En tub i truten

Idag har testat en annan metod än Tutmetoden för att få tyst på Fisktruten. En kanske något mer tidskrävande metod och en ganska så skapligt mycket dyrare metod. Men den fungerade. Väldigt bra till och med.

Fisktruten har nämligen fått en tub i truten istället för en Tut. Båda börjar på T men har faktiskt väldigt olika administrationssätt. Sen sov Fisken. Och när Fisken sover, då är den allra oftast ganska så tyst av sig.

I höstas skadade Fisk en utav sina incisiver alldeles pyttelite i ena hörnet, reparativt dentin bildades snabbt och vi behövde aldrig göra något. Även om jag nog så många gånger tjatade på mina kollegor om min hunds hemska hemska munhälsa och jätte jätte skadade tand som ingen annan ansåg var skadad och samtliga bara suckade och mumlade om Münchausen varje gång jag ylade om Fisken dåliga munstatus. Alltså gjorde vi ingenting och jag fortsatte febrilt att borsta tänder på fröken samtidigt som jag suckade över hennes gingivit och svullna tandkött och såg framför mig hur hunden skulle drabbas av parodontit inom en kvart. Fiskens tänder har jag liksom aldrig, trots idogt borstande och fixande, lyckats få lika fina som de andra två.

Men nu i helgen verkar den där incisiven ha fått sig en liten smäll till och nu verkade hon faktiskt besvärad av den. Hon smackade en hel del varje gång hon hade ätit något och stod ofta och krafsade sig själv över munnen med tassen. Och nu höll faktiskt mina kollegor med om att man kanske borde ta och röntga den däringa tanduslingen och se hur det ser ut.

Så därför har vi idag lekt en avancerad form av tysta leken med Fiskpinnen. Alldeles tyst, nästan hela dagen ska ni veta. Och ganska så lulligt i huvudet där en sväng. Mina kollegor anser fortfarande att jag lider av Münchausens och att Fisken har fina tänder, men visst tusan hade hon en gnutta tandsten lite här och där och faktiskt till och med lite inflammation på sina ställen, för att inte nämna ett par små tandfickor som nästan fick mitt hjärta att stanna. Tandfickor! Parodontit! Hjälp! Nu var de visserligen alldeles yttepyttiga och hunden har inte några tecken på parodontit, men när det kommer till mina hundar och munhälsa är jag faktiskt ytterst petnoga och nästintill alldeles från vettet hysterisk. Det ska erkännas. Fina hundtänder är för mig alldeles alldeles kritvita med fint fint rosa tandkött, precis som Lus och framförallt Snigel har. Så det så. Allt annat är ett tecken på att jag som matte misslyckats med mitt borstande och fixilurande. Och jag ogillar att misslyckas. Väldigt väldigt mycket ogillar jag det.

Fisktanden hade inga tecken på pulpablotta och den slipades till och supersealades och fick sitta kvar där den var. Fisken själv är lite trött, lite klängig och ganska så sur för att hon vare sig fick frukost eller morgontjoho och undrar om vi kan leka tysta leken med en vanlig Tut imorgon istället.

Och mina kära kollegor kommer att fortsätta hävda att jag lider av Münchausens för all evig framtid.

En diagnos fattigare....

Jamen de här blir ju bara tokigare och tokigare alltså. På riktigt.

Alldeles nyssens hade jag en toksjuk liten hund liksom. En hund som varit såpass sjuk (i varjefall enligt alla prover) att veterinären har nämnt avlivning som ett alternativ flera gånger om vi inte orkar kämpa vidare. I april började jag själv inse att jag var tvungen att börja överväga det då hon gick från sjuk men pigg och glad snigel till bara sjuk och orkeslös snigel. Sen tog vi ju bort mediciner och piggheten kom tillbaka och vi tog nya tag. Sen kom enterotoxinnyheterna, behandlingen av dessa och vad jag nu hoppas är en Snigel med goda förutsättningar att bli en alldeles magfrisk Snigel. Hon beter sig fortfarande piggare och galnare än vad hon någonsin har gjort och mår alldeles förträffligt.

Under hela den här magvåren har jag liksom skjutit det här med hennes ryggproblematik åt sidan. Jag har ju tidigare berättat att hon efter besök hos en fantastiskt duktig ortoped visade sig ha inte 7 men 8 ländryggskotor och det skulle då förklara varför hon hade så ont. Eftersom detta inte var något man kunde göra något åt och det inte var hennes huvudsakliga problem eller något som verkade orsaka något större lidande så har jag som sagt skjutit det åt sidan och fokuserat på magen. Jag tänkte ju som så att den dagen ryggen verkligen blir ett problem så kommer magsjukdomen antagligen redan ha tagit kål på henne. Så det kändes liksom inte riktigt som ett prioriterat problem helt enkelt.

Uppfödaren skickade bilderna för en second opinion till en annan ortoped som gav ett helt annat svar. Något jag faktiskt inte kunde acceptera då. Eftersom både jag, andra veterinärer och ortopeden såg 8 ländryggskotor på de röntgenbilder som togs i januari. Gång på gång satt jag och räknade men fick hela tiden samma svar. Så jag förlitade mig helt enkelt på det. Försäkringsbolaget har även de granskat röntgenbilderna och kommit fram till samma sak. 8 ländryggskotor. Punkt. Alltså en för mycket.

Men så nu, efter att vi satt ut kortisonet (som ju även kan ha haft en antiinflammatorisk effekt på ryggen) så började jag liksom förvänta mig att ryggen skulle börja krångla mer. Och nu med positiva magproblem och oväntade möjligheter till ett långt och friskt Snigelliv har jag återigen tagit tag i det här med ryggen och börjat med ordentlig fysträning och förebyggande åtgärder för ryggen. Men det som slagit mig nu är hon inte alls verkar ha ont i ryggen längre. Bara liksom sådär så har det onda försvunnit. Och då började jag fundera igen, så som jag gör lite då och då. Är det verkligen fel på hennes rygg? Rotade fram mailsvaret som kommit från ortopeden som agerat second opinion och läste igenom det igen, noga. Frågade mina veterinärkollegor hur de tolkade detta och började sedan rota fram hennes gamla röntgenbilder igen.

Det som denna ortoped hade konstaterat var att Lycka inte alls har 8 L-kotor, utan att hon istället har revben som är så pass små och underutvecklade att de är oerhört svåra att se på röntgen, därav att man felaktigt har räknat en bröstkota som en ländryggskota. Alltså började vi leta pytterevben. Vi letade och letade och letade men kunde inte med säkerhet hitta dessa minirevben nånstans. Jag grävde fram gamla röntgenbilder från när hon var 4 månader och kikade på dem samtidigt som veterinären satt och glodde på de senaste plåtarna, och vips kommer hon ångandes och utbrister "jag har hittat dem!!", och i samma sekund utbrister jag detsamma då jag just klickat upp en bild på valpsnigel där de faktiskt syns alldeles utmärkt.

Och bara sådär gick min lilla snigelpryl från att vara ytterst defekt till att vara inte sådär värst särskilt defekt alls. Att de har revben som är mindre (i hennes fall verkar de bara vara något smalare) än normalt är tydligen inte något ovanligt eller allvarligt och ingenting som ska kunna orsaka problem. Så ja. Ibland är det inte ens lite lätt att räkna till 7 alltså. Jag säger bara det.

Så varför hade hon ont? Ja, säg det. Det hela började i januari 2013 när hon blev akut blockhalt i ett bakben, i samband med det upptäckte vi vad vi då tolkade som en muskelknuta i ländryggen som ömmade lite. Och det är denna ömmet som sen dess i princip har varit kronisk. "knutan" försvann, men ömheten vid palpation höll sig kvar. Hon fick ju först diagnosen L7/S1 i brist på annat, men sen kom ju diagnosen om övertaliga kotor istället. Vi rehabbade under hela hösten, men hon gick ju hela tiden och slog sönder nått nytt, en tå, ett ligament, ont i ett framben osv osv. Halt och mer halt om vartannat. Ingen riktig vila iom rehabben, I och med magen kunde hon aldrig få något antiinflammatoriskt heller. Sen kom ryggdiagnosen och även kortisoninsättning och vi slutade med rehabben. Snigel blev lugnare och mindre tjohoig, flängde inte runt som ett jehu och gick mest fot. Vilket på ett vis kan ha varit som vila för hennes rygg. Kortisonet verkar ju antiinflammatoriskt och kan ju även det haft en inverkan på ryggen. När den sen sattes ut så blev hon successivt piggare och det blev som en omedveten långsam ingångsättning. Kanske är det här så enkelt att det bara rört sig om en ordentlig muskelsträckning som inte fått ordentlig chans att läka? Ett annat alternativ är att det kan vara orsakat av magproblemen. Hundar som har ordentliga magproblem kan många gånger få ryggont till följd av magsmärtan och att de går runt och spänner sig. Och ont i magen, det är jag ganska övertygad om att Snigel haft, länge. Men tanke på hur hon är nu. Som en helt ny hund. Så som jag aldrig någonsin sett henne tidigare.

