Shejpa hit å shejpa dit.

Jag har som vana att köra ett par 2 minuters shejpingpass med tjejerna strax innan vi går och lägger oss. Dessa pass brukar vara av ganska larvig karaktär med inte så mycket annat mål än att ge tjejerna lite ytterligare hjärngympa. Men även om passen är larviga så brukar det ju ofta bli så att man väljer att shejpa in något specifikt och där brukar min fantasi många gånger tryta klockan 23:04 på en tisdagskväll till exempel. Så därför har vi börjat med något nytt för att minimera fantasibristen hos matte.

Det vi gör är helt enkelt att första hunden jag tränar med får "välja" vilket beteende vi ska jobba med för alla tre. Det går till som så att när första hunden börjar sitt pass så brukar denne, förutsatt att det är Lus eller Snigel, bjuda på en helsikes massa beteenden och utav de beteenden som bjuds första säg 10 sekunderna så väljer jag snabbt ut ett som jag tror att vi kan utveckla till något riktigt onödigt och larvigt. Sedan får alla tre jobba med det här beteendet under nästkommande 3-5 två minuters pass som vi kör.

Anledningen till att fröken Räka inte har fått "välja" beteende är helt enkelt eftersom hon hittills inte bjuder på något annat än sitt och ligg och har överlag varit väldigt oförstående till det här med frishejping. Därför har vi jobbat oerhört mycket med lekar som "100 saker man kan göra med en låda" för att öka hennes vilja och förståelse för det här med att bjuda på beteenden. Det har väl gått med blandad framgång och det har tagit mycket längre tid än jag trodde faktiskt. Särskilt eftersom hon oftast blir oerhört skeptisk till alla föremål jag presenterar i en träningssituation.

Men nu! Nu äntligen känns det som att det börjar lossna! För igår fick Räkan för första gången "välja" trick, och det gjorde hon med bravur. Två mikrosekunder efter att passet började (efter att hon i sedvanlig ordning bjudit på sitt och ligg) kastade hon sig förbi mig med öppen mun för att få tag på timern vid min sida (och just där såg jag såklart krokodilen i Peter pan framför mig - tick tock, tick tock) och precis i det ögonblicket då snoken passerar förbi min axel klickar jag och fröken hajar till. Ett par sekunder senare testar hon samma sak igen men stannar till lite längre men nu vid min kind. Fyra klick senare fick jag trevande nosduttar på trutregionen. Och på den vägen vart det. Det här nog första gången lyckades jag shejpa in samt lägga signal på ett beteende som inte är sitt eller ligg på fröken.Vilken lycka! Och vilken härlig attityd hon hade. Av alla tre var det hon som fick fram slutbeteendet först och var dessutom den som förstod det här med att det bara lönar sig att bjuda på beteendet om hon får en signal.

Beteendet vi jobbade med var inget häftigare än "puss", där jag vill ha en ordentlig nosdutt mot min mun, utan slaffstunga. Något som visade sig bli nästintill omöjligt för Snigel att få till. För slaffsa, det är ju det hon gör bäst liksom.

Morgonen därpå kände jag att det där kanske inte var det bästa tricket att jobba på och jag förstod varför jag faktiskt inte tränat in det tidigare med två väldans pussglada hundar och en Lus. Narig, torr och äckligt svidiga läppar blev resultatet. Men ändå.

Nu väntar jag med spänning på vad kvällens pass bjuder på. Det är Snigels tur och känner jag henne rät bör jag utrusta mig själv med hockeyhjälm och sätta fallskärm på Lushund.

Fäll ner porröronen!

Jamen för gudsskull!  Om det INTE var okej att leka porrfilmsinspelning i min soffa så kan ni vara ganska så himlans säkra på att det är precis lika mycket inte okej att leka porrfilmsinspelning i sovrummet. Under sängen. Så att det både dunsar och gnisslar i gångjärnen så till den milda grad att det hörs både uppåt och nedåt i hela huset. Kan vi bestämma att vi är överrens om det här nu?

Fäll ner porröronen Snigel. Jag pratar med dig. Ja, precis. Just precis du. Och rulla in tungfladdret. Tack. 

Men sluta klappra med tänderna! Du är ingen jädra slagborr! 

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/10643135/?claim=6aexg6rjkk8">Follow my blog with Bloglovin</a>

En trevlig kvälls-menförihelafridensnamnkomhitochskärper?

Det sägs att hundar, precis som vi människor, är vanedjur. Jo, det sägs det. Konstigt. Den däringa innebörden med att vara ett vanedjur verkar nämligen vara något som gått mina luddmuppar fullständigt förbi.

Något som inträffar flera gånger om dagen, sju dagar i veckan, 365 dagar om året hemma hos oss är något som i vanlig folkmun brukar kallas för promenad. Hos oss kallas det för menförihelafridensnamnkomhitochskärper. Och sådana ägnar jag mig som sagt åt dagligen. Frivilligt. Märkligt.

Man tycker ju att hundarna vid det här laget borde lärt sig rutinen liksom. Jo man tycker verkligen det. Eftersom det inträffar så försnillans massa gånger, mest hela tiden i deras liv. Men nej.

En menförihelafridensnamnkomhitochskärper går i min familj till enligt följande:
Jag tar på mig ytterkläder och skor, laddar fickorna med snask och pooppåsar samt tar fram selarna som alltid sitter fastkrokade i sina koppel bara för att effektivisera utmarschen så mycket det bara går. Sätter mig på golvet och ropar in hundarna. Hundarna som förövrigt, bara 2 minuter tidigare frågade om det inte vore på sin plats med en menförihelafridensnamnkomhitochskärper precis just nu. Sitter redo med selarna, klara att kroka in den förste på plats. Men vad händer? Jo. Ingenting. I varje fall ute i hallen. Exakt ingenting. Om man inte räknar rännilen av svett som redan börjat leta sig ner under mösskanten.

