Du får en cheeseburgare om du tar det!

Och den Lilla Lusen då? Den lilla Lusen var såklart även hon i Frövi och fortsatte att glömma bort hur man tar slalom. Hela helgen. Hela jäkla helgen faktiskt. Inte ett enda slalom hade fröken i kroppen. Inte ett enda.

Hon var glad. Hon var snabb. Hon morrade i svängarna. Hon frivarvade till och med i ett lopp och tappade huvudet helt och hållet. Hon gjorde ett fantastiskt upplopp och formligen flög fram mot mål likt en elchockad iller. Hon gjorde många bra saker. Att ta slalom var inte en av dem.

I det sista loppet var jag så desperat att få henne att ta slalom att jag vrålar "du får en cheeseburgare om du tar det!". Needless to say. Det blev ingen cheeseburgare för Lus. Däremot så tröståt matte fyra stycken i bilen på väg mot  landet. Det gjorde jag faktiskt. Lus fick inte smaka.



Förutom slalomvägran så är även Lus numera tjockare än någonsin. Och det mina vänner, det, det vill inte säga lite. För Lus har liksom varit tjock sen hon kastrerade för 3,5 år sedan. Nu är hon ännu tjockare. Att ägna dagarna på dagis ute hos bästa gudfamiljen har visat sig medföra vissa nackdelar. Eller fördelar beroende på vem ni frågar. Hos gudfamiljen finns det nämligen körsbär. Mycket körsbär. Lus gillar körsbär. Lus gillar visserligen exakt precis allt som man kan eller egentligen inte kan äta. Så egentligen är det av den anledningen helt irrelevant att nämna att det är just körsbär. Men jag gör det ändå. Att plocka upp Luspoop har de senaste två månaderna mest kunnat liknas vid hur det skulle kunna vara att plocka upp efter en kulspruta. Poopet innehåller enbart körsbärskärnor. Inget annat. Allt förutom kärnorna verkar ha lagt sig som två mjuka kuddar som likt fendrar sträcker sig längs med hennes bröstkorg. I snitt verkar hon äta närmare 75 körsbär per dag. Ja. Jag har gjort en överslagsräkning i samband med pooplockandet. Och ja. Jag är högst medveten om att körsbär inte är nyttigt alls att peta i sig om man är en Lus. Jag är högst medveten om detta. Men det är liksom inte så himlans enkelt att få henne att låta bli. Tro mig. Vi har försökt. Senaste upptäckten av ett jordgetingbo vid körsbärsträden tog raskt hand om de övriga fem hudnarnas eventuella körsbärsintresse. Jordgetingboet hade ingen närmare effekt på Lus. Likt ett vikingatåg så kastade hon sig in under trädet, fyllde munnen med så mycket körsbär hon kunde, rusade därifrån och tuggade glatt i sig sitt byte för att snabbt ställa sig på jordgetingspan i väntan på nästa tillf'älle att anfalla. Inte ens regn höll henne borta. Regn håller annars Lus borta från livet själv. Men nej. Körsbär segrar över allt.



Jag övervägde möjligheten att sätta munnkorg på hunden men insåg snabbt att den ynkliga lusen genast skulle lägga sig ner och självdö. Och det kändes faktiskt ganska så onödigt. Jag övervägde att sätta en krage på henne men förstod genast att den om möjligt bara skulle öka på hennes körsbärsmummseri. För med en krage på är man både skyddad mot jordgetingar och har möjlighet att ställa sig under trädet och bara vänta på att fylla upp sin alldeles egna körsbärsgodisskål precis inom snokavstånd. Matsäck liksom. Så nej. Istället åkte vi på en körsbärsfri semester till landet. Där mumsades det bara skaldjur, kantareller, nypon samt en och annan servett ur källsorteringslådan. Och möjligens ett halvt kilo skinka, några paket leverpastej och en och annan herrgårdsost. Till mitt försvar var inget av detta sanktionerat utav mig. Mormor tar nämligen egna initiativ när djuren är uppe och härjar i köket. Nämligen.



Så nu står jag här med en Lus som är så tjock att det ska mycket till för att lyckas pressa henne genom en dörröppning. En Lus som allt oftare går under namnet Lus af Tjockholm. Varje promenad ägnar hon åt att blänga anklagande på mig och nu senaste idag, efter att ha blivit medtvingad på en löprunda. så försökte hon omplacera sig själv till grannen. Hon hävdar att hon svälter. Hon hävdar att hon lider. Hon hävdar att matte borde skjutas. Jag hävdar att hon är tjock.

