Tio månadersSnigeln

Den 17 maj blev Snigel hela tio månader! Vart har tiden tagit vägen? Jo, jag vet. Man brukar liksom alltid säga så. Men i det här fallet menar jag det verkligen! Vart tog den vägen? Hon var i storlek med ett halvt mjölkpaket för en kvart sen och lika luddig som det där luddet som blir inne i torktumlaren liksom. Ben hade hon inte heller utan tultade mest runt som en liten vaggande gråsugga. Svansen såg ut som en piprensare från nederst i rea korgen på panduros pysselhörna.

Och nu, 8 månader senare så ser hon ut så här! En alldeles utomordentligt vacker liten fröken, särskilt de dagar öronen uppför sig, om jag får lov att säga det själv.

Plötsligt händer det...

...nej, tyvärr ingen trisslottvinst. Dessvärre inte. Men något nästan oh så mycket bättre!

Sen den senaste Snigelöronkatastrofen  har jag liksom låtit det här med schäferöronen bero. Jag har låtit bli. Lagt ner. Struntat i. Gett fan i dem helt enkelt. Det kändes liksom inte som någon mer idé. Vill hon ha spinnakers till öron så får hon helt enkelt lov att ha det. Jag får bara se till att förankra henne väl vid storm och oväder.

Förra veckan drabbades jag dock av ett återfall och rotade fram tejpen och tejpade om öronen ett par varv. Bara för att två dygn senare inse att det återigen, än en gång var en mycket dålig idé. En idé som bara leder till tovor och öronpälsbortfall. Med tanke på att båda öronen pekade rakt upp trots både tejp och häftmassa lindade om dem, ja, då är det helt enkelt inte meningen.

Men så hände det. Alldeles nyss. Satt och tränade med Lushund medan Snigel satt i soffan på vänt. Sneglar åt hennes håll och hajar till. Huh? Vad falls?

Jo, mycket riktigt. Ni ser rätt. Bilden är inte manipulerad och öronen har inte fått öronvecksmassage på hela dagen.


Ett par minuter senare är det Snigels tur att träna och jag vänder mig åt hennes håll och slår bokstavligt talat hakan i knäna.

Inte heller denna bild är vare sig manipulerad eller öronvecksmasserad.


Plötsligt händer det alltså!

Vad öronen gör just precis nu är däremot ingenting jag känner att jag har någon som helst skyldighet att rapportera. Så det så.


Lushunds öron är, för den som undrar, precis lika slokiga som hennes ledsna långsnok. Precis som vanligt. Precis som det ska vara.

en alldeles särskild variant av spritt språngande tokgalen

Jag tror att man måste vara en alldeles särskild variant av spritt språngande tokgalen för att skaffa och leva ihop med en Berger och älska det. Faktiskt.

Man bör åtminstone inte vara av den blödiga smärtkänsligare sorten. Då blir man nämligen inte så värst långlivad. Man  får inte heller vara av den där humorbefriade varianten heller. Nä, det skulle passa utomordentligt dåligt ihop med en Berger. Inte heller kan man vara en sån där finkänslig pedantisk pryl som blir smått ifrån sig när saker inte går helt enligt planen. Jag tror inte heller att man bör vara en sån där organiserad människa som planerar sin vardag. Jag ser helt enkelt inte hur det skulle fungera speciellt bra. För ingenting går någonsin som planerat med en Berger.

Sen tror jag visserligen inte heller att man kan vara som man ska. Någon endaste stans. Egentligen.

För livet med en Berger är något alldeles tokigt speciellt. Något så tokfnittrigt, bubbelspraktigt, fullständigt galet och alldeles hysteriskt. Blandat med en osannolikt stor mängd blåmärken, fläskläppar och blåtiror. För ja. Bergers är fysiska hundar. Väldigt fysiska. Just precis min Berger kan inte få en känsla i kroppen utan att jag får minst en fläskläpp och två nya blåmärken. Bara för att hon är så alldeles toksprattelglad. Och sådana gladbubbelkänslor måste man dela med sig av. Fysiskt. Gärna med en skalle mitt mellan ögonen och två gorillabakfötter i låret i överljudshastighet. Ackompanjerat av det allra ljuvaste glasskrossar skallet ni någonsin kan föreställa sig. Precis just så glad blir Snigel ganska så ofta. Flera gånger i timmen. Varje dag. Hon är nog den gladaste tokigaste lilla Berger på jorden skulle jag vilja påstå.

Och jag tror faktiskt att man måste vara en alldeles speciell variant av inte som man ska för att tycka att det här nog är det bästa som har hänt en. För det gör jag. Tycker att mitt lilla Snigeldjur är alldeles magiskt makalöst fantastiskt. Även när hon för hundrasextitolfte gången samma dag skallar mig mitt mellan ögonen så att jag ser små tecknade blåmesar kvittra runt runt runt. Eller när hon för elftifjärde gången planterar en baktassklo rätt in i min ena, redan såriga, näsborre. Även då tycker jag att hon är alldeles fantastisk.

Men jag tror att det krävs en speciell typ av person. En person som dessutom har en väldigt bra olycksfallsförsäkring. Och drulleförsäkring. Och livförsäkring.

En kottfas av allra största proportioner

Alla som någon gång haft en hund är nog ganska så väl bekant med den däringa fasen där hundskrället beter sig som om den har kottar långt ner i öronen. Skulle det vara så att du haft en hund som inte genomgått den där fasen så var så vänlig och påpeka inte detta till någon annan som haft en hund som genomgått den däringa fasen. Det är lite som att sparka på någon som redan ligger. Faktiskt.

För just nu så genomgår vi en kottfas av allra största proportioner. Men eftersom mitt Snigeldjur inte är som alla andra barn så finns det uppenbarligen ingen som helst anledning till varför hon skulle genomgå en alldeles utomordentligt normal kottfas, och därmed precis som alla andra hundar i hennes ålder placera sina kottar i öronen. För varför skulle hon göra det egentligen? När det tydligen är så alldeles utomordentligt mycket roligare att placera kottfaskottarna mitt i snigelgapet.

Snigeldjurets kottfas har utvecklats till en extrem besatthet i kottar. En sådan extrem besatthet som lika gärna skulle ha kunnat yttra sig genom att hon tryckte in en hel gran i ena örat och ut genom det andra. Men det gjorde hon inte. Tyvärr.

Istället är hon besatt i att jaga kottar. Vi kan inte så mycket som sticka snoken utanför ytterdörren innan hon raskt plockat upp en kotte i gapet som hon inledningsvis stolt paraderar runt med. Det här låter ju egentligen inte speciellt otrevligt när man läser om det.  Och det är det inte. Kottar har dessutom en mycket angenäm ljuddämpande effekt om de placeras mitt i ett Snigelgap. Det har de. Det otrevliga brukar infinna sig cirka elva sekunder efter att hon plockat upp kotten. Då börjar nämligen jakten på den borttappade kotten. Borttappad säger ni då. Hon hade ju den i munnen? Jo, det hade hon. I elva sekunder. Sen kastade hon bort den. Och jagade efter den. Plockade upp den. Kastade bort den. Jagade efter. Kastade åt vänster, skuttade åt vänster. Kastade åt höger, skuttade åt höger. Kastade bakåt, bakåtvoltade sig bakåt. Kastade uppåt.... ja, ni börjar nog förstå. Det låter väl heller egentligen inte så illa. Snarare ganska så roligt kan jag tänka mig att ni nu tycker. Men låt mig då förtydliga.

