Tant P och Herr Svarträv från mörkaste Norrland

Så, vad var det nu vi gjorde i helgen? Jo, en massa roligt! Vi hade ju besök utav den eminenta Tant P och Herr Svarträv från mörkaste Norrland. Det var massa kul sa tjejerna. Massa kul.

LusHund hade ju besök av Svarträv nästan en hel vecka i somras och de hade hejdlöst roligt tillsammans. Det manglades grävlingar och tvättbjörnades leksaker dagarna i ända. Men Snigel har ju aldrig träffat en Svarträv.

Inga problem sa Snigel och helikopterviftade sitt allra mesta med propellersvansen och hängde sig nästan omedelbart i Svarträvs väl tilltagna skägg. Svarträvar var enligt henne världens bästa uppfinning, näst efter LusHund såklart. LusHund var däremot plötsligt lite mer skeptisk. Såpass skeptisk att hon faktiskt uppvisade sitt första (och tyvärr inte sista) surtikshumör gentemot Svarträv.

Den hormonstinne unge pojkvaskern inledde nämligen besöket med att förgäves försöka lokalisera hennes äggstockar medelst långsnok på opassande ställe. Detta togs inte väl emot av surtik som surnade till värre än mjölk i gassande sol under rötmånad. Mutter sa hon. Dessutom var hon inte helt jätte förtjust i konkurrensen över Snigel som plötsligt uppstod. Det är ju hennes  Snigel!

Så när Snigel och Svarträv hade dragkamp med allehanda leksaker så hade Lushunden dragkamp med Snigels nackskinn. Ett upplägg som visserligen verkade fungera för alla inblandade parter. Utom möjligens mina grannar. Jag är tveksam till huruvida de uppskattade leksamarbetet.

Det lektes, manglades och tvättböjrnades alldeles  hejvilt här hemma. Mattarna satt i sin tur och fnittrade och fnissade halvt ihjäl sig. När de inte satt och höll sig för hjärtat och hyperventilerade i panik över vilddjurens hysteriska akrobatiska tilltag. Mer än en gång flög det hundar genom luften och dinglade i takkronan och mer än en gång slog någon i huvudet såpass hårt i bordsskivan att vi blev tvungna att känna igenom dem för att hitta vem som fått bordsskiveavtryck i skallen. Märkligt nog överlevde alla tre utan blessyrer.

Obligatoriska saker som alltid står på schemat när Tant P och Tant S träffas är bland annat Djuraffärstut, och att äta quesadillas, i massor. Så även denna gång. Efter en långtur i skogen med 3 galna yrväder styrde vi lunchlådan mot djuraffärshållet.

Snigel behövde någon form av regn/vintertäcke eftersom det däringa valpluddet tydligen inte isolerar så väl. Herr Räv behövde någon form av reflextäcke så matte inte tappar bort det svarta lurvet uppe i Norrlands mörkaste skogar.

Dessutom missar vi ju aldrig ett tillfälle att miljöträna Snigel. Även om Snigel själv verkar tycka att miljöträning är lite passé, hon tar allt med lite ro, mycket svansvift och ett rungande tjohooo för att sedan somna på butiksgolvet när det inte händer något.

Vi provade hur som helst täcken. Och hade hejdlöst roligt. Så roligt att vi faktiskt låg på butiksgolvet och vred oss i skrattplågor. Svarträven har nämligen en lilla egenheten att han blir stel som en järnvägsräls när man tar på honom kläder så pass stel att man faktiskt kan välta honom som en ko. Han regerar inte på någonting alls och inga godbitar i världen kan få honom att förflytta sig. Hysteriskt mycket humor.

Snigel var å andra sidan hur samarbetsvillig som helst och så toksöt i allt man provade att jag på (nästan) allvar började fundera på om det här med kläder på hund ändå inte måste vara det bästa som hänt. (Nästan sa jag. Bara nästan).

På kvällen hällde vi oss ett smärre berg av quesadillas, hundarna manglade grävlingar och allt var precis som det borde vara.

På lördag var det dags för BPH för Svarträven. Hejdlöst spännande tyckte vi.

Efter genomfört BPH kunde det konstateras att Tant P häftigt nog har en smärre rottweiler i ett litet och välbepälsat format i sitt snöre. Flickorna var såklart mäkta imponerade utav detta och såg nu på Svarträv med helt nya ögon. Tills han försökte hitta LusHundens äggstockar igen. Då gick det över.

Snigel och LusHund fick även träffa Svarträvs kullsyskon och föräldrar. Vift vift sa Snigel och tyckte att det hela var ganska så spännande. Sen återgick Snigel och LusHund till att som vanligt mangla en grävling i ett eget hörn istället. Sociala flickor det där. Verkligen.

BPH:t var väldigt intressant att titta på och jag ser helt klart fördelar med denna testmetod och hur det lättare kan anpassas på alla olika raser. Det är liksom lite mer nyanserat mot vad jag har förstått att MH är, och man får en väldigt tydlig och utförlig beskrivning av hur ens hund reagerar på de olika momentet, sett till olika  egenskaper. Helt klart något vi ska gå med Snigel och kanske LusHund. Även om jag tror att LusHund mest kommer att stå och titta och undra när hon får lov att krama testledaren egentligen.

Eftermiddagen och kvällen fortsatte i samma anda som dagen innans eftermiddag. Djuraffärstut och quesadillas. Och självklart en hel del tvättbjörneri och grävlingsmangel. Vad annars?

En väldigt trevlig helg hade vi hur som helst och vi hoppas alla tre. Jo, surtiksLusgör faktiskt också det. Att den Eminenta Tant P och Herr Svarträv snart kommer tillbaka.