Det är ju så att man vill gråta...

...ja gråta alltså. Av fullkomlig Lycka. Fullkomligt tokfantastisk bubblande Lycka. Snigel är liksom tillbaka. Det känns så. Hon uppför sig så. Precis så som hon gjorde innan jag ens insåg att hon var sjuk. Fast med en extra skvätt bubbel. En extra hutt stjärnglitter. Och ett helt öskar med extra mycket tjooohoo. Extra alltså.

Den fnittrar. Och fnissar. Och fullkomligt vrålar av gapskratt och tjoohoighet i princip mest hela tiden. Tittar man på den så börjar den spraka liksom. Sådär som bara pyrrar kan. Särskilt Snigelpyrrar. Snigelpyrrar som är typ friska. Den leker. Med allt och alla. Dagarna i ända ungefär. Den har bergerryck. Något den inte gjort sen den var ungefär två kvartar gammal och ett mölkpaket hög. Den leker med Lus. Den leker med Fisk. Den leker med mig. Massor. Och den där blicken. Den där blicken hon har. Den inser jag nu att hon inte haft på över ett år faktiskt. För jag kände inte igen den när jag såg den för första gången, på riktigt idag. Jag tittade på Snigeln. Den tittade tillbaka med busglittrig blick och fladdrade alldeles busbedårande med sina långa ögonfransar. Varpå jag hajjade till och började fundera på när jag sist såg den där blicken. Kom ganska så snabbt fram till att det var alldeles på tok för länge sedan.

Idag tränade vi. Ordentligt, för första gången sen kortisonet gått ur hennes, numera, ganska så runda kropp (ja, jag vet. just nu är den precis lika bred som lång. Snigeln är tjock. Jätte tjock. Skit hände under semestern kan vi väl konstatera och lämna det därhän. Okej?). Och jisses i min lilla låda vilket träningspass! Vilket fokus. Vilken vilja. Och vilken alldeles genomfantastisk Snigel jag har. Jag var alldeles mållös, och har fortfarande svårt att förstå vad som hände. Den är tillbaka. Tillbaka som den den var fast med lite extra flashiga uppgraderingar och nya häftiga appar. Det ni! Min lilla kalaspingleSnigel. Usch som du måste ha mått under våren. Usch så skräpigt och uschligt och jag gick naivt runt och trodde att du faktiskt egentligen var den friskaste sjukaste Snigeln som fanns liksom.

Men nu. Nu är den tillbaka. Och jag hoppas att det är så här det kommer att förbli. För just nu, nu är det verkligen så att man vill gråta av Lycka.

För att illustrera piggheten:

Grävlingsmangel! Som vi har saknat dig! 

Galna, tokiga muppSnigel. 

Luslingen, fendern och finlandsfärjan.

Jahop. Och vad har då hänt med Lus sen sist? Jo minsann, senaste tiden har hon varit ytterst upptagen. Väldans mycket ytterst upptagen med ett litet eget projekt skulle man kunna kalla det. Ett alldeles eget projekt för jag tvår genast mina händer och hävdar envist min oskuld till det hela. Lus har nämligen gått och blivit med valk. En alldeles egenfixilurad valk någonstans i nack och revbensregionen. En valk som mest liknar en frälsarkrans faktiskt. Fast med päls på då såklart. En pälsig frälsarkransvalk. Med extra vaddering över revbenen.

Ja, Lus har gått och blivit smällfet  tjock(are). Jajamensan. Ungefär en kvart efter hennes kastrering för två år sedan började ju vågen stadigt peka uppåt. Vi bantade därmed Lusen i omgångar men den där smäckra wannabee vinthundskroppen som hon tidigare stoltserat med är och förblir borta. För evigt. Hon har gått ner. Och sen upp, Och sen ner. Och sen upp. Som en bergochdalbana ungefär. Och bergochdalbanor, de är faktiskt inte bra för någon. Någonsin.

