En välfärdsdiskussion

Under den mörka medeltiden var det visst inte helt ovanligt att barnamördare och annat otrevligt folk bands fast till armar och ben i fyra hästar som fick galloppera iväg åt olika håll som straff för sina hemska illdåd. Hur otrevligt det här artade sig för den dömde behöver jag knappast redogöra för i detalj. Något säger mig att ni liksom fattar galloppen. Eller poängen. Vattentortyr? Är det något som får en klocka att ringa hos någon? Vatten som sakta droppar ner på en utvald punkt på den fastspände förövaren. Smärtsamt och fullkomligt sinnesberövande för den som upplever det.

Varför dessa blodiga medeltidsreferenser tänker ni då? Jo. Det ska jag berätta för er. Dessa medeltidsreferenser är i dagsläget inte så mycket referenser som de är en realitet för den arma matten i hushållet. Visst, jag begår regelbundet folkmord på den arma dammråttebefolkningen som titt som tätt olovligens invaderar mitt hem. Visst, en och annan krukväxt vanvårdas väl lite då och då till den grad att återupplivning inte är ett realistiskt alternativ. Ja, ibland orkar jag helt enkelt inte källsortera varenda pinal och jag har i ärlighetens namn både gått och kört mot rött ljus vid ett par enstaka tillfällen.

Men personligen kan jag ändå inte se det rimliga i att bestraffa mina förhållandevis lindriga tillkortakommanden och fadäser med både tortyr och potentiellt dödsstraff. Jag ser helt enkelt inte det rimliga i detta och jag tycker att det snart borde vara dags för en lite större utredning utav de hem- och utomhemförhållanden jag tvingas att leva i. För jag är ganska så säker på att man skulle kunna påvisa ett visst lidande hos den arma matten och därmed vidta åtgärder för att minska nämnda lidande. Faktiskt.

Det är helt enkelt inte rimligt att varje varenda vareviga kisspromenad inleds med att tre hundar hysteriskt och desperat, vilt kastar sig så långt ut de kan i varsitt koppel. Varje kast får det att kännas som att mina armar bokstavligen strax kommer att slitas från min kropp och jag ser framför mig hur mina sladdriga överarmar släpar efter tre sjövilda hulliganer som glatt galopperar iväg genom kvarteret. Varje ryck får min ryggrad att slå knut på sig själv i pur skräck och förvåning över vad som komma skall. Och jag drar en lättnadens suck varje gång jag kommer hem och lyckas räkna in rätt antal fastsittande kroppsdelar. Orimligt skulle jag vilja påstå. Fullständigt orimligt. För att inte nämna det ohyggligt löjjeväckande i hela spektaklet. Efter snart två år med tre hundar har vi liksom fortfarande inte lyckats få den däringa morgonkissrundan att se ens det allra minstaste gnutta civilicerad ut till mina grannars stora nöje. Underhållningsvärdet på vår lilla familj har nog inte minskat genom åren och grannarna ser precis lika förtjusta ut varje morgon där de står på sina balkonger med frukostsmoothien i högsta hugg. Orimligt.

Något annat som faktiskt även det är ganska så orimligt är något som egentligen i själva verket inte alls är menat att vara vare sig orimligt eller otrevligt. Egentligen. Men Som vanligt när det kommer till Snigelprylen så upplever omgivningen ytterst sällan saker på samma vis så som hon själv tycker att allt borde upplevas. Med ett flärp och ett rungande tjoho. Omgivningen i det här fallet är självfallet den arma matten och orimligheten och otrevligheten inträffar huvudsakligen nattetid. När man sover som allra allra bäst. Precis exakt just då passar djuret alltid på. Hon kryper tätt tätt intill och lägger sig på rygg i armhålan. Mysigt värre eller hur? Absolut. Det som därmot gör det hela en skaplig portion mer obehagligt är tungflärpet. Tungflärpet som med 3,5 sekunders intervaller slaskar till mig på exakt precis samma bara hudfläck. Gång på gång. Eftersom jag dessutom ligger fastkilad likt en larv i en kokong under de två andra djuren så har jag ju inte en chans att undkomma slaffset. Snigel fortsätter halvsömningt slaskandet likt en padda som lurpassar på insekter med sin långa långa tunga. Och hur kärleksfullt hon än menar att hela alltihopet ska vara så balanserar jag på vansinnets rand varenda vareviga natt och stundvis överväger jag möjligheten att helt enkelt knyta fast hennes  arton meter långa slasktunga i sängstolpen och bara knyta loss henne lagom till frukost. Nej, mitt humör är vare sig hallon, rosor eller tårtkalas när jag blir väckt mitt i natten.

Så snälla snälla flickor. Kan vi bara en gång för alla prata om det här och enas om någon form av kompromiss? Snälla. Matte är så trött så trött i orken och har stundvis sån fruktansvärd kramp i tålamodet. Skulle vi kunna ta en välfärdsdiskussion? Snälla?

En bedrift av kalasnödvändiga proprtioner

Enligt bergerrön finns det en magisk gräns nånstans där kring 3 års ålder, den ålder där poletterna ska börja trilla ner, förnufttet hitta hem, sans hamna i balans och allt sånt där bra som händer betydligt tidigare hos många andra raser. Något man i folkmun visst kallar mognad.

Den magiska gränsen passerade inte mindre än två bergersystrar igår. Jajamensan. Hela tre år fyllde flärpmupparna igår. Och jag går fortfarande här och väntar på den däringa magiska förändringen. Väntar. Likt någon som väntar på den där bussen som aldrig någonsin dyker upp när man står kissnödig i obekväma skor mitt i ett skyfall utan regnjacka vid en busshållplats så långt från civilisationen att det rimligtvis inte ens borde gå bussar därifrån någonsin. Väntar som sagt.