Detta sker endast då snigeldjuret är kopplat. Och som tidigare nämnts är hennes favoritsysselsättning att leka bungyjump med min axel som fästpunkt. Tänk er då att detta sker med ett koppel. Inte en bungylina. Tänk er då att hon kastar kotten precis så långt att kopplet tar slut två decimeter från kotten hon kastat. Varje gång. Tänk er även att detta sker i samma hastighet som Snigel gör allting här i livet. Överljudshastighet. Tänk er även att detta sker varje promenad. Varje kissrunda. Varje dag.

Tänk er även att hennes besatthet i kottar gör att hon helt glömmer bort tid och rum och andra viktigheter. Viktigheter så som att pinka och poopa när vi är ute för rastning. Sådana viktigheter glömmer hon bort. Men tursamt nog kommer hon ihåg det på hallmattan så fort vi kommit hem igen. Tursamt värre. Verkligen.

Förstår ni då att jag faktiskt precis just nu inte vill något annat än att min valp får genomgå en normal kottfas. En sån där fas där öronen är fulla med kottar. En sån där fas där man har mottagning yttre
rymden ungefär. En sån fas hade jag faktiskt gärna velat genomgå just precis just nu.

Otroligt riskabelt att ha två spinnakers till öron

Så var det dags igen. Verkligen dags. Det går liksom inte att förneka hur pass dags det är att återigen ta tag i det här med Snigelöronen. Det går helt enkelt inte att låta bli att försöka göra någonting åt dessa extremt tyngdkraftsmotsträviga örontippar. Även om jag sa att jag inte skulle göra det igen För just nu är det bara färgen som ser till så att man inte missta henne för att vara en ökenräv.

Så här ser nämligen fröken Snigel ut just nu:

Visst är det ljuvligt ulligt och gulligt. Visst är det. Men när man har en snigel som redan förflyttar sig i en hastighet av 34 meter per sekund så känns det otroligt riskabelt att ha två spinnakers till öron. Jag vill ju helst inte att hon virvlar iväg halvvägs till Costa Rica. Helst inte.

Eftersom jag vid den senaste öronfixarkatastrofen, både här och här, gömde både lim och häftmassa i det svarta hålet här hemma blev jag tvungen att börja där. I det svarta hålet. Efter cirka tjugo minuters letande lyckades jag hitta textillimet. Jag hittade även tre trasiga headsets, fyra förbrukade batterier, två omaka strumpor och en påse mögligt hundgodis. Men det hör ju egentligen inte hit. 

Så, med limmet i högsta hugg gav jag mig på de bångstyriga öronen igen och denna gång lyckades jag få fast öronspets med öronbas utan att även kleta fast mina fingrar. Framsteg skulle jag vilja påstå. 

Öronen satt även fint ihop när vi vaknade morgonen därpå. Sen gick det över. Lim är helt enkelt fullständigt värdelöst i snigelöronkatastrofsammanhang. Det går inte. Att sedan ta bort intorkat lim. Ja, om någon har nått knep som inte involverar rakapparat och bensin, dela gärna med er. Just nu har Snigeldjuret haft limmrester i öronen i över en vecka och jag ser inga som helsta tecken på att det är något som skulle komma att förändras. 

Häftmassan hittade jag inte i det svarta hålet. Alltså fick vi hitta på något nytt. Nämligen kirurgtejp. Det fäster lätt i sig själv, fastnar inte i pälsen, irriterar inte huden. Helt enkelt strålande. 

Alltså tejpade vi. Och tejpade. Sen när tejpen lossnade så tejpade vi igen. Och igen. Och igen. Tejprullen blev en lika trogen följeslagare som rullen med bajspåsar. För varje gång en tejpbit lossnade så tappade Snigel en tuss med päls. Vilket i sin tur gjorde hennes öron lättare och lättare. Något vi verkligen inte ville ha! Tillslut övervägde jag att bara göra ett helt paket av snigeln och dra en vet-flex rulle ett par varv kring huvudet på henne som om hon hade påssjuka. 

Dessutom upptäckte jag nyss att jag dessutom har tejpat och limmat alldeles jätte tokigt. Jag har försökt få till öron som är lite mera tippade än sheltieöron. Alltså öron som är vikta nästan på mitten med fina små trekantiga örontippar som hänger ner. Toksött! Det jag däremot inte tänkte på var att kontrollera vilka förutsättningar snigelöronen har för att bli just sådana öron. För nej, Snigelöronen kommer aldrig att bli fint sheltietippade. Det finns inget veck som går åt det hållet helt enkelt. Och så länge det är förbjudet att använda sig av strykjärn och platttång för att tukta olydiga öro så kommer vi aldrig att få till sådana veck. 

Det som däremot finns är ett veck som liksom går lite snett utåt mot tippen, vilket innebär att man kan fästa ihop ena långsidan med den andra långsidan. Ungefär. Även om jag är ytterst medveten om att min beskrivning är  infernaliskt tvärtydlig så kan jag tänka mig att förtydliga med en bild på hur snigelöronen skulle kunna se ut: 

Sådana där flygplans paraboler skulle man nästan kunna leva med. Enda problemet jag egentligen ser med dem är att de eventuellt skulle kunna ställa till det lite när vi tränar agility. För jag vet helt ärligt inte hur hon skulle kunna ta sig igenom en tunnel med den huvuddiametern. Elller hur hon skulle kunna ta sig ut genom dörren för den delen heller. Men å andra sidan kan man alltid knyta ihop öronen under hakan lagom till agilityträningarna samt baxa ut henne i sidled genom ytterdörren. Fiffigt värre känner jag. 

Dessutom dök ännu mer fiffigheter upp idag. Som ett brev på posten skulle man väl kunna säga. Snigels toksnälla uppfödare har skickat ett paket Oasisfix. För er som inte är bekanta med oasisfix kan jag efter noggrann inspektion meddela att det är som häftmassa. Fast starkare. Jag provade för skojs skull att sätta fast min ena sko på väggen. Och se, det fungerade. Sen provade jag att sätta fast en kastrull i taket, och ja, det fungerade det med. Sen provade jag att få loss min ena hand från kastrullen och min ena fot ur skon som satt fast på väggen. Nej, det fungerade inte.

Bra grejer det där helt enkelt. Om inte detta kan få pli på snigelöronen så vet jag inte vad. Eller jo, det gör jag faktiskt. Jag skulle kunna trycka ner en soppskål över huvudet på henne. Det tror jag skulle fungera. Jag skulle även kunna hänga tant Agdas clipsörhängen i varje öra, det består nämligen av mer pynt än NK's julskyltning. Men det hade nog inte varit så väldans snällt av mig. Vare sig mot Snigel eller tant Agda som faktiskt är väldigt förtjust i sina örhängen. 

Tokbra söndag, tokduktiga hundar och toktrevligt sällskap!

Ååååh säger jag bara! Ja ååååh! En himlans massa åååååh över min galna, underbara fantastiska lilla Snigelpryl!

Tänk, yttepytte drygt 6 månader gammal och så himlas fenomenalt tokrolig att träna med. Till vardags har hon arton miljoner myror i byxan, minst. Och antagligen ett gäng tusenfotingar och en eller annan gräshoppa. Flärp, studs och fladder åt alla möjliga håll och kanter. Men sen. Sen när det är dags att träna, då är et den helt annan hund som kliver ut på plan. Hon blir fokuserad. Så infernaliskt fokuserad. Störningar i omgivningen som i vanliga fall får henne att studsa på tårna och vifta med hela sig själv samtidigt som hon skäller och flämtar hysteriskt existerar inte längre för henne. Puts väck. Bortblåsta. På planen finns bara Snigel, matte och leksak och hela hunden formligen spritter och gnistrar av arbetsvilja. Det är knappt så att hon höjer ett öra när hundar skäller runtomkring. Om någon hund drar ett frivarv precis intill, kunde hon faktiskt inte bry sig mindre. Hela djuret är tokfokuserad på mig och det vi gör. Vilken fantastisk känsla! Obeskrivligt fantastisk!

