I måndagsmorse när jag sov som allra allraste bäst så ringde självfallet väckarklockan och förstörde hela alltihopet. Släpade mig halvgråtandes ur sängen och lyckades både duscha och klä på mig kläder åt inte bakochfram hållet och fick på rätt sko på rätt fot (tro mig, det här med att reda ut höger och vänster är för mig en bedrift oavsett hur vaken eller inte vaken jag är - fråga min stackars linsoptiker) och ta mig till jobbet. Bara för att raskt bli varse att jag och en kollega tagit fel på dag och därmed var jag hela fyra timmar för tidig. Tjoho.
Gå hem och lägga sig igen eller bege sig ut i skogen? Faktum var att jag faktiskt tog hela 36 sekunders betänketid innan jag beslutade mig för skogstur och måndagsintervaller. Skogen var alldeles nyregnad och såpass plaskblöt på sina ställen att jag ångrade att jag inte hade utrustat mig själv med simfötter istället för löparpjuks. Men vad gör liksom det?
Började med denna veckas #outnoutendurance löpintervaller. 3 x 6 minuter tempo och en minuts promenix mellan varje. Jag vet inte vad det är men min kropp formligen avskyr intervaller. Att springa längre sträckor är vanligtvis inga problem, men så fort något ska begränsas i tid eller avstånd och sen upprepas så går min kropp in i någon form av gröttillstånd. Segt, stelt och helt omöjlig att göra något vettigt med. Det enda jag tänker på under en intervall är samma sak jag tänkte på när jag som femåring stuvades in i barnstolen i volvons baksäte: "Är vi framme snaaaart? Hur långt är det kvaaaar? Jag måste kissa....." Helt värdelöst. Ge mig en femma istället och jag springer på utan större problem liksom. Men intervaller. Puh. Alltså är det decemberprojektet; lära mig älska intervaller! Detta är sista veckan av outnoutendurance och nästa omgång börjar först i januari igen. Alltså har jag en hel månad på mig att återvinna alla intervallpass och spöa skiten hur dem helt enkelt.
Efter grötintervallerna så letade jag upp den minst dyngsura mossfläcken i skogen, laddade buskar och mossiga stenrösen med godisgömmor. Satte timern och samtidigt som hundarna kastade sig iväg på sin skattjakt så kastade jag mig över första övningen i veckans styrkepass. Kissande hunden. Lämpligt. 30 minuter senare efter att ha lekt både hund, stålmannen, skalbagge och krälande larv ingick jag i nån form av symbios med mossan jag bokstavligen stupat i med näsan först efter sista tabatavarvet. Där låg jag i en svettig, dyngsur och halvförfrusen liten hög i sällskap av två toklyckliga skogshundar som krälade över mig i rent lyckofnatt över att jag verkade ha överlevt strapatsen.
Fantastisk, om än något blöt, start på veckan helt enkelt!
Ännu något potentiellt superstort och (för oss) världsomvälvande som vi hittat på i höst är att återigen försöka befolka landet med lite Snigelyngel. Hade ursprungligen tänkt mig att vänta till våren men efter lite klurande beslutade jag mig ändå för att para henne på höstlöpet.
Den här gången blev det med en annan hane. Efter en himlans massa flängande, blodprovande och mer flängande lyckades vi tillslut få till två parningar med korta hängningar samma dag. Mer fanns det helt enkelt inte tid till. Det blev inte optimalt men var ändå värt en chansning liksom. Men nej, fröken Snigel är tom. Det ser inte ut som att hon gömmer på ett endaste litet yngel därinne. Även om hon hållt skenet uppe bra länge (vi såg t.ex fosterblåsor på UL i vecka 3) och jag såg därefter framför mig hur jag skulle äta julpraliner i valplådan. Jag ska därmed ärligt erkänna att jag är både lite ledsen och besviken. Även om det kanske inte blev enligt skolboken så blev det i alla fall riktiga parningar till skillnad från förra försöket. Nej, det ska verkligen inte vara enkelt det här inser jag. Men envis -eller dum - som jag är så kommer vi att göra ett nytt försök till våren. Förhoppningsvis har jag vid det här laget börjat förstå mig på hennes tysta löp och kan klura ut logistiken något bättre. Tredje gången gillt?