Hursomhaver så är Lus övervikt ett ständigt bekymmer. Åtminstone för mig. Lus verkar vara ganska så nöjd med det mjukare underlaget hon oundvikligen får varthelst hon lägger sig ner. Sen Fisken kom in i bilden har det blivit än mer belöningar på promenaderna under mina försök att få systrarna oljud att bete sig skapligt civiliserat. Lus är alltid civiliserad och hävdar därmed å det bestämdaste att hon alltid förtjänar en kaka. Eller två. Och där brister faktiskt matte och faller till föga och langar vackert över en kaka till Lusen. Inte alltid. Av tio belöningar som levererats till systrarna vrål så får Lus kanske 2...eller 3.

Jag skulle vilja påstå att vi båda har exakt samma världsdåliga ämnesomsättning. Jag lägger lätt på mig ett kilo bara jag tittar på ett äpple eller funderar på en hallonbåt. Lus verkar göra ungefär detsamma och eftersom mat och kakor är ungefär det enda hon tänker på. Någonsin. Så är det väl kanske inte så konstigt att hunden snart kan användas som fender till en Finlandsfärja. Men som sagt. Det är inte mitt fel. Inte mitt fel att hon inte kan tänka på annat än huruvida saker är eller inte är ätbara. Hon behöver ju faktiskt inte härma mig i allt skulle man kunna tycka.

Så ja. Lus är tjock. Igen. Och nu är det hårdbantning som gäller. Hädanefter får hon leva på konserverad luft och självfallet springer hon nu efter bilen istället för att åka i bagageluckan. Absolut. Jajamen. Vill hon ha någon mat så får hon fånga den själv. Så enkelt är det. Jappjapp.

Förutom valktillökningen så försökte vi även oss på lite kunskapstillökning på den arma Lusen i form av en Heelwork to music kurs. En kurs som gick med blandad framgång. Femton till trettio minuter av kursen gick lysande, så som det brukar när lusen är på humör. Glatt propellerviftandes bjuder hon på allt hon kan och avger så ljud av frustration om jag inte är snabb nog med förstärkning eller belöning. Men sen. Ja. Sen checkar hon ut. Mitt i ett moment så fäller hon ihop sig själv och flyr mot närmaste utgång. Show's over. Finito. Stick och brinn matte. Utan synbar anledning. Så ja. Jag vet inte hur mycket kunskap hon egentligen inhämtade under den kursen. Det vet jag faktiskt inte (men hon blev en jävel på att söka upp nödutgångar likt en missil. Det blev hon).

Som ett led i Lusesn avvalkningsprojekt har hon även fått börja springa på löpband. 1-2 gånger i veckan petas hon upp på bandet och förväntas raskt trava framåt under mattes glada hejarop. Valken slår henne i nacken vid vartannat steg och tungan hänger som en slips. Vad har egentligen hänt med Lusens fenomenala vinthundskondition? Har den flyttat till andra bredgrader likt mattes? Nåväl. Fysträning är temat för våren och vi fortsätter motionera valkarna av oss så mycket vi bara kan. Både matte och Lus.

Förutom valken så har Lus även gått och skaffat sig egna problembeteenden idéer. Idéer gällande huruvida det någonsin är värt att lyssna på matte. Idéer huruvida det där som hänger längst bak i andra änden av kopplet egentligen har någon som helst väsentlig funktion förutom att agera ankare. Idéer om huruvida inkallningar är någonting som en hund i hennes ålder någonsin egentligen behöver svara på. Samt idéer om att en promenad som inte ägnas med nosen fastklistrad i backen egentligen bara är slöseri med tid och lika gärna kan undvikas. Jag vet inte vad fröken vill ha sagt med det här (eller jo. det vet jag ju såklart) men jag har en stark misstanke om att hon faktiskt läst det här inlägget på tok för många gånger å det senaste.

Familjefotografering

I augusti så tuffade vi på utställning i Eskilstuna och där mötte Bästa Tant P och Herr Svarträv upp oss i egenskap av hejarklack/förnedringskommitté/hovfotograf. Efter snigels flyguppvisning varv i ringen gav vi oss ut på en skogstur där Bästa Tant P gjorde sitt allra bästa för att föreviga vår lilla familj. Jag vet inte vem av oss som var svettigast efter bravaden men jag är ganska säker på att jag var den som hade flest hästmyror i byxorna eftersom jag skakade ut myror ur byxbenen ungefär var annan mil under hemvägens bilfärd till mina kära medtrafikanters irritation.

