Tack för att jag fick lov att älska dig

I september 2012 fattade jag mitt livssvåraste beslut. Efter över 10 år som illerägare blev jag tvungen att acceptera att min allergi blivit för svår. Så svår att det inte fanns något bra sätt att kunna behålla mina illrar och samtidigt själv må bra. Alltså fick mina illrar nya hem. 

Avanti, så speciell, så underbar fick flytta till en mycket god vän där han fick det mest fantastiska liv en iller någonsin kan önska sig. I samma minut han klev ur sin transportbur så var han hemma. Hela han formligen lös och gnistrade av glädje. Och även om det sved i hjärtat och tårarna rann så var mitt beslut så rätt så rätt. Avanti var äntligen hemma. 

I över ett år fick han leva världens bästa illerliv. Ett liv så rikt och så underbart. Och vetskapen om att han hade det så bra lade sig som ett lager mjuk bomull kring mitt hjärta. 

Men så fick jag ett samtal i tisdags. Avanti hade gått bort. Mitt uppe i vild lek i snön hade han bara fallit omkull och livet lämnade honom inom några andetag i sin nya mattes famn. 

Jag tror inte att chocken lagt sig riktigt ännu. Jag kan fortfarande inte greppa att han inte finns längre. Älskade Vavvet. Du skulle leva nästintill för evigt! 

Vi har så många minnen tillsammans jag och Avanti. Han var så speciell, så underbar, så komplex på sitt alldeles egna lilla vis. Vi hade en alldeles speciell relation jag och Avanti. Han lärde mig så mycket och bara en enda blick från honom gjorde mig alldeles varm i hjärtat. 

Jag minns så väl hans pussvänliga öron. Öron man kunde gå och sniffa och pussa på tills de nästan blev alldeles alldeles utnötta. Hans vackra uttrycksfulla ögon som genast avslöjade vad han tänkte. Hans stora björnlika tassar som gjort så stora avtryck i mitt hjärta. 

En gång rymde han och hans dotter ut ur illergården. In under trallgolvet på altanen. Och där låg han, antagligen större delen av dagen och tryckte. Tills jag kom ut och öppnade grinden till gården. Då formligen flög han in och dansade runt av glädje över att vara hemma igen. Och matte hjärtat drog en lättnadens suck. Älskade Vav som hellre ville vara hemma. 

Älskade Vav. Tack för att jag fick lära känna dig och se dig växa upp. Tack för allt du lärde mig. Tack för att jag fick lov att älska dig. 

Tack till underbara nya matte som gav Avanti allt det jag inte kunde ge honom. Tack för att han fick flytta in i ditt hjärta. Tack för att han fick det mest fantastiska liv en iller kan få. Tack för att du tog så väl hand om min älskling. Jag är dig evigt tacksam! 

Trött i tålamodet

Som före detta illerägare anser jag mig vara en mycket tålmodig människa. I alla falla när det kommer till djur. Det är man liksom tvungen att vara när man har med dessa galna djur att göra. En iller gör nämligen ytterst sällan så som du vill. De gör däremot ytterst ofta precis det du inte vill. Och lyssnar mycket dåligt. Alltså kräver de sin man. Sin man full av tålamod. Av djurskyddsskäl. Annars är risken mycket överhängande att de omvandlas till pälstoffla eller någon form av huvudbonad. Flera gånger om dagen. 

Jag ägde iller i över 10 år. Jag hade antagligen landets pestigaste illrar. De mest kapabla barnen av alla. De som kunde allt och lite till. De som lyssnade minst och gjorde mest sattyg. Jag födde dessutom upp en mindre skara avkommor som visade sig vara exponentiellt sett mycket mera pestiga än sina förfäder. Mycket mer kapabla. Mycket mera pestiga (och ingen endaste av dem slutade sina dagar som vare sig toffla eller huvudbonad - bara så att ingen undrar).

Jag har alltså ganska så mycket tålamod skulle jag vilja påstå. 

Men när man under två dagars tid ägnat två hela kvällar åt att jaga efter valp som kutar genom lägenheten med ett kladdigt köttben för att peta in både valp och ben i en canvasbur där det är tänkt att kladdigheten skall förtäras utan att valpen för den sakens skull gör något annat än att springa ännu fortare med ben ut ur buren så blir jag faktiskt lite trött. Trött i armen. Trött i tålamodet. Och lite aningens yttepytt bekymrad över att jag i denna Snigel kan ha mött min överman.