Så vem är då hanen? Jo det ska jag faktiskt berätta.Jag har liksom längtat efter att berätta hela tiden men kände mig plötsligt lite vidskeplig. Men ja, ni ser ju hur bra det gick med det.
Hanen heter C'est Whisky Petit Norvégien och är en alldeles underbar herre. Redan när han var en ung lite spoling så lekte jag och hans matte med tanken på en framtida kull mellan just dessa två beroende på utveckling och hälsa. Nu har Whisky vuxit på sig och blivit en riktigt ståtlig hane med utmärkt struktur och ett utomordentligt temperament. Social, orädd, miljöstark, skottfast, aktiv och sådär härligt bergertokig. Friröntgad på höfter och armbågar (så även hans syskon), sparsamt utställd men har fått excellent för rasspecialister på franska rasspecialen. Superlativen är många och det var nära att jag snodde med mig grabben hem vill jag lova.
Nå ja. Jag ser i alla fall fram emot sommaren med spänning, nervositet samt en hel hoper otåliga fjärilsrvi magen och hoppas innerligt att det kan bli några små yngel av det här. För jag tror faktiskt att det här kan bli riktigt bra. Ska bara få Snigelprylen att hålla med mig...
Jag lovade en uppdatering om spännandeheter härom alldeles sisten. Visst gjorde jag det.
Därför kommer härmed en kort spännandehetsuppdatering. Kort eftersom jag just är hemkommen från långtbortistan och har drabbats av jordens antagligen värsta och mest allvarliga mancold. Feber, snor, så oändligt mycket snor, hosta, slem. Ja, ni förstår. Därav kort spännandehetsuppdatering innan jag går och hostar ur mig en lunga och bäddar ner mig innan jag avlider.
Så vad har vi hittat på långtbortistan då? Joserni, Snigelprylen har varit på date. Med en livslevande übertjusig pojkhund ser ni.
Ett längre inlägg om vadans och vemsans och varför och hursans och så vidare får komma när jag ser färre rosa elefanter, men sen ganska lång tid tillbaka så har jag och übetjusighanhundsmatte diskuterat, funderat och ponerat om inte dessa två skulle kunna vara en alldeles strålande kombination för att få just den typ utav valpar vi båda vill ha. Vi har vänt och vridit på det hela och tillslut nån gång i höstas så bestämde vi oss för att boka in en dejt till nästa löp.
Bara det där med nästa löp är en alldeles egen historia helt för sig själv men i vanlig Snigelanda så var inte ens det enkelt och okomplicerat. Nej nej. Så det hela slutade med en panikresa ner till nästandanmark nästan mitt i fredagsnatten (trots noggrann tidigare planering som Snigel helt sonika bestämde sig för att göra rakt tvärtemot om).
Hanen heter Paxton (Jomgarden's Qino) och är en tjusig, totaltokig, genomgalen, fartig och alldeles ljuvlig bergerpojke på 4,5 år. Snigel höll genast med och blev hals över huvud betuttad i killen så snart hon klivit in på tomten. Det flirtadades hejvilt från båda hållen och halvtaffliga försök gjordes innan vi tog natten.
Vi stannade kvar i nästandanmark tills i morse med hopp om att få till åtminstone en ordentlig parning. De två ungdomarna hade dock lite andra planer. Intresset för varandra var stort och det gjordes ihärdiga försök, gång på gång, men de fick aldrig till någon hängning, bara ultrakorta parningar på under minuten. Och i morse så var intresset som bortblåst. Nu var det bara socialt umgänge och bus som gällde. Alltså stuvade vi in den febriga ultraförkylda matten i förarsätet, satte på cruisecontrolen och bad till gudarna att jag skulle orka hålla i ratten hela vägen hem.
Nåväl, valpar har blivit till på betydligt kortare parningar än så här och hoppet är ju det sista som överger en. Eller hur? Således så håller vi tummar, tår, baksporrar och vad annars vi kan hitta för att det ändå dimper ner ett par genomtokiga Snaxar* i början av juli.
Hur det än blir så kan vi åtminstone konstatera att de är galet fina tillsammans de här två. Närmare presentation kommer när hjärnan består av mindre snor.
Tack till Paxtonmatte för en trevlig (men snörvlig) helg! Strålande service på det däringa hotellet alltså!
