Hopphinder i ögat

Snigel har ju i princip haft agilityvila i vad som känns som en evighet och en halv. Ja, vi har lattjat lite på klubben i höstas efter att hennes rygg blev friskförklarad och då ägnade vi oss mest åt slalominlärning och enstaka enkla, korta kombinationer. I januari kunde vi äntligen komma tillbaka till vår kära agilityträningsgrupp, och äntligen kunde vi faktiskt börja träna med målet om att komma ut och tävla någon gång. På grund av tidigare medicinkarens (och vad vi då trodde var livslång medicinering) så fanns ju inte den möjligheten till tävling innan. 

Hur som haver. På vår allra första träningsträff så kör Snail sin första hela bana, och då inget mindre än en bana från World Agility Open uttagningarna. Och dra mig långsamt på en liten ranglig vagn om inte fröken sätter den. Jajamen. Sin första nollade bana någonsin. Fin första hela bana någonsin till och med. Det är inte snyggt. Hon hoppar som en dåre och jag handlar som den febersjuka influensadrabbade pensionär jag faktiskt kände mig som den kvällen. Men ändå. Hon kan ju inte ens 12 pinnars slalom egentligen. Faktiskt. Mäkta imponerad och ytterst nöjd matte som genast såg framför mig hur än mer fantastisk hon skulle vara på nästa träningsträff. 

Jo tjena. 

Så här såg Wao- "loppet" ut: 

Veckan därpå tränade vi bland annat hoppteknink och den optimism jag kände från veckan innan gick och grävde ner sig i ett slaskigt dike längs med E18. VAD GÖR DEN? Egentligen? Helt ärligt?

Och inte blev det bättre här. Hoppteknik? Japp. Det står fortsatt på todo listan. Tydlighet, kondition och handlingsteknik från matten? Kommer antagligen aldrig att hända men jag gnäller lite över bristen på det också. 

Och för den som missade det tjusiga "långhoppet"....

Och ja... vi fortsätter i samma anda. Notera hur den glömmer att fälla ut landningstället efter sista hindret. Den kommer garanterat slå ihjäl sig innan debuten. Garanterat. Och jag kommer antagligen att dö av skrattkram eller av ett hopphinder i ögat. 

En stilstudie i säkerhet

Det där med att ha hundar som liksom är sådär mest glada, mest överjävliga och framförallt mest lyckliga och allra mest fullkomligt livsfarliga är liksom inte så där eh mest bäst alla dagar i veckan. Särskilt inte när alla dessa fantastiska egenskaper sammanfaller samtidigt när man befinner sig mitt ute i skogen och hela sammanfallet slutar med att man sitter ensam på en stubbe mitt ute i ingenstans och stirrar upp i himlen medan tårar och blod rinner. Näsblod. Massa sådant. Överallt. Och inte en endaste näsduk i sikte.

Fiskprylen bestämde sig för att bli sådär allra mest glad och lite klämkäckt skalla mitt näsben allt vad hon kunde med sitt skallben i ett vältajmat glädjeskutt. Aj. Väldigt mycket aj. Sen lite mer aj och nu 36 timmar senare kan jag konstatera att det fortfarande är aj.

Att bästaste Fru (gudmor till alla barnen) lämpligt nog kom på att jag ju strax fyller lårbensbrott år och tydligen behöver få present kändes kanske inte alls sådär väldans tokigt tills smsen började hagla. Tydligen är det detta jag får välja på i år.....

Nåja, med tanke på eh omständigheter och händelser och så vidare är det väl egentligen väldans tur att någon åtminstone tänker på min säkerhet. Jag gör ju det bevisligen inte. Trots allt har jag vanligtvis fler blåmärken per kvadratcentimeter än där finns sand i öknen, jag stukar regelbundet fötterna bara genom att stå upprätt och jag har lyckats med bedriften att bryta revbenen genom att ramla på en dammsugare. Så det kanske helt enkelt är tur att någon faktiskt försöker se till så att jag inte slår ihjäl mig så fort jag kliver ur sängen. 

Vid närmare eftertanke vore en sådan här kanske mer lämpligt egentligen....

Som en plusmeny ungefär

Ja. Den  är ganska så galen. Ganska så väldigt mycket galen. Sen är den även ganska så mycket rent generellt. Mycket alltså. Mycket av allt. Alla bra egenskaper som det finns i hundar finns det liksom lite extra av i Snigelprylen. Sen finns det kanske lite extra mycket av sånt som kanske inte är världsbra egenskaper också. Det kanske det gör. Men det är liksom bara en bonus. Bara lite sådär extra, som en plusmeny ungefär. Och plusmenyer är ju faktiskt ganska så bra egentligen. Särskilt om man är hungrig. Alltså kan vi därmed dra slutsatsen att det helt enkelt är en världsbra grej att Snigel helt enkelt kommer med extra allt. Extra mycket. Alltid.