Så här kommer en hel hög med familjebilder från den tiden vi "bara" var tre! Tack bästa hovfotograf! Du vet att det börjar bli dags för en ny omgång med tanke på tillökning å allt sånt va?

(Lushund är inte fullt så lik en heffaklump i verkligheten vill hon å det bestämdaste hävda, inte fullt så lik. Så det så.)

Bikinisäsong är det ju för oss alla

Mitt eget gymkort har jag sagt upp. Jag hinner helt enkelt inte med sådana nyttiga, urtrista trivialiteter med allt hundnördande. För på fritiden vill jag ju ha det så tjoohooigt som möjligt, och vad är mer tjoohooigt än hundnörderi egentligen? Jag kan i varje fall inte komma på någonting.

Hundarna har däremot inte sagt upp sina gymkort. När det är sådär trist, grått och mörkt ute är inte matte alltid så himlans sugen på att aktivera tjejerna i utomhuset. Men då är det ju så himlans perfekt att vi har ett eget litet gym här hemma i garderoben.

Tänk vad mycket roligheter man kan ordna med lite plankor, dörrmattor, en pet-flaska, en babypall, en strykbräda, en proppjuck och lite balansbollar.

Jag tror att hemmagymmet klassas som en av de mest tjoohooiga saker tjejerna vet. Båda två sitter och gnäller förväntansfullt medan de väntar på sin tur. Och när de väl släpps ut viftas de såpass hejvilt med svansar och tungor att jag med lätthet skulle kunna torka tvätt i mitt vardagsrum på mindre än åtta minuter.

Vi tränar balans, styrka, uthållighet och koncentration. För Snigels del blir det dessutom mycket konstiga underlag som rör på sig och låter eftersom det här är ganska så nytt för henne.

Två till tre minuter per station beroende av svårighetsgrad och paus mellan varje.

Hade jag varit riktigt ambitiös så hade jag även inkluderat mig själv i lite högre grad och tränat 3 minuter själv också när hundarna pausar. Men riktigt så långt har vi inte kommit ännu. Men vem vet. Bikinisäsong är det ju för oss alla om en inte alltför avlägsen tid. Jag är bara lite osäker på exakt vad som skulle hända om jag ställde mig på en balansboll....

Pink is the word

Det här med min förkärlek för rosa är väl kanske ingenting som gått någon förbi? Eller? För jag är ganska så säker att jag har varit ganska så väldigt tydlig med det genom åren. Förutom att jag föddes i en rosa sparkdräkt med rosa rosetter i flätorna så var rosa även temafärgen för min illeruppfödning och därefter blev det såklart LusHundens färg (även fast hon sina första 2 veckor hos mig bara hade röda accessoarer - det ni!... sen gick det visserligen åt skogen som synes). Nåväl. Rosa it is.

För Snigels del hade jag under en kort period antagligen drabbats av någon form av solsstingsspunk i sommarvärmen för jag fick plötsligt för mig att hennes färg skulle vara illgul. Inte neongul, men nästan. Som tur var tillfrisknade jag ganska så omgående och det blev rosa. Starkt rosa, på gränsen till neonrosa, men ändå inte. LusHunden har ljusrosa, men inte riktigt babyrosa, utan StarshineFerrets rosa (ja, för det är en alldeles egen färg, så det så!).

Tyvärr har djurtillbehörstillverkarnissarna inte riktigt förstått det här med vikten av att tillverka saker i rätt rosa. Alltså måste vi anpassa oss. För det är så vi är. Flexibla och anpassningsbara ni vet (haha).

Hur som haver så har LusHund en väldigt tjusig regnjacka från Hurtta som hon faktiskt använt väldigt mycket. Hon gillar nämligen inte regn. Alls. Den tjusiga regnjackan är rosa. Mycket rosa. Neonrosa. Alltså inte rätt färg. Men här har vi valt attt återigen vara flexibla och ha överseende med det hela och väljer funktionalitet över perfektion.

Mycket bra jacka. Men eftersom LusHund tyvärr, eh ,ja. Nä det finns inget fint sätt att lägga fram detta på: LusHund har gått och blivit smällfet. En smällfet ostbåge till råga på allt. Alltså håller hon likt stålmannen på att kroppsligen spränga sig ut ur täcket. Korvskinnet liksom spricker i hörnen vilket har en negativ inverkan på täckets funktionalitet. Det tar in vatten.