Att ha två kullsystrar är en ganska så spännande grej egentligen. Spännande och intressant. Spännande i det att man alltid måste hålla sig lite extra mycket på tå eftersom man aldrig riktigt vet från vilket håll galenskapen kommer flygandes ifrån just denna gång. Därmed måste man också bli lite sådär extra snabb och supersmidig på att kasta sig raklång när dårskapen kommer missildykandes för att slippa få den rätt i nacken. Extra viktigt när man ligger raklång där på golvet är också att komma ihåg att det faktiskt finns två av dem så att man inte reser sig för tidigt och därmed får hälsofara nummer två rätt över näsbenet. Sånt kan faktiskt hända nämligen. Flera gånger om dagen. Det är liksom så mycket fnitter, flams, kärlek och tokmuppighet i dessa småbergerkroppar att de liksom har lite svårt att göra saker sådär halvsansat och lugnt som de flesta mer normala hundar gör. Särskilt den ena av de två systrarna Särskilt den ena av de två systrarna är liksom lite sådär extra mer av allt. Som den där plusmenyn som diskuterades när hon inte var så mycket mer än mjölkpaketsstor. Vilket leder till det där med hur intressant det faktiskt är att ha två kullsyskon. Så oerhört lika men ändå ljusårsvis ifrån varandra på likhetsskalan. Dag och natt. Svart och vitt. Men ändå så lika. Och olika. Väldigt olika.
Något systrarna illustrerade väldigt väl häromdagen när jag bad dem plocka upp och lämna tillbaka en tappad vante...
Så här plockar man upp en vante om man är Fisk:
Och så här plockar man upp en vante om man är Snigel:
Häromnatten nådde jag ett helt nytt lågvattenmärke. Japp. Ett alldeles nytt och glansigt sådant.
Jag fungerar inte när jag är trött. Jag fungerar alldeles särdeles dåligt om jag blir störd i min nattsömn. Blir jag dessutom störd i min nattsömn när jag på förhand är lika trött och utsliten som en fyrbarnsmor som bestämt sig för att ta alla ungarna på en liten utflykt till närmaste shoppinggalleria två dagar innan julafton så kan det liksom aldrig gå bra. Till mitt försvar så är jag vare sig särskilt bra på barn, köer, folksamlingar eller julruscher. Inte särskilt bra alls faktiskt. Jag är inte heller särskilt bra på att bli störd i min nattsömn.
Häromnatten vaknade jag utav det enda ljud som kan väcka en död, förutsatt att den döde är en före detta hundägare. Ljudet av en hund som kräks. Sätter mig käpprakt upp i sängen och spanar vilt omkring mig. Puh. Ingen som kräks i sängen i varje fall. Nä. Den vomerande hunden höll sig tacksamt nog på golvet. Den vomerande hunden visade sig vara en Fisk som glatt vände ut och in på sin arma mage för att sedan lika glatt mumsa i sig hela härligheten. Två minuter senare upprepade hon proceduren bara för att ytterligare 2 minuter senare göra om konsstycket igen. Släpade mitt arma jag ut i köket och slet med mig ett par meter papper och städade upp den obefintliga spyan från det renslickade golvet. Fisken kröp in under sängen och somnade om. Jag gjorde samma sak och försjönk snart in i medvetslöshet. En medvetslöshet jag lika raskt ryktes ur av en återigen hulkande hund. Innan jag hann trassla mig ur lakanet hade hon glatt mumsat i sig hela härligheten. Igen. Hon var pigg och glad och jag kände mig inte särskilt bekymrad över hennes hälsa där och då. Alltså slocknade jag igen bara för att återigen bli väckt av en spykavalkad som jag återigen inte han torka upp. Även min skapligt omtöcknade uttröttade hjärna började ana ett visst mönster.
Tillslut gav jag helt enkelt upp. Jag var så trött. Så innerligt trött. Så trött att jag helt enkelt inte orkade kasta mig ur sängen i ett desperat och misslyckat försök att hinna fram till spyan innan hunden han slaffsa i sig den. Alltså gav jag upp. Och somnade om. Bara för att återigen vakna till hulkljud följt av slaffs och smaskljud bara för att somna om och återigen bli väckt. Om och om igen. Jag petade in öronproppar. Jag drog kudden över huvudet och tillslut. Till slut, klockan 05.23 då jag balanserade på vansinnets rand , låg jag i sängen och vrålade desperat åt stackars hunden "Kan du spy tystare!!" följt av "sluta smaska!". Japp.
