Löss kan sa Lus och kunde!

Idag ska Lus få ett alldeles eget inlägg. Japp! Ett alldeles eget skrytigt och ytterst otypiskt lagomt inlägg serrni!

För även om bloggen står lika still som en bottenfrusen göl så gör vare sig Lus, jag, de däringa andra två eller våra myror i brallan det. Nix. Inte still alls faktiskt. I Helgen har till exempel hela loppcirkusen inklusive terrieravdelning rullat en 80 mil i runda slängar för att spendera sammanlagt 8 minuter på en agilityplan i Söråker. 10 mils körning per minut. Lätt värt liksom. Absolut. Särskilt om man bara diskar sig i typ hälften av loppen. Särskilt då.

Lus har ju liksom varit lite sisådär när det kommer till Agility. 4 lopp in i debuten i 2014 så drabbades hon utav den stora agilityhärdsmältan. En härdsmälta som ledde till över ett år utan agility. Nix. Nope. Inte en chans var det enda man hörde henne muttra samtidigt som hon raskt lommade av planen och gömde sig under någons stol. Det här ämnet har redan behandlats ett flertal gånger här på bloggen men väldigt kortfattat så bröt Lus ihop under uppvärmningen till sitt femte lopp någonsin, hon blev inte skadad eller något sådant men hon fick sådär akut ont i själen som bara Löss kan få och efter det så var det helt kört på agilityfronten. Hon vägrade. Och vägrande Löss går inte alls att resonera med. Det är faktiskt lättare att lära en struts att flyga.

Så vi lade helt enkelt hela agilitytjohoet på hyllan för Lusens del tills hon plötsligt började visa lite intresse igen. I somras fick hon debutera på nytt igen och tog faktiskt en pinne i hopp. Men sen var det det där med slalom. Löss tar inte slalom på tävling. Typ nästan aldrig. Det är nästintill en fysisk omöjlighet. På träning går det såklart hur bra som helst. Men träning är inte tävling och på tävling har man helt enkelt inte tid att ägna just tid åt just slalom. Alltså diskar vi oss alltid på slalom. Förutom den där gången då hon tog en pinne eftersom hon just den gången faktiskt hade ork och tid till att ta ett helt slalom. Och för att hon blev lovad en prinsesstårta om hon tog slalom.

Nu var det ganska länge sedan vi tävlade och Lus tränas inte särskilt mycket dels eftersom det finns en övre begränsning på just hur mycket snask den redan tjocka hunden bör äta dels eftersom hon inte alltid känner för att träna just agility. Och sånt kan man ju liksom inte riktigt argumentera mot.

Men i helgen har Lus kört 4 lopp och faktiskt inte diskat sig i ett enda lopp! Tre hela slalom hade hon i kroppen! På lördagen drog vi på oss en snöplig femma på muren som var sista hindret, tydligen är det inte alls okej att använda muren som avstamp innan man skuttar iväg mot det hägrande snasket i mål. Men det blev ändå en tredje plats trots femman och en mycket tjusig rosett. I andra loppet satte hon inte en enda tass på muren och seglade igenom slalom och tog sig runt med noll fel och en tid som räckte till en andraplats med pinne. Jajamen. Lus tog en pinne. I agilityklass den här gången.

Idag körde vi två hoppklasser och i första loppet så var det faktiskt ganska så dåligt påfyllt med slalom i den där kroppen. På femte försöket lyckades hon väl trassla sig igenom det, detta efter att ha både skällt, hoppat på och bitit sin matte. Och fått en hel hög med femmor för kontakt. Jag skrattade så att jag fick magknip och blev alldeles pirrig av hennes galenskap. Tänk! Hunden som förr såg ut som att hon hade fått stryk medelst hoppbom så fort hon närmade sig en agilityplan morrskäller och tokfnittrar numera på plan. Det ni! Den känslan kan inga fulländade slalom i världen slå!

I sista loppet tog hon ett jättefint slalom och susade genom banan så tjusigt så tjusigt tills matte felbedömde hennes susande och hamnade på efterkälken. En femma för kontakt (och mera fnitter) innan hon seglade i mål.

Fyra lopp. Noll disk. Glad Lus. Tre slalom i kroppen. Kontaktfemmor. Tokfnitter. Vilken helg!

sålängevislipperslalomhelvetetkanvigöravadsomhelst

Agility idag igen (whoop whoop!). Antagligen den bästa träningen någonsin skulle jag vilja påstå dessutom.
Höll mig till mina planerade 2 x 3 min slalom pass och det fungerade ganska så himla strålande. LusHunden satte det på en gång, 3 gånger på raken. Sen fortsatte vi med den antagligen (för oss) mest välplanerade träningen någonsin. Vilket egentligen inte säger så himlans mycket. Men vi hade en plan. Vi hade färdiga övningar och vi hade banskisser.

Lade främst fokus på den här övningen med Lus. Hon har svårt med att få upp farten... mycket svårt... rollatorer med punkterade däck har tidigare använts som referenspunkt. Hon har även svårt med att söka sig framåt, hon vänder sig gärna mot mig efter varje hinder istället. Dessutom tvekar hon oftast inför tunnlar (rädslan för tunnlar är long gone, men tvekar gör hon ändå till och från, ställer sig gärna och sniffar på ingången, står på två ben, lägger tassarna ovanpå osv...). Vilket gör denna övning alldeles perfekt för LusHund. Vi fick även ett utmärkt tillfälle att träna på externbelöningar. Något som faktiskt fungerade super för en gångs skull. Sträckan mot tunneln gick i ganska lugnt tempo där hon främst sökte stöd från mig, men efter tunneln satte hon galen fart mot externbelöningen. Jag hade lika gärna kunnat vara en påse morötter med viftande blast. Passade även på att försöka jobba in "fram" signalen. Problem vi stötte på var just det här med tunneln... hon saktar in lagom till tunneln och 3 av 4 ggr så tar hon den inte. Så istället började jag jobba vid sista hopp hindret innan tunneln och lade extern belöningen efter första hindret efter tunneln vilket fungerade mycket bättre. En mycket bra övning för både mig och LusHund som vi definitivt kommer köra fler gånger.