Pirriga porröron

Jamen dra mig långsamt på en skraltig liten vagn, baklänges, genom en biltvätt. Helst innan jag förlorar förståndet. Tack på förhand.

För förlorar förståndet. Ja, det gör jag nog ganska väldans så mycket snart. Varför då tänker ni då? Är det på grund av Snigels evinnerliga försök att slå ihjäl sig? Nix. Är det på grund av systrarna pest som går bärsärk lite titt som tätt? Nähä. Är det på grund av den allt omfångsökande tjockislusen som aldrig går ner i vikt? Nope. Är det på grund av Räkans förkärlek till att alltid och ytterst konsekvent kissa på köksmattan genast efter att den blivit nytvättad. Nej, inte alls.

Nä. Det är på grund av hormoner. Så ytterst fantastiskt massa skitmycket hormoner. Hormoner som fnittrar ut ur vartenda Snigelpälsstrå och infekterar de andra två djuren så att jag vips har tre lika hormonstinna fullblodsdårar att tas med trots att bara en löper. Jag hatar löp. Nått så in i helsikkes mycket dessutom. Nej, det är inte trasslet med löptrosor som gör mig tjurig. Inte heller löptrosornas förmåga att antingen inte sitta på ordentligt vilket leder till en massa äckelslaffs där man inte vill ha det eller deras förmåga att sitta på alldeles för bra som till exempel klockan sju på morgonen när man går ut och rastar hundar lite sådär sömningt som man gör. Då brukar de däringa svarta trosorna sitta kvar alldeles för väl på den ytterst svarta hunden. Men nej. Jag är inte ens tjurig på det.

Det som får mig att på allvar börja oroa mig för min mentala hälsa är nämligen något annat. Att sitta i min soffa och försöka läsa en bok eller se på en film är i dagsläget en omöjlighet då soffan inom loppet av tre minuter förvandlas till vad som mest liknar en inspelningsplats av en porrfilm. Porrflämtande, snuskflåsande, äckeltungfladder, pirriga porröron för att inte nämna raska rusningar över golvet med krökt svans och rumpsvassande och ihärdigt flirtande. Äckeldjur. På alla nivåer. Det slaffsas och slickas åt alla håll och kanter och detta ackompanjeras av ett tandaklapper som mest kan liknas vid ett crescendo av maracas som när som helst kommer att punktera min trumhinna. Jag är inte nöjd. Inte någonstans. Särskilt inte eftersom jag återigen har varit sjuk större delen av veckan och därmed tillbringat onaturligt mycket tid i min soffa. Onaturligt mycket tid åt att dra en kudde över huvudet i mina försök att stänga ute klappermaracasen och flåsflämtandet. Utan vidare resultat ska erkännas. Varför har de så infernaliskt massa hormoner för?

i riskzonen för att bli ganska så julklappslösa

Ibland tror jag faktiskt att mina hundar är inne och tjuvläser min blogg. Ibland tror jag faktiskt det. Särskilt de senaste dagarna har jag blivit allt mer säker på det. Jo, för sen jag skrev inlägget om Snigel och Fixas katastrofala grävlingsmangel som jämt och ständigt drabbade mig som en besinningslös tornado varje vareviga promenad, så har antalet katastrofala grävlingsmangel minskat. Dramatiskt dessutom. Mycket dramatiskt. De har nästan minskat till någon form av nästintill obefintlighet, med vissa små yttepyttiga undantag såklart. Men ändå. Enda förklaringen måste ju liksom vara att de faktiskt läst min blogg. Inget annat känns liksom rimligt. Och att julen börjar närma sig. Och att somliga därmed kanske känner att de kan ligga i riskzonen för att bli ganska så julklappslösa kanske.

Därför tänkte jag att jag skulle ägna detta inlägg till att skriva ner andra viktigheter oviktigheter. Absolut inte viktigheter jag vill att mins smygläsande hundar ska gör något åt. Nej nej. Absolut inte. Inte alls. Bara oviktigheter. Eller hur.