Idag hade vi en riktigt hunddag. En vän från min agilityträningsgrupp hängde med oss ut i skogen för lite tokbus och uppvärmning. Två Jack russels och mina två galningar tjoade genom skogen och hängde i grantopparna. Och tänk, den lilla Snigeln betedde sig nästintill helt socialt kompetent. Vilket inte alltid händer med främmande eller nästan främmande hundar. Fantastiskt trevlig skogstur.

Sen begav vi oss ut till vårt kära hundcenter för två timmars träning med flera främmande hundar. Och Snigel uppförde sig. Nått så sanslöst bra. Och träningen ska vi inte tala om. Vilken valp jag har säger jag bara! Japp japp säger hon och viftar glatt med ena schäferörat samtidigt som hon lägger hela sin själ i uppgiften. Hela hunden bara sprakar och känslan av att träna med henne är så obeskrivligt häftig. Och det faktum att hon orkade jobba igenom hela två timmars ganska så intensiv träning är bara galet. Visst, jag växlade såklart mellan henne och Lus och körde korta pass på några minuter med varje, men ändå! Två timmar! Och den lever fortfarande.

Vi tränade såklart lite agility; tränade på tighta svängar på signal, tunnel, hitta raka linjer, sikta framåt, "bang leken" på gungan och häftigaste av allt - slalom 2 x 2 där fröken Snigel gjorde enorma framsteg. Enorma säger jag! Gud så kul det här kommer att bli!
Vi tränade även lite fotgående och stadga i "sitt" och "stå", idag var det lite svårare tyckte snigeln som hade lite svårt att stå kvar när matte stod 10 meter bort och tjoade sitt allra mesta samtidigt som hon hoppade upp och ner och fladdrade med armarna. Då blev det lite svårt att vänta på en frisignal. Lite svårt.

Lushund tränade såklart också. Och för femhundranittitredje gången i ordningen gav vi oss på slalomet. Och vad ska jag säga? Jag vet att hon förstår vad det går ut på. Jag vet också att hon kan klara det flera gånger om. Men så plötsligt får hon nått visst i blicken å jag riktigt hör hur hon fnyser och säger "äsch" samtidigt som hon beslutsamt kliver ur slalomet vid näst sista porten och struttar fram mot externbelöningen. Behöver jag säga att matte, just precis här, blir gaaaaalen och sliter sitt hår värre än matadoren i tjuren Ferdinand. Varför? Varför? Däremot fick hon lite bättre fart och lite bättre attityd när vi ställde gungan efter slalomet. Gungan är nämligen det bästa som finns hälsar Lus.

Men hon tog ändå några fina 12 pinnars med skick från lite olika håll. Det enda som saknas är fart och attityd. Men det är enligt Lusen restnoterat. Slut på huvudlagret. Oklart när det kommer åter. Om någonsin.

Sen svor vi lite över bakombyten. Bakombyten som i nio fall av tio slutar med att jag är en halv centimeter från att peta in min fot i rumpan på henne. Halvt av misstag halvt av frustration. Hon har inget som helst hindersug vilket gör det nästintill omöjligt att skicka henne på ett hinder om jag saktar ner. Och jag blir än en gång galen. Galen säger jag.

Höjdpunkten med Lus var lite Freestyle träning. Trix och konstigheter. Det gillar hon. Hög belöningsfrekvens och minimalt med uppgifter långt ifrån matte. På några minuter tränade vi in början till två nya tricks med en toktaggad Lus som gnällde av förväntan. Vi hann även med att fortsätta jobba lite med det där freestyleprogrammet vi försökt få till under snart ett år. Som det ser ut nu är vi startklara i 2019! Tjoho på det!

Hur som haver, tokbra söndag, tokduktiga hundar och toktrevligt sällskap!

valpsenilitetet

Att matte är senil är något som vi redan vid flertalet tillfällen etablerat. Att jag har senila hundar är något som vi kanske dryftat ytte pytte lite någon gång ibland. Nu tänkte jag att det nog är dags att framhäva mina hundars senilitet lite extra. Och inte vilken senilitet som helst utan den alldeles speciella valpsenilitetet. Nämligen det som Snigel drabbats av.

Jag har en ganska så hög säng här hemma. En säng som är såpass hög att det är ganska så nyligen som Snigel lärda sig att hoppa upp i den. Det lärde hon sig faktiskt först. Att hoppa upp. Ner tog lite längre tid. Även om det egentligen, rent tekniskt sett borde vara betydligt lättare att slå sig i lag med tyngdlagen istället för att sträva mot den så föll sig det inte alls lika naturligt för henne. För just ja, hon är ju en berger. En berger måste upp upp upp och göra allting lite annorlunda och lite motsattsigt mot hur alla andra gör saker. Så upp kom hon, men ner var lite klurigare. Vilket visserligen inte borde förvåna någon, alltså det här med att sträva upp upp upp.... ni har väl inte missat hennes öron?

Många mornar stod jag med en kopplad Lus och handen på dörrhandtaget när jag insåg att jag glömt något. Något som inte kom när jag ropade. Något som satt kvar i sängen och såg ynklig ut eftersom denna någon inte kunde ta sig ner. Igen.

Men nu har ju Snigel lärt sig det här med att hoppa ner. Det har hon faktiskt gjort. Det vet jag eftersom det inte längre går att servera Lus mat i tron att Snigel är på sängen och därmed kommer Lus att få ha sin mat ifred. Det kan man inte göra längre. Lus brukar bli väldigt hungrig då medan Snigels mage blir väldigt väldigt mätt.

Ner kommer hon. Som en sten. En tung sten.

Tills idag. Då seniliteten slog till med full kraft.

Snigel gillar inte dammsugaren. När jag dammsuger hoppar hon upp i den trygga sängen tills jag är färdig. För två timmar sen dammsög jag. För två timmar sen hoppade Snigel upp i sängen.

För två minuter sen kom jag på att det var två timmar sen jag senast såg Snigel. I två timmar har Snigel suttit på sängkanten och sett alldeles förfärligt ynklig ut. Ynklig eftersom hon inte kommer ner. Ynklig för att hon har glömt hur man gör. Ynklig för att matte har glömt att hon har en valp som drabbats av valpsenilitet. Ynklig för att matte under två timmar tydligen glömde bort att hon hade två hundar.

Det matte just nu är allra mest ynklig över är det faktum att jag inte kan förstå hur det för en hund som med lätthet numera hoppar över ett kompostgaller på jobbet och rymmer ut på kliniken med jämna intervaller kan vara helt omöjligt att hoppa ner från en säng. En säng som faktiskt inte alls är kompostgallerhög.  Se det förstår jag verkligen inte.

Om man sover upp och ned om nätterna...

Så kan det gå säger jag bara. Ja så kan det verkligen gå.

Om man sover upp och ned om nätterna med öronen neråt och baktårna uppåt. Så kan det gå.
Om man dessutom gör detta i minusgrader samtidigt som man sprayar hejvilt med det allra allra starkaste hårsprayet man kan hitta. Så kan det verkligen gå....

