Is this is it?

När man tror att man nästan nått botten så visar det sig såklart att det finns ett par källarvåningar till att utforska. Idag ringde äntligen veterinären. Och det samtalet gick väl inte alls så som jag hade hoppats. Jag hade så innerligt hoppats på att det skulle vara självklart att det var nya medicinen som gjort så att Lycka mår dåligt. Särskilt eftersom hon i måndags visade sig ha väldigt förhöjda levervärden mot hur fina de varit för en månad sedan. Men nej. Så självklart var det visst inte.

Visst. Levervärdena kan förklara en del av hennes dåliga mående. Absolut. Men inte tillräckligt. Det förklarar inte varför hon har blivit så mycket sämre i magen att hon måste ut nattetid. Det förklarar inte att hon poopar slem och slaffs mest hela tiden. Det gör det inte. Övriga värden såg bra ut. Ingen anemi, normala gallsyrevärden. Alltså är det, enligt veterinären, mest troligt att det är sjukdomen som stormar fram i allt högre tempo. Och ännu mer troligt att medicineringen hittills inte har gett den effekt vi hade önskat. Vilket innebär att det inte finns så mycket kvar. Det vi inte har provat i medicinväg är Atopica. Cellgifter. Men veterinären vill allra helst undvika detta eftersom hon har haft riktigt dåliga resultat i form av grava biverkningar på just mag- och tarmpatienter. Så allra allra helst inte. Och jag håller med. Så vad gör vi nu? Hon kan inte ha det som hon har det nu. Det går inte. Inte under en längre tid. Alltså sätter vi ut senaste medicinen. Förhoppningsvis mår hon kanske något bättre av den. Förhoppningsvis. Men sen då? Alternativen är inte många. Faktum är att det knappt finns några. Sätta ut all medicin och hoppas på det bästa? Utan medicin kommer hon sannolikt att krascha helt. För även om kortisonet och dipentum inte verkar ha gjort några underverk har det ändå hållt henne diarré och kräkfri i många månader. Vilket hon inte var tidigare. Så något har ju hänt. Vill jag se henne må som hon gör just nu och dessutom lägga till ännu sämre mage samt kräkningar på listan över symptom? Nej. Vill jag att mitt sista minne av henne är att se henne utmärglad, lealös och uppkopplad till dropp på IVA? Nej.

Inflikar här ett förtydligande om Lyckas mående just nu; för att vara henne så mår hon inte ett enda dugg bra. Det gör hon inte. Men för den utomstående som ser henne så tror man inte att hon är sjuk. Inte ens nu. Bara så att ingen får för sig att hon ligger utslagen på sidan och chipandas i sin egen avföring mest hela tiden. Än så länge är vi inte på den nivån att det är oetiskt (eller djurvälfärdsmässigt fel) att låta henne fortsätta få finnas ett tag till. Än så länge. 

Hon kommer aldrig bli frisk. Jag vet det. Hon kommer aldrig bli särskilt gammal. Jag vet det också. Men just nu klarar jag inte av att fatta det beslutet. Beslutet att det ska få ta slut. Det går helt enkelt inte. Inte just nu. Inte utan att med säkerhet veta att det verkligen inte finns något mer att göra. Och veterinären förstår mig. Även om hon med all tydlighet informerat mig om att det inte vore det minsta oetiskt eller fel att låta det ta slut redan idag. Hon förstår mig och verkar själv inte vara redo att helt ge upp än så länge. Så länge jag bedömer att Lycka är i skick att klara av det. Men jag vet att jag egentligen bara köper oss tid.

Så vad gör vi då? Jo. Vi gör en ny gastro-rektoskopi redan nästa vecka. För att se hur det verkligen ligger till. För att få ett svar på hur pass snabbt sjukdomsförloppet är. För att få veta om hon verkligen har blivit sämre eller om det faktiskt är medicinen som gjort det. För att få veta om det finns något kvar att kämpa för eller om det helt enkelt måste få ta slut. Jag behöver mer information. Jag behöver mer svar. Jag behöver någonting att gå på för att klara av att fatta ett beslut. Vare sig beslutet är att låta henne få tuffa på så länge hon är okej eller om beslutet måste vara slutet. Jag måste veta att det är okej att låta henne få hänga med oss ett tag till. Att det är försvarbart. Jag måste få veta om det inte är det.