Något säger mig att jag kommer att få vänta länge. Länge länge på den däringa utlovade mognaden. För helt ärligt så tror jag inte att den uppdateringen någonsin kommer att vara kompatibel med en bergers operativsystem. Inte heller den däringa polett-appen eller sansochbalans.exe. För jag tror faktiskt att det hela helt enkelt handlar om en ickekompatibilitet på evolutionär nivå. En berger ska inte vara sansad. Den ska inte vara i balans. Den ska definitivt inte påvisa någon som helst form av mognad eller förnuft. Aldrig någonsin. En berger ska liksom bara vara berger. Hela livet.

Och om jag ska vara helt ärlig så väntar jag inte heller så mycket på det däringa magiska. Nej. jag gör faktiskt inte det. För i smyg, eller nästan faktiskt inte alls i smyg. Så är jag alldeles utomordentligt nöjd med att ha hundar, som likt mig själv, aldrig någonsin någonsin vill bliva stur. Eller stor. Eller vuxen. Eller mogen. Ingen av oss. Vi har det helt enkelt alldeles för roligt så som vi har det nu. Så det så. Och jag brukar inte heller stå och vänta på bussar långt ut i obyggden heller för den sakens skull.

Alltså passerade flickornas treårsdag utan några som helsta tecken på någon som helst form av personlighetsutveckling. Och tur är väl egentligen det.

Födelsedagen firades hemma hos bonusfamiljen med tårtkalas för alla involverade hundar. Lus hävdade högljutt att det som egentligen firades inte alls var hennes ohängda systrars födelsedag. Nej, vi firade Lusens överlevnadsdag. För att ha överlevt att leva ihop med bergers i snart tre år. Det. Ja det. Det anser hon vara en bedrift av kalasnödvändiga proprtioner. Och jag är faktiskt böjd att hålla med.

Så hipp hipp hura älskade, tokiga knasfior. Tänk vilken tur jag har som i snart tre år varit drabbad av världsomvälvande bergerlycka. Tänk vilken tur!

Det där som är fot

Jag och Fiskpinnen tragglar på med det här med fotgåendet och det häringa med att själv söka ingångar. Något som gått väldans mycket bakåt, lite framåt, en hel del åt sidan, skapligt mycket runt i cirklar för att sedan gå framåt igen. Just nu är vi inne i en period där det faktiskt går ganska så väldans mycket framåt. Såpass mycket att jag faktiskt börjat lägga på en liten fotsignal. Något som verkar leda till lite meningsskiljaktigheter.

- Fot!

- Eh mäh vaddå fot?

- Jamen fot, du vet det däringa du gör vid min vänstra sida typ.

- Skäller?

- Nej inte det, det andra. 

- Dra i kopplet?

- Nej, inte det heller. Det där som är fot. Vid min sida liksom.

- Vad ska jag göra med din fot tycker du då? Stå på den? Trampa på den?Och varför sitter din fot på din sida? Det känns väl lite opraktiskt? Behöver du inte den för att kunna gå? Och varför din fot förresten? Min fot är mycket finare. Dessutom luktar den inte illa heller. Min fot är faktiskt bättre. Den kan till exempel vinka! Kolla här ba! Vinketi vink! Sen kan den tasspeta dig i knäskålen. Kolla! Min fot kan även hoppa jämfota i cirklar ihop med min andra fot. Titta!

-  . . . 

- Alltså tycker jag att vi tar min fot. Det blir bäst så. Den är ju multifunktionell till skillnad från din som bara verkar vara ytterst felplacerad och ganska så äcklig.

framför ett stup utan bungylina

Den däringa Tuten i truten som jag berättade om i början av februari var ju ett sådant där genialiskt fantastiskt påfund att jag knappt kunde tro det var sant. Från vrålgapig, stressmuppig och allmänt pest gick Fisken till att bli en mestadels alldeles förträffligt sansad berger som dessutom var alldeles tyst. Förutom de ljuddämpade boffen bakom Tuten som hon undslapp sig ytterst oofta. Fantastiskt, kort och gott.

Men även solen har sina leriga tassavtryck, lycka varar ju inte så länge som man skulle kunna önska och indianerna är sällan på sin plats i kanoten eller hur man nu brukar säga. Tut i trut fristen blev betydligt kortare än vad jag hade hoppats på. Efter drygt två veckor där Fisk och Tut levt i fullkomlig symbios började deras relation knaka i fogarna. Både en och två gånger om dagen kunde Fisk traska in i hallen och när jag tar av henne halsbandet inser jag att tuten inte sitter i truten längre. Kastar på mig skorna igen och flyger ner för trappan i desperat jakt efter den dyrbara tuten med ett uttryck likt ett stressat rådjur framför ett par bilstrålkastare i blicken.
Sen började hon liksom tappa den och glatt traska vidare utan tut lite då och då på promenaderna. Mer än en gång tappade hon in den under parkerade bilar, bakom soptunnor, under parkbänkar, nerför bergsknallar, in i taggbuskar, framför tre älgar, bredvid rävsaxar, nerför branta backar (helst väldigt vältrafikerade sådana eller sådana som slutade i ett taggtrådsstängsel). Varenda vareviga gång greps jag av fullkomlig panik och slängde mig hals över huvud efter den dyrbara tuten utan den minsta tanke på något annat och mer än en gång höll jag faktiskt på att bli påkörd av både bil, buss, älg, barnvagn och ångvält. För att inte tala om alla rivsår och losstrasslingsproblem från allehanda taggiga prylar jag fastnat i under mina Tutjakter. Fisken? Jo, Fisken står lugnt kvar och plirar på mig lite finurligt samtidigt som hon klickar med ett par klor i marken och höjer på ögonbrynen lite så där kaxigt som de gör på film. Nu när detta pågått i nästan 2 veckor så har jag liksom börjat ana lite av ett mönster. Lite av en baktanke hos den där Fisken. Något säger mig att hon inte alls är särskilt bekymrad över den där tuten. Något säger mig också att hon inte heller är särskilt bekymrad över hennes matte väl och ve heller för den delen. Något säger mig att hon antagligen är den sista jag skulle vilja ha bakom mig den dag jag står framför ett stup utan bungylina. Något säger mig att hon nog inte skulle visa sig vara helt pålitlig i ett sådant läge.