Min inbyggda kompass är nämligen lite lätt felkalibrerad

När jag flyttade till Skara i 2008 så bytte jag ut mina högklackade skor, korta kjolar, kavajer och bling bling till något mer lantlighetsvänligt. Jag köpte mina första mysbyxor och foppatofflor samt visade mig osminkad offentligt första gången sen jag var 13 ungefär. Fika, NK shopping och krogrundor byttes mot städ av illergård, äppelplockning och djuraffärsbesök. Och jag mådde så mycket bättre på alla plan.

Sen flyttade vi till Stockholm. Och jag trivs bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Och det är inte närheten till NK, Stureplan eller Söder som gör det. Snarare allt annat utom det. Mysbyxorna byttes ut till rejäla Lundhagsbyxor och foppatofflorna fick vackert maka på sig och ge plats till nya rejäla vandringskängor. För oj vilken vacker natur det faktiskt finns runt den här stan!

Och det är där jag numera trivs allra allra bäst. I naturen. Men mina flickor. Nära till staden ifall man känner sig lite ynklig och vilse, men ändå oändliga möjligheter till att gå vilse. Men nära till staden och mobiltäckning så att man hittar hem igen.

Tog fram kartan i måndags för att hitta första bästa, närmaste och största skogen jag kunde på kartan. 14 minuter med bil och ut på knaggliga grusvägar mitt i ingenstans. Parkerade bilen, släppte lös tjejerna och gav oss iväg, in i skogen. Underbart! Mer än underbart! Hundratals små stigar åt alla håll, skog, kalhyggen, ängar, strandkanter och ännu mera skog åt alla håll! Så underbart att vi blev alldeles skogstokiga alla tre.

Efter 23 minuter kunde jag konstatera att vi var vilse. Väldigt vilse. Vilket egentligen var precis det jag ville. Jag älskar nämligen att gå vilse och sen hitta tillbaka igen. Att bara gå och gå och se vad naturen bjuder på är ganska fantastiskt. Tjejerna nickade i kör och tjoade fram igenom blåbärsris, mossa och tallkottar i sin allra mesta skogsskuttar anda. Vilken helt otroligt härlig förmiddag vi hade!

Själv ägnade jag stor del utav promenaden åt att jaga kantareller. Något jag tydligen inte är speciellt bra på. Trots att jag verkligen verkligen försökte tänka som en kantarell och försöka klura ut vart jag skulle gömma mig om jag vore en kantarell. Slutsatsen jag kunde dra var att antingen så lyckades jag tänka precis som en kantarell, och att alla kantareller hade gjort precis som jag skulle ha gjort och gömt sig väl synligt precis längs med skogsstigen. Och därför så fanns det inte så många kantareller kvar direkt. Närmare bestämt inga alls. Alternativt så var jag väldigt väldigt dålig på att tänka som en kantarell och kantarellerna gömde istället någon helt annan stans än jag hade gjort om jag hade varit kantarell.

Men i somras lyckades jag faktiskt fånga hela två kantareller. Och det är faktisk två kantareller fler än vad jag lyckades fånga förra året. Så om man ska se det så så har det här året varit ett väldigt mycket bättre svampår för min del än förra året. Hela dubbelt så mycket bra. Faktiskt.

Vi promenerade och skuttade vidare genom skogen. Tjejerna gick fullständigt bärsärk av tokfnitter och skogspromenerarglädje och det fanns ingen hejd för hur roligt de hade det. Till tjejernas förtjusning var skogen även full av hästpoop. Varm, ångande hästpoop. Matte var inte lika förtjust och gjorde mitt allra bästa för att försöka avleda dem från att mumsa i sig varenda poop de hittade genom att tjoande slänga mig ut i en buske och kasta godis omkring mig. Vilket kanske hade kunnat fungera. Om det var hästpoop jag hade i fickorna och slängde över mig i busken. Nu var det inte det. Däremot blir flickorna alltid väldigt keliga av sig när man ligger raklång i en buske och inte kan komma upp.  *Intalar mig själv att hästpoop består av uppvärmt gräs, gräs är grönsaker, grönsaker är nyttigt*.

Vilse lyckades vi även att gå. Massor med vilse. Så vilse att jag inte hittade bilen. Så vilse att vi var vid fel ände av skogen när jag trodde att vi var vid rätt ände och sen hamnade vi vid rätt ände när jag trodde att vi var vid fel ände. Så det blev fel ändå och bilen var fortfarande borta. Väldigt borta. Vilket egentligen inte hade varit ett problem om det inte var så att jag skulle börja jobba inom kort. Då blev det hela lite mer av ett problem. Att gå vilse på tid är nämligen inte alls speciellt roligt. För då blir man väldigt medveten om att man faktiskt snart måste sluta vara vilse och faktiskt börja hitta rätt igen. Och just det är jag inte speciellt bra på. Min inbyggda kompass är nämligen lite lätt felkalibrerad. Speciellt när det går på tid. Då vill den inte alls. Den bara snurrar runt runt och tycker att alla håll ser ovilsiga ut. Men man kan ju inte gå åt alla ovilsiga håll samtidigt.

Men tillslut lyckades vi faktiskt av en ren slump hamna ovilse och hitta bilen igen.

Makalös liten pryl

Har jag nämnt att Snigel är en Makalöst häftig liten pryl? Och då menar jag verkligen Makalös med stort M. Och häftig. Som bara den.

Vad vi än gör så hänger hon med. Oftast samtidigt som hon vrålar tjoohooo. Och vrålar hon inte tjoohooo så är det antagligen för att hon har munnen full med LusHund. Vad vi än gör så tar hon det med ett svansvift och ett ögonfransfladder. Hon finner sig än så länge i allt.

Igår åkte matte för att kika in på en illerutställning som anordnades i krokarna. Gamla vänner som måste kramas på, illrar som måste pussas på. Sånt där som man liksom måste göra ibland, bara för att man vill. Självklart följde tjejerna med, men fick vänta i bilen. Till LusHunds stora förtret. Hon är nämligen även världens bästa och mesta illerhund. Illrar är nog det bästa som finns. Näst efter Snigel enligt henne.