Jag vet att jag egentligen bara undviker det oundvikliga. Jag vet det. Innerst inne. Men jag kommer aldrig kunna leva med mig själv om jag bara låter det ta slut utan att veta om det verkligen verkligen behövde ta slut just där och då. Jag vet att det mest är för min skull. Jag vet att jag är egoistisk i det här. Jag vet att för Lyckas del så spelar det kanske inte så stor roll om hon får leva dagar, veckor eller månader till. Det kanske inte gör det. Jag vet också att jag borde sätta henne först. Men jag vet också att Lycka är en fighter. Jag vet att hon inte ger sig i första taget. Vad det än gäller. Jag vet att hon klarar av att gå igenom ännu en sån här undersökning. Jag vet det. Och jag vet att det, för hennes del, visst spelar roll om hon får tjoho några minuter, dagar, veckor eller månader till. Det vet jag.

Alltså räknar jag med fasa ner till tisdag nästa vecka då Lycka lämnas in på Bagarmossen för att sedan genomgå undersökningen på onsdag. Sedan väntar vi. Igen. Och fattar beslut. Och hatar orättvisan.

Man ska inte behöva sitta och planera vart, hur och av vem ens 22 månaders "valp" ska avlivas. Man ska inte behöva sitta och planera om man vill ha allmän eller separatkremering. Man ska inte behöva sitta och fundera på vilket halsband och vilka leksaker som ska få följa med vid slutet. Det ska man fan i mig inte behöva göra. Det är inte fair. Inte någonstans. Men dessa tankar har förföljt mig sedan november 2013 när jag fick Snigels allra första dödsdom (ja, hon har ju haft ett par). Och jag har fortfarande inte klarat av att tänka tanken hela vägen runt. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra när den dagen kommer. För det är helt enkelt inte en okej sak att behöva planera för sin valp.

Återvändgränd

Jag har börjat ana ett mönster här i bloggen. Jo det har jag faktiskt. Ett mönster som innebär att det blir bloggpaus när något tråkigt händer. Först bloggpaus på grund av det tråkiga och sedan mera paus där jag känner att jag inte orkar skriva om något tjohoigt innan jag avhandlat det tråkiga. Ett mönster liksom. Så nu tänkte jag avhandla det tråkiga. Jag vet inte om det någonsin blir något mer tjoho.

Snigel mår sämre. Väldigt mycket sämre till och med. För en dryg månad sedan var hon, trots tilltagande pälslöshet och abnorm kortisoninducerad aptit, alldeles utomordentligt galen och tjohoig så det tjongade om det. Precis som hon alltid varit med andra ord. Glad. Sprattlig och toksprakig i alla hörn. Trots medicinering. Även om jag vet att hon är fenomenal på att dölja sina symptom och eventuell smärta så kunde jag med lätthet säga att hon hade livskvalité. Ganska mycket så.

Men nu har det förändrats. För tre veckor sedan satte vi som nämnt i tidigare inlägg in en ny immunosupprimerande medicin. En medicin som jag visste kunde medför ganska allvarliga biverkningar så som till exempel anemi och leverskador.

Och nu känner jag inte längre igen min Snigel. Inte alls. Tappat än mer päls. Tappat muskelmassa. Tappat orken. Tappat tjohoet. Tappat glädjen. Tappat flärpet. Mjällig, torr och fnasig i huden. Hon är trött. Så trött att hon tar mikropauser nästintill hela tiden och lägger sig ner. Sover gör hon inte på dagtid. Det har hon inte ro i kroppen till. Men alltsomoftast kan man se hur ögonen trillar ihop när hon sitter upp för att sedan plötsligt försöka rycka upp sig igen. Spraket och glittret i ögonen är borta. Hon svarar inte längre på tilltal om hon inte tror att du har mat i fickan. Hon är flåsig och flämtig. Poopar uppemot 13 gånger per dag och har senaste veckan haft två skov med kräkningar och riktigt dålig mage efter att ha ätit renben (som hon klarat fint de senaste månaderna). Sackar efter på promenaderna. Vill inte gosa eller klänga på mig som hon alltid gjort. Det är bara tankar på mat som snurrar i hennes huvud. Men allt som oftast ser hon faktiskt mest ganska moloken och illamående ut. Just nu känns det inget vidare. Just nu har vi inget tjoho. Just nu har hon ingen livskvalité. Och det känns för jävligt.