Så tyvärr kära tut. Det var väldigt fint och trevligt och allt sånt där så länge det varade, men nu tror jag att jag behöver utveckla en gnutta självbevarelsedrift och helt enkelt lämna dig hemma i byrån hädanefter. Du är faktiskt inte värd att bli platt som ett bokmärke för. Du är faktiskt inte det. Kära grannar. Det är återigen dags att ta på er hörselkåporna. Ni vet väl vart ni har dem? Annars står det en reservlåda nere i cykelrummet. Rosa denna gång. Vi hörs i trappen!

Plötsligt händer det!

Plötsligt händer det. Ja, visst gör det det! Nej, jag har inte fortsatt ha tur och gått och vunnit en miljon på Triss, nej, inte sånt plötsligt turligt händ. Däremot har vi just haft plötsligt turligt Fiskhänd!

Balansbollar är något av det absolut roligaste Snigel och Lus vet. Absolut ultraroligaste till och med. De blir liksom alldeles tossiga i huvudet. Ja, alltså mer tossiga än vanligt. Fiskprylen har också blivit ganska så tossig i huvudet när balansbollarna åker fram. Men inte tossig i huvudet på ett bra sätt direkt.

Första månaderna så tog hon tillflykt i sitt skyddsrum varje gång de åkte fram. Så bara att få henne att stanna kvar i rummet när de andra tränar har liksom krävt sin tid och oändliga mängder med klickerklickande och simultankastat godis. När vi väl kom så långt att hon inte drog som en avlöning så började jag långsamt shejpa in henne till att åtminstone peta på den minst läskiga bollen. Och där fastnade vi ett bra tag med en Fisk som försiktigt tasspetade bollen i ögat medan jag belönade. Ökade jag kraven så stack hon. Men enträgen vinner eller hur man nu brukar säga. Någon gång i våras fick jag henne att lägga tyngd på tassen som ögonpetade bollen, efter ännu en tid fick jag henne att lägga två tassar med tyngd på. Men sen körde vi fast och kom inte et uns längre tills jag helt sonika, och ytterst opedagogiskt, lyfte upp henne på en boll som stod jätte jätte still. Fisken stod som en fastfrusen pinne och vägrade godis. Så vi tog ett par steg tillbaka. I höstas fick jag henne att hoppa upp på bollen självmant men väl där stressflåsade hon och tog knappt var femte godis jag erbjöd henne. Men upp hoppade hon. Efter ett års ganska så idogt tränande. Sen stuvades alla balansbollar bort i ett par månader över vintern av någon oförklarlig anledning och det var först ikväll jag kom mig för att hämta ner den största bollen. Och dra mig baklänges på en spark i snömodd, Fisk stod och trängdes förväntansfullt med de andra hundarna. Såpass förväntansfullt att hon smet före Lus i kön och nästan slängde sig upp på bollen mitt framför näsan på en högst förorättad Lus. Väl där viftades det på alla möjliga viftbara kroppsdelar, det mumsades godis, hon tog kommandon och flyttade till och med runt på tassar och bytte position. Inte ens när bollen krängde till likt en jolle i hård kuling flydde hon därifrån. Hon bytte bara position och balanserade upp sig själv så fint. Tre pass på tre minuter. Tre hela pass. Utan den allra minsta tillstymmelse till ångest, panik eller flykt. Helt makalöst alltså.

Något säger mig att när vi väl lyckas ta oss ur vinterns bakslagsperiod med gaphalseri och stressmuppighet och allt vad det varit så tror jag bestämt att en avsevärt modigare, en avsevärt tuffare Fisk kommer att komma ut på andra sidan. För sanna mina ord vilka framsteg hon gjort på miljöfronten bara de senaste dagarna. Hon upphör helt enkelt aldrig att förvåna den lilla Fiskeflärpen.

Det är svårt att fota Fiskar i kolmörker samtidigt som man kniper åt en balansboll med låren så till den milda grad att jag inte kommer kunna gå på en vecka. Men något bevis på framstegen måste jag ju ha. Så jag ger er: fyra fiskpinnar på en balansboll. Tattaaaaaaa!

Inte springa som i att springa mot eller ifrån älgar

Snablans järnspikar säger jag bara. Snablans järnspikar vad jag var duktig i morse. Jappelijapp. Duktig var jag. Fisken också. Fisken var väldans duktig hon med. Efter morgonrastningen gav vi två oss faktiskt ut och sprang. Ja det gjorde vi. Sprang som i att springa frivilligt. Inte springa som i att springa mot eller ifrån älgar till exempel. Utan springa som i att motionsspringa liksom. Lite sådär hurtigt och flärpigt. Var ganska så övertygad om att jag skulle säcka ihop bakom en soptunna 700 meter från huset. En sväng så kändes det faktiskt verkligen så. Men jag samlade ihop mig och kutade på. Och vips så hade vi sprungit 5 km på en inte alldeles för tokig tid med tanke på att jag inte har sprungit sen i somras. Så snablans järnspikar på det säger jag bara! Och faktum är att det här var min första riktiga premiärtur med Fisk. Har hållit springandet på en ganska icke existerande nivå med Fisken eftersom hon tidigare tenderat att gå upp extremt mycket i varv och bli gaphalsigare och mer glappkäftig än vanligt. Men idag gick det ju alldeles strålande. Vid ett tillfälle gick hon lite smått bananer men det blåste över på ynka fem sekunder. Glad och flärpig fisk, på en ganska så lagom nivå, hela rundan.

När vi kom hem stod två små snurkar och undrade vad vi skulle hitta på härnäst. Och det är ju klart att de också måste få lite hittepå innan jobb. Visst måste de det. Så vi gav oss ut till Kärsö naturreservat och knatade runt på blankis i det fantastiska vårliga solvädret. Dryga 9 km, utan vare sig älgar eller andra intermezzon, hann vi med innan det var dags att tuffa mot kliniken.