Lågvattenmärke. Jajamen. So much för öm och vårdande matte. So much för omtanke och tyckasyndom. Nix. När min nattsömn blir störd då är jag liksom inte människa längre. När min nattsömn blir störd så slutar jag fungera normalt. När min nattsömn blir störd är jag ärketypen av en ganska så egocentrisk och vidrig människa. När min nattsömn blir störd så finns det inte en enda gnutta tålamod kvar. Nix.
Fisken mår för övrigt fina fisken och golvet blev rensvabbat så fort jag återfick medvetandet. Bara så att ni vet. Och nej. Jag har inga barn. Bara så att ni vet.
Nämen tänk om jag skulle ta och tävlingsrapportera lite igen då. Lite sådär för ovanlighetensskull. Igår var vi på Stockholmsavdelningen och flärpte lite agility.
Redan i första agilityloppet fick jag upp förhoppningen om att vi kanske möjligens skulle kunna reda ut någonting den dagen. Självfallet diskade vi oss. Något annat hade vi liksom inte planerat. Det vi däremot inte hade planerat var att hunden skulle ta samtliga kontaktfält, göra ungefär exakt precis det jag sa samt att undvika att brinna upp. Det hade vi inte planerat. Vilket gjorde hela alltihoppet ganska så chockartat. För förutom en liten liten disk ungefär mitt i där matte missade att skicka hunden runt ett hinder eftersom hon var så fokuserad på att hund skulle ta kontaktfältet så tog vi oss faktiskt runt banan. Förutom den där lilla diskdetaljen då. Men den gills faktiskt knappt. Helt plötsligt kändes det som att min hund liksom var tillbaka. Äntligen!
Sen var det dags för agilitylopp nummer två. Och redan vid hinder nummer två insåg jag att den där känslan av att ha fått tillbaka min hund mest bara var ljug och hittepå och en märklig villfarelse. För redan där, där vid hinder nummer två så brann bergerhjärnan upp och vi diskade oss redan innan det roliga hade börjat. Snigel brann vidare och hoppade lite valfria hinder innan jag lyckades hala in henne och skutta oss igenom resten av banan som hon bitvis redde upp ganska så skapligt bra. Jag tror baskemig hon tog samtliga FYRA kontaktfält. Ja. varför nu någon någonsin kan tycka att det är lämpligt att ha fyra stycken tillfällen till att flyga av ett kontaktfält på en och samma bana kan man ju fundera på. Men hon tog dem i varje fall. Allihop. Möjligtvis med endast en gorillatassklo men man kan inte vara så kinkig.
Jag bävade faktiskt inför hopploppet. Föregående lopps härdsmälta brukar ju liksom allt som oftast sprida sig om ringar på vattnet och innefatta samtliga lopp varpå ett hopplopp som avslut bara kan betyda en enda sak: ofantlig smärta på arma matten.
Den här banan innefattade något så fiffigt som två tillfällen av "valfri tunnelingång". Tjoho på den liksom. Hur vi än gör så kan det ju inte bli fel. Eller? Jag bestämde mig såklart redan på banvandingen för vilken ingång vi skulle ta. Jag gjorde verkligen det. Men sen när hunden väl brakat iväg över starthindret och jag redan vid hinder nummer fyra måste göra min första räddningsaktion för att förhindra hunden från att löpa amok och bränna av åt motsatt håll så blir jag så illa tvungen att hiva in henne i "fel"tunnelingång. Denna lilla avvikelse från ursprungsplanen orsakade en smärre systemkollaps hos den arma matten som sedan ägnade resten av banan åt att bara försöka hänga efter hunden som likt en komet på autopilot brände iväg genom banan. Turligt nog verkade det som att hunden hade varit med på banvandringen och därmed likt en rutinerad orienterare verkade ha nästintill stenkoll på vart hon skulle. Tur. För jag hade verkligen ingen aning. Ett par gånger vände hon sig om, fulsnurrade, bara för att kolla så att den arma matten hängde med. Men det hela resulterade märkligt nog i ett nollat lopp, en andra plats och vår fjärde pinne i hoppklass. Hoppsan. Ibland är det bra att bergern kan tänka själv. Ibland.