Som det här med leksaks och bendrällandet. Ibland blir jag liksom lite sådär extra ledsen i tålamodet, och framförallt ledsen i extremiteterna när jag stoppar ner min frusna kalla fot i min varma mysiga toffla bara för att brista ut i ett illvrål likt en bengalisk tiger och snabbt slita åt mig foten bara för att finna att en torkad yttepytte del av en lammnacke prydligt blivit inmonterad i min fotsula. En sån sak skulle man ju kunna anse vara en viktighet. Men inte jag, nej nej. Eller som när man mitt i natten när man sover som allra bäst rullar över på sidan och rullar på en sån där multipip-leksak, en sån där med etthundranittiarton pip i, som medför att jag flyger ur sängen och alltid och oundvikligen slår huvudet i taklampan jag krampaktigt får tag i samtidigt som jag är helt säker på att jag där och då kommer att dö av hjärtsnurp. Eller höjdskräck. Vilket som. Men nejdå, ingen viktighet det inte.

En annan oviktighet är det här med bristen på sovmorgon. Att alltid, varendaste varevigaste morgon bli väckt av ett allt annat än milt pet i ögat klockan 07:04. Det är absolut ingen viktighet att ta upp för diskussion. Absolut inte.

Eller att samtliga tre hundar nästintill alldeles jämt måste sätta sig och poopa i tre olika väderstreck exakt precis samtidigt, så långt ut  kopplet de någonsin kan komma. Särskilt allra helst längst in i varsitt buskage. Eller framför en välfylld uteservering. Och sedan så fort ärendet är uträttat drar iväg värre än en slädhund åt varsitt håll. Nej, det är absolut heller ingen viktighet. Absolut inte.

Andra oviktigheter som man bara så där lite för skojs skull skulle kunna nämna är ju det där med det däringa skällandet som systrarna pest så fint satt i system. Snigel skäller på hundar, check. Ingen ny information. Men hon skäller inte särskilt ofta på människor, om de uppför sig normalt. Och hon skäller väldans mycket mindre på andra hundar om hon är ute med mig ensam. Fixa skäller egentligen inte så mycket alls om hon är ute ensam, absolut inte på hundar egentligen och nästan aldrig på människor. Men tillsammans. Ja, tillsammans blir man tuffare. Eller fegare. Välj själv. Men skäller gör de. Oftast börjar Fixa med ett enda skall. Ett skall som genast får Snigel att börja vråla "varedom varedom? ska vi slåss eller?". Ungefär. Sen är kakafonin igång och i mitten hänger Lushund som ett sladdrigt litet salladsblad, alldeles tyst. Och oförstående. Medan matte reflekterar över vad som blir billigast: utrusta grannarna med hörselkåpor eller montera på en James Bondaktig ljuddämpare längst ut på vardera snok. Men nej. Sådana här oviktigheter behöver vi inte heller alls ta upp för diskussion.

Ytterligare en oviktighet är bristen på kantarellsöksfunktion på valfri hund. Eller bristen på letaeftervadtusandetnuärsommatteåterigentappatbort-funktion. En sådan oviktig sak känns ju inte alls som något som bör få komma på tal det heller. Eller bristen på frukost på sängen. Ännu en oviktighet som hundarna absolut inte behöver läsa och ta till sig av. Absolut inte. Särskilt inte nu så här nära Jul och julklappstider och sånt liksom.

en alldeles särskild variant av spritt språngande tokgalen

Jag tror att man måste vara en alldeles särskild variant av spritt språngande tokgalen för att skaffa och leva ihop med en Berger och älska det. Faktiskt.

Man bör åtminstone inte vara av den blödiga smärtkänsligare sorten. Då blir man nämligen inte så värst långlivad. Man  får inte heller vara av den där humorbefriade varianten heller. Nä, det skulle passa utomordentligt dåligt ihop med en Berger. Inte heller kan man vara en sån där finkänslig pedantisk pryl som blir smått ifrån sig när saker inte går helt enligt planen. Jag tror inte heller att man bör vara en sån där organiserad människa som planerar sin vardag. Jag ser helt enkelt inte hur det skulle fungera speciellt bra. För ingenting går någonsin som planerat med en Berger.

Sen tror jag visserligen inte heller att man kan vara som man ska. Någon endaste stans. Egentligen.

För livet med en Berger är något alldeles tokigt speciellt. Något så tokfnittrigt, bubbelspraktigt, fullständigt galet och alldeles hysteriskt. Blandat med en osannolikt stor mängd blåmärken, fläskläppar och blåtiror. För ja. Bergers är fysiska hundar. Väldigt fysiska. Just precis min Berger kan inte få en känsla i kroppen utan att jag får minst en fläskläpp och två nya blåmärken. Bara för att hon är så alldeles toksprattelglad. Och sådana gladbubbelkänslor måste man dela med sig av. Fysiskt. Gärna med en skalle mitt mellan ögonen och två gorillabakfötter i låret i överljudshastighet. Ackompanjerat av det allra ljuvaste glasskrossar skallet ni någonsin kan föreställa sig. Precis just så glad blir Snigel ganska så ofta. Flera gånger i timmen. Varje dag. Hon är nog den gladaste tokigaste lilla Berger på jorden skulle jag vilja påstå.