På väg dit passade jag på att hämta ut mitt superHööksfynd. Förra våren köpte jag deras hundförarjacka som jag varit så larvigt nöjd med på alla vis men så i vintras hade vi en liten olycka där godisfickorna blev lite söndertuggade (mina djur är oskyldiga i det här fallet faktiskt). Visserligen går det att laga men ja, när jag råkade surfa in på Hööks och såg att jackan var nedsatt från 599 till 179 kr så var jag liksom bara tvungen att köpa en i reserv faktiskt. Och det var visst i sista sekund för nu är de slut. Och jag är oerhört nöjd och smått överraskad över att jag än en gång haft tur den här månaden. Hoppsan på det liksom.

En stilstudie i säkerhet

Det där med att ha hundar som liksom är sådär mest glada, mest överjävliga och framförallt mest lyckliga och allra mest fullkomligt livsfarliga är liksom inte så där eh mest bäst alla dagar i veckan. Särskilt inte när alla dessa fantastiska egenskaper sammanfaller samtidigt när man befinner sig mitt ute i skogen och hela sammanfallet slutar med att man sitter ensam på en stubbe mitt ute i ingenstans och stirrar upp i himlen medan tårar och blod rinner. Näsblod. Massa sådant. Överallt. Och inte en endaste näsduk i sikte.

Fiskprylen bestämde sig för att bli sådär allra mest glad och lite klämkäckt skalla mitt näsben allt vad hon kunde med sitt skallben i ett vältajmat glädjeskutt. Aj. Väldigt mycket aj. Sen lite mer aj och nu 36 timmar senare kan jag konstatera att det fortfarande är aj.

Att bästaste Fru (gudmor till alla barnen) lämpligt nog kom på att jag ju strax fyller lårbensbrott år och tydligen behöver få present kändes kanske inte alls sådär väldans tokigt tills smsen började hagla. Tydligen är det detta jag får välja på i år.....

Nåja, med tanke på eh omständigheter och händelser och så vidare är det väl egentligen väldans tur att någon åtminstone tänker på min säkerhet. Jag gör ju det bevisligen inte. Trots allt har jag vanligtvis fler blåmärken per kvadratcentimeter än där finns sand i öknen, jag stukar regelbundet fötterna bara genom att stå upprätt och jag har lyckats med bedriften att bryta revbenen genom att ramla på en dammsugare. Så det kanske helt enkelt är tur att någon faktiskt försöker se till så att jag inte slår ihjäl mig så fort jag kliver ur sängen. 

Vid närmare eftertanke vore en sådan här kanske mer lämpligt egentligen....

En äkta Finsk Pinne

Jajamensan. Fiskpinnen lekte finsk pinne i helgen och begav sig till Åland. Ja, matte fick också följa med och så även Bästa Tant Tova samt supermammuten Divo. Destinationen var såklart Viking Line Dog Show, färdmedlet finlandsfärja av bästa sort och sällskapet var ju självfallet det allra allra bästa.
Underbara Selmamatte med familj inkvarterade oss på allra bästa vis och tog så bra hand om oss. Tack bästa ni!

Utställningsdagen började ganska så många timmar innan det var dags att trava in i ringen. Fisken var pigg och glad, och efter en stund i den nya miljön ville hon till och med leka med mig. Alltså glad och bekväm Fisk helt enkelt. Sen rullar en burvagn förbi 20 meter bort. Burvagn nummer nittitre i ordningen ungefär. Nittitvå har passerat obemärkta. Men nummer nittitre? Inte då. Fisken fick närmast panik och kröp raskt in i sitt skal. Ett skal hon likt en fastvuxen eremitkräfta i princip vägrade lämna så länge vi var i hallen. Stundvis, när vi lämnade utställningshallen för rastning samt tog en skogstur, så kröp hon snabbt ut och var sitt glada flärpiga jag. Men väl inne i hallen drog den sig raskt in igen och smällde igen eremitskalsdörren med ett tjong. Inget godis, lock, pock eller mutor i form av en hel skock egna får på balkongen kunde få henne därifrån. Och klockan tickade raskt framåt och strax var det dags att baxa in eremitkräftan i ringen. Själv hade jag faktiskt gett upp för länge sedan. Jag vet ju hur hon blir när hon blir just eremitkräfta. AWOL. Tills hon ångrat sig. Alternativt tills hon fått vila upp sig i sitt skyddsrum (under sängen) ett par timmar. Fröken har svårigheter med att avreagera när hon väl blivit rädd för något. Stora svårigheter.

Således förberedde jag mig på att springa in i ringen, släpandes efter en Fisk i jakt på en nödutgång, lite tjusigt göra en drottningvikning till domaren samtidigt som vi seglar rakt förbi likt en tornado mot närmaste utgång i motsatt ände av hallen. Tar sats och skuttar in i ringen och sneglar ner på Fisk som lätt seglar fram mot domaren med en svans som inte längre ligger klistrad under magen utan snarare vajar likt en båtflagg i styv kuling, rätt fram till domaren som hon hälsar på för att sedan elegant trava ett varv runt ringen med mig flämtande bakom. Tillbaka till domaren och upp på bordet. Huh? Ja jo ni läste rätt. Jag fick upp henne på bordet, där hon står. Utan att tömma vare sig analsäckar eller hela sitt franska svordomsvokabulär. Hon stod helt enkelt. Ner igen, mer tjusigt trav för att sedan ställa upp sig framför domaren. Nej, hon var inte sitt fnittriga jag där hon stod. Nej, hon vägrade ta godis. Men vet ni vad? Jag tror inte någon som inte är väl bekant med hur en obekväm berger beter sig märkte något alls. Domaren såg dessutom väldans nöjd ut och gav oss ett Excellent med Ck. Alltså vidare till konkurrens där Fisken travade hem Cert, Cacib, BIR och därmed även ett Finskt Championat. Ytterst stolt matte. Främst stolt över att hon faktiskt reder upp saker fastän hon egentligen inte är i mental toppform vid tillfället. Stolt över att hon släppte läskigheten så fort hon tassade utanför hallen. Och stolt över att hon redan blivit dubbelchampion 5 månader efter sin utställningsdebut. BästFisk helt enkelt!