Så här....

Jag har visst fått mig en lite schäfer just precis idag! Inte särskilt rastypiskt nej, det vet vi. Inte heller speciellt smickrande nej, det vet vi. Men jag tror faktiskt inte att det är möjligt att göra denna valpen till något annat än hjärteskärande söt, uppåtstående schäferöron eller ej. 

Men jag tror ändå jag får ta tag i hårtorken eller peta in valpuslingen i micron på upptining så att vi får ner de där seglen hon fått till öron ändå. De skulle ju faktiskt kunna skada någon så som de står rakt upp! En samhällsfara nästintill skulle man nästan kunna säga. 

Övervägde att bränna ner hela sovrummet

Jag har ganska så många hundnojor. Nojor över saker som kan hända mina hundar. Saker som står högt på den listan är att de skulle bli hundbitna, drabbas av allergi samt ha känslig mage. Självfallet finns det en hel drös med ännu fler, ännu hemskare åkommor och incidenter att drabbas av eller råka ut för, men just dessa är saker jag tänker på ofta. Speciellt på mitt jobb. Då man dagligen ser hur kämpigt dessa hundar och ägare har det.

Och självklart har jag en egen hund med känslig mage. Mycket känslig.

Idag ska Snigel operera ut en envis mjölktand. En tand som sitter som berget. Vis av tidigare erfarenhet med att ge henne metacam i injektionsform (vilket resulterade i akut poop- och kräknödighet i större delen av mitt hem), tänkte vi vara lite sluga och istället ge henne en tablett Onsior redan kvällen innan. Onsior fick hon för sina pinkroblem i November, och den tålde hon bättre än metacamet. Den resulterade åtminstone inte i akutbokning av tvättstuga och miljösanering.

Snigel fick sin tablett igår kväll. I natt vaknar jag av att Snigel kräks tre decimeter från mitt ansikte. Hivar ner Snigel på golvet mitt allra fortaste, kastar mig ut i köket efter papper. Lagom till att jag precis torkat upp kräkset på golvet sätter sig Snigel och pinkar en pöl i storlek med Stilla havet på hallmattan (dett är förövrigt första gången på en dryg månad som Snigel pinkar inne!). Torkar upp även denna med sisådär nittisex meter Torky. Vidare in i sovrummet för vidare lakansbyte och sanering. Väl där inne känner jag hur något drämmer till mig i nyllet med något som inte kan beskrivas som annat än en träplanka. Näsborrarna fylls med en stank som skulle få det bästa träsktroll att bli grön av avund. Om de nu inte redan vore gröna då, såklart. Ögonen tåras och jag får göra mitt allra bästa för att hålla gårdagens middag på plats.

Snigel har inte bara poopat i sängen. Hon har megapoopat. En poop i storlek med det som en fullvuxen häst presterar efter att ha kalast i sig en hel ensilagebal. I konsistens med något man kan hitta längs ner i ett avlopp, Ungefär.

Sadlade på båda flickorna och kastade mig ut i snön. Där båda två fortsätter hästavloppspoopa. Ja, båda två, för stålmagenLus tyckte tydligen det var läge att bli sympatidålig i magen. 

Jag behöver kanske inte nämna att jag inte gick och lade mig igen? Faktum är att jag på nästan fullt allvar övervägde att bränna ner hela sovrummet. Eller åtminstone lakan och madrass. Det övervägde jag faktiskt. Men jag gjorde det inte. Istället bokade jag en tvättid. Och ringde Anticimex.

Så ja, självklart ser jag verkligen verkligen fram emot att söva Snigel idag. Verkligen. För jag ser verkligen verkligen hur det kommer att göra underverk med hennes mage. Verkligen.

Pausknapp - check!

Idag är en mycket häftig dag. Oerhört häftig. Fantastiskt häftig. Ja, till och med alldeles makalöst häftigt.

Idag har jag nämligen hittat pausknappen. På Snigel.

Jag vet inte hur, jag vet inte var, men jag har hittat den. Jag vet inte heller om jag någonsin kommer hitta den igen. Men det är av underordnad betydelse. Det viktiga är att jag hittade den idag.

Under veckan har vi tränat lite på att "stå". Inte mer än ett par korta pass och hittills har vi inte haft mer stadga än en tredjedels millisekund ungefär. Och bara om jag står precis framför och matar på med godis som vore jag en enarmad bandit gone julafton.

Medan jag pratade i telefon ikväll så passade jag på att belöna det faktum att hon stod still framför mig nån sekund eller två. Sen vände jag mig om och gick ut ur rummet för att hämta lite mer godis. Kommer tillbaka och Huh? Va? Jo, Snigel står kvar. På riktigt. Och nej, jag har inte skurat golvet med klister. Faktiskt inte.

Kvar står hon hursomhelst.

Sen var jag ju såklart tvungen att "take it on the road" och se om det kunde hända igen. Och visst gjorde det det. Flera gånger. Hon står. Still. Även om jag lämnar rummet. Pausknapp hittat. Otroligt!

Tror ni mig inte så hittar ni beviset här!

Testkör Adaptil lite sådär testigt och fiffigt!

Det faktum att Snigel skäller, kaxar och står i är något som diskuterats tidigare här på bloggen. Bland annat här och här utifall att ni skulle ha missat denna mycket viktiga information. På äkta Berger manér är ju Snigel ytterst uppmärksam på precis allt som händer i hennes omgivning. För att vara helt ärlig är hon nog även uppmärksam på vad som händer i omgivningen i både grannkommunen samt uppe i mörkaste Norrland och ljusaste Sahara också. För sådan koll har hon, jovisst ser ni. Och hon har ända sen hon blev snäppet större än ett mjölkpaket varit väldans duktig på att tala om precis vad hon tycker om saker i sin omgivning. Det hon tycker brukar allra mest och oftast inledas med ett morrskall följt av ett skorpintaggsackompanjerat tokskall med ragg åt alla håll och tassar som lyfter från marken.

Men, vi har ju som nämnt jobbat med detta. Vi började ganska så tidigt med en form av skvallerträning där jag hjälpte henne genom att lägga på signalen "titta", som kom att betyda ungefär "kolla där, nu händer nått, men det är okej, ta en godis istället så kollar vi på det där ihop". Detta har fungerat toppen, förutsatt att hon inte blir överraskad och skrämd av retningen eller att retningen helt enkelt är för stor (en hund som befinner sig närmare än 6 meter brukar vanligens vara det som är allra jobbigast). Och om jag ska vara ärlig så ser jag egentligen inte hennes beteende som ett problem. Det var snarare ganska så väntat att en Berger skulle bete sig såhär. Om jag dessutom ska vara ännu ärligare så är Snigel faktiskt 1000 gånger enklare att ha att göra med än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Men detta hindrar såklart inte att man känner igen problem och väljer att aktivt arbeta med dem. Vilket vi alltså gör.

Allt eftersom vi har tränat så har hon reagerat mindre och mindre på människor och läskigheter i omgivningen. Oftast så blir det aldrig värre än ett "boff" som jag sen kan bryta med ett "titta" de gånger jag inte var snabb nog att säga "titta" innan mötet. Hinner jag säga "titta" så brukar hon förbli tyst och istället titta med viftande svans på den vi möter, för hon gillar ju faktiskt människor. Väldigt mycket. Men ibland är folk lite väl mystifistiskt läskiga och då måste man faktiskt vara på sin vakt. Speciellt om det är mörkt och de har regnkläder på sig. Eller reflexer.

