Du är en sån. Bara så att du vet.

Jag är högst medveten om att den här bloggen ofta tenderar att fokusera på Snigelprylens bravader. Inte för att de andra inte tar upp oceaner av plats i min vardag, de gör faktiskt det. Inte för att de inte utmärker sig, för de gör faktiskt det. Inte för att de inte är världsgulliga, übersöta och alldeles genombäst och tokälskade, för de är faktiskt det och mycket mer.


Så nu har jag försökt att rannsaka mig själv till varför Snigelprylen liksom alltid är mitt i smeten och jag har inte riktigt lyckats komma fram till något annat än att hon helt enkelt är Mest. Mest i vägen. Mest galen. Mest knäpp. Mest i mitten. Mest pestig. Snigel är helt enkelt mest av allt. Alltid. Hon är den ständiga vageln i ögat. Den ständiga flugan i soppan. Hon är överallt precis hela tiden och det liksom går inte att inte upptäcka henne. Det är en hund som man antingen älskar eller blir galen på. De flesta som träffar henne faller, av någon högst outgrundlig anledning, in i kategori nummer två. Snigel är helt enkelt väldigt mycket. Mest. Mest glad. Mest kärleksfull. Mest benägen att krypa under skinnet på dig eller fastna i en råbandsknop med tungan kring dina tonsiller av pur glädje över att äntligen ha fått återförenas med dig efter hela två minuters separation. Hon är en hund som syns. En hund som hörs. En hund som ja. Helt enkelt är mest. Igen. De flesta normalt funtade människor börjar desperat slita sitt hår efter tre minuters umgänge med prylen. Hur kan något vara så jäkla lyckligt. Hela tiden? Det är onaturligt!


Jag själv går däremot alltid runt i ett lite rosaluddigt kärleksmoln till denna hund. Hon är min själsfrände och vi är så innerligt lika. Jag är nämligen precis lika mycket mest som henne och folk verkar raskt klassificera mig i en av samma två kategorier som Snigel hamnar i.


Så när Snigel glatt hoppar upp i sängen för att hälsa på mitt moderskepp en tidig morgon på landet och formligen anfaller henne med hela kroppen. Trampar på Lus. Sätter sig på moderskeppets arma huvud. Petar ut minst ett öga med en gorillatassklo för att sedan göra en saltomortal och landa på hennes mage så att luften formligen går ur henne innan hon tvånglar upp henne efter bästa förmåga.


Då suckar moderskeppet, skakar på huvudet och konstaterar "Du vet de där föräldrarna vars vidriga småbarn ränner upp och ner i flygplanskorridoren samtidigt som de vrålar ända från tårna? Du vet de där föräldrarna som sitter kvar på sin plats, knäpper händerna och bara ler åt hur fantastiskt kreativa och försigkomna barn de har som på egen hand ställt till med hela havet stormar och vält tre serveringsvagnar högt uppe i luften. Du vet dem? Du är en sån. Bara så att du vet.".


Kommer då på mig själv med att sitta och skratta. Och le, lite sådär fånigt åt Snigels framfart. Med händerna knäppta i knät. Jahopp. Jag är alltså en sån ja. Bara så att ni vet.

Foto: Patrik Hjelm

Foto: Emma Hammar

Lus & Snigel

...ja, bildtemat fortsätter i ännu ett inlägg. Tanken va att det skulle bli ett Lus bildinlägg och ett Snigelbildinlägg. Men eftersom Lus inte gör så mycket annat än att se ut som om hon fastnat med långsnoken i en matberedare när man tar fram kameran, så blev det av förklarliga skäl inte så många Lusbilder. Eller jo, många bilder blev det.  Närmare bestämt 243 stycken. Men eftersom jag helst inte vill att Lusens mormor, eller andra, tror att jag regelbundet förvarar hunden i en matberedare så väljer jag att inte lägga upp de ynkelbilderna.  Istället lägger jag upp bilderna som Lus såg glad ut på..... och ja, vi överväger prozac till tösen.

Alltså blir det ett Lus och Snigel inlägg.

Liten Snigel blir stor

Ja jo, jag har faktiskt fler intressanta uppdateringar och så på lager. Faktiskt. Men ett par bildinlägg är nödvändiga just nu skulle jag vilja påstå. Min kära mamma ligger nämligen just nu på sjukhus ganska så långt härifrån. Närmare bestämt cirka 2153 kilometer härifrån. Och har det väldans väldans tråkigt efter en operation hon genomgått. Såpass tråkigt att, om det inte vore så att hon hade begränsad rörlighet och knappt kunde ta sig ur sängen, så skulle hon mest troligt sätta igång och räkna allt från bomullstops till antalet blå kanyler i sjukhusförråden.

Och eftersom vi vet hur mycket hon saknar sina favoritbarnbarn så måste vi ju såklart visa hundrafemtiotre bilder på dem så att saknaden och tristessen bli något mindre.

Så, en liten liten Snigel som plötsligt blivit en ganska så stor (och dryg) Snigel.

Städa!

Oh yes!  En hund som plockar undan efter sig! Vad är väl viktigare än det? Ingenting jag kan komma på sådär spontant. Jag är ju trots allt uppvuxen i ett pedant-hem!

Så på begäran från Önskas Mommo tränar vi just nu intensivt (host hrm) på att lära oss (ja, enligt Mommo har även jag vissa brister inom det området) att städa!

Började faktiskt ikväll och hade planerat användning av handtarget, omvänt lockande och gud vet vad... men det visade sig vara ganska överflödigt. Tydligen är även min hund pedant och verkar på ett ungefär redan ha fattat vad det handlar om. Nu ska jag bara få henne att sluta plocka leksaker ur lådan för att lägga tillbaka dem igen.

http://www.youtube.com/watch?v=D7iApwPrQao&feature=youtube_gdata