Någon annan som helt enkelt också är bäst är Supermammuten Divo! Stort grattis till Cert, Cacib, BIR och Finskt Championat bästaste och snyggaste ni!

Hemfärden lämnade väl något annat att önska för både mig och Fisk. Kombinationen Ålandsfärja, karatefylla och folk som antagligen inte kan knyta skorna ens när de är nyktra gör sällan något för mitt humör. Mitt humör hjälps inte heller när jag har en hund som är stressad och folk gör sitt allra bästa för att göra det hela värre. Då är jag ytterst nära att gå fladdermusexkrement på dem och systematiskt kölhala involverade parter. Men efter någon timme lyckades jag faktiskt knäcka Fiskstressen och få henne att gå från att sitta och hässja och skaka såpass att hon med egen kraft skulle kunna driva färjan framåt till att lägga sig ner och stänga ute all olåt och slappna av såpass att hon kunde halvsova. Lösningen var helt enkelt cirkelmassage i armhålorna på henne (hade vi det laget testat alla andra ställen som kan verka stressdämpande som jag kunde komma på). Det gav effekt efter knappt 10 sekunder och det var så uppenbart att det var det som hjälpte att det blev lite läskigt. Tilläggas bör att resan till Åland gick hur bra som helst. Fiskpinnen gjorde godissök på däck och kampade med leksak och tyckte att livet var ganska så helt okej. Men folk som supit sig tillbaka till grottstadiet mitt på blanka dagen och sedan bränner 6457 kronor i taxfreen på åttiotre flaskor körsbärslikör bara för att "fwaschkan såg schå hääftigh ut" -  det står aldrig högt i kurs. Någonsin.

BästFisk

Jamen finaste lilla Fiskpinnen! Den där lilla prylen fortsätter att förvåna och imponera på mig. Hon gör faktiskt det. Framförallt förvåna.

Ena dagen är hon fullkomligt fladdermuskexkremetsgalen och sitter och hässjar som ett hel ångbåt i ena hörnet av agilityplanen och hoppar en meter i ren panik varje gång hon hör en hund sätta så mycket som en tass på ett kontaktfältshinder säg 50 meter bort. Nästa dag travar hon självsäkert runt i en ring ihop med ett tjugotal andra hundar medan en tornadostorm drog över utställningsområdet och fick mig att hoppa en halvmeter varje gång vinden fick tält, stolar, småhundar och allehanda annat löst att flyga halvvägs till Jukkasjärvi. Som sagt. Förvåna.

Och förvåna gjorde hon återigen idag. Och imponerade. Det gjorde hon. Igen. För det var ju återigen dags för en såndär ångestfylld dag i vänstervarvandets tecken. Och nej, för den som undrar hade jag inte mindre ångest idag. Jag var inte heller ett dugg mindre stressad än förra helgen. Inte heller var jag det minstaste mindre bitsk utan höll redan vid parkeringen på att bita huvudet av min kära bonusfru. Som vanligt så sådana här sammanhang med andra ord.

Det blåste som sagt fullkomlig storm i Norrköping och det var med nöd och näppe jag lyckades hålla min 14 kilo tunga hund i backen liksom. Visserligen är jag ganska så klen vilket skulle kunna vara en förklaring till utmaningen i sig, men ni förstår poängen. Det blåste. Massor.

Vi fick även besök vid sidan av ringen utav bästa Tant P med allra ljuvligaste långsnokscollien sheltien "Äsch". Alltid på tok för länge sedan vi ses!

Så med egen hejjarklack vid ringside så försökte jag samla ihop mina skramlande knäskålar, kallsvettiga handflator och på något vis lyckas peppa Fiskprylen tillräckligt mycket för att få med henne in i ringen.

Men döm om min förvåning när jag inser att fisken inte behöver peppas. Hon behöver inte lugnas. Mitt i mitt eget bitahuvudetavfolkochstressamigtillännuettmagsår så har jag glömt att slänga ett öga på hundprylen. En hundpryl som med flärpig tunga och viftande svans ger mig en löjligt cool blick och säger "ska vi köra matte?", och leder mig in i ringen. Ehh jo, ehh visst stammar jag samtidigt som jag försöker hinna i kapp en otålig Fisk - Men ska vi inte eh göra dig lite orädd och sånt där viktigt först? Men samtidigt som jag säger det så inser jag det alldeles överflödigt onödiga i det hela. Med viftande svans har Fisken redan travat fram till domaren som hon glatt hälsar på innan hon, med matte i släptåg, ger sig iväg i ett urtjusigt trav runt ringen. Direkt fram till domaren, denna gången ännu gladare för nu känner de ju redan varandra liksom. Ställer sedan upp fröken och inväntar det som oftast händer- flackande blick, bakåtvinklade öron, sättande, rumphasande, loppkliande och små försök att lämna ringen. Men det händer inte. Framför mig har jag en Fiskpryl som glatt plirar upp på mig med ett jätteflin över hela ansiktet, alldeles busglittriga ögon och ljuvligt frammåtviftiga öron. Hurp? Vad är det här? Hon står stadigt med alla tassar i marken. Inga baktassar halvvägs in under bröstkorgen eller andra tokigheter. Hon står. Snyggt dessutom. Plötsligt kommer det en enorm vindpust som sliter tag i domartältet och smäller till en tältduk som ett pistolskott (det var i varjefall vad jag själv trodde att det var). Fisk reagerar instinktivt och är precis på väg att göra det hon gör bäst när hon blir rädd - fly. Varpå jag fort som tusan piper till med ett "stilla" (som vi faktiskt har tränat på nu. Nästan hela veckan faktiskt). Och som genom ett under gör Fisken det som hon har allra allra allra tokmega svårast för. Hon avreagerar. På riktigt! Bara sådär. Hon släpper paniken och ställer upp sig och vips flärper hon till med tungan och plirar sådär tokbusigt på en som bara en berger kan. Milda makaroner säger jag bara.

Hur som haver så resulterade frökens bravader i Excellen med CK, CERT och ett BIR med mycket fin kritik. I den här takten så kanske jag lyckas lära mig vad allt det där betyder om inte alltför många evigheter. Det ni.