Men just hundar har varit svårt för Snigel. Hon kunde tidigare gå upp så mycket i varv vid ett hundmöte att hon skällde så infernaliskt att hon i princip glömde av att andas och nästintill liknade en fisk som tjippade efter vatten på torra land. Men allteftersom vi tränade så blev hon lättare att bryta. Hon klarade av att ge tusan i hundar på långt avstånd. Hon kunde sluta boffa innan hon tappade andan och lugnt sätta sig bredvid mig och vänta på godis. Detta som sagt på långt avstånd.

På nära håll har retningen fortsatt att vara för stor. Men så för en två tre veckor sedan bestämde jag mig för att köpa hem ett Adaptil halsband. Egentligen inte med något speciellt syfte i åtanke. Jag ser ju inte Snigels beteende som ett problem i den bemärkelsen. Inte heller oroade jag mig nämnvärt över den annalkande nyårshögtiden. Men ändå så kände jag för att äntligen testa detta halsband. Ett halsband jag skrev en hel del om i mitt examensarbete. Ett halsband som jag nog läst alla vetenskapliga studier om. Ett halsband jag dagligen rekommenderar åt kunder på jobbet som har hundar som lider av allehanda stress  eller ångestrelaterade problem. Kort och gott kände jag att det var dags att ta halsbandet för en alldeles egen fiffig testrunda och faktiskt se hur det fungerar på en av mina hundar, en hund som i det här fallet egentligen inte lider av något specifikt problem som så, mer än allmän rasbunden larmighet och ett stänk av toksdrygvalpighet eller två. För i ärlighetens namn så föredrar jag att rekommendera saker jag själv har testat.

Sagt och gjort så satte jag på halsbandet och tänkte inte så mycket på det under den första veckan som gick. Tills jag ganska så exakt åtta dagar senare hade med mig hundarna för en tur i djuraffären. Något som uppskattas enormt av båda två, något som händer ganska så väldigt ofta, men som vanligens oundvikligen leder till ganska så mycket väsen på snigelprylen om utifall att vi skulle få möte med hundar inne i butiken.

Första mötet skedde redan på parkeringen, en mops skuttade glatt ur ett baksäte bara några meter framför Snigeln som inte alls var beredd. En situation som vanligtvis bara kan sluta på ett vis. Ögonen blev som tefat och hon såg ut att förbereda sig på tidernas tokmorrskall, men så fann jag mig och sa "titta", varpå hela Snigeln såg ut att ta ett djupt andetag, skaka av sig argsintheten och vända sig mot mig, sätta sig och invänta belöningen samtidigt som hon gav tusan i mopsen som travade förbi. Huh? och Va? Vad hände?

Väl inne i butiken upprepade sig detta två gånger med andra hundar. En fransk bulldog dök frustande och små grymtande ut från en av gångarna bara nån meter framför Snigel. Snigel tog ett djupt andetag, förberedde sig för att börja frusta och pusta, men sen vände hon upp mot mig, släppte ut luften, satte sig ner och viftade förväntansfullt på svansen samtidigt som ögonen spelade mellan mig och hunden. I totalt sex minuter blev hon sittandes, någon dryg meter ifrån hunden medan jag stod och pratade foder. Helt otroligt!

Åter igen - Huh? och Va? Närkontakt av denna grad har vi aldrig tidigare klarat av utan minst tvåhundrafyrtiotre sekunders tokmorrskall.

Och på den här vägen har det fortsatt ända sen dess. Jag har medvetet tagit med henne till ställen där hon faktiskt kommer att hamna i situationer med retning av denna sort, men resultatet förblir i princip densamma. Nej, hon är inte knäpptyst varje gång, då hade jag blivit orolig. Men hela hennes sätt att hantera mötena samt fokusera på mig har förändrats och blivit mer eftertänksamt och avslappnat. Hon tar sig tid att lyssna på mig och tänka efter innan hon reagerar.

För tydlighetens skull bör jag nog nämna att även innan Adaptilen regelbundet besökte djuraffärer, hundcenter och massa andra retningstäta områden, så det i sig är inget nytt alls.

Självfallet skulle detta också kunna ha med mognad att göra. Självfallet. Men jag tycker att detta har kommit för plötsligt för att verkligen vara det. Och varför skulle valp mogna precis just nu? Sånt borde hon inte alls ha tid med. Så nej, jag tror att det är Adaptilen som faktiskt ger effekt och dämpar stressen.

Helt torra fötter!

I nästan en månad har vi haft helt torra fötter här hemma. Torra som i torra strumpor. Torra som i inte en endaste snigelpinkpöl någon endaste stans här hemma. Inte ens under sängen. Eller bakom soffan. Det ni! Det är tjohoigt av enorma proportioner!

Dessutom har akutpanikutochpinkaheten även den tagit paus. Från att ha varit ute och ränt med valpen minst nittisexgånger i kvarten och ändå torkat pink däremellan kan valpingen nu hålla sig i dryga fyra timmar från att göra den allra minsta inomhusolycka. Otroligt häftiga saker det här! Det gick liksom bara sådär i ett jehu! Tecken på urinvägsinfektion är som bortblåsta och mina lakan har inte heller de blivit nedpinkade en endaste gång mer.

Snigelmagen verkar även de rätt så stabil. Oftast står jag och klappar händerna och tjoar lite i smyg sådär när hon poopar alldeles alldeles perfekt. Sen någon gång ibland så blir det lite sämre och då åker mattes hjärta ner i skorna igen och jag känner mig nästintill deprimerad fram tills nästa poop med ordentlig tjoohoofaktor. Behöver jag nämna att vi numera för dagbok över detta fenomen? Joho, det gör vi. Har en känsla av att det är någonting hon ätit som får henne att reagera de gånger hon blir sämre i magen så nu jobbar vi med en egen variant av eliminationsdiet för att se vad det är som ställer till det emellanåt. Men optimistisk och glädjepirrig känner jag mig allt ändå vad gäller snigelmagen. Den 7e januari har vi återbesök hos veterinären för nytt ultraljud, och då hoppas hoppas hoppas vi så innerligt att de där förstorade lymfkärlen packat sin kappsäck och försvunnit för gott.

Team Tandfé (gudmor och yours truly) lyckades ju få ut den där lilla frakturerade mjölkcanintanden. Vilken lättnad att slippa behöva söva och peta ut den uslingen kände jag. Men ingen lättnad varar ju som bekant längre än en kvart i den här familjen så den 21 januari är Snigel inbokad för att exa mjölkcanintandsusling numero två. Mjölktändernas mjölktand. Med rötternas rot. Tanden som sitter som vore den gjuten i betong. Tanden som sitter med ett anakondaliknande grepp tätt tätt intill den nya permanenta tanden. Tanden som inte visar det allra minsta tecken på att förstå att dess närvaro ej längre är önskvärd.

Fram tills dess så vickar vi å viftar å kampar å tuggbenstuggar vi allt vad vi kan. Team tandfé gnuggar sina hittepågeniknölar. Men det ser faktiskt ganska så mörkt ut på den fronten. Enda alternativet som kanske skulle kunna fungera är att knyta ett snöre runt den och fästa änden i LusHunden och sen leta rätt på en kanin. Då skulle tanden ploppa ur så det bara tjongar om det. Det är jag säker på.

Ikea har till och med praktiska påsar

Finns det något mer svenskt än Ikea? Ytterst tveksamt. Finns det något mer praktiskt och funktionellt än Ikea? Ytterst tveksamt.

Ikea har till och med praktiska påsar. Påsar som går att ha till allt. Och då menar jag verkligen allt.

