Tjoho och paket i lådan!

Jag vet att det kommer att låta tjatigt. Jag vet att det kommer låta upprepigt. Men det går liksom inte att hjälpa. Det är liksom bara så. Bara så att vi haft ännu en tjohoig dag! Så det så! Men det är liksom så att man kan inte ha det så mycket annat än tjohigt om man har den turligaste turen att få leva ihop med mina flickor. Faktiskt. Tjohoet liksom bara sprätter ur dem mest hela tiden. Alltså tänkte jag tjata om vårat tjoho igen.

I morse åkte vi ut till Therese och hundgänget för lite morgonaktivitet. Närmare bestämt en kickbike vända. Denna gång utan snömodd och blankis. Bara barmark så långt ögat kan nå. I varje fall om man har min syn som är ungefär lika skarp som en mullvads i discobelysning. Då syns blankis ytterst dåligt. Lus och Snigel jobbade superfint. Och jag menar verkligen superfint. De låg på som små blådårar och hade hur kul och flärpigt som helst. Lus till och med gladmorrade och buffade på Snigel i ren lycka. Fisken däremot. Ja Fisken har tappat allt sitt drag. Förra året var hon supertaggad och jätteduktig men nu de senaste två gångerna har hon liksom inte kommit igång och agerar mer ankare än draghjälp. Svansen går men något vidare drag blir det liksom inte. Men hon kommer väl förhoppningsvis igång igen. Hoppas vi.

När vi hade kört ungefär hälften av vad jag hade tänkt började det kännas oerhört trögt och segt. Och nej, men självklart hade jag fått punktering. Så nu lär väl kickbiken åka in i förrådet och bli ståendes tills jag får tummen ur. Och det. Ja, det, brukar vara något som kan dröja löjligt länge. Nått år elle rtvå om jag känner mig själv rätt. Vilket jag visserligen inte gör så vem vet. Jag kanske förvånar.

Avslutade morgonaktiviteten med hundlek och lite agilityträning med Snigel innan vi tuffade mot jobbet. Trötta och nöjda hundar stuvades in i bilburen och jag fällde ihop min kvastskaftsstela träningsvärkande kropp i förarsätet.

Dagen blev sedan lite sådär extra tjohoig eftersom det visade sig att vi hade fått en massa paket på posten. Eller ja, fått och fått. Att saker trillar in i brevlådan är kanske mer en konsekvens av att man handlar saker. Men ändå. Ett jätte Zooplus paket med drygt 9,5 kg godis, och ett nytt midjebälte med expanderkoppel till. Nästa paket innehöll mitt fina fina pannband jag beställde för en tid sedan. Behöver jag säga att jag fortfarande inte kan titta på det utan att skratta ihjäl mig en kvart och när jag slutat skratta går jag istället runt och småfnittrar. Jag gillar när det trillar in paket i lådan. Jag gör verkligen det. Särskilt paket som får mig att fnittra tills jag får kramp.

Efter gårdagens kalabalik...

Efter gårdagens kalabalik, kaos och panik så kände vi att vi behövde en något lugnare dag idag. Alltså började vi morgonen med att  åka ut till Therese och hundgänget för lite gofrukost och trädgårdslek i den nyfallna snön.

Redan efter sisådär två frukosttuggor och en halv kopp kaffe så hade vi tröttnat på att ta det lugnt och kände oss istället lite sådär hittepåiga. Alltså bestämde vi oss för att hitta på lite kickbike och lite skidåkning. Vädret var liksom inte riktigt rätt för någon av aktiviteterna. Lite för mycket tung, kladdig kramsnö för kickbike och ja, lite för lite och lite för tung och kladdig kramsnö för skidåkning. Men vad gör liksom det. Vi var ju på hittepåhumör och att ta det lugnt och försiktigt var liksom knappt kul en endaste halv kaffekopp.

Jag och tjejerna plockade fram kickbiken. Det var liksom alldeles alldeles på tok för länge sen. Så länge sen att ingen av oss knappt kommer ihåg åt vilket håll den ska rulla liksom. Therese och Ossa gav sig i kast med skid/sirapstramps-åkning.

Tungt var det. Så in i bänken. Men Lus och Snigel jobbade på bättre än vad de någonsin gjort innan. De där två har tidigare haft en tendens att helst springa baklänges och hålla koll på vad jag flåsar om. Fisken, som tidigare varit riktigt fokuserad och legat på väldigt fint framåt var hel inne i sin Tut. Hade hon den i munnen så flamsade hon mest runt och tutade för sig själv och var inte någon vidare draghjälp. Hade jag tuten i fickan så rullade hela ekipaget liksom baklänges eftersom Fisken gav sig på tutjakt i eh min ficka. Lämnade vi kvar tuten på tomten så var hon oerhört bekymrad över det och enda gången hon låg på riktigt riktigt bra var när vi var på väg tillbaka mot tuten. Då fick jag nästan hålla fast mig i styret med tänderna. Så nästa gång blir det metspö med Tut på dinglandes nån meter framför Fisksnoken. Det tror jag alldeles bestämt. Knappa 4 km var ungefär det vi orkade sega oss igenom. Men med tanke på att det var minst ett drygt halvår sen vi senast så mycket som tittade på kickbiken och att jag har kondition som en amöba med dubbelsidig lunginflammation så är jag väldigt nöjd med vår mikroprestation.

Vi avslutade med lek, bollkastning och lite träning innan vi gav oss hem för att avlida en sväng i soffan innan det är dags för jobb.