Vi dröjde oss kvar för att få en chans att få träna som tusan i gruppfinalen. Och när jag säger träna så menar jag just träna. Att bli placerad i gruppfinalen är nog inte en bedrift som min alldeles nykläckta berger skulle fixa (höhö) i första taget. Det är nog knappt något som nästan någon berger fixar särskilt ofta. Men oj vilken fantastiskt bra träning. Och oj vilken fantastisk duktig hund jag hade.

Förhandsgranskningen tog en evighet och en halv. Och det var ungefär prick så länge som Fisk stod skapligt snyggt uppställd med full fokus på mig, alltjämt busflärpandes med tungan och glitterplirandes med sina vackra ögon. Hon satt inte. Hon kliade inte några loppor bakom öronen och inte heller försökte hon fly. Förutom en gång. Pinamt nog precis när domaren kommer fram och ska kika på henne. Vaff! Säger Fisk och tar ett skutt iväg. Innan hon ganska raskt kommer tillbaka och ställer sig vid domaren. "Typiskt berger" muttrade nog många. Och det må så vara, men i Fisken fall så var det här faktiskt helt fantastiskt!. Fantastiskt? Varför då? Vad är det som är så fantastiskt med att vaffa på en domare? Sånt ska man väl inte göra? Jo, ser ni. I just det här fallet så reagerade Fisken som hon gjorde eftersom vi just hade uppnått något alldeles magiskt häftigt. För första gången, nog någonsin, så hade vi hittat en bubbla tillsammans. En alldeles egen bubbla, bara jag och Fiskpinnen, tillsammans. En bubbla i vilken vi jobbade, samarbetade, var ett team. Och det, det ska ni veta är enorma framsteg och otroligt mycket lyckobubbel. Så när domaren kom fram och petade på henne utan förvarning så sprack bubblan och Fisken blev helt enkelt överraskad och därmed rädd i en mikrosekund (och återigen - hon aaaavreagerade! -  insert stort jubel här ---> .... <---). Så jag säger whoop whoop på den helt enkelt.

In i finalringen där hon travade väldigt fint och ställde upp sig lugnt och fint och sedan inom en pch en halv minut hade vi åkt ut i första gallringen. Som väntat. Men oj så stolt jag är! Tidigare har jag stått med Snigel i en gruppfinalring eller två och det har faktiskt varit helt hemskt. Ja, Snigel är en mer social och betydligt mer miljötrygg liten filur, Snigel är världens bästaste och coolaste hund, men Snigel har tre saker emot sig: 1. hon tycker andra hundar som hon inte känner är världsläskiga. 2. Hon är på tok för smart för att bara stå och köpa läget när det inte händer något. Istället tar hon egna initiativ och kanske dansar en liten dans eller deklamerar en vers eller så. 3. Hon har myror, tvestjärtar och skorpioner i byxan. Alltid. Samtidigt.
Således är det en nervvrängande pärs att stå i någon form av final med en Snigel. Om det inte är en final i mazurka till exempel. Då hade vi åtminstone haft en chans!

Men att stå med Fisk. En Fisk jag nu faktiskt lagt ner en kvart på att träna så att hon förstår att det hon ska göra INTE är att klia sina loppor bakom öronen. Det var faktiskt en fröjd. Särskilt jämfört med det jag har gått igenom vid tidigare vänstervarvseskapader.

Så ja. Jag har helt enkelt en BästFisk idag igen. En BästFisk som fått två Cert på en vecka. En BästFisk som aldrig slutar att förvåna mig. På alla plan.

Det kan vara så att vår eminenta hovfotograf bidrar med lite schnajsiga bilder vid ett senare tillfälle. Det kan, med lite tur och medvind i motljus vara så.

hundutställningar är förfasligt alldeles kallsvettsframkallande hemska

Dagen efter Kista utställningen så kände jag att det ju vore väldans roligt att anmäla Fisken till ännu en utställning. Kikade lite på Skk och innan jag visste ordet av hade jag anmält Fisken till inte en men två utställningar tätt efter varandra. Busigt värre skulle man väl kunna påstå. Och infernaliskt korkat. Helt ärligt.

Varför korkat? Jo det ska jag berätta. Jag tycker nämligen själv att hundutställningar är förfasligt alldeles kallsvettsframkallande hemska. Nervosisteten börjar smyga sig på en vecka innan och väl på dagen hör jag knappt vad jag tänker för allt oväsen som uppstår när mina knän skakar så att de slår emot varandra och tänderna skallrar som maraccas. Svetten rinner. Det flimrar framför ögonen och helst av allt vill jag bara kräkas i en handväska och gräva ner mig själv i en komposthög. Väl inne i ringen mumlar jag det eviga mantrat "inte svimma på domaren inte svimma på domaren inte svimma på domaren" och när vi väl kliver ur ringen har jag ingen som helst aning av vad som har hänt eller hur det har gått.

Därför är det synnerligen korkat att jag av alla människor verkar ha fått för mig att det här med utställning är något som jag bara måste delta på. Varför? Det är ju ett sedan tidigare etablerat faktum att jag inte har någon som helst självbevarelsedrift men behöver jag även ägna mig åt självplågeri? Egentligen?

Jo. Det är ju klart att jag måste det. För, märkligt nog, verkar just utställningsringen vara det enda träningslika sammanhang, med mycket folk och hundar, där Fisken är skaplig bekväm. Alltså känner jag att det är här vi måste börja vår träning. Träning för att i framtiden kunna träna mer tjohoiga saker så som till exempel agility och annat sprakigt. Bland skrikiga människor och vrålgapiga hundar. Självfallet ser hon stundvis ut som ett skadeskjutet råddjur i motljus inne i ringen, men å andra sidan, vem hade inte gjort det med en matte som ser ut som att hon när som helst kommer att drabbas av en cirkulatoriskkolaps?

Nåväl. Således blev det utställning i Österbybruk i lördags. Jag tänker inte gå in på några närmare detaljer om exakt hur nervös jag var inför denna strapats men jag kan meddela att det svettades ymningt och darrades flitigt. Fisken? Hon var hur cool som helst i väntan på att vårt spektakel skulle börja.