 Riktigt jäkla för jävligt. Och ja. Nu svär jag. Jag gör faktiskt det. Men helst vill jag bara ställa mig och skrika. Skrika om världens orättvisa. Skrika tills lungorna imploderar och förbanna vad det nu är som gjort att just min Lycka är så Olycksdrabbad. Varför just hon? Varför denna fantastiska pryl som jag haft i mitt hjärta sen innan hon ens blev född. Varför? Varför måste hennes liv rinna ur mina händer innan hon ens har hunnit leva ett liv? För leva. Det har hon knappt hunnit med. Hon är inte ens 22 månader gammal men har levt med en olycksbådande skugga runt hörnet nästan hela sitt korta liv. Varför? Varför kan hon inte få vara frisk? Varför kan jag inte få sitta här och planera roligheter för vår framtid? Så oändligt många frågor. Så oändligt mycket bitterhet. Så oändligt mycket sorg och smärta bultar i min bröstkorg. Varje andetag. Varje blick. Det gör så ont.

Och jag vill inte. Jag vill inte behöva fatta några beslut. Jag vill att den här nedåtgående spiralen bara ska vara en biverkning av medicinen. En biverkning som raskt flaxar iväg på rappa vingar så fort vi slutar med medicinen. Och att det då visar sig att medicinen gjorde underverk under tiden. Men jag vet att det bara är önsketänkande. För jag tror inte att det här är en biverkning. Jag tror tyvärr inte det. Jag tror det är sjukdomen som jagar fram i allt snabbare takt.

För nu är jag inte längre optimist. Optimismen är slut. Helt. Man orkar bara ägna sig åt sådant så länge, innan man inser det fruktlösa i ens naiva hopp. För jag tror vi börja närma oss en återvändsgränd.

Imorgon ska vi ta nya prover. Prover som kommer att visa huruvida hon drabbats av biverkningar i form av anemi och/eller leverskador. Prover som jag tror kommer att vara normala. Prover som kommer att visa på att hon inte drabbats av biverkningar men istället på att medicinen helt enkelt inte fungerar. Det ska vi göra imorgon.

När livet ger en en rak höger

I onsdags kom samtalet som kändes som ett slag i magen. Allting svartnade och hjärtat krampade.

Jag har väntat länge på att få svar från ännu en mag- och tarmspecialist gällande Lyckas mycket märkliga biopsisvar. Och nu i efterhand känner jag att jag gärna hade väntat ännu längre. Helst resten av livet. Helst hade jag aldrig velat får svaret alls och fått fortsätta tjohoa mig lyckligt ovetandes.

Men så blev det inte.

Lycka har, som jag fick veta innan jul, en överväxt av bindväv i magsäck och tjocktarm. Detta i sig visade sig vara så ovanligt att vår veterinär aldrig hade hört talas om det och hon lyckades inte heller hitta någon litteratur eller tidigare fall om det.Därför hörde hon av sig till Sveriges ledande gastroenterolog samt specialister i USA för att se om de någonsin stött på det samt vad detta innebär.

Jag minns bara samtalet som i en dimma, så det är säkert möjligt att jag missade något. Men det specialisten konstaterade var att det här väl inte var bra. Hon hade sett liknande utveckling hos b.la lundehundar, collies och cockerspaniel och att detta hos dem dels visat sig vara ett förstadium till cancer samt att det i de flesta fall utvecklas till atrofisk gastrit, samma sjukdom som avslutade livet på fantastiske Duc,bara 2,5 år gammal. Förutom det så har vi ju bindvävsproblematiken i sig där sannolikheten är stor att tillväxten fortsätter.