Så ja. Från dödsdomar och  multipla allvarliga läskiga diagnoser till kanske i princip frisk? Nej, magen är ju inte helt 100 bra bara sådär, hon har ju fortfarande kvar sin ärrbildning i både magsäck och tjocktarm, men nu känner jag en förhoppning om att man genom att man blivit av med enterotoxinerna borde man även ha upphävt orsaken till hennes kroniska inflammation och därmed gett möjligheten för magen att kunna läka ihop så mycket som möjligt.

Känner jag mig skapligt förvirrad? Jajjamen! Känner jag mig ganska less på denna två år långa berg och dalbana? Absolut!

Det är ju nästan så att jag skulle kunna förstå om folk började misstänka att jag led av värsta sortens münchausens eller om ja var en Snigelhypokondriker av värsta sort. Men jag kan bedyra att så inte är fallet. Jag har tonvis med provsvar och veterinärutlåtanden som faktiskt bekräftar att hon har varit sjuk det lilla krypet. Och jag hade alla dagar i veckan bytt bort varje sekund av Snigelsjuka mot att istället få ägna oss åt tjohigare aktiviteter än veterinärbesök på veterinärbesök. Att förapoopdagböcker samt ägna varje promenad åt utförliga poopanalyser är inte heller en fritidssysselsättning jag vare sig uppskattar eller rekommenderar. Det finns helt klart häftigare saker att ägna sig åt.

För den som är lagd åt det nördigare hållet bifogar jag lite röntgenbilder.

Röntgenbild från januari, jag tror att det huvudsakligen är den här bilden som legat tillgrund för diagnosen:

Röntgenbilder jag helt förträngt, men nu hittat och ja, redan där ser man ju fjantrevbenen (de togs på grund av annan orsak när Lycka var ca 4 månader).

Snigelprovsvar

Lite mera Lycka!

Snigelprylen har ju sedan oktober fått B12 injektioner var 4e vecka ungefär samt dagligt folsyra tillskott eftersom hon inte tagit upp B12 som hon ska på grund utav sina magproblem. Jag har regelbundet tagit både B12 och Folsyra prover på henne för att se hur hon ligger till och har laborerat lite med intervallerna för att få ett hum om hur snabbt värdet minskar om hon inte får tillskott. Referensvärdena för B12 (hos Idexx) ligger på 173-599 pmol/l. När vi började med injektionerna låg hon på ca 160. Inledningsvis fick hon injektioner med två veckorsintervall, då låg B12 på ca 578. När vi gick över till injektioner var fjärde vecka låg hon kring 470 och när det gick 6 veckor mellan sprutorna halkade hon ner på ca 250.

Igår tog jag nya prover. Sju och en halv vecka sedan senaste injektionen. Jag har medvetet dragit ut på tiden för att se om något har hänt tack vare flagylbehandlingen. Däremot har hon fått orala tillskott av B vitaminkomplex, men inga stora mängder utan samma mängd som Fisken får från och med att 4 veckor hade gått. Men med tanke på den ärrvävnad hon haft i magsäck och framförallt tjocktarm så borde hon rent teoretiskt få svårare att ta upp det. Så min tanke var helt enkelt att göra ett litet test.

Folsyra har referensvärde 21.1-54 nmol/l och när vi började med tillskott låg hon precis på gränsen med 20.0. Med dagligt tillskott har värdet legat kring 25-27, aldrig över det. Sedan halkade det ner till 13 i början av juli när jag hade slarvat lite med folsyra tabletterna och inte gett henne exakt varje dag. Folsyra tillskott har hon fått nästan dagligen sedan mitten av juli, med en veckas avbrott i början av augusti.

Idag kom provsvaren, och gissa om jag fick ett släng av lyckofjärilar i magen! B12 ligger på hela 576! Jajamen! Och Folsyra på hela 36, vilket den inte har legat på någonsin så vitt vi vet.  Detta får mig därmed att tro att Snigel nu tar upp både B12 och folsyra bättre än tidigare, tack vare flagylbehandlingen, vilket får mig att misstänka att inflammationen hon har i mage och tarm även den har minskat. Alternativt att man slagit ut enterotoxinerna (som tydligen i sig själva kan ha en inverkan på både B12 och folsyreupptag) och därmed har upptaget blivit bättre. Alternativt, och helst av allt - alltihop!

Hennes levervärden är även de helt normala nu!

Väntar fortfarande på svar angående blod i poop provet samt mängden av eventuella enterotoxiner. Med lite tur dyker det upp imorgon. Med ännu mer tur är båda negativa. Med lite otur är de det inte.

Dagens provsvarsleverans var hursomhelst alldeles galet tokbra och Snigeln tjohoar på värre än någonsin. Och då menar jag verkligen värre. Än någonsin. Och för er som träffat Snigeldjuret pre-kortison så säger jag bara en sak - den är galen. Alldeles fantastiskt och fullkomligt tokgalen. Mer än den någonsin har varit vid något tillfälle. Någonsin.

Tjoho på den!

Snigelprylen skulle kunna få leva ett liv

Just nu så sitter jag mest och undrar om det jag hörde för några timmar sedan verkligen kan vara sant. Jag undrar över det och sedan undrar jag över hur jag ska förhålla mig till det. Sen börjar jag tänka på alla möjliga och omöjliga fantastiska möjligheter detta skulle innebära. För att inte tala om lättnaden och den märkliga känsla att man efter 19 månader kanske skulle bli av med lite tyngder som envist hängt sig fast kring hjärteroten. Är det verkligen möjligt?

Idag jagade jag specialistveterinär nummer två. Alltså inte våran mag- och tarmspecialist, utan den veterinär som vår veterinär konsulterat i Snigels märkliga magfall. Specialist i internmedicin som var den som rekommenderat förra veckans alla poopprover som ett led i att utesluta allt möjligt och omöjligt vad gäller orsaker till Snigels magdumheter.

Blev lovad att hon skulle ringa upp mig några timmar senare vilket hon faktiskt också gjorde. Sen följde tre minuter av ett av mina antagligen mest världsomvälvande samtal. Hon hade inte fått se Snigels provsvar så jag informerade henne raskt om hennes enterotoxiner och vilka värden dessa låg på. Varpå veterinären triumferande svarar att vi mest troligt har hittat orsaken till alla Snigels besvär. Huh? Va? Kan mina spekulationer ha varit rätt? Vänta ett ögonblick så ska jag plocka upp hakan från backen. Sa jag inte.

Berättade för veterinären vad labbet hade sagt gällande behandling. Att det alltså var bäst att inte behandla Snigel för detta. Veterinären höll inte med. Jo, hon förstod varför labbet tyckte så. Men hon höll inte alls med. Enligt hennes erfarenhet, samt enligt en rad kliniska studier utav en amerikansk veterinär vid namn Stanley Martin så kan absolut Clostridium perfringens enterotoxiner orsaka Snigels symptom. Och inte bara symptom. De kan orsaka bindväv i både magsäck och tarm samt inflammation. Visst, hon nämnde också att det såklart kan finnas ytterligare bakomliggande faktorer som lett till hennes tillstånd, faktorer vi kanske aldrig hittar, men hon kände sig väldans säker på att det här ändå var roten till all ondska som drabbat Snigelprylens lilla uschliga mage. Så med andra ord så rekommenderade hon starkt att behandla. Behandlingen består i en flagylkur på ca 3 veckor. Nämnde då att vi redan gett flagyl i vintras mot helicobacter och undrade lite försiktigt om inte det borde ha hjälpt. Veterinären menade då att antagligen var kuren för kort men att det även finns en stor risk för resistens hos den här bakterien så det kan såklart komma att visa sig att flagyl inte biter på dem. Men då byter vi preparat. Det fanns några stycken att välja på. Men vi ska börja med flagyl och se. Veterinären hade ytterst bråttom då hon hade tagit sig tid att ringa mig mitt mellan två patienter, men innan vi lade på hann jag klämma ur mig frågan om det fanns någon chans att om vi kunde få bukt med enterotoxinerna, att Snigelprylen skulle kunna få leva ett liv, Ett skapligt normallångt sådant. Ja, absolut var veterinärens svar på detta. (Sedan spånade jag vidare och kom fram till att om nu enterotoxinerna orsakar inflammationen i magen är det ju inte så konstigt om det inte blir bättra av kortison. Får man då bukt med toxinerna så borde inflammationen lägga sig vilket faktiskt borde göra det möjligt för mage och tarm att kunna läka. I alla fall lite granna sådär).

Sen satt jag där en bra stund med en tutande telefon i handen medan en tankekavalkad drog genom min hjärna i ilfart. Ett normallångt liv? Är det ens möjligt? Nej, man ska inte ta ut saker i förväg, man ska verkligen inte det. Men ändå. Jag kan verkligen inte låta bli. Tänk om det skulle kunna vara såhär enkelt. Tänk om det faktiskt rör sig om en lite skitbakterie som gått fladdermusexkrement och förgiftat stackars snigelmagen och ställt till med inflammationer som i sin tur fått kroppen att gå fullkomligt bananer? Tänk om? Ja, om det vore så så skulle det ändå kännas ytterst Snigeltypiskt. För Snigel är definitivt inte normaltypisk. Absolut inte i ett enda hörn.

Man ska inte ropa hej innan man har ett bäcken. Visst är det väl så det brukar heta? Men just precis nu så tänker jag tillåta mig själv att våga ge mig på ett litet mikrohej. Kanske till och med två stycken mikrohej. Faktiskt.