När det väl var dags och vi stod och väntade vi ringen så slog nervositeten även till hos Fiskpinnen, vilket i sin tur bara fick min egen nervositet att gå fullkomligt fladdermusexkremet. Strålande.
Men vi samlade ihop oss och gled in i ringen likt en amöba på väg ner i ett avlopp. Snabbt, blött och väldigt oelegant. Väl framme hos domaren så går Fisken genast fram och hälsar på henne och låter sig bli klappad. Fin Fisk! Därefter tror jag bestämt vi sprang ett par varv. Stod lite still. Kliade lite loppor, torkade lite svett, klapprade lite tänder, darrade i knäskålar, satte oss på backen, stod lite till, darrade en smula och sen gled vi ur ringen precis lika ograciöst som innan. Exakt vem av oss som bidrog med vad minns jag något otydligt. Det jag vet är att vi fick ett sånt där rött kort (som alltså inte betyder utvisning) samt ett rosa (och rosa måste ju alltid vara bra). Sen fick vi visst glida in i ringen igen och darra oss igenom en ny runda. Tydligen var det något om Bästa Tik. Något som tydligen innebär att vi måste in ännu en gång. Hjälp! Mitt stackars arma jag!

När vi väl lämnade ringen för gott så hade Fisken tydligen fått en massa rosetter i olika färger. Tydligen ganska så bra sådana också.

Efter att, ännu en gång, ha fått fikonspråket översatt så visade det sig att Fisken fick Excellent med Ck, CERT, CACIB samt BIM. Hoppsan. Ser man på.

Det hade ju varit spännande om jag själv hade befunnit mig på samma planet, rent tankemässigt liksom, men men, man kan inte få allt. Tydligen.

Men stort tack till alla ni goa människor som höll reda på mig och talade om vad jag skulle göra, vad vi hade vunnit och vart jag skulle ta vägen. Igen. Någon gång, kanske, om väldans mycket långt tid misstänker jag, så kanske jag lär mig.

Nu har jag redan börjat förbereda mig inför nästa helgs drabbning. Knäskydd för att motverka blåmärken på knäskålar samt tandskydd och ny deo är införskaffat. Således är jag redo för ännu ett par vänstervarv. Hurp!

SuperFisk

Den där Fisken alltså. Vilken underbart häftig pryl hon är. Kan inte bli annat än sprickstolt över hur himlans mycket hon har utvecklats sedan hon kom hit i september. Sådana framsteg på alla möjliga och omöjliga plan att jag blir alldeles yr i huvudet bara av att tänka på det.

Om någon för 6 månader sedan hade frågat om jag hade några planer på att ställa ut henne så hade jag bara spärrat upp ögonen, skrapat upp hakan från golvet och undrat om vederbörande var som den skulle. Ställa ut Fisk? Ha! Lycka till liksom.

Men nu, nu står vi här. Med en Fisk som senast igår gjorde sin debut på sin första officiella utställning. Sin andra utställning totalt sett. Och debuten skedde dessutom på Kista-utställningen. En ganska så väldans stor utställning skulle jag våga påstå. Och inte bara överlevde hon. Nej hon överlevde med bravur ska ni veta.

Med svansen i topp travar hon bekymmerslöst in i den mer än lovligt välfyllda hallen. Hänger lugnt och sansat utanför ringen trots närgångna hundar som både gjorde utfall och nosade henne i rumpan. Folk som hälsar på henne, vagnar med gällt skällande last som kör tätt intill, skrikande barn och gud vet vad. Kontaktbar, godismumsandes betraktade hon mest miljön. Visst. Självklart var hon berörd av miljön. Absolut. Men på ett alldeles utomordentligt normalt och funktionellt vis. Matte var väl i sedvanlig ordning desto mer berörd och höll återigen på att krevera av nervositet. Fantastiskt dålig miljöträning på den här matten alltså. Verkligen.

När vi står och väntar på vår tur börjar jag med viss oro inse att domaren dömer samtliga hundar i rasen på bord. Bord. En sådan där ranglig skiva på fyra ben ni vet. En sådan där som jag fullkomligt struntat i att träna Fisken att stå på eftersom jag utgått från att hon är såpass stor att bord knappast kan komma på tal (om jag inte själv ber om det). En sådan där som jag vet kommer att resultera i fullkomlig panik hos fröken som fortfarande tycker att främmande föremål som rör sig under hennes tassar är det absolut värsta som finns. Just en sådan där. Lysande med andra ord.

Och mycket riktigt. Upp på bordet måste hon. Försöker få lov att ha henne på golvet men domaren envisas med att denna ras döms bäst på bord eftersom de är så reserverade. Poäng på det visserligen, men nu är ju Fisken faktiskt ganska van med att folk böjer sig över henne. Vi har faktiskt tränat på det. Hon är däremot inte van vid att bli upplyft på ett bord som gungar iväg likt en Atlantångare med slagsida på en stormig ocean samtidigt som matte försöker baxa upp alla fyra tassar på en yta som känns i storlek med ett frimärke. Det är hon inte van vid. Lyfte ner henne på golvet igen, och domaren tog ett steg mot henne varpå hon självfallet backade undan ett halvt steg och domaren återigen pekade menande på bordet. Bara att försöka montera upp henne igen alltså. Men denna gången gick det bättre. För nu var jag mer beredd på Atlantångargunget och kunde parera med halva kroppen. Väl uppe så började hon slappna av och köpte läget ganska skapligt mot vad jag hade förväntat mig. Domaren var hon inte rädd för. Bara Atlantångegunget.

Efter bedömningen fick hon hoppa över till domaraspiranten för en ny omgång atlantångegung på ett annat bord och ännu en genomgång av fröken Fisk. Har hört att det där med mängdträning ska vara bra eller är det tredje gången gillt kanske? För denna gång gick det ännu bättre på bordet.

