Jakt med liten eka?

Ibland händer sådana saker som absolut inte får hända. Sådana saker som man som hundägare har som ansvar att se till att förhindra på alla sätt som går. Men ibland liksom bara händer det. Särskilt när man har med mina hundar att göra tydligen. Då händer det liksom alltid lite sådär extra mycket galna saker. Det gör märkligt nog det.

Det här är en sådan sak som de flesta hundägare kanske skulle dra sig för att berätta om, men jag är ju liksom inte den som är den och inte heller den som kan vara tyst heller. Så here we go, ungefär.

I december någon gång skulle jag och en vän ut med våra hundar i skogen. Vi bestämde oss för att promenera på ett ställe där vi bara gått en gång ett år tidigare och även då slutade turen i katastrof, fast på ett helt annat sätt. Bevisligen har vi lite problem med den däringa inlärningen och det där med att lära sig av sina misstag. Hur som haver så tyckte vi att denna skog var en ypperlig idé eftersom den inte utnyttjas av folk i allmänhet, förutom under sommaren då det ligger ett par sommarstugor där. Så sannolikheten att man stöter på folk mitt i vintern är liksom inte så stor. Därför tyckte vi såklart att det var lämpligt att låta hundarna härja lösa. Något de faktiskt inte gör alltför ofta. Bergers kan ju ha lite problem med den däringa sociala biten när man möter stackars bärplockare eller hundpromenixare på ensliga skogsstigar. Deras definition av socialt innebär vanligtvis att man rusar fram och skäller ut vederbörande allt vad man kan. Sen hoppar Snigel gärna upp i famnen för att hångla upp vederbörande men i de allra flesta fall finner sig vederbörande något skeptisk till detta tilltag efter att ha blivit grundligt utskälld. Således väljer vi vart hundarna får vara lösa med stor omsorg.

Promenaden började alldeles strålande. Hundarna rände runt, höll sig nära, kom på inkallning, tiggde godis och var helt enkelt glada små väluppfostrade skitar. Vi traskade fram genom snårstigen, kravlade lite i berg och gladdes åt vilka väluppfostrade hundar vi hade. Sen vips försvann allihop som en avlöning i ett enda svep. Vi såg knappt åt vilket håll de försvann. Vi kallade in och inget hände. Vi väntade en stund men inget hände. Sen började vi raskt röra oss åt det håll vi tror att de försvann. Tystnaden var total tills vi helt plötsligt hör en kör av vrålskall vad som känns som flera kilometer bort. Det kunde ju inte vara våra hundar. Så galet långt bort? I panik börjar vi springa genom snårskogen. Hasar ner för bergsknallar och springer så fort benen håller. Skallen tilltar och jag ser framför mig hur de måste ha jagat upp en stackars vilsen turist i ett träd någonstans. Tillslut kommer vi fram till vattnet och får syn på hundarna. Men det är ju ingen här! Utbrister vi båda i kör. Vad sjutton håller de på med?

Men visst är det någon där. Ute i Mälaren simmar nämligen en älg. Och bakom älgen simmar Fisken. Jajamen. Min vallhund simmar efter en älg. Långt ute i Mälaren. Samtidigt som hon skäller och får kallsupar om vartannat. Paniken stiger. Hunden är allt annat än kontaktbar. Hur ska jag få in henne? Hon kommer ju simma tills hon dör. Älgar är bra på att simma. Fiskpinnar är nog inte lika bra på det i det vinterkylda vattnet. Springer i fullständig panik längs med vattenbrynet bara för att sjunka nästan midjedjupt ner i sankmarken. Paniken stiger ytterligare och jag inser ju att hunden garanterat kommer att drunkna. Plötsligt tystnar skallen. Jag ser vare sig hund eller älg bakom vassen längre. Hon är borta. Hon måste ha drunknat. Vad gör man?

Fortsätter febrilt vidare längs med vattenkanten, vrålar och skriker och så plötsligt står hon bara där. Ett par meter framför mig. Hostandes vatten, darrig och skakig och alldeles genomfrusen. Och då kan jag såklart inte göra annat än att lyckligt falla henne om halsen och tacka henne och han däruppe för att hon lever. När jag vet att hon är okej så kommer såklart ilskan och skammen smygandes. Stackars stackars älg! Hur gick det egentligen med dig? Vilket trauma! Så fruktansvärt! Sånt här får liksom bara inte hända. Men nu hände det och jag vet liksom inte ens vad som hände med den stackars älgen. Jag hoppas att du är okej. Jag hoppas verkligen det. Och om det är till någon tröst så lovar jag att vi aldrig aldrig mer ska promenera i din skog igen. Någonsin.

Ibland kan man, bevisligen, som hundägare inte förhindra allt. Inte kontrollera allt. Och jag hade inte i min vildaste fantasi trott att den hunden var exakt så jakt tokig. Jag menar; vem tusan har en vallhund som driver en älg över vatten? Försökte hon skapa någon ny jaktform? Jakt med liten eka? Vad tusan hon tänkte på den dagen har jag ingen aning om, men jag vet att damens rätt till lösdrift sedan dess har begränsats ytterligare och jag undrar fortfarande om det finns en stödgrupp för traumatiserade älgar man skulle kunna skicka frökens veckopeng till.

Omvänd älgjakt

Idag börjar älgjakten. Tjoohooo säger jägarförbundets alla medlemmar. Hu säger alla stackars älgar och allehanda skogsdjur som drabbas av denna högtid. Hu säger även jag, LusHund och LakritsSnigel. Hu säger vi.

Så dagen till ära, lite för att visa våran ståndpunkt i hela det hemska tjohejset bestämde jag och tjejerna oss för att ägna oss åt lite rask omvänd älgjakt sådär på morgonkvisten.