Clostridium perfringens enterotoxiner

Nu är det snart två veckor sedan jag började sätta ut Snigels medicin och lägga om kosten. Än så länge går det bra, minus ett par matteorsakade bakslag. Matte orsakade i det att jag för ett par sekunder ett par gånger förträngde att det kanske inte är världens bästa idé att hutta till Snigel både nötvom och torkad nöthud med tanke på att det var ungefär 7 månader sedan hon fick något annat än ren och hydrolyserat foder att äta. Men bakslagen löste sig på ett par timmar.

I veckan skickade jag iväg de prover som veterinären hade kommit fram till att vi skulle ta. Bara för att liksom kontrollera att vi inte had emissat något i utredningsväg. Prover som veterinären verkade ytterst övertygad om skulle visa sig vara negativa. Så pass negativa att jag ihop med remissen fick en lapp där det stod "byt till medrol om proverna är negativa, ring mig i september". Jaha tänkte jag. Då är det liksom egenetligen ingen som helst chans på planeten att dessa prover kommer att visa något.

Men tji fick jag.

Det som skulle letas efter var Clostridium difficile toxin A & toxin B samt Clostridium perfringens enterotoxin gen. De första två var negativa. Och efter en snabb koll konstaterade jag att även enterotoxinet var negativt. Men sen läste jag om texten igen. Och igen. Räknade nollor och läste en gång till. Och ser man på. Snigel testade positivt för Clostridium perfringens enterotoxiner. Cutoff värdet för att kunna anses ha någon som helst klinik betydelse är 300.000 kopior per gram avföring. Snigel låg på 1, 570 000 kopior per gram. Alltså ganska så skapligt positivt med andra ord.

Eftersom vår veterinär nu seglat iväg på 6 veckors semester står vi lite ensamma och alena i det här. Så frågorna var många. Mitt hjärta tog ett skutt. Det kanske är den här bakterien som ligger bakom allt? Kanske? Jag hoppades allt vad jag kunde. Bra kändes det verkligen inte att det borde vara.

Satt halva natten och letade studier på ämnet. Hittade en del relevant, mycket irrelevant och efter några timmar var jag egentligen inte så mycket klokare mer än att jag kan konstatera att de flesta hundar har clostridium perfringens bakterier i kroppen, men de producerar normalt sett inte toxiner. Däremot är detta en oportunistisk jäkel som man kan, vid nedsatt immunförsvar eller minskad god mikroflora i mage och tarm, få en överväxt av och som då kan bilda toxiner. Det är toxinet som inte är bra. Toxinet kan ge upphov till diarré, inflammationer och även ge en systemisk påverkan (och i vissa fall, enligt studier, leda till akut ond bråd död).

Snigel började ju som bekant sitt valpliv med två antibiotikakurer på grund av en urinvägsinfektion när hon bara var en tvärhand hög. Några månader senare sattes ytterligare en bredspektrum antibiotikakur in. Och så gjordes även i december ihop med flagyl för att få bukt med helicobacterna som påvisats vid gastron. Utöver detta så har hon ju som bekant stått på en högdos prendisolon sedan januari, samt både dipentum och en sväng med azateoprin. Samtliga tre verkar för att undertrycka immunförsvaret. Så ja. 1 + 1 = världens häftigaste place att hänga om man är en oportunistisk liten clostridie perfringens bakterie skulle man väl kunna påstå.

Av vad jag har lyckats lista ut så kan enterotoxinet faktiskt leda till nekros och ärrvävnad, i varje fall på människor, till följd av långvarig inflammation. Utöver det är det på människa i varje fall ett helsike att bli av med då bakterien förstör kroppens egna, goda, bakterieflora, vilket kan visa sig vara omöjligt att helt återställa. På människor har man bland annat försökt att, med ganska god framgång, att behandla detta genom fekaltransplantation (ja, det är precis det det låter som - man låter en sjuk människa peta i sig poop från en frisk människa. jajamen).

I brist på kontakt med vår veterinär ringde jag labbet i Tyskland som analyserat snigelpoopet och fick prata med en veterinär hos dem om det hela. Jag kan väl inleda med att säga att jag nog hade blivit en stor del klokare om jag dels hade kunnat prata tyska, dels hade varit veterinär. Men så förhöll det sig inte. Så jag och den trevliga veterinären gjorde vårat bästa för att förstå varandra.

Vi diskuterade kring Snigels mystifistiska diagnos, enterotoxiner, huvudbry och behandlingsstrategi för snuskbakterierna.

Enligt henne så trodde hon inte att detta var orsaken till Snigels ursprungliga symptom (fibrosen i tarmar och magsäck), hon ansåg inte att enterotoxinet borde kunna ge upphov till detta. Däremot tyckte hon nog att det säkerligen var en bidragande orsak till en del utav hennes symptom. Hon misstänkte starkt att detta berodde på just antibiotika och prednisolonbehandlingen hon genomgått och tyckte att jag om möjligt skulle sluta med prednisolonet (yay me!). Hon ansåg absolut inte att jag skulle behandla detta med antibiotika, dels för att Snigel inte har någon systemisk påverkan men framförallt eftersom en antibiotikakur skulle slå ut det lilla lilla hon kanske har kvar av goda bakterier och sen skulle det nästintill vara kört att få rätsida på den biten. Istället rekommenderade hon probiotika, prebiotika för att hjälpa probiotikan på traven samt en hypoallergen kost. Nåja, två rätt av 3 hade jag på den.

I övrigt trodde hon att Snigels fibros var immunmedierad, av vad vet vi såklart inte. Och det är väl ungefär vad som redan konstaterats. Samt att man under perioder av hennes liv antagligen skulle bli tvungen att kortisonbehandla, men att då göra detta med preparat som har så lokal effekt som möjligt för att inte ytterligare sänka hennes immunförsvar i övrigt.

Personligen så tänker jag  fortsätta hålla en tumme för att det ändå är enterotoxinerna som ställer till det. Enterotoxinerna kan ju leda till inflammation, vilket som nämnt, rent tekniskt sett borde eventuellt kunna skapa någon form av ärrbildning. Alltså tänker jag hoppas på detta en sväng.

Så just nu pysslar jag med att proppa i den lilla prylen en halv uppsjö av tillskott och annat grunk. Jag som under mina år som illerbarfare faktiskt undvek tillskott i möjligaste mån. Men nu sitter vi här. Med ett skafferi fullt av både ditten och datten samtidigt som jag funderar på om jag inte har glömt att köpa hem dutten.

Matskålen har snart inte plats för någon mat med alla pulver och tabletter jag petar ner.
I foderväg får hon Bravo vilt med vom, detta kompletteras sedan med Fortiflora (probiotika), Enterochronic (prebiotika samt trevliga antiinflammatoriska och tarmåteruppbyggande egenskaper), Stomax (prebiotika, fiber vilket ska ha en avskräckande effekt på clostridier enligt vissa studier samt b vitaminer och lite annat bra), Viacutan (omegafettsyror, päls och hud behöver stärkas men så även immunförsvaret samt förebygga artros i hennes onda rygg), Standardt immun (vitaminer och mineraler samt immunförsvarsstärkande), MSM (har fått för mig att det kan vara bra för cellåteruppbyggnad samt även ryggen), Folsyra (jajamen, hon har fortfarande en brist av detta om hon inte får tillskott regelbundet) samt B12 injektioner var 4-6e vecka.

Utöver det funderar jag på möjligheterna att få tag på ceacotrofer från kanin för att ytterligare boosta den goda bakteriefloran samt om jag bara ska låta henne härja fritt och mumsa i sig allt poop hon hittar. Förutom kanske kattpoop marinerat i everclean lavendeldoftande kattsand som hon inte alls mumsade i sig friskt av häromsistens. Inte alls. Särskilt inte lavendelkattsanden.

Så här står vi nu. Och väntar på veterinärkontakt och hopp om att detta faktiskt kan ha någon form av klinisk relevans för Snigelprylens muppiga ohälsotillstånd. Veterinären ville ju som sagt ta ännu en koll för att vara säker på att vi inte missat något annat som skulle kunna ligga bakom. Således måste det ju vara så att hon någonstans anser att enterotoxinerna här ändå skulle kunna orsaka hennes sjukdom. Eller hur?

Ännu en gång vädjar jag även till er som läser som kanske kanske någon gång hört något eller själv haft erfarenhet av något liknande att hojta till. Oändlig tacksamhet skickas då över med expresspost! 

Non-compliance i sin ädlaste form

Jag märker att jag verkligen drar mig för att skriva om Snigelprylen och hennes (o)hälsa, drar mig såpass att jag mestadels undviker bloggen om jag ska vara helt ärlig. Och egentligen borde det nog inte vara så farligt att skriva det här inlägget, för det har liksom egentligen inte hänt något katastrofalt. Egentligen inte.