Enda alternativet vi har i dagsläget är att sätta in en mycket aggressiv behandling med prednisolon och dipentum under en 6-9 månaders period och sedan ta nya biopsier för att se hur det har påverkat henne. Samt ett byte av foder till en helt ny proteinkälla. Problemet här är det faktum att kortison rent generellt för med sig en rad med biverkningar, särskilt med en så hög dos, under så lång tid. Dessa biverkningar kan för Lyckas del komma att bli katastrofala eftersom kortison dels medför en förtvining av muskler, vilket i det här fallet är lite av en katastrof för Lyckas redan onda rygg där vi i nuläget redan jobbar så hårt vi kan med att bygga upp muskler för att stärka ryggen. Utöver det så försämrar kortison kvalitén på leder och senor, och Lycka har redan i dagsläget redan minst en senskada som hon kämpar med, förutom ryggen och nu även smärta från bogmusklerna. Kortison medför även försämrat immunförsvar, viktuppgång, trötthet och svårighet att bygga muskler (och en halv miljon annat otrevligt). Så för att försöka rädda hennes mage kan vi komma att förstöra resten av kroppen på henne. Dessutom vet vi inte alls om den här behandlingen kommer att ha någon effekt. Om vi har upptäckt det här i tid kan vi eventuellt få bindväven att gå tillbaka om jag förstod veterinären rätt, men vilka mikrochanser hon har till att bli frisk, det vet vi inte ens om det finns. Så ja, prognosen är inte bra. Inte alls.

Men vi har bestämt oss för att kämpa. Om det finns en mikrochans att hon kan klara av detta så är det den vi siktar på. Så länge hon kan anses ha livskvalité tänker vi fortsätta slåss med alla medel som finns.

Märk väl att Lycka vare sig ser eller beter sig som om hon vore sjuk. Väldigt sjuk. Hon har fantastisk päls, är bra i hullet (om än ojämnt musklad), piggaste och gladaste hunden i stan som helst tjohoar runt i överljudshastighet utan ett tanke på alla hennes fysiska åkommor. Enda gången Lycka verkade sjuk var när hon var liten, runt 4 månader, och det gick ganska så snabbt över. Hon har vare sig kroniskt dålig mage, vatten diarréer eller kräkningar. Så för vem som helst annars så ter hon sig som en ytterst frisk hund. Hälsan själv nästintill. Men skenet bedrar. Skenet bedrar så mycket som det bara kan. Hennes enda symptom är att hon ibland kan bli lite lösare i magen än normalt, hon bajsar fler gånger per dag än vad som är normalt och krånglar ofta på såvis att hon bajsar, sen någon minut senare så sätter hon sig och bajsar igen. Detta är hennes i nuläget enda symptom. Och hur många, med handen på hjärtat, hade ens kunnat tro att en hund med dessa symptom är dödligt sjuk?

Min stora bitterhet och ångest i det här är att jag och veterinären förlitade mig för mycket på hennes yttre, för mycket på hennes brist på symptom. Hade jag inte gjort det så hade Lycka genomgått en gastroskopi redan i december 2013 och då hade saker och ting kanske sett annorlunda ut idag. Chanserna till behandling hade kanske varit bättre.

Med det här vill jag vädja till er därute som har hundar som kanske inte är helt perfekta i magen, hundar som kanske bajsar fler gånger än vad som är normalt, hundar som till och från får dålig mage utan direkt synbar orsak. Snälla. Ta det på allvar. Snälla. Avfärda det inte som vanlig "vallhundsmage" (ett uttryck som för övrigt blivit skrämmande normaliserat i mina ögon). Ta det på allvar. Gå till veterinären. Få veterinären att ta det på allvar. Sen, när det visat sig att hunden faktiskt inte var sjuk. Var glad, glad med vetskapen om att du nu faktiskt vet. För faktum kvarstår, en "normal" djurägare hade aldrig ens påbörjat en utredning på Lycka med de symptom som hon har. En "normal" djurägare hade inte fått veta att hunden inte tar upp vare sig B12 eller folsyra innan det skulle vara försent att göra något överhuvudtaget. En maghund behöver inte alltid vara dålig i magen, den behöver inte alltid ha dålig päls, och den behöver inte vara trött eller orkeslös. Särskilt inte när det kommer till en ras som med lätthet verkar kunna springa vidare med ett brutet ben utan att inse att den har ont.

Så här skulle det inte bli...

Såhär skulle det inte bli. Nej. Det skulle det verkligen inte. Jag skulle inte heller ägna bloggen åt att skriva gnälliga, trista eller ledsna inlägg. Det skulle jag inte heller göra. Men det tänker jag göra nu. Igen.