För en tid sedan när Snigel blev lite extra sjuk av sin medicin i både stjärtfjäder- och morrskallhörnet upptäckte jag ännu ett fantastiskt bra användningsområde för den berömda fantastiska Ikea-kassen.

Det här med valp som blir akut tvärdålig i både fram- och bakhörn, samtidigt, mitt i natten är något som vanligens leder till lakansbyte och ännu en tvätttid samt stålullstvagning av både matte och Lushund som alltid av någon anledning alltid befinner sig inom avfyrningszonen. När den här akuta tvärdåligheten infinner sig, framförallt mitt i natten när man sover som bäst, är det ofta ganska så ont om tid. Ont om tid för att försöka rädda så mycket som möjligt av inredning samt LusHund. Ont om tid för att hinna få ut valp i utomhuset innan katastrofen är ett faktum.

Alltså kom jag på ännu ett alldeles fantastiskt användningsområde för den eminenta Ikea-kassen. Om man ställer en kasse bredvid sängen när man går och lägger sig, precis på armslängds avstånd så står den precis nära nog för att man jätte jätte blixtsnabbt ska hinna få tag på den när man hör att Snigel vaknar och ännu snabbare hinna hiva ner Snigel i kassen, precis i lagom i tid innan akutdåligheten infinner sig. Den finurliga kassen är nämligen både vattentät och håller för att bära ner minst en tio kilos hund nerför trappen och ut i utomhuset. Den finurliga kassen är även billig nog för att man genast efter användandet ska kunna förpassa den i soptunnan utan att drabbas av någon direkt ekonomisk kris.

Så tack Ikea! Ett riktigt stort tack för ännu en fantastiskt användbar uppfinning!

Vråla som en skadeskjuten bäver i en björnsax

Just nu har vi ganska så mycket för oss på vardagskvällarna. Tre dagar i veckan är vi på kurs, två dagars agility för Lushund och en dags shapingkurs för Snigel. På agilitydagarna är självklart Snigel med, men tanken är då att hon lite fint ska sitta och pausa i en bur i närheten. Sitta eller ligga sådär lite fint, uppmärksamt och tyst och bara titta på och drömma om den dagen då det är hennes tur att tjoa runt på agilityplanen.

Så var i varje fall tanken. Min tanke. Snigel hade dock en helt annan syn på saken. I den där pausburen kan man nämligen hänga sig i taket som en liten apa och vråla som en skadeskjuten bäver i en björnsax. Jo för det kan man visst göra. Det blir tydligen bäst så.

Ännu bättre blir det om man gör detta från det att matte och Lushund äntrar planen tills dess att de båda gråtandes av mental skrik- och vrålutmattning släpar sig av planen. Då vrålar man gärna lite extra av glädje.

Behöver jag säga att jag får ett fullständigt spel utav detta tilltag? Jag blir alldeles matt och geléaktig i hjärnan och jag vill faktiskt helst bara drämma näven och/eller huvud i första bästa betongvägg. Vilket jag inte gör. För det hade såklart varit dumt. Men jag kan lova att LusHundens kampleksaker har fina frustrationstuggmärken, inte av hunden såklart, utan från matte.

Nej, såhär kan vi verkligen verkligen inte ha det. Matte blir dum i huvudet och kan inte koncentrera sig och Lushund blir alldeles väldans mer ynklig och låg än vanligt.

Således tog jag tag i operation burträning igen, men denna gång med en ordentlig träningsplan och tydliga kriterier.

Har under veckans lopp kört korta pass på ett par minuter en eller flera gånger per dag där fokus har legat på att värdeladda buren, vänta på frisignal samt frivilligt tjoa sig in i buren i full fart.

Och sanna mina ord om det inte har gett resultat! Ordentliga sådana! Herreminje vad denna lilla fröken är snabblärd. Är man bara tydlig med vad man vill så förstår hon faktiskt mer än väl.

Tidigare så bävervrålade hon 120% av tiden i runda slängar. I början av veckan, efter endast två dagar med kortare träning så vrålade hon ca 70% av tiden, resten låg hon uppmärksamt stilla i buren och tittade på. Två dagar senare vrålade hon knappt 20% av tiden och tystnade nästan så fort jag sa till.

Utvecklingskurvan ser liksom ganska så himlans fantastisk ut om man skulle få för sig att göra ett exceldiagram av dem. Något jag självklart inte gjort. Inte alls.

(men om man nu skulle ha gjort det så skulle den se ungefär så här ut:)

Jag känner just nu väldans mycket hopp om livet och målet om att kunna ha Snigel på vänt i en bur, vid sidan av annan träning, kanske till och med med öppen bur känns faktiskt som en inte helt ogenomförbar plan. Målsättningen är att hon till årsskiftet ska klara av ett helt kurstillfälle i buren, alldeles tyst och lugn. Och jag tror faktiskt bannemig att detta är något hon kommer att klara av!

Oöverträffade veterinärbesöksfärdigheter

Är du på förhand trött och less på inlägg där folk skryter om sina fantastiska hundar så kan du hoppa över nedanstående text omedelbums. För sanna mina ord om detta inte kommer bli den mest skrytiga text jag någonsin skrivit.

Nu ska jag nämligen skryta om min alldeles fantastiska lilla Snigelvalp. Snigelvalpen är nämligen alldeles fantastisk på väldigt många vis, men i just det här inlägget kommer jag att fokusera på något så ovanligt som hennes oöverträffade veterinärbesöksfärdigheter. Snigel är nämligen väl tränad inom området, dels såklart för att vi jobbar på en veterinärklinik, men allra främst därför att Snigel haft lite otur sina första månader hos mig.

Snigel drog, som tidigare nämnt, på sig en urinvägsinfektion orsakad av poopbakterier (E.coli) eftersom hon så glatt mumsade sitt eget poop som liten liten Snigel. Denna lilla infektion har sedermera krånglat till det ganska så ordentligt i den lilla Snigelkroppen och urinvägskissandet har fortsatt trots antibiotika och ett otal negativa bakterieodlingar. Därför har vi sedan september fått ägna oss åt allehanda hemska snigelplågar aktiviteter. Aktiviteter som brukar få de flesta valpar att yla i högan sky och för lång tid framöver vilja hålla sig så långt borta från veterinärkliniker som möjligt. Men inte Snigel.

Vi har tagit blodprov på henne med knappt ett endaste ynk som reaktion. Hon har ultraljudats ett otal gånger. Nu senast i förra veckan fick hon ligga på rygg i närmare 40 minuter under ultraljudet och det enda den lilla fröken gjorde var att då och då knipa ihop ögonen lite och slicka mig på näsan. Annars låg hon blixt stilla. Vad som imponerade mig än mer var vad hon gjorde när veterinären, vid två olika tillfällen skulle ta en cystocentes. Alltså ett sterilt urinprov som tass med en kanyl, rakt genom magen och direkt ur urinblåsan. Ingenting. Inte ett enda dugg gjorde hon, förutom ett litet litet pip första gången. Andra tillfället vi skulle ta en cysto så var hennes blåsa så himlans pytteliten att veterinären fick försöka åtta gånger innan hon fick ge upp. Inte ett enda knyst sa Snigel. Hon låg stilla, blixtstilla på rygg och knep kanske ihop ögonen lite lite extra när kanylen stack till. Detta sker förövrigt inte på kliniken vi jobbar på utan på ett helt annat ställe där hon aldrig varit innan och således inte känner någon. När hela processen var slut så avslutar hon med att slicka veterinären på näsan och vifta på hela sig själv. Veterinären som hon inte kände. Veterinären som stuckit henne i magen fler gånger än en långsur geting.