Omvänd älgjakt säger ni kanske då och klurar lite fundersamt på vad det kan tänkas vara för något. Jo ser ni. Det ska jag berätta.

Omvänd älgjakt är nämligen det man gör när man lyckats kravla sig upp för en skogig slänt ute i skogen och plötsligt upptäcker att man står nos mot mule med en ofantligt gigantisk älgko med fladdrande nosborrar. Omvänd älgjakt är det man gör sekunden efter när man kastar sig ner för samma slänt man mödosamt bestigit, med hjärtat hängandes efter en i ett senilsnöre samtidigt som man överdrivet gällt lockar på sina hundar med lite lätt panik i rösten. Omvänd älgjakt är det man ägnar sig åt när man kallsvettig springer över/under/genom/runt stock sten och träd samtidigt som man fortsätter locka på sina hundar med hopp om att de inte alls fick syn på älgen som storleksmässigt minst var lika stor som en ullhårig mammut. Minst.

Man vet dessutom att man ägnat sig åt omvänd älgjakt när man sprungit så lång och sprungit så vilse att den inbyggda kompassen om möjligt blivit ännu mer felkalibrerad och man inte har den blekaste aning om i vilket väderstreck man själv befinner sig i samt i vilket väderstreck man ställde bilen och får ägna en timme åt att hitta ovilse igen samtidigt som man försiktigt smyger så tyst så tyst man bara kan utifall att det finns fler jaktsugna älgar därute.

Men nu har vi i alla fall visat vad vi tycker om älgjakt. Så det så.

För den som tycker att min rädsla för älgar ter sig något överdriven så kan ni ju klicka er in

Här

Här

kanske här

Och ganska så mycket här

Inte utan min syster

Jag visste väl att anskaffandet av en valpusling skulle tas väl emot utav LusHund. Det visste jag. Hon är nämligen sådan. Sådan att hon älskar de flesta andra hundar. Sådan att hon älskar att tokbusa och leva rövare. Sådan att hon vanligtvis är väldigt enkel och lätt att sammanföra med andra hundar. Detta visste jag.

Och visst blev det alldeles perfekt! Enda molnet på LusHunds himmel är varför jag väntade så länge (hela 18 månader...) med att skaffa en alldeles egen syster till henne.

Nu har jag däremot själv upptäckt ett ganska så stort moln i hela det här ulliga och gulliga syskonskapet som råder här hemma, ett mycket större moln än det LusHund upplever. Eller kanske inte så mycket ett moln som mer en tornado, eller tromb kanske. Någonting ganska så himla otrevligt och mera livsfarligt.

LusHund lever nämligen efter devisen "Inte utan min syster".... på riktigt. Igår gjorde hon nämligen ett väldigt aktivt försök att faktiskt ta livet av sig. För att få komma till sin syster.

Min kära kollega tog om vanligt med sig LusHund ut i skogen på sin lunchrast för att hennes hund och LusHund skulle få leka av sig lite extra. Detta är något som vi gjort i snart ett år. Ta med oss varandras hundar ut när vi inte lunchar samtidigt för att hundarna ska få mesta möjliga motion. Det har aldrig varit några problem och LusHund lyssnar lika bra på henne (och på alla andra) som på mig. Inga konstigheter. Hon har även hängt med ut sedan Snigel kom, då utan Snigel. Inga konstigheter. Lus sköter sig alltid när hon är lös. Inga konstigheter. LusHund kommer alltid när man ropar. Inga konstigheter.

Tills igår.

Jag förstod inte riktigt vad som hände, eftersom jag satt i telefon med en kund. Men ser plötsligt hur en av veterinärerna flyger genom kliniken, ut genom dörren. Sen snabbt in igen samtidigt som hon vrålar "hon är här hon är här!". Tänker inte så mycket på det tills jag känner något mot mitt ben. Innan jag tittar efter tänker jag att det måste vara en katt som är på vift eller något. Men tittar då ner och ser LusHund sitta där och darra. Tänker såklart att hon måste ha rymt från hundrummet och tänker inte mer på det utan ägnar mig åt mitt telefonsamtal. Då börjar veterinären klämma och känna igenom Lusen och hålla på. Då börjar mitt hjärta slå lite snabbare och jag försöker avsluta samtalet.

Det visar sig att SkitLus faktiskt rymt från min kollega i skogen. Från att ha varit mitt i ett busryck så blev hon plötsligt lite tveksam, för att två sekunder senare sätta full fart iväg, ut ur skogen. Från min kollega som springer efter sitt allra fortaste samtidigt som hon ropar desperat efter den flyende lusen. Men ingen kan hinna ikapp en Lus i raketfart. Ingen säger jag.  Så min stackars kollega ringer i panik till kliniken och vrålar att Lus har rymt och förhoppningsvis är på väg till kliniken. I rusningstrafik. Över en stor korsning. Över tvärbanan. Över bussfilen.

Och visst sprang hon till kliniken. Klarade sig mirakulös undan från trafiken. Och satte sig och såg ynklig ut utanför dörren. För hon skulle till sin syster. Sin syster som inte hade fått följa med. Sin syster som satt kvar på kliniken.

Inte utan min syster sa LusHund. Aldrig mer utan min syster.

Vad mattehjärtat tycker om det här tilltaget ska vi nog inte diskutera något djupare. För mattehjärtat slår fortfarande i en takt som jag misstänker snart kommer att ge mig blåmärken på revbenen och pulsen forsar fram som en flod efter en översvämning.

Visst är jag glad att LusHund älskar sin Snigel. Men jag tror att vi hädanefter behöver arbeta fram vissa regler gällande det här med gränslös kärlek och så vidare. Om mattehjärtat inte helt ska gå sönder. Och det vore väldigt dumt.