Tyvärr lyckas jag inte lägga in några filmer i inlägget men ni får helt enkelt föreställa er hur det såg ut. Eller nej. Gör inte det förresten. Föreställ er istället att det helt enkelt var världsbäst. Det blir roligare då.
Jag är högst medveten om att den här bloggen ofta tenderar att fokusera på Snigelprylens bravader. Inte för att de andra inte tar upp oceaner av plats i min vardag, de gör faktiskt det. Inte för att de inte utmärker sig, för de gör faktiskt det. Inte för att de inte är världsgulliga, übersöta och alldeles genombäst och tokälskade, för de är faktiskt det och mycket mer.
Så nu har jag försökt att rannsaka mig själv till varför Snigelprylen liksom alltid är mitt i smeten och jag har inte riktigt lyckats komma fram till något annat än att hon helt enkelt är Mest. Mest i vägen. Mest galen. Mest knäpp. Mest i mitten. Mest pestig. Snigel är helt enkelt mest av allt. Alltid. Hon är den ständiga vageln i ögat. Den ständiga flugan i soppan. Hon är överallt precis hela tiden och det liksom går inte att inte upptäcka henne. Det är en hund som man antingen älskar eller blir galen på. De flesta som träffar henne faller, av någon högst outgrundlig anledning, in i kategori nummer två. Snigel är helt enkelt väldigt mycket. Mest. Mest glad. Mest kärleksfull. Mest benägen att krypa under skinnet på dig eller fastna i en råbandsknop med tungan kring dina tonsiller av pur glädje över att äntligen ha fått återförenas med dig efter hela två minuters separation. Hon är en hund som syns. En hund som hörs. En hund som ja. Helt enkelt är mest. Igen. De flesta normalt funtade människor börjar desperat slita sitt hår efter tre minuters umgänge med prylen. Hur kan något vara så jäkla lyckligt. Hela tiden? Det är onaturligt!
Jag själv går däremot alltid runt i ett lite rosaluddigt kärleksmoln till denna hund. Hon är min själsfrände och vi är så innerligt lika. Jag är nämligen precis lika mycket mest som henne och folk verkar raskt klassificera mig i en av samma två kategorier som Snigel hamnar i.
Så när Snigel glatt hoppar upp i sängen för att hälsa på mitt moderskepp en tidig morgon på landet och formligen anfaller henne med hela kroppen. Trampar på Lus. Sätter sig på moderskeppets arma huvud. Petar ut minst ett öga med en gorillatassklo för att sedan göra en saltomortal och landa på hennes mage så att luften formligen går ur henne innan hon tvånglar upp henne efter bästa förmåga.
Då suckar moderskeppet, skakar på huvudet och konstaterar "Du vet de där föräldrarna vars vidriga småbarn ränner upp och ner i flygplanskorridoren samtidigt som de vrålar ända från tårna? Du vet de där föräldrarna som sitter kvar på sin plats, knäpper händerna och bara ler åt hur fantastiskt kreativa och försigkomna barn de har som på egen hand ställt till med hela havet stormar och vält tre serveringsvagnar högt uppe i luften. Du vet dem? Du är en sån. Bara så att du vet.".
Kommer då på mig själv med att sitta och skratta. Och le, lite sådär fånigt åt Snigels framfart. Med händerna knäppta i knät. Jahopp. Jag är alltså en sån ja. Bara så att ni vet.
Det blev lite semester ändå för vår del. Semester och fullständig datorfrihet vilket visade sig vara ganska välbehövligt. Därför har den oerört spännande tävlingsrapporteringen från vår helg i Frövi fått vänta. Länge. Men jag kan faktiskt nästan lova er att den rapporteringen är väl värd sin väntan. Den är faktiskt det. För den helgen var en riktig katastrof, På så offantligt väldans många kreativa vis.
Snigel gjorde sedvanlig succée. Jajamen. Jag tror hon på egen tass bidrog med minst 40 % av helgens underhållning. Resterande 60 % föll på min lott att bistå med. Igen.