Och jag tror faktiskt att man måste vara en alldeles speciell variant av inte som man ska för att tycka att det här nog är det bästa som har hänt en. För det gör jag. Tycker att mitt lilla Snigeldjur är alldeles magiskt makalöst fantastiskt. Även när hon för hundrasextitolfte gången samma dag skallar mig mitt mellan ögonen så att jag ser små tecknade blåmesar kvittra runt runt runt. Eller när hon för elftifjärde gången planterar en baktassklo rätt in i min ena, redan såriga, näsborre. Även då tycker jag att hon är alldeles fantastisk.

Men jag tror att det krävs en speciell typ av person. En person som dessutom har en väldigt bra olycksfallsförsäkring. Och drulleförsäkring. Och livförsäkring.

En kottfas av allra största proportioner

Alla som någon gång haft en hund är nog ganska så väl bekant med den däringa fasen där hundskrället beter sig som om den har kottar långt ner i öronen. Skulle det vara så att du haft en hund som inte genomgått den där fasen så var så vänlig och påpeka inte detta till någon annan som haft en hund som genomgått den däringa fasen. Det är lite som att sparka på någon som redan ligger. Faktiskt.

För just nu så genomgår vi en kottfas av allra största proportioner. Men eftersom mitt Snigeldjur inte är som alla andra barn så finns det uppenbarligen ingen som helst anledning till varför hon skulle genomgå en alldeles utomordentligt normal kottfas, och därmed precis som alla andra hundar i hennes ålder placera sina kottar i öronen. För varför skulle hon göra det egentligen? När det tydligen är så alldeles utomordentligt mycket roligare att placera kottfaskottarna mitt i snigelgapet.

Snigeldjurets kottfas har utvecklats till en extrem besatthet i kottar. En sådan extrem besatthet som lika gärna skulle ha kunnat yttra sig genom att hon tryckte in en hel gran i ena örat och ut genom det andra. Men det gjorde hon inte. Tyvärr.

Istället är hon besatt i att jaga kottar. Vi kan inte så mycket som sticka snoken utanför ytterdörren innan hon raskt plockat upp en kotte i gapet som hon inledningsvis stolt paraderar runt med. Det här låter ju egentligen inte speciellt otrevligt när man läser om det.  Och det är det inte. Kottar har dessutom en mycket angenäm ljuddämpande effekt om de placeras mitt i ett Snigelgap. Det har de. Det otrevliga brukar infinna sig cirka elva sekunder efter att hon plockat upp kotten. Då börjar nämligen jakten på den borttappade kotten. Borttappad säger ni då. Hon hade ju den i munnen? Jo, det hade hon. I elva sekunder. Sen kastade hon bort den. Och jagade efter den. Plockade upp den. Kastade bort den. Jagade efter. Kastade åt vänster, skuttade åt vänster. Kastade åt höger, skuttade åt höger. Kastade bakåt, bakåtvoltade sig bakåt. Kastade uppåt.... ja, ni börjar nog förstå. Det låter väl heller egentligen inte så illa. Snarare ganska så roligt kan jag tänka mig att ni nu tycker. Men låt mig då förtydliga.

Detta sker endast då snigeldjuret är kopplat. Och som tidigare nämnts är hennes favoritsysselsättning att leka bungyjump med min axel som fästpunkt. Tänk er då att detta sker med ett koppel. Inte en bungylina. Tänk er då att hon kastar kotten precis så långt att kopplet tar slut två decimeter från kotten hon kastat. Varje gång. Tänk er även att detta sker i samma hastighet som Snigel gör allting här i livet. Överljudshastighet. Tänk er även att detta sker varje promenad. Varje kissrunda. Varje dag.

Tänk er även att hennes besatthet i kottar gör att hon helt glömmer bort tid och rum och andra viktigheter. Viktigheter så som att pinka och poopa när vi är ute för rastning. Sådana viktigheter glömmer hon bort. Men tursamt nog kommer hon ihåg det på hallmattan så fort vi kommit hem igen. Tursamt värre. Verkligen.