Hur som haver så var där många som ville hälsa på Snigel. Och LusHund så klart. Ett helt gäng med folk samlades utanför bilen och Snigel sa som vanligt tjoohooo och hälsade glatt på alla medelst intensivt svansviftande och ögonfransfladder.

Efter illerutställningstjohejset styrde vi Lunchlådan* tillbaka mot stora staden med ett flertal obligatoriska djuraffärsmiljötränings pitstops längs med vägen. Tydligen var det Hundens Dag och alla butiker var fyllda till bredden med folk, fä, barn och hundar. Tjoohooo sa Snigel och viftade sitt allra mesta med svansen och fladdrade sitt allra finaste med ögonfransarna åt alla som kom i hennes väg. Det hälsades på krypande barn, skrattande barn, butiksbiträden, föräldrar och allt annat som fans inne i butikerna. I en butik blev tre utav butikssäljarnissarna sittandes på golvet med LusHund och Snigel som turades om om att klättra upp och gosa i deras famn. Att få dem båda att lämna butiken var ungefär lika lätt som att få loss gammalt tuggummi som halvstelnat under en sko men hunnit bli sådär äckelklibbigt i värmen och därmed omöjligt att få bort utan hårtork och terpentin.

Mina flickor är än så länge  ganska så himla bra på det där sociala skulle jag vilja påstå. Betydligt bättre än matte som helst vill slå vilt omkring sig med en stekspade eller flugsmälla i folktäta sammanhang.

Något annat som den Makalösa lilla prylen är ganska så bra på är att vara hund. Helst hund i skog.

Idag lyckades jag äntligen lokalisera en nästintill äkta skog på kartan dit vi begav oss med bonusfamiljen. Fem hundar som lyckligt skuttade över mossa, stock och sten i överljudshastighet är väl den ultimata hjärtevärmaren. Jag blir alldeles fnissig i hela kroppen av att se dem flyga fram alldeles vilda och galna. Snigel hängde på som en liten vessla och vrålade tjoohooo när hon turbosniglade sig igenom blåbärsrisen och höll nästan samma fart som de andra dårarna samtidigt som hennes tokiga svansvift nästan lade krokben för henne själv.

Makalöst häftig är vad hon är den lilla prylen. Vilken alldeles otroligt tokrolig liten hund till jag har fått mig! Tänk vilken tur jag har som fått två så fantastiskt makalöst underbara tokknäppa och bubbliga hundar. Fantastiska på så olika sätt men ändå så lika, fast olika ändå

Tänk vilken tur jag har som får dela mitt liv med dessa två Makalösa hundar!

*Min fina fina lilla bil. Stor som en lunchlåda ungefär

Om CTRL + ALT + DEL mot förmodan inte skulle fungera

Det har liksom gått lite som i ett sen jag började jobba efter lunch i måndags. Väldigt mycket i ett och ikväll är faktiskt första gången sen dess som jag nog sitter ner i min soffa. Måndagen var en typisk måndag. En sån där dag som man nog egentligen bara skulle göra sig själv en tjänst och hoppa över den. Dra täcket över huvudet, glömma att ställa larmet och snooza in på tisdag på en gång. Både Lus men alla mest framförallt Snigel håller med.

Men det gjorde vi inte. Istället hade vi måndag. Mycket måndag. Snigel var nog alla argast och ledsnat över att vara tvungen att genomlida en måndag. För jag tror faktiskt att det var just det faktum att det var måndag som gjorde att hon formligen avskydde att vara i hundrummet på jobbet från ungefär en timme från att vi kom tills vi skulle gå hem. Avskydde. Arg var hon. Och ledsen. Mest ledsen tror jag. Eller kanske arg? Rymde gjorde hon i varje fall, flera gånger. Tillvägagångssättet på rymningen råder det däremot lite oklarheter om. Hon kan antingen ha gått under, gått igenom eller hoppat över kompostgallergrinden. Eller gått via avloppet. Eller rören i taket såklart. Oklart som sagt. Men på vift var hon. Visserligen kom hon inte så långt. Hon kan inte öppna dörrar. Än.

Måndagsgrinig var hon hur som helst. Tills hon fick komma ut till mig, då slocknade hon som en skogsbrand i ösregn.

Hon var däremot inte tisdagsgrinig. Eller onsdagstjurig. Vilket bekräftar min teori om att det är just måndagar det är fel på, Mycket fel. Och jag tänker vare sig argumentera med henne om det eller försöka få henne att ändra uppfattning. För att gnälla på att det är måndag är det mest svenska man kan göra. Och som norska i ett främmande land behöver hon faktiskt få lov att känna att hon passar in. Ibland i alla fall.

Tisdagen var bättre. Humörmässigt. Och aktivitetsmässig. För efter jobbet var det dags för kurs. Hundkurs såklart.

Tidsoptimist och nybliven Stockholmsidiot som jag är så är jag fullständigt omedveten om sådana saker som trafikläget. Det faktum att folk här i stan tydligen planerar och strukturerar hela sina liv utifrån hur trafiken ser ut har av någon outgrundlig anledning gått mig fullständigt förbi. Alltså trodde jag självfallet att jag skulle hinna från ena sidan av stan till den andra på 50 minuter. 2,7 mil. Och dessutom ha tid över att ta en kaffe. I rusningstrafik. Jag var ganska så övertygad om detta.

Blev därmed ganska så besviken när jag efter 35 minuters bilfärd hunnit ungefär 7 km. De blev alltså inget kaffe. Vi blev försenade. Märkligt.

Flänger in i lokalen med 4 hundar släpandes efter oss (en med ett ihopknutet trasigt reservkoppel eftersom jag på något vis lyckades tappa bort Snigels koppel någonstans på vägen mellan passagerar- sätet och förarsätet. Full koll AB. Alltid).  Stör självfallet alla andra stackars kursdeltagare så mycket som vi bara kan innan vi lyckas slänga oss ner i varsin soffa och hämta andan.