Snigel mådde ju riktigt riktigt kasst där i april innan vi satte ut azateoprinet. Riktigt urkasst faktiskt. Men det vände ju inom en grisblink när vi satte ut medicinen. I slutet av maj hängde hon och dinglade i takbjälkarna här hemma och det gör hon faktiskt fortfarande. Hon tjohoar så att det med största sannolikhet hörs ända till Nepal och flärpet fladdrar så att fartvinden hon lämnar efter sig med lätthet räcker till att fylla en spinnacker med vind. Tjoho och flärp med andra ord. Agility kan hon träna minst fem gånger i veckan. Hon blir inte trött. Hon mikropausar inte. Och hon poopar inte heller nittisex gånger om dagen. Däremot ser hon förfasligt förskräcklig ut i hud och päls. Hela undersidan av hunden, inklusive tassar och ben börjar bli alldeles pälslöst. Husen är skorvig och kliig och titt som tätt dyker där upp fula infekterade sår jag måste hindra henne från att slicka på. Den där fantastiska spegelblanka, ebenholtsvackra pälsen hon en gång hade är long gone liksom. Men pigg. Och glad. Och alldeles fantastisk. Och hungrig. det glömde jag visst. Väldigt hungrig.

Hur som haver. Provsvaren dök upp där i slutet på maj faktiskt, men det var först i fredags som veterinären hörde av sig för diskussion. Detta efter att hon hade väntat på input från ytterliga specialister. För ja. Snigel ställer verkligen till det för vår veterinär. Såpass att hon nog inte kan sluta klia sig i huvudet ens när hon sover. Det hon kunde konstatera var först och främst att det inte är möjligt, enligt alla de kollegor hon har pratat med, att en hund som ser ut som Snigel gör inombords ändå är såpass pigg och såpass symptomfri. Omöjligt nästintill. Och detta var innan hon fick veta hur mycket hon tränar i dagsläget samt den exakta mängden av tjoho som just nu fyller vår vardag. Omöjligt alltså. Men det är väl liksom Snigel i ett nötskal. Eller Snigelskal kanske. Varför följa normen liksom?

Så vad sa provsvaren då? Jo, det verkar inte ha hänt så himlans mycket sedan senaste gastron i höst. Ingen som helst förbättring, men inte heller någon dramatisk försämring. Inflammationen kvarstår. Bindväven växer där den växer. Helikobacterna snorklar fortfarande runt och paddlar där vi lämnade dem senast. Hon har fortfarande diagnoserna fibrotiserande gastrit samt fibrotiserande colit. Vi hade såklart hoppats på förbättring. Så blev det inte. Men samtidigt ser jag ändå det positiva i att hon inte såg ut som det slagfält jag hade väntat mig. Veterinärernas enda förklaring till att hon mår så bra som hon gör är att de anser att jag är såpass duktig på att finlira med kosten. Skräp skulle jag vilja säga åt det. Jag har inte vågat göra ett enda kostfinlir sedan vi började behandlingen i januari. Snarare tvärtom. Det formligen kliar i mina fingrar att peta i henne det ena och det andra, för att jag är övertygad om att det skulle hjälpa henne med både det tredje och fjärde. Men jag har varit duktig och ägnat mig åt compliance i sin ädlaste form.

Summan av det hela är att veterinären inte riktigt vet vad vi ska göra. Det enda behandlingsalternativ som kvarstår är Atopica. Vilket ingen av oss vill sätta in då det kan ge ganska grava biverkningar på patienter med den här typen av sjukdom. Biverkningar som lätt kan leda till en enkelbiljett in på IVA och the end of tjoho.  Alltså gör vi inte det. Alltså kvarstår bara att fortsätta med pågående behandling. Inte sänka kortisonet, inte sätta ut dipentum. Inte ändra kosten. Och det finns ingen direkt tro på att det kanske någonsin blir möjligt att göra ovanstående heller. För säkerhetsskull ska vi ta lite nya prover och utesluta E.coli toxiner samt chlostridier, bara för att ha det gjort. Men sannolikheten att det skulle vara det är tydligen väldigt liten.

Alltså är planen att fortsätta behandla som vi gör. Det är i varje fall tanken.

Men faktum är att jag inte kommer att göra det. För nu, nu har jag kommit till den punkt där jag ledsnat på att se min hund se ut som hon gör. Ledsnat på att inte ha någon som helst kontroll. Ledsnat på att ha min hund på foder som definitivt inte uppfyller några som helsta näringsnormer. Ledsnat på att inte se någon som helst chans till en framtid. För en sak är säker. Ska hon fortsätta på den här höga dosen kortison, då kommer hon definitivt inte att bli långlivad.

Alltså har jag bestämt mig för att gå tillbaka i tiden. Tillbaka till innan vi satte in någon medicin. Tillbaka till den tiden där min hund hade precis samma symptom som hon har nu, trots att hon inte ens stod på medicin. Tillbaka till den tiden där jag under ett flertal månader faktiskt inte ens trodde att hon var sjuk eftersom jag med kost och tillskott hade hennes symptom under sådan kontroll. För når vi inte ens kan säga med säkerhet att kortisonet gör någon som helst nytta, då känner jag att det faktiskt får räcka. Åtminstone tills motsatsen är bevisad helt enkelt.

Därmed kommer jag nu att trappa ut hennes medicin. Ändra om hennes foder och göra mitt bästa för att få en så välfungerande foderstat som möjligt, lägga till de tillskott jag vet att hon behöver. Följa upp med de få prover som finns att ta, fortsätta med B12 injektioner. Och om det fungerar att hålla henne stabil, så kommer jag att fortsätta att fokusera på hur hunden ser ut, hur hunden beter sig, och försöka att inte hänga upp mig på hur hon troligtvis ser ut på insidan.

Vem vet. Det här kanske förkortar hennes liv. Men helt ärligt, om inte det här gör det, så kommer kortisonet att göra det. För jag är väldigt säker på att hennes lilla kropp inte kommer orka med det så himlans värst länge till ändå.

Så nu chansar vi. Nu vrider vi tillbaka klockan. Nu satsar jag på att ge henne livskvalité, hur lång tid det än blir. Och märkligt nog känner jag mig mer positiv än någonsin.

Om någon som kanske tassar in här och läser har erfarit något liknande med sin hund, så skulle vi bli alldeles genomglada om ni lämnade en kommentar och berättade! Alla tips emottages med största tacksamhet! 

Is this is it?

När man tror att man nästan nått botten så visar det sig såklart att det finns ett par källarvåningar till att utforska. Idag ringde äntligen veterinären. Och det samtalet gick väl inte alls så som jag hade hoppats. Jag hade så innerligt hoppats på att det skulle vara självklart att det var nya medicinen som gjort så att Lycka mår dåligt. Särskilt eftersom hon i måndags visade sig ha väldigt förhöjda levervärden mot hur fina de varit för en månad sedan. Men nej. Så självklart var det visst inte.

Visst. Levervärdena kan förklara en del av hennes dåliga mående. Absolut. Men inte tillräckligt. Det förklarar inte varför hon har blivit så mycket sämre i magen att hon måste ut nattetid. Det förklarar inte att hon poopar slem och slaffs mest hela tiden. Det gör det inte. Övriga värden såg bra ut. Ingen anemi, normala gallsyrevärden. Alltså är det, enligt veterinären, mest troligt att det är sjukdomen som stormar fram i allt högre tempo. Och ännu mer troligt att medicineringen hittills inte har gett den effekt vi hade önskat. Vilket innebär att det inte finns så mycket kvar. Det vi inte har provat i medicinväg är Atopica. Cellgifter. Men veterinären vill allra helst undvika detta eftersom hon har haft riktigt dåliga resultat i form av grava biverkningar på just mag- och tarmpatienter. Så allra allra helst inte. Och jag håller med. Så vad gör vi nu? Hon kan inte ha det som hon har det nu. Det går inte. Inte under en längre tid. Alltså sätter vi ut senaste medicinen. Förhoppningsvis mår hon kanske något bättre av den. Förhoppningsvis. Men sen då? Alternativen är inte många. Faktum är att det knappt finns några. Sätta ut all medicin och hoppas på det bästa? Utan medicin kommer hon sannolikt att krascha helt. För även om kortisonet och dipentum inte verkar ha gjort några underverk har det ändå hållt henne diarré och kräkfri i många månader. Vilket hon inte var tidigare. Så något har ju hänt. Vill jag se henne må som hon gör just nu och dessutom lägga till ännu sämre mage samt kräkningar på listan över symptom? Nej. Vill jag att mitt sista minne av henne är att se henne utmärglad, lealös och uppkopplad till dropp på IVA? Nej.

Inflikar här ett förtydligande om Lyckas mående just nu; för att vara henne så mår hon inte ett enda dugg bra. Det gör hon inte. Men för den utomstående som ser henne så tror man inte att hon är sjuk. Inte ens nu. Bara så att ingen får för sig att hon ligger utslagen på sidan och chipandas i sin egen avföring mest hela tiden. Än så länge är vi inte på den nivån att det är oetiskt (eller djurvälfärdsmässigt fel) att låta henne fortsätta få finnas ett tag till. Än så länge. 

Hon kommer aldrig bli frisk. Jag vet det. Hon kommer aldrig bli särskilt gammal. Jag vet det också. Men just nu klarar jag inte av att fatta det beslutet. Beslutet att det ska få ta slut. Det går helt enkelt inte. Inte just nu. Inte utan att med säkerhet veta att det verkligen inte finns något mer att göra. Och veterinären förstår mig. Även om hon med all tydlighet informerat mig om att det inte vore det minsta oetiskt eller fel att låta det ta slut redan idag. Hon förstår mig och verkar själv inte vara redo att helt ge upp än så länge. Så länge jag bedömer att Lycka är i skick att klara av det. Men jag vet att jag egentligen bara köper oss tid.