För jag är ledsen. Så ända in i själen ledsen. Och arg. Arg på orättvisa. Arg på att det blivit precis så som det inte skulle. Arg för att jag vet att det inte hjälper att vara ledsen. Arg för att det inte hjälper att vara arg. 

Jag är såklart ledsen över Snigel. Min älskade, glada, taggiga, tokiga, alldeles fantastiskt underbara Snigel. Min alldeles jättetrasiga Snigel. Snigel som vid 16 månaders ålder haft fler veterinärbesök än vad de flesta hundar har under en livstid. En Snigel som är mer livsglad än livet självt och som inte vill annat än att tokfladdra genom livet samtidigt som hon vrålar wiiiiiiiiiiieeeee! Något som jag bestämt att hon trots sjukdom kommer att få göra. Det ska bara gå liksom, men. Just idag känns alltså svart. 

Jag vet inte vart vi står med hennes mage. Jag vet inte hur illa det är. Jag vet inte hur prognosen ser ut. Kommer hon att bli bra? Jag vill tro det. Jag har bestämt mig för att tro det. Men sen har vi ryggen. En dans som just nu börjar bli ganksa bakvänd. Ett steg fram. Fyra steg bak. De små framsteg vi gjort på rehaben harvarit så mikroskopiska att de inte ens märks. Och nu. Förra veckans flygincident med vad vi trodde var en skadad tå. Dagen rehab besök visade att det nog inte rör sig om ett ligament i tån utan snarare en senskada. Förhoppningsvis en lindrig sådan. Men hon är svullen över en del av senan och hon är fortfarande smärtpåverkad. Och till följd av hältan är ryggen avsevärt sämre. Något som märktes tydligt i vattentrasken. Så nu har Snigel officiellt fått flygförbud. Inget skutt. Inget tjoho. Ingen sprak. Ingen galenskap. Under lång tid. Och jag vet helt ärligt talat inte hur jag ska kunna förklara detta för henne. Att jag ska ta bort det som är livskvalité för Snigel. Det som får henne att fladdra med tungan och flärpa med schäferöronen. Det ska jag ta ifrån henne nu. 

Så här skulle det inte bli. Vårt enda bekymmer vid 16 månaders ålder skulle vara om hon någonsin skulle lära sig ett tävlingsmässigt slalom samt om det inte vore dags att hd röntga henne snart. Det var så det skulle vara. Inte så här. Så här skulle det absolut inte vara. 

Så snälla. Snälla älskade Snigel. Bli frisk. Hela du. Snälla. Så att allt kan bli så som det skulle bli. 

Och du där uppe, ja, du däruppe bland molnen. Om det nu är så att jag råkade pinka i någons cornflakes, välta en rollator eller ge någon löss i ett tidigare liv. Du tycker inte att du är lite sådär orättvist långsynt på nått vis? Jo jag vet. Payback is a bitch. Men du behöver inte ta det så bokstavligt och Straffa min Snigel...bara för att hon är en tös....eller? 

Och så var det det där med det däringa tråkiga

Och så var det det där med det däringa tråkiga.

Som några kanske vet så har Snigel haft trassel med sin mage efter att vi höll på och behandlade en enveten urinvägsinfektion hon fick som pytte valp som hon drog åt sig efter att ha mumsat sitt eget poop i stora lass. Vid 6 månader misstänktes en allvarlig kronisk mag- och tarmsjukdom men som tur var blev den avfärdad och Snigel friskförklarades i januari. Tyvärr verkar det som att Snigelmagen inte fick det däringa PM-et om friskförklaringen för magen har trasslat till och från under hela våren. Hon är aldrig så dålig att hon är allmänpåverkad, som värst händer en olycka inne på natten eller så rusar hon ut för att sätta sig, men det brukar komma i skov som varvas med att hon är tokbra i flera dagar. Nu under sommaren har hon under 2 månaders tid varit helt fantastiskt bra oavsett hur mycket konstigheter hon ätit så jag har känt mig ganska så hoppfull och tjohoig över detta. Men bestämde redan tidigare i somras att jag ville kolla upp henne igen hos en mag- och tarmspecialist. Pyrrar är som kanske tidigare nämnt ganska så duktiga på att dölja symptom på eventuell sjukdom och jag vet av tidigare erfarenheter att Snigel gjort det där med att inte visa någonting alls till en konstform.