Kursen är en Filtkurs jag ska gå med Snigel. Tanken är att hon ska lära sig att slappna av och fina ro på en speciell plats, i detta fall en filt. Precis som rasen så har även matte väldigt svårt med det här med att ta det lugnt. Och jag tycker att passivitet är tråkigare att träna än det är att vika strumpor. Och med tanke på att Lushund är ganska så himla värdelös på det här också på grund av mattes bristande passivitetsengagemang så tänker jag bita detta i stjärtfjädrarna på en gång vad gäller Snigel. Av 3 möjliga ska åtminstone en av oss kunna bete sig i lugnare sammanhang. Jag hoppas även att jag kommer att hitta den där Av/På knappen som tydligen ska finnas någonstans under vänster baktass på Snigel, Har inte lyckats ännu men efter 4 tillfällen på kursen så kanske vi lyckas lokalisera den rent geografiskt. Inte för att det är nått fel på hennes fart eller ofart än så länge. Men precis som med teknisk utrustning så är det alltid bra att veta hur man stänger av skiten. I nödlägen. Bara utifall att. Om CTRL + ALT + DEL mot förmodan inte skulle fungera. För säkerhetsskull.

Nästa aktivitet för kvällen var agilitygruppen med LusHund. Och ja, vad ska jag säga? Igår var hon SuperLus. En riktig SuperLus. Hon var taggad från början till slut. Övningar och banträning - hon öste på och . Så länge jag gjorde det. Vilket innebär att jag är tvungen att skutta runt som en äggsjuk höna på amfetamin precis hela tiden. Samtidigt som jag glatt vråltjoar mina allra gladaste tillrop över hur duktig Lusen är. För duktig var hon. Men slutar jag äggsjuka mig så slutar lusen ösa på. Teamwork är tydligen det som gäller. Hela vägen.

Mattes prestation kunde som vanligt varit betydligt bättre. Men eftersom jag ännu inte lyckats byta ut min ena vänsterfot mot en högerfot så skulle jag vilja använda det som en ypperlig ursäkt till varför jag slår krokben för mig själv vid framförbytena samt nästintill lägger mig raklång över hinderstöden. De okontrollerade viften är även de gaska så okontrollerade. Men jag börjar åtminstone bli medveten om att de är just okontrollerade. Vilket egentligen skulle kunna innebära att jag faktiskt har kontroll över mina omedvetna okontrollerade vift. Om man tänker efter. Typ. Men det gick bättre. Det gjorde det faktiskt. Jag har så smått börjat förstå hur duktig LusHund är på att läsa av mig. Och när det blir fel, ja, då är det för att jag gör fel. Inte Lus. Hon läser mig. Hon läser mig väldigt bra. Jag måste bara bli tydligare. På alla vis. Både vad gäller viftande och position.

För att sammanfatta kvällen på Snigels vis så avslutar vi med ett Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiieeeee! .... och ett Tjohoooo! För så bra var kvällen.

Att stjälpa till

Som sista kvällsaktivitet för Lus tänkte jag att vi skulle damma av hennes gamla paradnummer att "städa" eftersom hon brukar tycka att det är så himlans kul. Snigel låg och sov under bordet så jag tänkte liksom att det var ett bra tillfälle att passa på. Lus började plocka och städa bort leksaker för glatta livet,samtidigt som jag ser hur varje leksak Lus lägger i korgen snabbt som en oljad blixt i korsdrag försvinner in under soffan. Konkluderar snabbt att Snigel inte längre sover under soffbordet. Tydligen lyckas jag konkludera detta snabbare än Lus som tittar mycket förvirrat, besviket och storögt på den alltjämt minskande leksakshögen och skyndar sig lite extra med att plocka upp leksaker för att fylla på det svarta leksakshålet.

Världens roligaste lek tjoar Snigel och slänger sig över leksakerna med ett tigervrål och sliter dem ur munnen på Lus innan hon ens hunnit släppa dem och samlar på kort tid in en alldeles egen hög med leksaker.

Här måste jag faktiskt ge poäng till Lus som ganska så envist försökte bevara någon form av ordning och reda och fokusera på sin uppgift... i ca. 23 sekunder.

Gav tjejerna en paus och försökte mig sedan på det igen, och ja... ni ser ju hur bra det gick!

Det här bekräftar bara min teori att Sniglar är precis lika bra som illrar på att stjälpa till.



                

Om klippet precis som vanligt skulle krångla kan man även se det här. Utifall att. Men bara om man vill.

Snigelintroduktion i bonusfamiljen

Om vi skulle fortsätta med lite miljöträning i dag igen då? "Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiie boiiiing boiiiiing" var Snigels svar på det samtidigt som hon studsade jämfota ut i hallen. "Får jag godis då? " undrade Lushunden och satte sig menande utanför godisskåpet och blängde. Tolkade det som att tjejerna höll med mig om att det var dags för lite mer miljöträning.

Idag valde jag en tur till Rålambshovsparken eftersom det finns en himlans massa konstigheter att titta på där. Första målet var en skatepark/basketboll plan som ligger under en bro. Varje gång man passerar under så känns det som att man kliver in i en kastrull som någon står och slår på. Bra ljudträning för Sniglar med andra ord. Det finns även flera lekplatser och dagisliknande ställen samt att det är mycket populärt att ha gymnastiklektioner för barn i olika åldrar. Sen har vi såklart de joggande hurtbullarna, hundägarna och lattemorsorn. Mycket bra plats med andra ord.

Med oss följde min gudmors tonårsson som ville träffa Snigel samt hjälpa till med miljöträning.