Sen körde vi "fyrkanten" (4 hopphinder i 4-kant), något hon är fantastiskt duktig på. Vet inte riktigt hur hon lärt sig men visst tusan tar hon vartenda hinder exakt så som jag har tänkt mig när jag viftar. Känner inte att vi har några större bekymmer just här i alla fall.

Sen roade vi oss med banbygge. En bana som är ganska så enkel egentligen men för oss visade den sig ha en hel del klurigheter. Så det blev till att prova den flera gånger och prova olika sätt att handla. LusHunden var awesome, värre var det med den eftersläpande matten som trasslade in sig i bakombyten och det här jobbiga med att lyfta på fötterna... svårt med flera saker samtidigt!
Mest problem hade jag märkligt nog med att få till 11 & 12 och sedan 13 & 14. Vilket egentligen är ganska så straight forward- Lus försökte inte, märkligt nog att ta 10 eller 4 utan drog mellan hindren so tänkt men sen blev det svårt att peta henne över 12:an då hon verkade vilja satsa på 5:an igen. Sen mellan 13 & 12 hade jag som vanligt problemet att låta bli att snubbla på henne. Vi är verkligen inge bra på att springa gemensamt mot ett hinder. LusHund vill helst lägga sig under mina fötter vilket jag har vissa åsikter om. Men i övrigt var hon verkligen SuperLus och matte är faktiskt galet stolt över oss båda!  9-10-11 gick i princip som en dans och jag undrar ständigt över när tusan hunden lärde sig förstå mina pelikanviftningar? Frågan är om vi inte snart borde få upp nog med mod för att våga anmäla oss till en tävling i blåbärsklass? Eller vad tror ni? (*sålängevislipperslalomhelvetetkanvigöravadsomhelst*)

Dessutom så körde vi banan med kampleksak som belöning.... flera gånger... och jag är helt övertygad om att LusHunden har rabies... eller är 50% attack terrier.


Och nu är det bara 5,5 dagar kvar tills vi får hem vår lilla LakritsSnigel!

Maaaatteeee....

....Kan jag få en alldeles egen Aussie? Snääälla???

Det är det enda jag hört från Önska halva kvällen. Idag promenerade vi nämligen till djuraffären för att handla mat till fialusen. Som vanligt står jag och pratar med ägaren till butiken om det ena och det andra, Lusen sitter på golvet och ynkar och tycker att livet är trist. Fram tills ägaren nämner att hon har en Aussie på besök. Jag blir så klart super nyfiken och måste få träffa hunden eftersom jag blivit ganska så nyfiken på rasen. Ut ur hundrummet kommer den ljuvligaste Aussie jag sett - fantastiskt fin, och så trevlig att jag knappt vet vad jag ska ta vägen. Önska håller på att trilla baklänges av glädje, hon "möffar", skäller och viftar halvt ihjäl sin lilla svans samtidigt som hon "kramar" Aussien. Har aldrig sett henne bli så överförtjust i en hund hon aldrig träffat innan. Så där halvligger jag på golvet med en Aussierumpa i knäet samtidigt som framdelen busar järnet med Lusen, varvat med att ge mig kramar och nospussar. Helt underbara var dem ihop. Fick nästan bända loss Loppan för att få henne att följa med hem sen. Så ja, Lusen vill ha en Aussie när hon blir stor.

På vägen hem i snöstormen gick Önska klockrent fot i princip hela vägen hem, både lös och kopplad. Senare på kvällen var vi även ute och kampade, hon har varit lite ointresserad av det de senaste dagarna (antagligen efter att lyckan över nya kampisen lagt sig). Men ikväll var hon fantastisk - och apporterade t.o.m kampisen! Dessutom skvallrade hon jätte fint på en katt som sprang över vägen precis framför oss. Hon såg katten, vände sig om och kollade på mig, jag bad henne stanna vilket hon gjorde för att sedan kampa loss som en galning utan att knappt ens snegla mot katten.

SuperLoppan!

YES!

Det funkar! Fortsatte som planerat idag, och hade bland annat även lagt ut en tandborste bland alla leksakerna. Den blev snabbt favoriten av alla saker och hon greppade den gång på gång. Antingen så lade hon sig ner och tuggade på den eller promenerade runt och spottade ut den på golvet. Men man kan ju inte få allt på en gång.... och i det här stadiet hade hon ingen koll på vad jag gjorde med godisskålen utan hon "lekte" mest med tandborsten och hämtade godis jag kastade iväg. Men hon greppade i alla fall tandborsten gång på gång.

Vid tredje passet så började hon fokusera mer på mig, och vad jag gjorde. När hon visade intresse för tandborsten lät jag handen närma sig skålen, tappade hon tandborsten eller slutade försöka ta den så tog jag bort handen. Sakta med säkert såg jag hur poletten trillade ner och hon började faktiskt "testa" mig genom att se vilka beteenden som fick handen att närma sig skålen och vilka som fick mig att ta bort den. Vips så stod hon med tandborsten i munnen i flera sekunder.... nästa gång så höll hon i den i minst 10 sekunder! Yay!

Att hon sen två sekunder senare bara stirrade fånigt på mig, som hon gör när hon inte förstår, tänker matte strunta i fullständigt eftersom hon idag är min SUPERLUUUUS!