Så vad gör vi då? Jo. Vi gör en ny gastro-rektoskopi redan nästa vecka. För att se hur det verkligen ligger till. För att få ett svar på hur pass snabbt sjukdomsförloppet är. För att få veta om hon verkligen har blivit sämre eller om det faktiskt är medicinen som gjort det. För att få veta om det finns något kvar att kämpa för eller om det helt enkelt måste få ta slut. Jag behöver mer information. Jag behöver mer svar. Jag behöver någonting att gå på för att klara av att fatta ett beslut. Vare sig beslutet är att låta henne få tuffa på så länge hon är okej eller om beslutet måste vara slutet. Jag måste veta att det är okej att låta henne få hänga med oss ett tag till. Att det är försvarbart. Jag måste få veta om det inte är det.

Jag vet att jag egentligen bara undviker det oundvikliga. Jag vet det. Innerst inne. Men jag kommer aldrig kunna leva med mig själv om jag bara låter det ta slut utan att veta om det verkligen verkligen behövde ta slut just där och då. Jag vet att det mest är för min skull. Jag vet att jag är egoistisk i det här. Jag vet att för Lyckas del så spelar det kanske inte så stor roll om hon får leva dagar, veckor eller månader till. Det kanske inte gör det. Jag vet också att jag borde sätta henne först. Men jag vet också att Lycka är en fighter. Jag vet att hon inte ger sig i första taget. Vad det än gäller. Jag vet att hon klarar av att gå igenom ännu en sån här undersökning. Jag vet det. Och jag vet att det, för hennes del, visst spelar roll om hon får tjoho några minuter, dagar, veckor eller månader till. Det vet jag.

Alltså räknar jag med fasa ner till tisdag nästa vecka då Lycka lämnas in på Bagarmossen för att sedan genomgå undersökningen på onsdag. Sedan väntar vi. Igen. Och fattar beslut. Och hatar orättvisan.

Man ska inte behöva sitta och planera vart, hur och av vem ens 22 månaders "valp" ska avlivas. Man ska inte behöva sitta och planera om man vill ha allmän eller separatkremering. Man ska inte behöva sitta och fundera på vilket halsband och vilka leksaker som ska få följa med vid slutet. Det ska man fan i mig inte behöva göra. Det är inte fair. Inte någonstans. Men dessa tankar har förföljt mig sedan november 2013 när jag fick Snigels allra första dödsdom (ja, hon har ju haft ett par). Och jag har fortfarande inte klarat av att tänka tanken hela vägen runt. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra när den dagen kommer. För det är helt enkelt inte en okej sak att behöva planera för sin valp.

Återvändgränd

Jag har börjat ana ett mönster här i bloggen. Jo det har jag faktiskt. Ett mönster som innebär att det blir bloggpaus när något tråkigt händer. Först bloggpaus på grund av det tråkiga och sedan mera paus där jag känner att jag inte orkar skriva om något tjohoigt innan jag avhandlat det tråkiga. Ett mönster liksom. Så nu tänkte jag avhandla det tråkiga. Jag vet inte om det någonsin blir något mer tjoho.

Snigel mår sämre. Väldigt mycket sämre till och med. För en dryg månad sedan var hon, trots tilltagande pälslöshet och abnorm kortisoninducerad aptit, alldeles utomordentligt galen och tjohoig så det tjongade om det. Precis som hon alltid varit med andra ord. Glad. Sprattlig och toksprakig i alla hörn. Trots medicinering. Även om jag vet att hon är fenomenal på att dölja sina symptom och eventuell smärta så kunde jag med lätthet säga att hon hade livskvalité. Ganska mycket så.

Men nu har det förändrats. För tre veckor sedan satte vi som nämnt i tidigare inlägg in en ny immunosupprimerande medicin. En medicin som jag visste kunde medför ganska allvarliga biverkningar så som till exempel anemi och leverskador.

Och nu känner jag inte längre igen min Snigel. Inte alls. Tappat än mer päls. Tappat muskelmassa. Tappat orken. Tappat tjohoet. Tappat glädjen. Tappat flärpet. Mjällig, torr och fnasig i huden. Hon är trött. Så trött att hon tar mikropauser nästintill hela tiden och lägger sig ner. Sover gör hon inte på dagtid. Det har hon inte ro i kroppen till. Men alltsomoftast kan man se hur ögonen trillar ihop när hon sitter upp för att sedan plötsligt försöka rycka upp sig igen. Spraket och glittret i ögonen är borta. Hon svarar inte längre på tilltal om hon inte tror att du har mat i fickan. Hon är flåsig och flämtig. Poopar uppemot 13 gånger per dag och har senaste veckan haft två skov med kräkningar och riktigt dålig mage efter att ha ätit renben (som hon klarat fint de senaste månaderna). Sackar efter på promenaderna. Vill inte gosa eller klänga på mig som hon alltid gjort. Det är bara tankar på mat som snurrar i hennes huvud. Men allt som oftast ser hon faktiskt mest ganska moloken och illamående ut. Just nu känns det inget vidare. Just nu har vi inget tjoho. Just nu har hon ingen livskvalité. Och det känns för jävligt.

 Riktigt jäkla för jävligt. Och ja. Nu svär jag. Jag gör faktiskt det. Men helst vill jag bara ställa mig och skrika. Skrika om världens orättvisa. Skrika tills lungorna imploderar och förbanna vad det nu är som gjort att just min Lycka är så Olycksdrabbad. Varför just hon? Varför denna fantastiska pryl som jag haft i mitt hjärta sen innan hon ens blev född. Varför? Varför måste hennes liv rinna ur mina händer innan hon ens har hunnit leva ett liv? För leva. Det har hon knappt hunnit med. Hon är inte ens 22 månader gammal men har levt med en olycksbådande skugga runt hörnet nästan hela sitt korta liv. Varför? Varför kan hon inte få vara frisk? Varför kan jag inte få sitta här och planera roligheter för vår framtid? Så oändligt många frågor. Så oändligt mycket bitterhet. Så oändligt mycket sorg och smärta bultar i min bröstkorg. Varje andetag. Varje blick. Det gör så ont.

Och jag vill inte. Jag vill inte behöva fatta några beslut. Jag vill att den här nedåtgående spiralen bara ska vara en biverkning av medicinen. En biverkning som raskt flaxar iväg på rappa vingar så fort vi slutar med medicinen. Och att det då visar sig att medicinen gjorde underverk under tiden. Men jag vet att det bara är önsketänkande. För jag tror inte att det här är en biverkning. Jag tror tyvärr inte det. Jag tror det är sjukdomen som jagar fram i allt snabbare takt.

För nu är jag inte längre optimist. Optimismen är slut. Helt. Man orkar bara ägna sig åt sådant så länge, innan man inser det fruktlösa i ens naiva hopp. För jag tror vi börja närma oss en återvändsgränd.

Imorgon ska vi ta nya prover. Prover som kommer att visa huruvida hon drabbats av biverkningar i form av anemi och/eller leverskador. Prover som jag tror kommer att vara normala. Prover som kommer att visa på att hon inte drabbats av biverkningar men istället på att medicinen helt enkelt inte fungerar. Det ska vi göra imorgon.

Snigelrapport

Idag, efter sisådär umptiarton veckor av enträgna försök, fick jag äntligen tag på Snigels magveterinär. En bedrift ska ni veta! Snigels medicin är ju i princip slut, och enligt ordinationen skulle vi ha börjat trappa ner både prednisolon och dipentum vi det här laget. I samråd med veterinär. Tro mig när jag säger att jag har försökt att samråda. Jätte mycket har jag försökt att samråda.

Hur som haver. Idag samrådde vi. Och nej. Det blir ingen medicin-nedtrappning här inte. Snigels abnorma poopande har ju bara fortsatt. Vilket det inte alls skulle göra om medicinen hade gett önskad verkan. Hade medicinen gett önskad verkan hade vi i dagsläget konsumerat betydligt färre pooppåsar om vi säger som så. Så nej. Det är inte så bra. Inte så bra alls. Det innebär också att det inte är någon vidare mening med att göra en gastro-rekotoskopi i det närmaste heller eftersom medicinen antagligen inte har gjort några magiska underverk. Istället ska vi sätta in ytterligare en medicin. En medicin som låter ytterst o-tjohoig om jag får säga det själv. Imurel. Jag kan verkligen verkligen rekommendera att man låter bli att läsa avsnittet om både biverkningar samt vad det används för. Verkligen. För det var inte roligt.

Men det veterinären konstaterade är att för de patienter där Imurelen fungerar så får de heller inga biverkningar, och medicinen fungerar mycket bra. Vilket vi tycker låter väldans bra. Så vi tar gärna det utan att bry oss om att få veta vad som händer hos de patienter det inte fungerar för. Tyvärr hörde inte veterinären mitt förskrämda pip om detta utan berättade även vad som kan hända om det inte fungerar. Jag gjorde mitt bästa för att hålla för öronen samtidigt som jag inte gjorde det eftersom mina händer var upptagna med att anteckna och hålla en telefonlur. Det gick inte så vidare värst bra. Alltså är jag nu även väl informerad i vad som kan hända om det inte fungerar och Snigelprylen åker på biverkningarna. en tro mig när jag säger att koll kommer att hållas. Örnkoll. Här ska blodprovas och kontrolleras så mycket det bara går. För vi behöver inga som helst fler bakslag. Inga alls faktiskt. Och de där biverkningarna får gärna hålla sig utanför omloppsbanan tack.