Som (o)väntat gick det tokbra! Vi satte oss på en filt ett tjugotal meter från skateparken där det som väntat fanns en massa skateboardåkare som gjorde sitt bästaste för att slå ihjäl sig på alla ramper och livsfarligheter.En skolklass hade också camperat under bron och sprang runt och tjoade och tjimmade och hade någon form av (o)organiserad aktivitet. Snigel brottades med Lushund, pussade på tonårsson, lekte med leksaker och mumsade godis. Tittade lite förstrött på oväsendet men tyckte inte att det var något att jaga upp sig för. Och så var det med den miljöträningen. Matte kände sig faktiskt nästan lite besviken... vad gör jag nu? Hon reagerar ju inte negativt på något alls! Sen slog jag mig själv i huvudet och skakade lite vett i de två små grå och påminde mig själv om vilken himla tur det faktiskt var att jag ha en sån tokbra valping!

Plötsligt började det ösregna och vi tog tillflykt in under bron. Vi bredde ut filten mitt i kastrullen och inom kort hade ett gäng skolklasser också samlats under bron och inlett gymnastikaktiviteter. Efter en stund satt vi mitt i vad som kändes som mini OS i friidrott. Ungar och tonåringar sprang längder på båda sidor om oss, det spelades basketboll, fotboll, åktes sparkcyklar och skateboard. Utöver det så ligger bron belägen nära en vältrafikerad väg, och ja, som brukligt här i stan används även broar av bilar och andra transportmedel. Ljudnivån var med andra ord hög, mycket hög. Här tycker man att det näsan vore på sin plats för Snigel att reagera och leta efter ett tryggt skal att krypa in och darra i. Det tyckte inte Snigel. Hon tuggade ben, lekte med Lushund, lekte med leksaker, tufflade runt på filten, tiggde godis och lade sig tillslut och somnade.

Jahop... då var det också avklarat. Frågan är liksom hur man höjer ribban på det där?

Eftersom allt går så tokbra (och jag verkar ha en grej för att köra på till saker går åt skogen...) så mötte vi upp gudmor T och Pyrrefamiljen och bestämde oss för att det var dags att socialisera in Snigel i vår bonusfamilj. Sagt och gjort - hem till gudföräldrarna och Snigelintroduktion.

Ska erkännas att just här var jag lite nervös... det får liksom inte gå på tok här. Snigel måste, precis som Lushund, älska sin bonusfamilj tycker vi. Men att vara stor som ett mjölkpaket och snabbt bli vän med 3 vuxna hundar och 2 galna katter är kanske inte helt givet.

Men visst. Snigel gör det igen. Hon tutade in, viftade på antennen, fladdrade med rådjursögonfransarna, lade sig på golvet och toksomnade. Alla fyrbeningar utbrast ett kollektivt "naaaaaaaawwww så sööööt den eeeeeee".... och det var den introduktionen. Bara LusseKatt som inte helt kunde låta bli att försöka sätta en tass i plytet på henne så fort han fick tillfälle, men storebror Duc visade klart och tydligt att det där skulle han ge fan i.

Vi tog en kvällsrunda ner till vattnet där fyra dårar av fem möjliga fick bada och röja runt som popcorn i het olja. Snigel var toktuff och satt fascinerat och tittade på. När det sen var godisdags var hon precis lika galen som de andra fyra och stångades och bufflades som en hel hund för att få mest godis först. Sen kutade hon på i kopplet i samma tempo som de andra och  försökte hänga dem i skägget ett nafsa dem i hasorna. Hon är en liten tuffing min lilla LakritsSnigel... en riktig liten tuffing.

Inkilad som ett litet luddigt frimärke

Bästa stället att sitta på en filt och träna på att göra ingenting samtidigt som vi tittar på förbipasserande hundar, skrikande ungar, lattemammor med skramlande armband, hurtiga flåsande joggare och en å annan pensionär med rollator? Vinterviken blev mitt självklara svar igår morse. Packade Lus och Snigelfika samt belöningsgodis och roliga kampleksaker i mängder. Efter att ha kånkat runt på 3 kg fluffboll i 25 gradig värme dagen innan var jag ganska så mör i axlarna (jo man kan faktiskt bli det av tre kilo - någonsin provat att gå med armen utsträckt bärandes 2 stycken 1,5 liters colaflaskor inlindat i en pälstoffla? Om inte - gör det, så får ni större förståelse för min smärta och mitt dilemma). Så att upprepa den proceduren kände jag mig faktiskt inte så sugen på. Den självklara lösningen blev därmed en bärsjal.... kan man bära 5 kilos ungar i en sån så ska jag väl klara av ett ludd? Rotade fram en sjal och knöt ihop och petade ner valpis. Perfekt! (att jag sedan var tvungen att hitta en sjal som matchade mina kläder samt att min valp för tillfället ser ut som en pomeranian, samt att valpis alltså ska bäras samt att jag bor i Stockholm .. är inget vi behöver diskutera ytterligare).

Valpar ska ju inte promenera några vidare sträckor utan mest fnissa runt, så bärsjal känns som ett alldeles utmärkt påfund. Snigel höll dessutom med. Väldigt mycket. Ett eget skal att dra in snoken och toksomna i när man blir trött - vad kunde vara bättre? 

Vinterviken visade sig vara ett ganska dåligt ställe att miljöträna valpar på. Åtminstone när vi var där. En gång i kvarten passerade det något med puls ungefär, vilket på ett vis ändå var bra för då blev det så mycket "större" för Snigel som i 14 minuter tittat på löven som blåser för att plötsligt få syn på en barnvagn, eller en stor hund. Båda saker bjäffade hon faktiskt på ett par gånger, men då började jag prata med hundägaren på avstånd varpå hon tystnade och övergick till antenvift. Barnvagnsmorsan hade hörlurarna till sin iphone intryckta långt in i hjärnan och tonårsfnittrade i mikrofonen nått så hejdlöst med en väninna som jag bara kan anta antingen är döv eller försökte prata i telefon samtidigt som hon duschade eller hade huvudet inne i en jetplansmotor. Ingen idé att försöka få henne att bidra till någon vidare valpsocialisering med andra ord. 