Häromdagen lyckades Snigel inhalera något på promenaden. Något i en storlek som inte alls lämpar sig för små magar. Inte alls. Hon blev nästintill förstoppad och matte blev såklart alldeles kallsvettig. Så in för röntgenbilder. De flesta hundar brukar inte slå klackarna i taket av glädje över att få ligga på vare sig sida eller rygg, men Snigel sa inte ett pip. Hon låg alldeles stilla och det var knappt så att man behövde hålla i henne. Hon bara finner sig i det och härdar lugnt ut. Några timmar senare fick vi röntga igen. Något som gick exakt precis lika bra och Snigel avslutade det hela med att slicka veterinären i armhålan och vifta på hela sig själv. Igen.

Förstoppningen löste sig och vad det än var så verkar det passera. Så ingen fara på taket där, bara så att ingen blir oroad!

Varje dag petar jag i Snigel 14 tabletter av olika slag, dels medicin för hennes inflammerade urinblåsa dels medicin för hennes stackars mage som inte alls mår bra av alla mediciner, samt kosttillskott för både urinvägar och mage. Hon genomskådade köttbulletricket på en dag så det fick jag sluta med. Istället måste jag peta ner dem i halsen på henne. Vilket självfallet är obehagligt, men likväl, varje gång jag ropar på henne att det är dags för mediciner så kommer hon tjoandes, sätter sig framför mig och viftar på svansen och gapar medan jag petar ner tablett efter tablett. Hela processen avslutas med en obligatorisk slick på mattes nästipp och ett vift på hela sig själv.

Dålig mage, kräkningar, ständigt kissande och tråkiga förhållningsorder gällande mat och ett evigt klämmande och kännande från både matte och veterinärer. Men den bästa lilla Snigeln är precis lika glad ändå. Den bästa lilla Snigeln älskar fortfarande jobbet och alla som jobbar där precis lika mycket som innan och hon blir precis lika glad när man lyfter upp henne på ett undersökningsbord som om man gav henne en tallrik köttbullar.

Goaste, bästaste, tåligaste mest underbara lilla Snigelunge! Tänk vilken tur jag har som fått mig ett sånt här ljuvligt duktigt litet kryp!

Det svarta hålet innehåller numera även lim och häftmassa

Hela den här öronhistorien gick väl ungefär så som jag egentligen, med facit i hand, borde ha kunnat lista ut ljusår i förväg. Åt skogen. Raka spåret. Inga krussiduller eller omvägar här inte utan bara rätt ut i vildmarken.

Med både limrester och häftmassa i öronen så hängde åtminstone Snigels öron ner hela måndagen. Inga hissade segel eller schäfetendenser här inte. Däremot visade det sig vid närmare inspektion av hörselredskap att Snigel inte gillade limmet alls. Inte häftmassan heller. Inte alls.

Snigels hud i öronbasen blev alldeles röd och irriterad och min kära kollega hötte med både näve och pekfinger och muttrade argt åt mig samtidigt som hon spurtade mot rakapparaten och hibiscruben sitt allra fortaste. Ett tu tre blev Snigel befriad från både lim och häftmassa. Och en hel massa päls. Ganska så på tok för mycket med tanke på att hon inte var så välbepälsad sen innan. Detta toppar vi sen med illröd irriterad hud som lyser starkare än Rudolfs röda mule i en snödriva. Helt plötsligt ser min valp ut som om hon har skabb och folk börjar byta sida på gatan och hålla sina hundar i flexikoppel så långt från oss de kan komma, (vilket visserligen inte är en nackdel. Inte alls.).

Men sumsumarum så kände jag mig ganska så mycket som en ganska så hemsk och katastrofalt klantig matte, och lade därmed både lim och häftmassa där jag aldrig någonsin kommer hitta dem igen. Ni vet det där svarta hålet alla har hemma, det svarta hålet som äter strumpor, bilnycklar, fjärrkontroller och mobiltelefoner. Det svarta hålet innehåller numera även lim och häftmassa.

Så vad har då hänt med frökens öron? Jo ser ni, det verkar som att öronen blev precis lika rädda och ledsna för det inträffade som matte, och har ända sen i måndags slokat likt vissnande tulpaner i en vas tom på vatten. De verkar helt enkelt ha blivit genuint halvt ihjälskrämda och håller sig för tillfället precis på sin plats. Mission accomplished skulle jag vilja våga påstå..

                                                       

 .....åtminstone tills öronen kommer över sin ledsen- och vissenhet och reser på sig igen.

Snickrat rosenöron på Snigel

Jahapp. Det här med limmandet gick ungefär ganska som väntat skulle jag väl vilja våga påstå. Inte alls, närmare bestämt.

Efter 11 minuters febrilt öronhårsletande, limmande och klämmande är det enda som egentligen sitter fast, min tumme. På valpens öra. Ganska så hårt också. Hud är nämligen tydligen ganska så likt textil i ytan vilket förklarar varför textillimet måste ha blivit väldigt förvirrad och helt enkelt limmat fast min tumme. På valpen som sagt. Visserligen satt några örontoppstrån också fast i min tumme, så rent tekniskt sett så fick jag ju till det. Örat stod i alla fall inte upp längre. Men jag insåg ju ganska så snabbt det opraktiska med att sitta fastlimmad på valpen. Att köra bil, med valpen i bagaget skulle till exempel bli väldigt svårt. Det skulle även bli väldigt svårt att hålla i både Snigel och Lus koppel samtidigt som jag letar poop i buskarna. Ganska så opraktiskt alltså.

Således var det bara att börja om.

Efter ytterligare nio minuter så hade jag faktiskt lyckats limma till båda öronen. Utan tumme. Sedan skakade valp på sig och då satt bara ena örat kvar som det skulle. Det andra stod rakt upp som ett vackert hissat segel.

Sju minuter senare satt även andra örat på plats med revat segel. Då kliade sig valp på örat.

Åtta minuter senare gav jag upp och nöjde mig med ett hissat och ett revat segel. En liten personlig touch så att säga. Väldigt charmigt.

I morse gav jag mig på det igen och lyckades tillslut få till båda öronen. Tokbra dessutom! Såpass tokbra att jag antagligen skulle behöva klippa bort pälsen från större delen av örat för att få loss dem igen. Om jag nu skulle få för mig att jag ville det.

Då bestämde jag mig för att för skojs skull googla lite och se hur ett par "rosettöron" (tror det måste vara rosenöron som menas då det var det enda jag hittade) ser ut, eftersom det ju måste vara det jag lyckats limma till. Och det ska visst vara väldans gulligt.

Tyvärr visade det sig att jag inte alls snickrat rosenöron på Snigel. Rosenöron får man inte alls genom att limma så som jag har gjort. Inte alls. Genom att göra som jag har gjort får man visst något helt annat. Något som är så annat att jag faktiskt inte kan hitta bilder på hur det skulle kunna se ut.
Men ett var säkert - hon får i alla fall inte schäfer öron av det här. Så mycket har jag förstått. Och det får baske mig räcka.

Efter några timmar i skogen kommer Snigel glatt skuttandes och ställer sig framför mig, och plirar finurligt åt mig. Första tanken som slår mig är att hon fortfarande är så fasligt lik vargen i Bamse. Fasligt lik. Funderar ett varv varpå det uppenbara slår mig: jajjemen hon har återigen hissat segel och de ihoplimmade öronhårstestarna liknar mer ett nystan av stålull som samlar damm i botten av örat.