Förstår ni då att jag faktiskt precis just nu inte vill något annat än att min valp får genomgå en normal kottfas. En sån där fas där öronen är fulla med kottar. En sån där fas där man har mottagning yttre
rymden ungefär. En sån fas hade jag faktiskt gärna velat genomgå just precis just nu.

Blandar popcorn i lustgas

Att gå på promenad med Snigel är en ganska så spännande upplevelse. Spännande som i lika adrenalinhaltigt som att springa genom en flock hungriga lejon på savannen inlindad i rostbiff. Ungefär så adrenalinhaltigt. Och ungefär så roande.

Så fort vi kliver utanför ytterdörren blir hon som ett popcorn . Och inte vilket popcorn som helst. Nej. Om ni föreställer er hur popcorn poppar i en gryta med olja. Sen föreställer ni er vad som händer om man sprutar in lustgas i en bilmotor á la The fast and the furious. Sen föreställer ni er att man blandar popcorn i lustgas och sedan häller dem i varm olja. Då har vi snigelpopcornet. Intensivt. Poppigt. Och snabbt som tusan. Och alldeles galet. Ungefär. (och antagligen olagligt).

Det poppas hit. Det poppas dit. Det poppas uppåt. Det poppas nedåt. Det poppas helt enkelt åt alla håll och kanter som är fysiskt möjliga för henne att nå och jag har fulltsjå med att hänga med samt att undvika att armen vrids ur led. Allt ska utforskas. Allt ska tittas på. Allt ska nosas på. Helst samtidigt.

Hon är helt oförmögen att koncentrera sig på en sak i taget. Faktum är att hon nog är helt oförmögen att koncentrera sig på något alls. Åh ett löv! Åh en sten! Åh ett sandkorn! Åh ett grässtrå! Åh ett löv! Åh en vattenpöl! Åh en matte! Åh en vindpust! Åh! Hon far fram och tillbaka i kopplet som en jojjo på speed och ingenting verkar kunna stoppa hennes framfart. Samtidigt så viftar hon såklart på hela kroppen, flärper med tungan åt alla håll, fladdrar med öronen och plirar glittrigt med ögonen. Flera gånger är jag tvungen att dubbelkolla att det faktiskt inte är gummiband i vare sig sele eller koppel. För det är precis så det känns. Som om hon hoppar bungyjump med min axel som fästpunkt. Jag har även letat igenom henne för dolda fjädrar  under tassarna. Något måste det ju finnas som kan förklara denna lustgaspopcornighet och studsighet. Någonting som kanske till och med har en avknapp. Bara utifall att man någon gång skulle vilja promenera framåt på en promenad eller så menar jag. Utan att känna mig fångad i en actionfilm till exempel. Men mitt letande har hittills varit fruktlöst.

Jag tror helt enkelt att hon är så här. På riktigt. På heltid. För alltid. Tjoho borde jag väl egentligen säga för visst är det häftigt med all denna energi! Men min otränade stackars axel har ännu inte vant sig med att agera ankare åt ett lustgasstint popcorn och börjar känna sig lite öm i kanterna.

Jag undrar även sådär lite nyfiket vad som egentligen händer i hennes stackars illa hjärna med alla dessa intryck. Jag tror att hennes stackars små hjärnceller fascinerat sitter och tittar på alla intryck som swishar genom hjärnan på henne med en hastighet som nog skulle få rutinerade autobahnsbilförare att blekna, samtidigt som de gör sitt bästa för att akta sig för att lägga sig i denna autobahn av intryck, eller bli överkörda. Inte ens hennes små hjärnceller har en chans att hinna med. Vilket känns som en liten tröst för släpfoten till matte. En liten tröst.

Hur orkar hon egentligen?

Spännband och expanderlina

Is it a bird? Is it a plane? ...nope... it's a Snigel.

En flygande sådan. Mitt i natten.

Vaknade till av att Snigel rörde på sig. Ser i ögonvrån det svarta lilla lurvet. Sen försvinner det svarta lilla lurvet ur ögonvrån och jag ser bara något svart som formligen flyger över sängen i en vid båge och landar på golvet. Alltjämt viftandes på hela sig själv.

Hur i hela fridens något så litet kan ta ett sådant skutt går över mitt förstånd. Varför hon gjorde det kan jag nog endast tillskriva hennes evinnerliga myror i brallan och det faktum att jag råkade låta dem titta på jackass på TV igår. Att jag aldrig lär mig. Någonsin.

Tilläggas bör att jag har en 160 säng. Där snigel sover i motsatt hörn mot det hon landade i.

Men nu är jag förberedd. Har skruvat fast en redig krok med karbinhake i sänggaveln så i natt sover hon med spännband och expanderlina. Så det så.