Så vi fikade, lekte som tusan med alla leksaker, knaprade godis, toksomnade på filten, lekte med Lushund och tittade på löven ett tag till. Sen tultade vi vidare i parken där Snigel fick stifta bekantskap med lite förbipasserande människor. Det är ganska så fascinerande att möta folk när man har en ullig valp med sig. De flesta ser ut som fågelholkar när de ser en och alla håller ungefär samma tonläge på sitt långt utdragna "Ooooooooooooooooooooooo" för att sedan spricka ut i ett leende som sträcker sig från det ena örat till det andra när Snigeln glatt viftar på svansen åt dem. Jag är övertygad om att ifall alla gick runt med en hundvalp i famnen så skulle det råda fred på jorden. Faktiskt. Finns nästan i princip inte en förbipasserande som kan låta bli att fågelholka oss, och de få som faktisk gör det kanske borde förflyttas till ett isflak nånstans långt i norr för det måste helt klart vara något lurt med de människorna! 

Lushund och Snigel tufflade runt och brottades i blåbärsriset, rullade ner för backar, trasslade in sig i granbarr, gnuggade sig i lera och hade allmänt tokkul. Sen hittade vi en liten liten strand med en trästock som låg ute i vattnet. Lushunden som annars inte är mycket för vattenlek (läs: hunden tål inte vatten och vägrar oftast kissa ute när det regnar) skuttade glatt ut i böljan och började apportera pinnar och rötter som låg på sandbotten. Allt för att få Snigel att följa med. Fantastiskt roligt hade de båda två. De blev även fantastiskt blöta... och fantastiskt leriga.

Sen blev snigel trött och ville in i sitt skal  sin sjal där hon borrade in sig och toksomnade på en gång. 

Vi passade även på att miljöträna vid lekplats men det gick inte speciellt bra. Snigel somnade av ljudet av illvrålande barn.... det har tydligen en sövande effekt (felpåminhund.nu).

Eftersom jag har en tendens att köra "all-in" när jag väl gör saker så var dagen inte slut här. Kvällen innebar agilityträning för Lushund och tokmiljöträning för Snigel. Hon fick först och främst träna på att sitta i bagageluckan med Lushund. Bagageluckan som är inredd med mjuka mysiga bäddar och puffar till förbannelse - drömmen enligt Lushund - lämnade tydligen mycket att önska för Snigel. När vi stannade bilen trodde jag först att Snigel hade rymt för i bäddarna låg ju bara en Lushund, men när jag började lyfta och flytta på saker så såg jag ett välbekant bakben. Snigel hade stått på huvud och grävt sig ner under den madrasserade (o)härligheten och somnat på vägen, så där låg hon inkilad som ett litet luddigt frimärke och toksov.

På agilityn blev Snigel passad av gudmor T. Skällande hundar, burträning, tjoande människor och en massa annat ståhej tog hon med ro. Enda tecken på att det då och då blev lite tufft var att hon fäller bak öronen och stundvis inte ville ta godis, men tydligen kom hon över det snabbt gång på gång. Tok duktig var hon och hon stirrade fascinerat på hundarna som skuttade över planen. Jag väljer att tro att stirrandet helt och hållet beror på att hon själv längtar efter att få flyga över planen. Punkt. 

Inte ett ljud sa hon, inget bjäff, inget morr. Möjligen något enstaka ynk för att få komma ur buren.  

Lushund var otroligt trött på träningen. Och matte likaså. Att miljöträna tar enormt på krafterna på oss alla.... förutom Snigel såklart. Men det gick ändå ganska så bra. Matte har mycket handling hon behöver öva på. Alla oplanerade armviften som ingen någonsin kommer att kunna förstå behöver desperat göras något åt och min uppenbara förkärlek för att "råka" blindbyta i tid och otid.

Lushund var så slut i huvudet att hon återgick i valpstadiet och gjorde nått hon inte gjort sen hon var valp eller den gången hon hade UVI. Hon både kissade OCH poopade på planen! Hur valpis skötte sig med det? Tja... hon höll sig så fint. Inte en olycka någonstans. Tur att en av dem kan uppföra sig i allafall. 

Bra träning för alla var det igår och jag är så stolt över båda tjejerna (minus Luspoop) att mattehjärtat kan spricka. Singeln blir bara mer och mer trygg (och då var hon redan trygg när hon kom) och hela livet är fortfarande ett enda WIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIEEEE! 

Tränar på kloklippning...Snigel klipper en klo på mig... jag klipper en på henne. Man måste ju bjuda lite på sig själv alltså!

"popp! boing! tjoohooooo!"

Gårdagens miljöträning gick ju många mil över förväntan så därför fortsatte vi på samma spår idag. Rasen är ju ofta ganska så miljökänslig och kan vara reserverad och tyvärr ha en hel del rädslor och därmed så tänker vi göra vårt bästaste för att Snigeln ska få de allra bästa förutsättningarna för att tycka att det är tokkul att bo i Stora Staden. Hennes uppfödare har redan gjort ett fantastiskt jobb med att lägga en oerhört bra grund för fröken så vår uppgift är egentligen bara att fortsätta på samma spår.

Det kan tyckas tidigt att dra igång med sån här miljöträning på en gång men jag tror faktiskt att det är helt rätt, åtminstone när det gäller denna ras. Sedan får man självfallet se till vad individen klarar av och inte ta för stora steg. Viktigt tror jag även är att inte köra på för hårt och missa det här med passivitet och förmågan att varva ner, men då i olika miljöer och situationer.

Snigel har sedan igår visat att hon än så länge är en fena på att ta ner skylten och lägga sig ner och vila eller toksomna när hon behöver. Detta oavsett vart hon befinner sig, vilket är mycket bra.