Men som sagt. Det finns en chans att det fungerar. Det finns en chans att det fungerar såpass bra att man kan sätta ut kortisonet. Nej. Hon kommer aldrig bli frisk. Hon kommer att få medicineras livet ut, men tydligen finns det en liten liten chans att man med rätt medicinering och dosering kan köpa henne ett ganska skapligt antal år av tjoho till. Och den lilla chansen. Ja den lilla lilla chansen. Det är den chansen vi siktar på. Fullt fokus. Fokus på många många år till tillsammans. Finns det liv så finns det hopp brukar man väl säga och är et något det finns i Snigel så är det banne mig liv. Och ganska så väldigt mycket hopp, Närmare en och en halv meter av hopp. Rakt upp från sittande till och med.

Lite mer positivt

Lite fler positiva nyheter. Finaste Fisken är även HD och ED fri likt Snigelsyster! Nu blev jag lite glad igen faktiskt.  Alltså är hela kullen fri eftersom bror Origo nyligen röntgades med samma resultat.

Om tiden, swoshet och Snigeln

Jahop. Nu har det gått en sisådär väldans massa tid nu igen. Jag förstår liksom inte riktigt vart den där tiden tar vägen. Swosh säger det och helt plötsligt är det dags att plocka fram påskfjärdrarna, alldeles nyss tjohoade vi oss runt en midsommarstång. Jag förstår verkligen inte. Inte heller förstår jag varför det är så snålt med uppdateringar. Eller jo. jag förstår egentligen. För det var ju det där med tiden nu igen. Tiden som sa swosh. 

Det har i sedvanlig oordning hänt både det ena med det andra. Såklart. För det där med att hända saker det är ju liksom ganska direkt korrelerat till swoshandet. För att inte chocka bloggen helt i sin tillvanda ensamhet så tror jag att det får bli ett inlägg per husdjur framöver med lite uppdateringar om vad vi pysslat med. Jag tror faktiskt det.

Snigelprylen tjohoar på som bara den. Vi är inne på drygt 2 månader av kortison och dipentum för hennes mage. Hon står även på en diet bestående av renkött och hypoallergenic som godis när matte är för trött för att stå och se på hur kilovis med renskav försvinner till ingenting när det ligger där och svettas i ugnen (tänk om samma sak hände med en själv när man solade solarium.. tänk bara). Magen fungerar bra. Och dåligt. Bra som i att det hon poopar med lätthet kan förväxlas med puttekulor och skulle man råka trampa på en så kan jag lova att det känns igenom vandringskängorna. Ordentligt.  Dåligt som i att hon fortfarande poopar sjuhundraelva omgångar om dagen. Det blir mycket pooppåsar det ska ni veta. I övrigt vet vi liksom ingenting mer om hennes mage innan det är dags för nästa gastro/rektoskopi någon gång i sommar. Ovisshet liksom. Hennes rygg är nu, tack vare kortisonets fantastiska antiinflammatoriska egenskaper, väldigt bra. Hon är betydligt mer rörlig och alldeles fantastiskt läskigt yxgalen och flärpig till tusen. Vilket jag visserligen egentligen kanske inte borde se som något positivt. Egentligen. För det visar ju bara på hur pass besvärad hon faktiskt ändå har varit av sina ryggproblem innan. Senaste besöket med ryggen hos Ole Frykman ledde ju till lite, för Lyckas del, positiva besked. Hon har inte L7/S1 men en övertalig ryggkotpelare och behöver inte vara på koppelvila. Istället får hon tjohoa på bäst hon kan och bygga muskler på alla möjliga och omöjliga vis. Och det tackar vi för. Det tackar vi väldigt mycket för! Sen får vi ju se hur framtiden artar sig. Livslång eller bara långvarig kortisonbehandling är liksom inte optimalt ur muskelbyggarperspektivet. Inte alls bra. Men det tar vi när vi kommer dit. Ryggen bekymrar inte mig särskilt mycket. Det är magen som ger mig iskalla klumpar i magen och lite extra obehagligt hjärtfladder när jag tänker på det.

För att ha stått på en hög dos kortison i drygt 2 månader så tycker jag att vi har klarat oss skapligt bra gällande biverkningar. Hungrig som en flock utsvultna dingos är hon jämt, Hela tiden. Alltid.  Att ge henne mat är i dagsläget nästan förenat med livsfara och jag skulle helst egentligen vilja ha en lång lång tång när jag ska langa åt henne en godbit. Hungrig som sagt. Hål i magen, svälter, hälsar Snigel. I början drack hon väldigt mycket vatten och roade sig med att kissa inne lite varstans (min mobiltelefon som råkade ligga i sängen är väldigt glad för det. Så även matte som råkade ligga bredvid mobiltelefonen. Tack. Hemskt mycket tack).  Det har däremot minskat allteftersom vi trappat ner kortisonet. Tjock eller svullen har hon inte heller blivit. Än. Däremot har pälsen å det senaste börjat bete sig lite skumt. Hon har fått hårlösa partier på ena frambenet, på bakbenen, mer pälslöshet i armhålorna och skorvig mjällig hud. Det kan såklart vara kopplat till kortisonet även om den alopecin inte riktigt brukar se ut så här. Det kan även bero på något så enkelt att jag inte längre får ge henne fiskolja längre. Så skulle det också kunna vara. Eller så har kortisonet tryckt ner immunförsvaret såpass mycket att hon gått och fått en övertillväxt av demodex. Tjoho så roligt det hade varit. Verkligen.

Förutom allt det där tråkiga sjukdomsgrejset så har vi även såklart haft ruskigt roligt tillsammans. Snigel (och jag!) gick vår allra första Lydnadskurs. Och oj så kul det var! Snigel tog sig an uppgiften med samma hysteriska galenskap och tjoho som om det vore agility hon tränade och sedan första kurstillfället gör hon inget annat än att träna fritt följ. För sig själv. På varje promenad. Oavsett om hon går i midjebälte där tanken är att hon ska dra eller om hon egentligen borde tjohoa runt i skogen och leta grankottar i trädkronorna. Hon går fot. Mycket fot. Det enda som inte är lika världstjohigt i lydnaden är såklart apporteringen, Den är äcklig.

Samtidigt som Snigel gick Lydnad så gick Lusen en kurs i Htm. Eller ja, tanken var att Lus skulle göra det. Det var det verkligen. Matte tanke alltså. Lus höll inte med. På vart och vartannat kurstillfälle roade hon sgi med att checka ut efter en kvart - trettio minuter och ställa sig och stirra in i en vägg. Från att ha varit tokgladpeppad och piffig. Till att stirra in i en vägg. Den gör sånt de där prylen. Den gör sannerligen sådant ganska så ofta dessutom. Alltså fick Snigel hoppa in som standin. Och hoppa. Ja det gjorde hon. Högt och överallt och visade glatt upp Lusens hemläxor som vi aldrig någonsin tränat på, Snigel och ja. Den är liksom ganska så häftig den där prylen.

För tillfället så standinar hon på Fiskens kurs i belöningsutveckling också. Många gorillatassar bollar i luften på den damen. Sannerligen.

Träningsmässigt är hon, förutom de läskigt rappa käkarna som lätt sluts runt min arm likt en muräna när det vankas godbitar, nästintill en dröm. Så taggad. Så laddad. Så utomordentligt galen. Lyckas jag bara kanalisera galenskapen under vår träning så är hon helt magisk. Magisk säger jag bara.

Världens bästa, och mesta, lilla Snigelpryl. Är det möjligt att vara så häftig som du... egentlig

en?

Äntligen något positivt!

Vi är fortfarande kvar i antibloggträsket, Inte för att vi egentligen har någon vidare brist på saker att skriv om, nej, det har vi nästan aldrig. Men vi har lite brist på emotionell ork. Brist på att vilja sätta saker på pränt. Vill hemskt gärna skriva en massa tjohoiga inlägg, men inte just nu. Men det kommer. Förr eller senare.

Men jag ville passa på att uppdatera med något himlans positivt i varje fall!

När livet ger en en rak höger

I onsdags kom samtalet som kändes som ett slag i magen. Allting svartnade och hjärtat krampade.

Jag har väntat länge på att få svar från ännu en mag- och tarmspecialist gällande Lyckas mycket märkliga biopsisvar. Och nu i efterhand känner jag att jag gärna hade väntat ännu längre. Helst resten av livet. Helst hade jag aldrig velat får svaret alls och fått fortsätta tjohoa mig lyckligt ovetandes.

Men så blev det inte.

Lycka har, som jag fick veta innan jul, en överväxt av bindväv i magsäck och tjocktarm. Detta i sig visade sig vara så ovanligt att vår veterinär aldrig hade hört talas om det och hon lyckades inte heller hitta någon litteratur eller tidigare fall om det.Därför hörde hon av sig till Sveriges ledande gastroenterolog samt specialister i USA för att se om de någonsin stött på det samt vad detta innebär.