Slutsatsen som kan dras av detta är att jag inte någonsin igen bör använda mig utav lim och hund i samma mening. Jag måste helt enkelt se mig om efter andra barnvänliga alternativ.

Så nu har Snigel en kludd med blågrön häftmassa i tippen på varje öra. En kludd som är så liten att den borde passera genom både hennes och Lusens mag-och tarmsystem utan att fastna på vägen. Detta har jag dessutom vetenskapliga belägg för. Så det tordes således vara ganska så ofarligt det här.

Nästa alternativ är att tejpa fast mynt i tippen på öronen men eftersom jag för tillfället inte ser något behov av att förvandla LusHunden till en levande spargris så låter jag den idén segla förbi. Oanvänd.

Jättesöta små kanelbulleöron?

Hoppsan! Vi har visst haft en liten incident här hemma. En incident som involverar ett par öron, en valpusling och vad som måste vara väldigt konstiga sovställningar.

Härom morgonen vaknade jag nämligen och höll på att få ett öga utpetat av Snigels ena öra. Ett öra som stod som en flaggstång rakt upp från huvudet. Så rakt upp att en ståtlig schäfer skulle bli gredelin av avund. Eller blind av utpetningsfaktorn. Dramatiskt skulle det hursomhelst vara. Från en dag till en annan hade Snigel helt enkelt hissat ett segel. Ett stort sådant.

Lite fundersam till hur detta gått till blev jag allt, men sedan kom jag såklart på att Snigel ju sover som en fladdermus - alltså upp och ner. Så jag bestämde mig att det bästa sättet att hala ner seglet och rädda den stundande katastrofen ju självfallet måste vara att låta henne sova åt motsatt håll. Alltså inte upp och ner. Utan ner och upp. För då måste ju örat liksom ramla ner igen. Eller hur?

Sagt och gjort.

Vaknar dagen efter och båda öronen ligger alldeles jätte fint ner som de ska. Tjohooho på den säger jag bara. Vilken tur att jag är så himlans finurlig att jag lyckas finurla ut sådana här smartheter. Verkligen.

När jag vaknade imorse fick jag däremot helt plötsligt båda ögonen utpetade. Utpetade utav de två mest ståtliga schäferöron jag någonsin sett. Ståtliga gigantiska ståöron som orubbligen stod rakt upp på det lilla Snigelhuvudet, oavsett hur mycket jag blåste på dem eller vände henne ner och upp.

Katastrofen är alltså tydligen ett faktum här. Berger öron ska tydligen inte alls stå upp och se ut som schäfer öron. Inte alls. Alltså måste man visst göra något åt detta.

Som alldeles jätte grön på det här med öron och tejpande, limmande och fixande så känner jag att detta kan bli en alldeles fantastiskt spännande upplevelse. Jag har redan massvis med bra idéer på hur Snigelöron skulle kunna se ut. Vad sägs om våffelstrutar? Vinbärssnäckor? Eller jättesöta små kanelbulleöron?

Det här ska verkligen, sanna mina ord, blir riktigt tokspännande. Vilken tur att jag känner mig väldans kreativ en dag som denna! Så nu ska jag fatta textillimtuben i ena tassen och valpen i den andra och fiffilura till ett par finfina öron!

Kontraproduktivitet

Jag finner min valp ganska så kontraproduktiv när det gäller många olika saker. Som exempel så får hon bara komma ut ur hundrummet på jobbet om hon har minst en tass i golvet. Annars hålls grinden stängd. Tills en tass befinner sig i kontakt med golvet som sagt. Detta kanske låter som en ganska så enkel uppgift. Det är det inte. Inte om man är en Snigel som ägnar all sin vakna tid åt att hänga i luften. Alltså får hon vänta, och vänta, och vänta. Innan hon får komma ut ur rummet. Kontraproduktivt skulle jag vilja säga.

Något annat kontraproduktivt är hennes paniska poopövningar. Inte som den gången när hon fick panik hemma på köksgolvet över förseningen i poopmumserier. Inte som den gången. Nej, utomhus utövar hon e annan form av panisk poopaktivitet. Det är nämligen så att Snigel grips av fullständig panik om själva poopandet tar mer än tre komma fyrtiotre sekunder. Fullständig panik. Hon far runt som en vilde och kastar sig runt runt i kopplet. Tilläggas bör att hon i detta skede är halvfärdig i sitt ärende. Poopet har precis sett dagens ljus och en normal hund skulle i detta läge invänta att tyngdkraften gör sitt jobb. Snigel har inte tid att vänta utan fortsätter fara runt som en vilde i hopp om att kunna springa ifrån det. När hon väl inser att det inte fungerar gör hon något mycket kontraproduktivt. Hon sätter sig. Ett riktigt tungt sättande. Kontraproduktivt skulle jag vilja säga. Mycket kontraproduktivt.

Något som här kanske är på sin plats är att förklara att matte inte har någon speciell fascination för vare sig ettan eller tvåan, även om det kanske ter sig så med tanke på antalet blogginlägg som behandlar dessa prekära ämnen. Det är helt enkelt så det blir när man skaffar en valp. Eller en bebis. Vilket som. Man hamnar liksom så att säga mitt i skiten vare sig man vill eller inte och det är ingen hemlighet att det blir en viktig, om än oönskad, ingrediens i ens vardag som man ibland (eller ganska så ofta) behöver både vädra och ventilera.  Bara så att ni vet.

Snigel förväntas växa upp och bli stor någonstans lagom till julen 2015. Därefter någonstans hoppas jag att vi alla slipper inlägg av denna sort. Så det är bara att härda ut och heja på rumsrenheten!

Gödningsmedel mellan trampdynorna

Något som alla valpar har gemensamt är att de växer. Tydligen. Så även Snigelvalpen. Hon har faktiskt gått och blivit hela dubbelt så stor mot när hon kom hit för snart två månader sedan. Det är ganska så mycket stor det. Fast samtidigt så är hon ännu så väldigt väldigt liten. Men ändå stor.

Konstigt det där, men det beror liksom lite på vad man jämför med. Jämför man med till exempel mjölkpaket så är hon ganska så många paket stor nu. Men jämför man med en bil eller en cykel så är hon väldigt väldigt liten. Jämför jag henne med LusHund så har hon blivit stor. Inte samma stor som LusHund men större än vad hon var innan och nästan nästan lika stor ändå. Men jämför jag henne med en labrador eller en älg så ser hon precis lika liten ut som när hon kom. Men jämför jag med min ena sko eller med min telefon, ja då blir hon genast mycket mycket större.

Som sagt. Konstigt det där alltså. Hur något kan vara stort men ändå litet. Och tvärtom.

Större har hon blivit. Men inte så stor att jag börjat leta efter nödbromsen ännu. Det är nästan så att jag snarare börjar undra om jag inte behöver hälla lite gödningsmedel mellan trampdynorna på henne ibland för annars kommer hon aldrig att nå upp till diskbänken. Men det är nog faktiskt kanske ganska så lika bra.

5 kilo väger hon. Höjden är det lite svårare med eftersom hon precis som LusHunden blir som en sladdrig pommes frites när man tar fram mätpinnen och maskar och sladdrar sig åt alla möjliga omöjliga håll som om hon lekte inte nudda golv på ett golv som gav elstötar. Fast med mätpinnen då. Svårmätt med andra ord. Men ungefärliga 30 centimeter och några maskar åt höger och vänster skulle jag bedöma hennes höjd till. 14 veckor gammal idag dessutom.