Därför påbörjade vi projekt miljöträna som tusan i stadsmiljö. Tog med mig LusHunden eftersom hon är väldigt miljötrygg och Snigel verkar ta efter henne en hel del (och för att matte lider av så pass mycket separationsångest utan sina flickor så klart!).

Att ta sig 300 meter till tunnelbanan visade sig vara en mindre pärs. Helt plötsligt fick jag en helt ny förståelse för utmattade småbarnsföräldrar som uppgivet står och suckar medan ungarna välter inredningen i snabbköpet i sina försök att ge varandra små tjuvnyp. Snigeln hängde i selen på Lushunden som i sin tur hängde i kopplet på Snigel samtidigt som båda två tumlade runt i ett virrvarr av ludd, koppel och tassar. Med det ljudligaste fnitter jag någonsin hört som ackompanjemang tumlade de ner för backen till tunnelbanan med stackars svettiga matte på släp.

Tunnelbanan var ingen utmaning enligt Snigel. Hon satt tryggt i famnen och plirade nyfiket runt med sina pepparkornsögon och mumsade godbitar. Rulltrappa i min famn samt hiss var heller inga konstigheter.

Vidare för en liten tur i parken och runt-tut i en ledig rasthage var inte heller det nått konstigt. Hon tittade nyfiket på alla vi passerade och hade nog helst av allt velat hälsa på de flesta. Vältimat nog verkade Stora stadens alla förskolor valt just denna dag att ha någon form av idrottsaktivitet i parken så vi passerade en smärre armé med småttingar som tjoade och tjimmade. Inget som bekom Snigel det heller. Sen pausade vi vid en vältrafikerad korsning i gräset där Snigel och Lushund satte sig  och nyfiket tittade på alla förbipasserande. Ambulanser, lastbilar, cyklister, barnvagnar, rollatorer... inget konstigt med det mer än att Snigel kommer tycka det är mycket märkligt den gång någon passerar henne utan att utbrista "Nämen ååååååååååååååååhhhhh titta luddet!!"

Turen fortsatte till mitt och Lushunds favoritställe vi ofta besökte när hon Storstads tränades förra hösten. Coffee & Friends . När vi kom var det bara vi där samt en kvinna med ett litet barn. Tokbra träning för båda flickorna! Snigel busade loss i lokalen med kampleksaken och viftade bara lite extra på antennen när 2 åringen tjoade. När nästa hund kom in så hade hon redan lagt sig vid mina fötter och somnat en sväng. Efter en stund dök det upp ett par snälla hundar till som var helt betagna av det lilla luddet, och när alla ville hälsa på Snigel samtidigt så tyckte vi att det räckte och hon fick sitta i knäet en stund. Men sen ville hon ner och låg bakom mina fötter och tittade nyfiket på dem.
När jag gick för att fylla på kaffet låg hon lugnt kvar, lyfte knappt på huvudet annat än för att notera att jag gick.

Miljöträningen förflyttades från caféet tillbaka till rastgården där Lushund fick kuta av sig medan Snigel tränade på att titta på andra hundar på lite avstånd i mattes trygga famn. Sen gick det bra att hälsa lite försiktigt.

Snigels reaktion hittills var mest "wiiiiiiiiiiiiiiiiiieeee" och "vad ska vi göra nu?" samt vilda försök att hänga sig fast i Lushundens nackskinn och fälla omkull henne. Hon tog allt så tokbra och matte hjärtat höll på att spricka av stolthet. Så fort någon ville hälsa på henne blev hon tokglad och viftade så mycket på antennen att hon nästan lättade från marken (igen).

Vi fortsatte turen med mer tunnelbana, besök i djuraffär (där min 8 veckors valp la sig på golvet och pausade lugnt medan matte gick runt och kikade, medan den stora LusHunden på snart 2 år hängde matte i hälarna och drog åt höger och vänster och när på slet mattes axel ur led). Avslutningsvis tog vi tvärbanan hem där båda tjejerna imponerade på en hel vagn genom att somna bredvid varandra, helt obrydda om allt runtomkring, mitt på golvet. Sen svängde vi förbi jobbet och sa hej samt fick valp sönderpussad (hon kommer på allvar att bli utnött på sina ställen).

Hemma har Snigel sovit, tokbusat, sovit, tokbusat, klickertränat ett par minuter, kissat på mattes fot, försökt äta upp en soffa, pussats, sovit och försökt äta en Lushund.

Kvällens försök till rastning på bakgården gick ungefär som de senaste försöken. Så fort tjejerna satte tassarna i gräset sa det "popp! boing! tjoohooooo!" och brottningsmatchen var i full gång. Lushund tog till sin specialitet och rullade Snigel som en rulltårta mellan tassarna och plötsligt hade hon rullat snigel nedför en liten backe rakt in i en lövhög. "Hjälp!" Utbrast matte. "Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiieee igen igen igen!" Vrålade LakritsSnigeln och ilsprang uppför backen till Lushunden där de gjorde om samma sak tre gånger till samtidigt som de fnittrade så mycket att jag trodde att båda två skulle kissa på sig.

De är inte som de ska mina flickor. Inte någonstans. Men det är väl en himla tur!

Välkommen lilla Snigel!

120 mil senare är vi äntligen hemma med vår lilla LakritsSnigel. Senaste dygnet har varit så tokfantastiskt att jag inte ens vet vart jag ska börja men gör att försök att få med det mest väsentliga.

Väsentliga saker att veta om Snigel: Hon är så himla underbar att det inte finns superlativ nog för att beskriva henne med framgång. Modig som ett lejon, tuff som ett helt skepp med sjörövare och ullig och gullig som ett litet lambilamm. Och hon verkar mest skutta genom livet med inställningen "wiiiiiiiieeeeeee!!!" - Hela hon formligen bubblar av lycka och tokigheter och mattehjärtat håller på att svämma över varannan sekund.