Ute i vardagsrummet händer desto mer. För precis exakt just då som jag ropade efter dem kom Snigel på att hon bara måste kontrollera hur en soffkudde ser ut underifrån. Hon bara måste. Lushund insåg i samma sekund som hon hörde min röst att hon kan, eller inte kan, ha tappat en halv torrfoderkula på golvet så att den rullade in under tv-bänken förra veckan, sådant viktigt måste undersökas. Räkan tar min inkallning som en signal till att göra en riktig djupdykning, längst ner i leksakskorgen där hon fiskar upp den tråkigaste leksak hon kan hitta och sedan glatt svassar ut i hallen och trycker upp den i mitt ansikte. Nej. Inte nu. Kom hit. Sele på.

Som en balettdansös skuttar hon undan och styr sina trippande tassar mot leksakskorgen igen i jakt på något nytt. Något som matte kanske hellre vill ha nertryckt i halsen. Den här? Eller den här? Men den HÄR då matte? Denna? Inte?

Inte heller det ger några vidare ovationer från mig som i ett försök att värja mig från leksaksbombardemanget försöker använda selen som en typ av lasso i ett desperat försök att hala in den hala Räkprylen. Men inte heller det har någon vidare effekt och på sju minuter så har jag vid det här laget lyckats sadla exakt noll hundar. Grattis till mig.

Ute i vardagsrummet har Snigel tröttnat på soffkuddsutforskningen och har istället fiskat upp ett renhorn som på något märkligt vänster hamnat bakom elementet. När hon då hör min ljuva stämma igen, för nittifjärde gången, kommer hon glatt propellerflärpandes med renhornet i högsta hugg som vore hon en svärdfisk och siktar rakt in i mitt öga. Såklart.

Under den stunden det tar för mig att få tillbaka synen har svärdfiskssnigeln såklart redan propellrat därifrån och håller nu på att stå på händerna i en blomkruka.

Lushund hittade mycket riktigt en torrfoderkula under tv-bänken och när den var färdiguppäten passade hon på att äta upp två pipleksaker och ett gosedjur. När hon ändå höll på liksom. Mätt och belåten rullar hon ut i hallen och kastar sig i min famn. Matte! Vart har du varit? Åh! Vi måste ju kramas. Och leta efter matrester nere vid mina tonsiller medelst långsnok. Försiktigt men bestämt monterar jag ut snoken, famlar efter selen bara för att känna hur Lushunden, hal som en ål, slinker ur mitt grepp, gör en piruett och ett skutt och landar i nackskinnet på Snigel som fortfarande står på händer i min garderobsblomma. Åh! Grävlingsmangel! Vrålar Räkan från botten av leksakslådan och kastar sig, även hon, ner i blomkrukan.

Vid det här laget har jag lagt mig i fosterställning på hallgolvet, i min vinterjacka, och ligger och funderar på om hundar verkligen behöver gå på menförihelafridensnamnkomhitochskärper och om så är fallet, behöver jag följa med?

När jag ligger där och gungar från sida till sida ser jag helt plötsligt i ögonvrån hur tre långnosade små nyllen kommer tassandes. Ställer sig vid ytterdörren. Kraffsar, ganska så ordentligt, på tröskeln och stirrar förebrående på mig. Hörru matte? Vad ligger du där och ålar för? Du sa ju att vi skulle gå på en menförihelafridensnamnkomhitochskärper. Att du alltid måste ta sån tid på dig!

Behöver jag säga mer?

Haknäs helg!

Äntligen! Under hela hösten har vi saknat Haknäs besök. Vi var ganska duktiga på detta i våras men sen kom sommaren och sen dess har vi inte lyckats tråckla ihop det hela helt enkelt. Så vad är det som finns i Haknäs? Jo Lusings syster Myggan, Myggmatte, Yagakelpie (som Lus kallar för Ondskan) och sen i september månad - det allra sötaste av allt - ännu en Lussyster! En minipluttig lus och myggsyster till valping vid namn Goa. Eller Gwwwwaaaaa. Beroende på humör. Dessutom finns häftiga granntanten där med sina fyra blådårar (även känt som Bearded collies).  Så Haknäs helg blev det. Räkans allra första besök och hälsning på tant myggmatte och tant granntant samt hela hundgänget.

I vanlig ordning en fantastiskt trevlig helg som ägnades åt sedvanliga hundiga saker. Lushund intog sin vanliga plats på köksbordet och avnjöt en skål med ostbågar som myggmatte köpt enbart till henne. Mjo, det rådde såklart vissa delade meningar om det verkligen var enbart till Lus, men hon hävdar det å det bestämdaste så jag känner inte att jag kommer vinna på att tjata om det här. Mina hundar har det ganska snålt med vad de får och inte får äta. Att stå på bord och äta människomat, eller springa rakt över ett köksbord under glada hejjarop samtidigt som hon snabbt som attan försöker fiska i sig så mycket risotto som bara är fysiskt möjligt hör inte heller det till vanligheterna. Faktiskt. Men på Haknäs får man göra sånt. Man får även ta frukostmackor ur handen på myggmatte och plocka ägg från tallrikar. Sånt får man göra på Haknäs ser ni.

Lite bilder blev det från helgen, främst på den där lilla Gwwwaaaprylen. Så underbart fantastisk liten pyssling den däringa tösen. Det gick liksom inte att hålla tassarna ifrån henne. Så härligt okomplicerad och så ytterst personlig och mjuk. För att inte nämna så fantastiskt söt och larvigt luddig hon är.