Eftersom det kan ta väldans lång tid för mage och tarm att läka har jag även hållit en tumme för att problemen vi sett under våren även varit en del av läkningsprocessen. Men med tanke på att det faktiskt verkar finnas en del mag- och tarmproblem inom rasen (och vallhundar överlag) vågar jag inte chansa och låta bli att utreda vidare.

I kombination med det här, just för att en olycka sällan kommer ensam liksom, så har Snigel även haft ont i ländryggen till och från sen i februari. Ingenting man märker på henne över huvud taget, hon flyger på som aldrig förr, men vid palpation blir hon ängslig, slickar sig om munnen och sätter sig ner. Hon har kollats av flera veterinärer på jobbet samt röntgats och inget specifikt har hittats, mer än att hon har ont, även om det inte verkar hindra henne ett endaste dugg (än så länge i varje fall). Men det här måste såklart kollas upp det också.

Alltså bokade jag tid till gastroenterolog & ortoped i början av september. Ganska snabbt kunde veterinären konstatera att det var i L7/S1 området hon ömmade. Vad som orsakat det vet vi inte och kan egentligen bara tas reda på via MR röntgen vilket hon inte är en kandidat för ännu. Men det kan röra sig om ett trauma,en disk som ligger tokigt, nerv i kläm, en missbildning eller helt enkelt bara en jäkla massa otur. Så vips hade fröken fått diagnosen L7/S1 syndrom. Och en vidare tid till rehabilitering för att få reda på lite mer om prognos och eventuell behandling. Tjoho på den liksom.

2 veckor senare fick jag provsvar på de prover som togs med tanke på magen. Resultat? Inte bra. Hon tar inte upp B12 och folsyra som hon ska, har förhöjt levervärde (antagligen till följd av den ostabila magen så egentligen inget att hänga upp sig på) och hon har blod i avföringen (vilket jag inte ser med blotta ögat). Så nej, Snigel borde nog aldrig ha blivit friskförklarad i januari. Förutom att det här tyder på att hon mest troligt har allvarligare problem än jag hade trott så innebär det här även problem för ryggen. För att den ska hållas okej så länge som möjligt så måste hon hållas oerhört väl musklad vilket kan försvåras av det faktum att hon inte tar upp näring som hon ska. Dessutom kan ryggen försämras av det faktum att hon p.g.a smärtor i magen kan gå runt och spänna sig. Så summ-summarum så skulle jag väl vilja säga att det hade räckt jäkligt bra med ett av dessa problem. Faktiskt så tycker jag det.

När veterinären ringde upp för att lämna provsvar så var avlivning en av de första saker som hon tog upp, att eftersom Lycka har såpass många allvarliga problem så hade hon full förståelse för om jag skulle vilja sätta stopp nu. Stopp? Nu? Va? Säger jag samtidigt som jag ser Snigel flyga fram över skogen i överljudshastighet alltjämt flärpandes med tungan samtidigt som hon tokfnittrar så att det måste höras halvvägs till Abisko. Sätta Stopp? Inte en chans!

Här vill jag passa på att veterinären inte på något vis försökte få mig att fatta det beslutet utan hon tog upp det som ett alternativ och blev snarare glad att jag ville köra på. Så nu blir det gastro- och rektoskopi i en mycket snar framtid. Något jag verkligen bävar för eftersom jag är övertygad om att inget positivt provsvar någonsin har kommit från en gastro. Och provsvaren ser helt ärligt inte helt upplyftande ut, speciellt inte med tanke på att de är tagna under en period då hon varit helt bra i magen i ca 2 månader.

Igår var vi på rehab och det var faktiskt mer positivt än jag hade väntat. Hon har en instabilitet i antingen höfter, L7/S1 området eller båda två, men eftersom hon är såpass opåverkad av det ännu så är prognosen mest sannolikt god. Så för ryggen blir det intensiv rehabilitering med 20 minuters långsam (haha!) gång i blåbärsris med benviktsmanchetter, balansövningar enligt ett träningsschema dagligen, dra kätting i uppförsbackar och gå uppför trappor flera gånger i veckan samt water tread mill en gång i veckan i 8 veckor. Förutom hennes vanliga tjoho och det bästa av allt - hon blev inte belagd med agilityflygförbud! Så länge hon inte verkar bli sämre av det så får hon köra på. Men rehaben kan vi först dra igång ordentligt efter magen är avklarad och det visar sig att det finns en behandling man kan ge henne för magen. Så just nu står ett träningskort för WTM högst upp på min önskelista för det kommer även innebära att även magen kommer att bli bra. Så det så.