Jag minns bara samtalet som i en dimma, så det är säkert möjligt att jag missade något. Men det specialisten konstaterade var att det här väl inte var bra. Hon hade sett liknande utveckling hos b.la lundehundar, collies och cockerspaniel och att detta hos dem dels visat sig vara ett förstadium till cancer samt att det i de flesta fall utvecklas till atrofisk gastrit, samma sjukdom som avslutade livet på fantastiske Duc,bara 2,5 år gammal. Förutom det så har vi ju bindvävsproblematiken i sig där sannolikheten är stor att tillväxten fortsätter.

Enda alternativet vi har i dagsläget är att sätta in en mycket aggressiv behandling med prednisolon och dipentum under en 6-9 månaders period och sedan ta nya biopsier för att se hur det har påverkat henne. Samt ett byte av foder till en helt ny proteinkälla. Problemet här är det faktum att kortison rent generellt för med sig en rad med biverkningar, särskilt med en så hög dos, under så lång tid. Dessa biverkningar kan för Lyckas del komma att bli katastrofala eftersom kortison dels medför en förtvining av muskler, vilket i det här fallet är lite av en katastrof för Lyckas redan onda rygg där vi i nuläget redan jobbar så hårt vi kan med att bygga upp muskler för att stärka ryggen. Utöver det så försämrar kortison kvalitén på leder och senor, och Lycka har redan i dagsläget redan minst en senskada som hon kämpar med, förutom ryggen och nu även smärta från bogmusklerna. Kortison medför även försämrat immunförsvar, viktuppgång, trötthet och svårighet att bygga muskler (och en halv miljon annat otrevligt). Så för att försöka rädda hennes mage kan vi komma att förstöra resten av kroppen på henne. Dessutom vet vi inte alls om den här behandlingen kommer att ha någon effekt. Om vi har upptäckt det här i tid kan vi eventuellt få bindväven att gå tillbaka om jag förstod veterinären rätt, men vilka mikrochanser hon har till att bli frisk, det vet vi inte ens om det finns. Så ja, prognosen är inte bra. Inte alls.

Men vi har bestämt oss för att kämpa. Om det finns en mikrochans att hon kan klara av detta så är det den vi siktar på. Så länge hon kan anses ha livskvalité tänker vi fortsätta slåss med alla medel som finns.

Märk väl att Lycka vare sig ser eller beter sig som om hon vore sjuk. Väldigt sjuk. Hon har fantastisk päls, är bra i hullet (om än ojämnt musklad), piggaste och gladaste hunden i stan som helst tjohoar runt i överljudshastighet utan ett tanke på alla hennes fysiska åkommor. Enda gången Lycka verkade sjuk var när hon var liten, runt 4 månader, och det gick ganska så snabbt över. Hon har vare sig kroniskt dålig mage, vatten diarréer eller kräkningar. Så för vem som helst annars så ter hon sig som en ytterst frisk hund. Hälsan själv nästintill. Men skenet bedrar. Skenet bedrar så mycket som det bara kan. Hennes enda symptom är att hon ibland kan bli lite lösare i magen än normalt, hon bajsar fler gånger per dag än vad som är normalt och krånglar ofta på såvis att hon bajsar, sen någon minut senare så sätter hon sig och bajsar igen. Detta är hennes i nuläget enda symptom. Och hur många, med handen på hjärtat, hade ens kunnat tro att en hund med dessa symptom är dödligt sjuk?

Min stora bitterhet och ångest i det här är att jag och veterinären förlitade mig för mycket på hennes yttre, för mycket på hennes brist på symptom. Hade jag inte gjort det så hade Lycka genomgått en gastroskopi redan i december 2013 och då hade saker och ting kanske sett annorlunda ut idag. Chanserna till behandling hade kanske varit bättre.

Med det här vill jag vädja till er därute som har hundar som kanske inte är helt perfekta i magen, hundar som kanske bajsar fler gånger än vad som är normalt, hundar som till och från får dålig mage utan direkt synbar orsak. Snälla. Ta det på allvar. Snälla. Avfärda det inte som vanlig "vallhundsmage" (ett uttryck som för övrigt blivit skrämmande normaliserat i mina ögon). Ta det på allvar. Gå till veterinären. Få veterinären att ta det på allvar. Sen, när det visat sig att hunden faktiskt inte var sjuk. Var glad, glad med vetskapen om att du nu faktiskt vet. För faktum kvarstår, en "normal" djurägare hade aldrig ens påbörjat en utredning på Lycka med de symptom som hon har. En "normal" djurägare hade inte fått veta att hunden inte tar upp vare sig B12 eller folsyra innan det skulle vara försent att göra något överhuvudtaget. En maghund behöver inte alltid vara dålig i magen, den behöver inte alltid ha dålig päls, och den behöver inte vara trött eller orkeslös. Särskilt inte när det kommer till en ras som med lätthet verkar kunna springa vidare med ett brutet ben utan att inse att den har ont.

It's the end of tjoho as we know it...

Gårdagens Snigelrehab gjorde mig återigen ganska så bitter. Visserligen är den här bitterheten helt och hållet orsakad utav Snigelmattens ständiga brist på compliance. Men efter att ha gett mig själv en ordentlig spark där bak så återgick jag till att vara bitter. Men tack vare sparken där bak känns det nu legitimt att vara det.

Snigel fick nämligen tjohoa lös i helgen. Flera gånger. Hon har nämligen varit extremt ohalt i en och en halv vecka lite drygt och har klarat av att tjohoa runt lite då och då utan snöre ett par gånger sen dess. Alltså gick vi all in på en koppelfri skogspromenad i helgen. Resultat på det? Jo. Aj. Massor med Aj och återigen en halt snigel. Spark där bak på matte som sagt. Men hältan gick över på mindre än ett dygn så det vart ju inte så värstans toklänge som hon gick runt och snedbelastade. Men nog räckte det.

Räckte med råge för att återigen försämra Snigels rygg och ge henne ännu mera Aj i både rygg, höfter och lårmuskler. Och återigen fick vi tag ett steg tillbaka vad gäller hennes rehabilitering. Och det är här jag känner mig ganska så bitter. Det var ju inte som att Snigelprylen hade nog med problem. Eller? Behövde hon verkligen dra på sig ytterligare en i form av den där envisa senskadan? Var det verkligen nödvändigt. För det känns som att så länge hon har den så kommer hennes övriga rehab knappast avancera i något högre tempo än vad en sengångare håller. Vilket känns sorgligt mycket bittert.

Det värsta av allt är att senskador tar snablans lång tid på sig att läka. Och tills skadan är läkt är Snigel nu tvingad att gå i koppel. Hela tiden. Jämt. I upp till sex månader. Nej, jag snubblade inte på tangenterna. Sex MÅNADER. I koppel. På riktigt. För att sätta det i perspektiv så skulle jag vilja påminna om att det är bara lite drygt sex månader kvar till midsommarafton. Så länge kan Snigel tvingas att alltid vara kopplad. Ingen lek. Inget tjoho. Inget grävlingsmangel. Ingen livskvalité om man heter Snigel. Nästintill ingen alls. För Snigel, ja, hon lever för sitt tjoho. Det är liksom det hela hon består utav. Päls och tjoho. Och ganska mycket galenskap. Det är liksom hela hennes innehållsförteckning där jag nu måste plocka ifrån henne dryga 66%. 66% Snigel. Borta. I en halv evighet.

Bitter. Ledsen. Arg. Och väldigt nervös över hur samtalet där jag förklarar det här för henne kommer att gå. Något säger mig att det inte kommer att mottas speciellt väl.

Men det här innebär ju även att det inte finns en chans i världen att hon kommer att vara färdig rehabbad på de 10 veckor som veterinären hade räknat med. Inte en chans. Och det innebär även definitiv paus i agility på obestämd tid.

Bitter. Och ledsen. Japp japp.

Så här skulle det inte bli...

Såhär skulle det inte bli. Nej. Det skulle det verkligen inte. Jag skulle inte heller ägna bloggen åt att skriva gnälliga, trista eller ledsna inlägg. Det skulle jag inte heller göra. Men det tänker jag göra nu. Igen.

För jag är ledsen. Så ända in i själen ledsen. Och arg. Arg på orättvisa. Arg på att det blivit precis så som det inte skulle. Arg för att jag vet att det inte hjälper att vara ledsen. Arg för att det inte hjälper att vara arg. 

Jag är såklart ledsen över Snigel. Min älskade, glada, taggiga, tokiga, alldeles fantastiskt underbara Snigel. Min alldeles jättetrasiga Snigel. Snigel som vid 16 månaders ålder haft fler veterinärbesök än vad de flesta hundar har under en livstid. En Snigel som är mer livsglad än livet självt och som inte vill annat än att tokfladdra genom livet samtidigt som hon vrålar wiiiiiiiiiiieeeee! Något som jag bestämt att hon trots sjukdom kommer att få göra. Det ska bara gå liksom, men. Just idag känns alltså svart. 