Därför köpte vi en ny jacka till LusHund idag. I Snigelfärg. Tyvärr. LusHund var inte imponerad. Men matte är! Jag tycker att hon ser helt fantastisk ut i sitt täcke. Hon påminner lite om Paddington. En prozac knaprande Paddington i en Pride parad. Ungefär. Toksöt!

Tanken är att Snigel ska få ärva LusHundens illrosa korvskinn, och som synes så dröjer det visst inte länge innan hennes stjärtfjärdrar har vuxit i det ordentligt!

Och ja, för den som undrar - jag är precis exakt lika töntig som ni tror. Faktiskt. Och trivs ganska så himla bra med det. Tackar som frågar!

Matvrak?

Innan Önska flyttade hem till mig så tänkte jag mycket på hur hon skull bli som hund. En av de första sakerna jag tänkte på var att hon så klart skulle bli kinkig med maten. Detta eftersom alla våra hundar hittills har varit rent hopplösa att få att äta. Exakt noll intresse för mat. Tappade du en bit oxfilé på golvet så kunde man ge sig den på att den låg kvar några timmar senare (och att den stackars matvägrade hunden flytt in i garderoben av ren skräck - AH! maten anfaller! Ta betäckning!). Köttbullelydnad har haft en helt annan innebörd hos oss - gah! Matte har mat i handen! Bäst jag sköter mig annars kanske hon tvingar mig att äta!

Så ja... mina förväntningar på Lusen och hennes aptit var inte speciellt höga. Döm om min förvåning när jag serverar henne hennes allra första portion VoH...det tog en knapp millisekund tills det var slut. Varpå den unga fröken inte bara gnydde utan ylade om att få påfylling. De första 3 veckorna var ju helt magiska - ÄNTLIGEN hade jag en hund som åt - allt jag ställde fram till henne. Men lycka varar ju inte förevigt och plötsligt en dag började hon matvägra. Färskfodret dög inte längre. Inget jag provade föll damen i smaken mer än en till två serveringar. Att få i henne nån form av mat va ett rent helvete faktiskt. Godis gick ju hur lätt som helst - där fick hon plats med hur mycket som helt - men mat? Hell no! 

Har i stort sett slitit mitt hår med hennes matvägran sen slutet på februari/mars nån gång förra året. Men lösningen på alla bekymmer verkar ha varit ganska så enkelt - en kastrering. Sen Lusen kastrerades har hon blivit mer och mer matgalen. Inte bara det att hon äter sin dagsranson, hon tigger dessutom efter mer! Det verkar inte finnas nån som helst hejd på hennes aptit när hon väl kommer igång (hon kan fortfarande vara svår att få att börja äta direkt när jag sätter fram skålen), vilket innebär att damen snart riskerar att se ut som en skogaholmslimpa! Hon har redan lagt på sig ett halvkilo sen kastreringen - och på den här lilla damen så märks det verkligen (ungefär som på hennes matte... suck). Så nu blir det till att experimentera lite med kosten för att se vad som faktiskt fungerar - jag vill fortfarande kunna fortsätta att ge henne en hel del godis/belöning i träningssyfte och jag vägrar att ha en hund som är helt fixerad vid mat och vid att tigga för att hon är hungrig. (hon roade sig myycket med det i somras och gick upp en 2-3 kilo på kort tid! Det var INTE min förtjänst vill jag bara poängtera - jag har en strikt anti-tigg policy) För tillfället får hon 100 g VoH samt två kycklinghalsar/dag + träningsgodis (främst torkat kött). Känns inte som att jag kan dra ner så mycket på mängden, men eventuellt skulle jag kunna byta ut en av halsarna mot mer VoH, vet inte om hals mättar lika mycket egentligen? Däremot så är ju halsarna hennes höjdpunkt på dagen. Har börjat skippa hennes torrfoder frukost de senaste dagarna och istället dela upp VoH på 2 gånger. Men det är möjligt att det blir för lite mat för damen ändå. 

Summan av det hela är i alla fall - för den som undrar - att JA, kastrering ökar aptiten! I alla fall för min fd. smalfjant ;)