ni vad? Jag tror inte någon som inte är väl bekant med hur en obekväm berger beter sig märkte något alls. Domaren såg dessutom väldans nöjd ut och gav oss ett Excellent med Ck. Alltså vidare till konkurrens där Fisken travade hem Cert, Cacib, BIR och därmed även ett Finskt Championat. Ytterst stolt matte. Främst stolt över att hon faktiskt reder upp saker fastän hon egentligen inte är i mental toppform vid tillfället. Stolt över att hon släppte läskigheten så fort hon tassade utanför hallen. Och stolt över att hon redan blivit dubbelchampion 5 månader efter sin utställningsdebut. BästFisk helt enkelt!

Någon annan som helt enkelt också är bäst är Supermammuten Divo! Stort grattis till Cert, Cacib, BIR och Finskt Championat bästaste och snyggaste ni!

Hemfärden lämnade väl något annat att önska för både mig och Fisk. Kombinationen Ålandsfärja, karatefylla och folk som antagligen inte kan knyta skorna ens när de är nyktra gör sällan något för mitt humör. Mitt humör hjälps inte heller när jag har en hund som är stressad och folk gör sitt allra bästa för att göra det hela värre. Då är jag ytterst nära att gå fladdermusexkrement på dem och systematiskt kölhala involverade parter. Men efter någon timme lyckades jag faktiskt knäcka Fiskstressen och få henne att gå från att sitta och hässja och skaka såpass att hon med egen kraft skulle kunna driva färjan framåt till att lägga sig ner och stänga ute all olåt och slappna av såpass att hon kunde halvsova. Lösningen var helt enkelt cirkelmassage i armhålorna på henne (hade vi det laget testat alla andra ställen som kan verka stressdämpande som jag kunde komma på). Det gav effekt efter knappt 10 sekunder och det var så uppenbart att det var det som hjälpte att det blev lite läskigt. Tilläggas bör att resan till Åland gick hur bra som helst. Fiskpinnen gjorde godissök på däck och kampade med leksak och tyckte att livet var ganska så helt okej. Men folk som supit sig tillbaka till grottstadiet mitt på blanka dagen och sedan bränner 6457 kronor i taxfreen på åttiotre flaskor körsbärslikör bara för att "fwaschkan såg schå hääftigh ut" -  det står aldrig högt i kurs. Någonsin.

Premiär i championklass och det där med bikini på offentliga platser

Igår var det dags för ännu ett vänstervarv! Denna gång på Täby galoppbana. I sedvanlig ordning skallrade knäna redan innan jag klev ur sängen och kallsvetten som rann om ryggen fick mig ömsom att fundera på ett lite väl tidigt klimakterium, ömsom nervositet. Igen. Varför blir det aldrig mindre nervpirrande skitläskigt att ställa ut för?

Hur som haver så inledde vi morgonen vid sheltievalpringen då bästaste Tant P skulle ställa ut sin lilla shetlandsponny  shetland sheepdog i valpklass. Och jag måste säga att morgonen började bra. För kan man annat än bli alldeles tokfnitterglad av att se en valping (som är ungefär precis lika stor som Fiskpinnen) alldeles toklyckligt ta sig runt i ringen i allt från ponnygalopp till alldeles genomglatt tvåbensskutt samtidigt som han älskade precis hela världen, samtidigt. Bästaste lilla ludd säger jag bara! Världens sötaste helt enkelt! Och så cool att man nästan får ta på sig en extra tröja. Kan inte annat än att bli lite avundsjuk på Tant P som fått inte en, men två, tokhäftiga sheltiepojkar alltså. Men jag antar att man helt enkelt blir som man umgås.

Därefter flyttade vi oss till Fiskringen och återupptog knäskålsskakandet. Varför jag blir så nervös förstår jag helt enkelt inte. Visserligen har vi haft två incidenter i sommar med en Fisk som plötsligt tyckt att domaren varit mer än lovligt läskig, men det är ju inte som att hon går fladdermusexkrement galen på domaren heller. Hon backar undan, det är allt. Så egentligen borde inte det vara något att hetsa upp sig över. Dessutom så är egentligen Fisken en ren dröm att trava runt i ringen med då hon, enligt mig, rör sig helt fantastisk och travar så sanslöst snyggt, samlat och självsäkert att jag blir alldeles mållös. Jag behöver liksom bara hänga med och hålla i snöret, för synsskull liksom. Varje gång. Nåväl. Nog om detta.