Inte helt optimala förutsättningar att inleda med för en hund som fortfarande har väldigt mycket jobb kvar när det gäller miljösäkerhet, självförtroende och modighet. Inte helt optimala men under omständigheterna så var jag så stolt över fröken att jag fick en tår i ögat.

Medan vi väntade i ringen på bedömningen av de två andra tikarna i klassen så smäller det såklart till i lokalen. En skarp smäll av något tungt som välte. Varpå Fisken konstaterade att nähäpp, det här tänker jag inte stanna kvar för och är helt enkelt på väg ut ur ringen med ett släng av panik i blicken. 2 sekunders snabbt peptalk senare har vi kommit överens om att hon ska stanna med mig i ringen, men som den tuffa förhandlare hon är så går hon endast med på det om hon slipper ha nosen åt det håll ljudet kommer ifrån. Kör i vind, medgav jag lite svettigt och uppgivet, och lät Fisken stå halvt om halvt uppställd, halvt om halvt ostkrokeböjd med huvudet vänt ifrån både mig och det obehagliga ljudet. Åt helt fel håll såklart. Väldigt tjusigt. Verkligen.

Men vad gör det? Hon stannade kvar. Hon panikade inte. Hon lyssnade. Hon avreagerade. Vilket sammantaget är en enorm seger. För lets face it. Att placera Fiska i den här miljön är lite att pusha gränserna än så länge. Det är faktiskt det.

Så hur gick det sen? När sekreteraren började vifta med gula, röda och blåa kort var jag på sedvanligt vis i princip på väg ut ur ringen. Dels för att jag har så fantastiskt dålig koll på utställningarnas märkliga fikonspråk men även för att jag förutsatte att det redan var kört vid första Ångbåtsgunget. Men tydligen var det där röda kortet menat för Fisk. Och än en gång blir jag påmind om att rött kort inte betyder utvisning utan att man istället hamnar typ först. Märkligt det där. Hur det kan vara så olika. Men så blev det. Fiska blev 1:a i unghundsklassen om jag förstått det hela rätt med ett slätt excellent. Domaren konstaterade att han gillade henne och hennes typ och att hon hade ett väldigt fint huvud men att hon är ung och behöver växa på sig lite till (skoja inte. hon är inne i den värsta gasellfasen jag någonsin sett) samt bli lite modigare. Vilket jag helt håller med om. Tillväxandet. Och modigheten. Men jag grips alltid av lusten att säga "du skulle sett henne för några månader sedan" samtidigt som jag ler från öra till öra. Men det gör jag inte. Helst av allt vill jag hoppa jämfota och vråla av lycka över hur fantastiskt modig hon blivit sen hon kom. Hur mycket tryggare hon blivit. Vilken förändring hon har gjort på alla plan. Men det får vänta tills jag lämnat ringen.

Efter vänstervarvandet så traskade vi runt i hallen en stund och Fisk travade med, glatt viftandes på svansen, och gjorde sitt bästa för att hälsa på så många hon kunde och uppföra sig som om hon inte gjort annat än att hänga på utställningar.

Och återigen kunde jag inte låta bli att få ett par tårar i ögonen över hur fantastiskt duktig hon var. Igen. För den som aldrig träffat Fisk innan så kanske inte den här bedriften ter sig så otrolig. För den som tittade på och såg vårt spektakel till ångbåtsgung och ringflykt så var nog den enda tanken "oj vilken osäker och otränad hund". Men för den som gjort det. För den som sett henne få regelrätta panikanfall av att vistas i träningshallar där andra hundar befinner sig. För den som sett henne stänga av och bli helt okontaktbar i träning. För den som sett henne fly i panik då hon satt en tass på en bänk som rört sig under tassen och ta 2 timmar på sig att avreagera. För den som sett henne rygga för människor. Ja. För den som sett henne innan. För den som sett hur hon har varit. Då blir bedriften alldeles uppenbar och ganska så otrolig.


Älskade makalösa hund. Så himla otroligt fantastiskt bra du är!

Och nej. Jag kan inte ta ordentliga uppställda bilder.

Lite mer positivt

Lite fler positiva nyheter. Finaste Fisken är även HD och ED fri likt Snigelsyster! Nu blev jag lite glad igen faktiskt.  Alltså är hela kullen fri eftersom bror Origo nyligen röntgades med samma resultat.

Somliga var väldans billiga när det var dags för hemfärd

Igår hittade vi världens mysigaste långrunda. Idag kände jag att den långrundan inte var lång nog. Alltså gjorde vi helt enkelt långrundan ännu längre. En och en halv mil blev det i det fantastiska vädret. Denna runda är suverän eftersom terrängen är så blandad. Stora grusvägar, små skogsstigar, kalhyggen, träningstravbanor för havremopeder, lövskog, taggig barrskog, små grusvägar, strandstigar och mossiga berg. Perfekt helt enkelt. Men det allra bästa är att man kan gå nästan hela rundan utan att träffa på en enda människa. Det är nästan det allra bästa. 

Eftermiddagen rundades av med en vända till klubben som innehöll delvis bra träning med inslag av nästintill katastrofalt misslyckad träning. Somliga var väldans billiga när det var dags för hemfärd, somliga andra var sanslöst dyra. Vem som var vad kan ni försöka er på att gissa. Men kan skvallra om att kvällen innehöll en joggare, långa avstånd, full fart och en hel bytta med "skit på dig matte". 

Bortsett från det så var det ett härligt avslut på ännu en fantastiskt bra hundhelg.

Och oh! Nästan häftigast av allt är att jag för första gången på ungefär för evigt lyckats använda leksaksbelöning på Lus utan att den dog. Lusen alltså. Eller ja, egentligen är det ju godbitar men fiffigt kamouflerade till en aktiveringsleksak som egentligen är en kamouflerad leksak. Eller något åt det hållet. Bollformad är den i varje fall och det närmaste Lus frivilligt tidigare varit en boll är hennes egen svagt bollformade mage och balansbollen därhemma "Langa hit den för bövelen" vrålade Lusen. "Jajamen!" tjohoade jag och langade glatt över den utan ytterligare uppmaning. Gång på gång.