Jag vet inte vart vi står med hennes mage. Jag vet inte hur illa det är. Jag vet inte hur prognosen ser ut. Kommer hon att bli bra? Jag vill tro det. Jag har bestämt mig för att tro det. Men sen har vi ryggen. En dans som just nu börjar bli ganksa bakvänd. Ett steg fram. Fyra steg bak. De små framsteg vi gjort på rehaben harvarit så mikroskopiska att de inte ens märks. Och nu. Förra veckans flygincident med vad vi trodde var en skadad tå. Dagen rehab besök visade att det nog inte rör sig om ett ligament i tån utan snarare en senskada. Förhoppningsvis en lindrig sådan. Men hon är svullen över en del av senan och hon är fortfarande smärtpåverkad. Och till följd av hältan är ryggen avsevärt sämre. Något som märktes tydligt i vattentrasken. Så nu har Snigel officiellt fått flygförbud. Inget skutt. Inget tjoho. Ingen sprak. Ingen galenskap. Under lång tid. Och jag vet helt ärligt talat inte hur jag ska kunna förklara detta för henne. Att jag ska ta bort det som är livskvalité för Snigel. Det som får henne att fladdra med tungan och flärpa med schäferöronen. Det ska jag ta ifrån henne nu. 

Så här skulle det inte bli. Vårt enda bekymmer vid 16 månaders ålder skulle vara om hon någonsin skulle lära sig ett tävlingsmässigt slalom samt om det inte vore dags att hd röntga henne snart. Det var så det skulle vara. Inte så här. Så här skulle det absolut inte vara. 

Så snälla. Snälla älskade Snigel. Bli frisk. Hela du. Snälla. Så att allt kan bli så som det skulle bli. 

Och du där uppe, ja, du däruppe bland molnen. Om det nu är så att jag råkade pinka i någons cornflakes, välta en rollator eller ge någon löss i ett tidigare liv. Du tycker inte att du är lite sådär orättvist långsynt på nått vis? Jo jag vet. Payback is a bitch. Men du behöver inte ta det så bokstavligt och Straffa min Snigel...bara för att hon är en tös....eller? 

glömt att fälla upp landningsstället innan take-off

Det är ju inte som så att Snigel redan är både sjuk och trasig. Det är ju inte alls som så att hon både medicineras och rehabbas för sina besvär samtidigt som matte går med daglig magkramp och hjärtsnurp i väntan på ytterligare besked från veterinären. Nej. Så är det ju såklart absolut inte alls. 

Det är inte heller som så att Snigel på 14 månader har hunnit med närmare 25 vårdtillfällen på bara "min" klinik. Hon har inte heller hunnit med ytterligare ett gäng vårdtillfällen på andra kliniker. Nej. Så är det såklart inte alls. 

Så eftersom vi verkar vara inne i ett sånt fantastiskt bra hälsomässigt flow så är det ju såklart ytterst lämpligt att fortsätta med precis just det. 

Eller hur. 

I eftermiddags upptäcker jag nämligen hur Snigelprylen plötsligt får slagsida på promenaden. Hela hunden lutar liksom åt fel håll. Huh? Vadfalls? Eftersom hon hade täcke på sig var det inledningsvis inte helt enkelt att se vad som orsakade denna omfattande slagsida, men efter lite närmare inspektion visade det sig såklart vara en fullständig ovilja att sätta ner höger bakben. Och när man är lite sådär härligt pyrrekonstruerad så är det ju inte som så att knäna på något logiskt vis pekar åt samma håll som tassarna är på väg. Nej. På en pyrre så pekar liksom knäna lite märkligt utåt, vilket även gör att när en pyrrepryl blir såpass halt att den inte vill sätta ner baktassen, ja, då lyfts den liksom inte uppåt, utan den vinklas utåt som en fågelvinge ungefär. En fågelvinge som i det här fallet inledningsvis doldes av ett otympligt täcke. 

Efter en lite veterinärinspektion där Snigel faktiskt för första gången under alla sina mängder av veterinärbesök pep för att det gjorde så ont. Det har aldrig hänt innan. Någonsin. Med andra ord har den faktiskt ont. Ganska mycket ont verkar det som dessutom. Smärtan verkar lokaliserad till tredjetån (vilken tå det nu blir om man ska räkna på en hund som liksom har 2 stycken fler baktår än vad en normal hund har. Hur gör man egentligen? Räknar man med de där bonustårna? Eller låtsas man att hunden är funtad som en normal hund?). Misstanken är (ännu ett) avslitet ligament eller möjligens nån form av fraktur eller senskada. Tjoho! Så himlans kul med en hund man inte kan ge smärtstillande till. Ännu roligare med en hund som är så faslans enkel att vila. Verkligen. 

När vi skulle gå från jobbet var Snigelprylen om möjligt ännu mer ovillig att sätta ner tassen. Drog ett varv med vet-flex runt den för att stabilisera upp den onda tån men resultatet blev liksom oförändrat. Tassen hänger ungefär i öronhöjd och lågt flygande flygplan skulle faktiskt kunna ligga i farozonen för att få en Snigel i propellern liksom. 

Vad som hänt vet vi ju i vanlig ordning inte. Det är liksom Snigel det handlar om. Så vitt jag vet kan det helt enkelt röra sig om något så enkelt att hon glömt att fälla upp landningsstället innan take-off ute i skogen i morse. Det skulle ju förhoppningsvis kunna vara något såpass enkelt och normalt. Normala skador känns nämligen som något jag helst av allt skulle vilja ha om jag fick välja. Normala, vanliga, behandlingsbara skador och sjukdomar. Det hade jag verkligen uppskattat. Om man nu inte helt sonika bara kan välja bort sjukdomselände rakt av. För då hade jag valt det. Helt klart. 

Så här ser det ut om man har slagsida när man är en Snigel om det skulle vara så att någon faktiskt suttit och funderat på just det. 

Och så kom provsvaren...

Jaha, då fick jag alltså provsvaren på Snigels gastro/rektoskopi. Och jag vet inte vad jag ska säga, tycka eller tänka. Jag var ju förberedd. Det var jag. Men ändå. Det känns ändå jäklans orättvist. 

Veterinären var inte nöjd med analyssvaret och ska be en annan veterinär på labbet att göra en ny bedömning. Inte nöjd? Jaha? Jo, det veterinären menar på är att biopsisvaren egentligen påvisar lite för lite förändringar för att förklara hennes relativt allvarliga symptom (främst att hon inte tar upp B12 och folsyra). Det kändes visst inte som att de gjorts en tillräckligt djupgående analys av biopsierna. Personligen så kan jag tycka att det där med alltför lite förändringar ju låter alldeles fantastiskt. Men visst, jag har också läst provsvaret och förstår vad veterinären menar. 

Det som tyvärr kan konstateras är att Snigel nu fått en "riktig" diagnos. Och helt ärligt så var det väl just den diagnosen som var min worst carse scenario mardrömsdiagnos. Så den tackar vi allra ödmjukast för. Not.

Diagnosen hon fått är såklart atrofisk gastrit (samt helicobakter och eventuelltt ett släng av IBD). Samma diagnos som älskade Duc hade. Diagnosen jag fasat för sen den dagen Snigel blev dålig i magen för allra första gången. En, på hund, ovanlig sjukdom, men som förekommer i större utsträckning hos Norsk Lundehund. Och vad har Lundehundar gemensamt med pyrrar förutom dubbla sporrar? Jo, de kommer även de från en genpool som mest liknar en plaskdamm. En genpool som kanske är aningens för grund för att man ska våga rekommendera dykningar från kanten eller hopp från trampolinen så att säga. För vad är egentligen sannolikheten? Jag lovar, det finns inget radioaktivt i mitt hem, och det finns faktiskt inget jag själv kan ha gjort för att orsaka det här. Och faktum är att en vanlig människa aldrig hade reflekterat över att Snigel var sjuk. Än. För de enda symptom hon faktiskt har är att hon är lite kass i magen. Ibland. Hon kräks liksom inte ens längre. Man skulle ju kunna skylla det på "vallhundsmage" eller "stressmage". Ett tillstånd som verkar ha blivit helt normaliserat inom många delar av hundvärlden. Men jag var med när Duc utreddes. Jag har sett hans provsvar och jag vet hur det gick. Och det var ingen vallhundsmage. Ingen stressmage. Han var sjuk. Riktigt sjuk. Och jag undrar hur stort mörkertalet av denna sjukdom egentligen är inom rasen. Om Snigel har såpass lindriga symptom men ändå anses vara såpass sjuk, ja, då förstår jag att det är lätt att missa. Jag har själv fortfarande väldigt svårt att tro att hon är sjuk.

 Fördelen här är att vi ändå förhoppningsvis fångat det i tid. I tid att kunna behandla och göra något åt det. Inledningsvis kommer vi därför att behandla Helicobakterna samt tillsätta folsyra och B12. Därefter hoppas jag att vi fått nya provsvar och kan sätta in ytterligare behandling. Gissningsvis kortison och lite annat jox. Samt eventuell justering av hennes kost. Sen får vi se. Prognosen är såklart oviss men jag har bestämt mig för att hon ska bli bra. Så är det bara. 

Så nu ägnas min redan begränsade fritid åt att snoka rätt på de få veteskapliga studier som finns på just det här. Hittills är mitt mest hoppfulla fynd en brasiliansk studie där hunden efter kortisonbehandling gick i fullständig remission. Men visst, det var några år sedan jag pratade portugisiska så jag kan ju ha missat viktiga detaljer. 

Ännu en studie som låter ganska hoppfull.

Om någon sitter på annan läsvärd litteratur om ämnet blir jag mer än oändligt tacksam för tips!