Inför Snigels första agilitylopp hade jag bara bestämt mig för att få stopp på henne på balansen. Skit sak samma hur bara hon stannar. Vi måste liksom få ett bryt på de häringa galna flygfasonerna. Således placerade jag mig vid balansens slut inför starten. Placerar strategiskt en fot vid balansens slut och liksom böjer mitt knä över kontaktfältet samt sträcker ut mina armar i ett försök att, if all else fails, bodyblocka dårmuppen. Samtidigt som hon kommer ångandes över balansen så vrålar jag "ligg" i ett desperat försök att liksom överraska henne till den grad att hon stannar upp en sekund. Snigel ger mig ett överraskat ögonplir samtidigt som hon tar sats och skuttar upp i luften, genom mina utsträckta armar, över mitt utsträckta ben och landar tjusigt en halv kilometer från kontaktfältet samtidigt som jag chockat vrålar "jävla skithund!". Sen drog hon igenom två tunnlar och passade på att ta A hindret och flyga över det kontaktfältet två gånger innan jag lyckades få henne av planen. Jahopp.
Hopploppet var inte det ett endaste dugg bättre. Visserligen innehöll det inte kontaktfältshinder alls men det betyder inte att det ändå inte går ypperligt bra att fullständigt tappa huvudet och diska sig fortare än kvickt ändå. Och det var ungefär precis det vi gjorde . Att släppa lös henne på planen kändes som att släppa lös en hormonstinn babian i en godisaffär. Helt utom kontroll och alldeles sjövild.
På söndagen hade jag snickrat ihop ännu en plan för att få stopp på kamikazepiloten från helvetet. Den här gången planerade jag att kräla längs med balansen i samma hastighet som en myra tar sig över den klistriga sidan av silvertejp. Jag planerade även in en kaffepaus vid sidan av kontaktfältet för att ge henne tillfälle att fundera över sina synder.
Sagt och gjort. Jag släppte lös den svarta faran och lyckades på något magiskt vis få henne att ta de första fem hindrena i rätt ordning innan balansen. Väl vid balansen så lade jag i handbromsen och ser man på! Den tog kontaktfältet. I amöbahastighet. Visst. Den såg ytterst chockad ut. Visst, det gjorde jag också. Visst, ingen av oss såg riktigt klok ut. MEN HON TOG KONTAKTFÄLTET! Jag säger bara det.
Sen brann det i bergerhjärnan. Fullkomlig eldsvåda. På samtliga plan.
Efter balansen så slog det fullkomligt slint. Frustrationen av att inte få flyga över kontaktfältet likt en missil radiostyrd av fulla, finniga tonåringar orsakade en smärre gräsbrand inne i den lilla lilla bergerhjärnan. Hon brändes raskt av de nästkommande fyra hindren, jag viftar och hojtar "slalom" lite sådär halvdesperat, Snigel slänger en blick på mig samtidigt som hon vrålar "apselut! jag ska bara ta det här andra hindret långtbortistan först!". Jahopp. Disk. Sen seglde hon tillbaka, tog slalom, lade krokben framför mina fötter och brände av åt vänster fastän jag tokpekade åt höger, bara för att smita in i fel tunnel. Då började det så smått brista för den annars tålmodiga matten. Jag bad henne lägga sig ner samt beordrade henne att koppla på hjärnan. Hon nickade lite förnuftigt att hon var med på min plan sen satte hon av igen och jag fick först stopp på henne på gungan. Där hon långsamt traskar över bara för att ställa sig med klospetsarna precis ovanför kontaktfältet och sedan ta ett jämfota skutt rätt upp i luften, efter landningen fortsäter det vilda skuttandet och hon liknar just nu mest en överförfriskad tasmansk djävul. Där och då brinner det även av i mattehjärnan. Kastar mig övervilddjuret och hivar upp henne i famnen. Nånstans får det liksom räcka. Det vilda djuret sprattlar och ålar sig likte det ehh vilda djur hon är och lyckas raskt få in båda sina gorillatassar innanför min tröja. Innanför min BH. Som hon raskt drar ner. Både BH och tröja. Och där står jag mitt på en agilityplan i Frövi, toppless, med endast ett sprattlande litet odjur som skydd. Och det sprattlande odjuret är liksom påväg att åla sig ur mitt grepp. Således kan jag alltså inte släppa taget med ena handen för att raskt fiska in behagen. Nix. Mitt enda alternativ är att springa in i mål och snabbt som ögat vända framdelen in mot en tältvägg, släppa hunden och hiva upp mina kläder samt avsluta det hela med ett Taaadaaaaaaa och buga mig inför publiken. Suck.