Fisken gjorde premiär i championklass och skötte sig alldeles strålande. Detta trots att det även denna gång involverades ett atlantångsgungande bord vid bedömningen. Men det gick faktiskt hur bra som helst. Läskigt med bord? Jajamen. Men hon stod faktiskt riktigt bra och så fort jag hade lyft ner henne hade hon avreagerat och travade så sagolikt vackert iväg runt ringen igen. Det hela resulterade i ett excellent, och ja, eftersom jag fortfarande inte lyckats få någon ordning på fikonspråket så vet jag inte ens om man kan säga att en champion fick ck? Men något åt det hållet fick hon väl och vann sin klass. Därefter tävlade hon mot en alldeles bedårande fawn tik som vi haft nöjet att träffa för länge sedan på en inoffutställning. Fisken skötte sig utmärkt och blev BIR och domaren var alldeles full av beundran inför båda tikarna.

Strålande fin kritik och alldeles fantastiskt duktig Fisk. Detta trots både knäskålsdarrandet och det faktum att Fisken i dagsläget är i princip helt pälslös. Tydligen är bikini det enda rätta att visa sig i nu när värmen äntligen kommit smygande. Vilken tur att matte inte fick det pm:et. För alla involverade. Tur säger jag.

Svensk Champinjon!

Nämen ser man på! Den är visst inte så tokig den där lilla Fiskprylen! Den 8/8 gick fröken och tjongade till med ett Championat i Ronneby och kan därmed, om en kvart fyrtio dagar, beroende av hur snabbt SKK jobbar i sommarhettan, titulera sig SE UCH Beyonce Joie Prizzi Petit Norvégien. Med tanke på att hon fyllde två den 17 juli så tycker jag att det är ganska så skapligt marscherat. Särskilt med tanke på att hon ställdes ut officiellt för första gången den 4 april i år och hunnit med totalt 5 svenska utställningar. Duktig Fiskpinne helt enkelt!

Vi ställde även i Köping dagen efter hon fyllt två, men där fick damen plötsligt för sig att domaren var världsläskig (efter att hon hade kollat tänderna och närmade sig på nytt) så hon slängde sig i kopplet och ville inte alls vara med längre. Ett slätt Excellent och med förvånansvärt bra kritik trots Fiskslingret.

Vi tog även en obligatorisk tur till uppfödar- Aina i Norge och passade på att ställa på en Norsk utställning. Där började det dåligt redan innan vi skulle in i ringen. Fiskprylen är ju en ganska så känslig liten själ och hon kan väldigt lätt bli skrämd av ganska så otippade saker (att man öppnar en ölburk, folk som tränar, tennis, fläktar - bara som exempel) och när hon väl blir skrämd grips hon av lindrig till kraftig panik och vill helst bara fly och glömma allt vad matte heter. Så precis innan vi ska in i ringen får hon ett smärre bryt över att någon fäller upp ett utställningsbord tvärsöver ringen. Hurp! Sa fröken och flög ur min famn in i tältet där hon övervägde möjligheten att lyckas pressa sig igenom maskorna på myggnätet. Att folk fällt upp utställningsbord runt omkring henne hela förmiddagen utan minsta reaktion från prylen hade bevisligen ingen som helst relevans i sammanhanget. Leverpastej och tjo och tjim fick henne någorlunda tillbaka i någon form av eh ja mental form  lagom till att vi traskade in i ringen. Domaren kom fram, klappade på huvudet, kollade tänder. Inga problem. Han tog ett par steg åt sidan och kom sedan tillbaka varpå Fisken blev överraskad och tog ett skutt och gav domaren ett "vaff!" rakt i plytet. Charmigt. Rent spontant kände jag att fröken någonstans på vägen måste ha missat ett kapitel i den där vett och etikettboken. Alternativt börjat sätta det här med att spatta för domare i system. Domaren suckade lite missbelåtet och skakade på huvudet samtidigt som han lommade iväg. Föga förvånande, ett slätt excellent och en kommentar om temperamentet på annars ganska så bra kritik.

Men lagom till Ronneby så verkade damen åtminstone ha läst rubriken till kapitlet om vett och etikett. Där hade hon inga som helsta problem med domaren. Däremot tillstötte det väl ett visst obehag när hon var tvungen att stå på bord. Det här med Atlantångare och stormiga oceaner  har vi som sagt kanske haft så världsbra erfarenhet av tidigare.  Någon kanske eller kanske inte tömde analsäckarna på bordet. Någon. Kanske. Men kanske inte. Men som sagt. Det gick ju ändå bra! BästeFisken!