Förutom all sockersöt ljuvlighet är hon så söt att titta på att man får ont i tänderna. Som en liten svart nallebjörn med plirig busblick och rådjursögonfrasar långa nog att skapa korsdrag med när hon fladdrar med dem eller få henne att lätta en decimeter från golvet om hon skulle vilja det (varför nu en pyrris inte skulle vilja det kan man ju fundera på).

Vi spenderade 3 timmar hos uppfödaren och när det väl var dags att åka hemåt så skar det lite i hjärtat att rycka upp henne från den underbara tillvaro och familj hon hade där. Var förberedd på att hon skulle vara en mycket ynklig liten Snigel på vägen hem.

Jo tjena. Ynklig? Ha! Det första hon gör är att göra både nummer ett och nummer 2 precis vid en trafikerad väg, sen viftar hon på antennen och tutar på upptäcktsfärd ner i första bästa dike. Vid varje stopp vi gjorde så blev jag bara mer och mer imponerad över henne. Allt var bara "wiiiiiie!" och hon reagerade inte på bilar, hundar, folk, barn och allt vad det nu var för stökiga saker vi mötte. Människor ville hon gärna hälsa på och allt var helt enkelt toppen och buskul i hennes värld.

Förutom möjligen att sova.

Väl hemma i stora stan fick hon träffa Lushunden utomhus. Lushund som formligen dog av Lycka. Hon gladmorrade ylade gnällde och skällde och bara tjoade "ge hit!! Min snigel! langa över!". Den översvallande tokknäppa välkomstkomitéen skrämde dock Snigel i början. Men väl inomhus fick de smaska lite godis ihop och sen var det avklarat. Snigel tyckte fortfarande att Lushund blev lite läskig när hennes lekinviter började likna kosläpp på sommarbetet.

Inför läggdags så säkrade vi sängen som dessvärre är ganska hög och inte helt optimal höjd för en liten snigel att köra fritt fall ifrån eftersom fallskärmen jag beställt till henne ännu inte har kommit. Säng säkrades medelst tjocka madrasser och kuddar runt de sidor som inte omgärdas av vägg. Och även om det nu istället finns viss risk att hon istället studsar upp och hamnar i takkronan om hon skulle få för sig att ta ett skutt så känns det ändå nästan lika säkert som om jag hade virat in henne i bubbelplast.

När jag släckte lampan slängde sig Snigel på rygg, tassar och mage i vädret och tog ner skylten. Vid ett tillfälle vaknade hon, satte traditionsenligt nog en tass i ögat på mig, gav mig en slick på snoken och återgick sen till att leka skalbagge.

Klockan 6 på morgonen vaknade LusHund. Snigel (valpen... den som inte ska ha nån blåskontroll) skalbaggade lugnt vidare medan Lushund stod och hoppade jämfota och undrade om det inte var dags att väcka snigel nu... nu... nu???

All eventuell Lusrädsla från gårdagen var puts väck och de började redan på morgonrundan att inta kasslerposition i det daggiga gräset. Ett virrvarr av tassar, koppel, ludd och tänder som bara ligger och ålar runt har en tendens att försvåra själva rastandet avsevärt.

Morgonen förlöpte i busryckets tecken och töserna rasslade runt här hemma som ett flipperspel. Eftersom Snigel än så länge tagit allt med sådan ro och inte bryr sig ett dugg om eventuella (o)läskigheter som Stora staden hittills haft att bjuda på så begav vi oss till djuraffären för lite miljöträning och foderinköp.

Även detta gick strålande och luddet tutade runt på parkeringen i söndagsyran och när jag satte mig ner lade hon sig vid min sida och kollade runt. Sen tog hon ner skylten och powernapade.

Senare åkte vi ner till jobbet för lite miljöträning och inskolning eftersom det är så lugnt på kliniken på söndagar. Tut tut sa fröken och efter 4 minuters hälsningsceremoni och antennvift somnade hon mitt på golvet. Där låg hon och snoozade lugnt vidare oavsett om jag lämnade rummet eller ej. Flyttade in flickorna i hundrummet med samma reaktion - tvärdäck och toksmooze på Snigel och jag kunde lämna dem där utan några konstigheter. Självklart hade vi öronkoll på vad som hände men luddet tog det med tokro. Sov, vaknade, lekte med Lushund, lekte med aktiveringsleksak, sov lite till. Sen avslutade vi vårt 1,5 timmes långa besök med gos och allmänt valppet av mina kollegor. Sen gick vi hem och somnade på soffan i flera timmar allihop. Vaknade med en valp över fötterna och en Lushund över låren.

Kvällen bestod av träff av gudföäldrarna igen och Lushundsbus med pyrregänget. Snigel fick sitta i famnen på gudfar och bli gosad med. Snigel tog allt med ro och plirade nyfiket på de fyra galningarna som röjde runt på avstånd. Inte en tillstymmelse till rädsla hos lillskit.

Mer bus följde när när vi kom hem och tokungarna bestämde sig för att det bästa stället att bedriva denna aktivitet var bakom min rygg i soffan. Vet inte exakt vad de gjorde men det lät misstänkt mycket som om någon körde en rabiessmittad grävling genom en mangel. Kul verkar de ha haft i alla fall.

Nu har lugnet infunnit sig och båda två ligger utslagna i soffan och snart tar vi ner skylten alla tre.

Slutligen ett stort tack till frökens fantastiska uppfödare Aina som anförtrott mig en så ljuvlig och välsocialiserad valping <3


En sak jag förresten upptäckt: en pyrrevalp gör inte som alla andra valpar och går UNDER soffbordet, nej en pyrre går igeeeeenom soffbordet, över hyllan, genom alla lådor och bröte man har där under. Det blir tydligen bättre om man gör så.