Skjut mig. Bara gör det. Varför måste jag alltid vara en vandrande cirkus vart jag än är? Jag får ju inte ens betalt för att göra mig till åtlöje liksom.
En censurerad film från topplessloppet. Bästa Monica slutade schysst nog att filma när själva topplessincidenten begav sig. Ytterst finkänsligt och kompisaktigt av henne måste jag säga. Jag tror det var ett misstag.
Sista i sista loppet fick jag väl i varjefall behålla kläderna på men det var väl också allt. Tre sekunder efter start så slutade bergern återigen att lyssna och seglade glatt över starthindret trots mitt desperata HÄÄÄR-vrålande. Disk. Igen. Sen fläpte hon sig i varjefall igenom resten av banan. Visserligen med en hoppteknik som mest liknade Agda 87s försök till poppig jitterbugg. Men ändå.
Efter denna incident har jag helt reviderat min definition av ett lyckat lopp. Fram tills denna helg innebar ett lyckat lopp såklart en nolla. Efter denna helg så innebär ett lyckat lopp att komma i mål påklädd.
Enligt bergerrön finns det en magisk gräns nånstans där kring 3 års ålder, den ålder där poletterna ska börja trilla ner, förnufttet hitta hem, sans hamna i balans och allt sånt där bra som händer betydligt tidigare hos många andra raser. Något man i folkmun visst kallar mognad.
Den magiska gränsen passerade inte mindre än två bergersystrar igår. Jajamensan. Hela tre år fyllde flärpmupparna igår. Och jag går fortfarande här och väntar på den däringa magiska förändringen. Väntar. Likt någon som väntar på den där bussen som aldrig någonsin dyker upp när man står kissnödig i obekväma skor mitt i ett skyfall utan regnjacka vid en busshållplats så långt från civilisationen att det rimligtvis inte ens borde gå bussar därifrån någonsin. Väntar som sagt.
Något säger mig att jag kommer att få vänta länge. Länge länge på den däringa utlovade mognaden. För helt ärligt så tror jag inte att den uppdateringen någonsin kommer att vara kompatibel med en bergers operativsystem. Inte heller den däringa polett-appen eller sansochbalans.exe. För jag tror faktiskt att det hela helt enkelt handlar om en ickekompatibilitet på evolutionär nivå. En berger ska inte vara sansad. Den ska inte vara i balans. Den ska definitivt inte påvisa någon som helst form av mognad eller förnuft. Aldrig någonsin. En berger ska liksom bara vara berger. Hela livet.
Och om jag ska vara helt ärlig så väntar jag inte heller så mycket på det däringa magiska. Nej. jag gör faktiskt inte det. För i smyg, eller nästan faktiskt inte alls i smyg. Så är jag alldeles utomordentligt nöjd med att ha hundar, som likt mig själv, aldrig någonsin någonsin vill bliva stur. Eller stor. Eller vuxen. Eller mogen. Ingen av oss. Vi har det helt enkelt alldeles för roligt så som vi har det nu. Så det så. Och jag brukar inte heller stå och vänta på bussar långt ut i obyggden heller för den sakens skull.
Alltså passerade flickornas treårsdag utan några som helsta tecken på någon som helst form av personlighetsutveckling. Och tur är väl egentligen det.
Födelsedagen firades hemma hos bonusfamiljen med tårtkalas för alla involverade hundar. Lus hävdade högljutt att det som egentligen firades inte alls var hennes ohängda systrars födelsedag. Nej, vi firade Lusens överlevnadsdag. För att ha överlevt att leva ihop med bergers i snart tre år. Det. Ja det. Det anser hon vara en bedrift av kalasnödvändiga proprtioner. Och jag är faktiskt böjd att hålla med.
Så hipp hipp hura älskade, tokiga knasfior. Tänk vilken tur jag har som i snart tre år varit drabbad av världsomvälvande bergerlycka. Tänk vilken tur!
Jajjamen! Midsommar spenderades på vackraste Gotland. Jajjamen. Helgen spenderades även på agilitytävling. På Gotland. I strålande sällskap. Full recension av helgens hittepå kommer i ett eget inlägg så fort jag fått hjärnan sammankopplad med resten av kroppen. Fram tills dess får ni (moderskeppet) nöja er med lite bilder! Hundbilder. Vad annars?