Det har varit mycket tårar, magont och ren ilska över alltings orättvisa de senaste veckorna, men nu orkar jag helt enkelt inte gräva ner mig i det här nått mer tills jag faktiskt vet hur illa det är med henne egentligen. Så vi kör på och hoppas på en tid till gastro så snart som möjligt och att hennes mage och tarm är så in i bänken friska att veterinären blir alldeles bländad av den glittriga friskheten. Så det så.

Och som en lite parentes, så att ingen får för sig att tro någonting annat, Fixa tackade jag ja till innan jag fick veta detta om Lycka, men även om det hade skett i omvänd ordning så hade jag tackat ja i alla fall. Fixa vare sig är eller kommer någonsin bli ett substitut för Snigelprylen. Hon är sin alldeles egna lilla RäserRäka med en alldeles egen plats i mitt hjärta. Precis som de andra två. 

Ett avslut, ett avsked

Idag är det lite känslosamt och sorgset.

Fick ett paket på posten, ett paket jag väntat på.

I paketet låg en vacker ask med Avantis tassavtryck, en tuss med hans fantastiska päls samt ett brev som rörde mig till tårar.

Älskade finaste Avanti som så hastigt gick bort den 10 december. Att få hålla hans tass i min hand och lukta på hans päls gjorde med ens hans bortgång så verklig. Jag visste ju att han var borta. Det gjorde jag, men eftersom det hände så plötsligt och så långt ifrån mig har det känts så overkligt att han inte finns mer.

Men nu vet jag. Nu har jag på ett vis fått ett avslut, ett avsked. Samtidigt som jag fått ett så vackert minne av honom. Ett minne jag alltid kommer ha med mig. För när minnet av hans björnlika tassar bleknar och när känslan av hans mjuka päls mot mina fingrar mattas ut, då kan jag bara öppna på asken och återigen minnas.

Nu vilar Avanti på den finaste plats man kan tänka sig och det känns så skönt att veta att han var precis lika älskad i sitt nya och sista hem som han var utav mig. Sov gott älskade Vav. Sov gott finaste du.

Ord räcker inte till för att tacka dig Marie för att han fick så stor plats i ditt hjärta. För att han fick det så bra och för allt du gjort för mig. Du är fantastisk, och jag vet att Avanti älskade dig lika mycket som du älskade honom.

Tack för att jag fick lov att älska dig

I september 2012 fattade jag mitt livssvåraste beslut. Efter över 10 år som illerägare blev jag tvungen att acceptera att min allergi blivit för svår. Så svår att det inte fanns något bra sätt att kunna behålla mina illrar och samtidigt själv må bra. Alltså fick mina illrar nya hem. 

Avanti, så speciell, så underbar fick flytta till en mycket god vän där han fick det mest fantastiska liv en iller någonsin kan önska sig. I samma minut han klev ur sin transportbur så var han hemma. Hela han formligen lös och gnistrade av glädje. Och även om det sved i hjärtat och tårarna rann så var mitt beslut så rätt så rätt. Avanti var äntligen hemma. 

I över ett år fick han leva världens bästa illerliv. Ett liv så rikt och så underbart. Och vetskapen om att han hade det så bra lade sig som ett lager mjuk bomull kring mitt hjärta. 

Men så fick jag ett samtal i tisdags. Avanti hade gått bort. Mitt uppe i vild lek i snön hade han bara fallit omkull och livet lämnade honom inom några andetag i sin nya mattes famn. 

Jag tror inte att chocken lagt sig riktigt ännu. Jag kan fortfarande inte greppa att han inte finns längre. Älskade Vavvet. Du skulle leva nästintill för evigt! 

Vi har så många minnen tillsammans jag och Avanti. Han var så speciell, så underbar, så komplex på sitt alldeles egna lilla vis. Vi hade en alldeles speciell relation jag och Avanti. Han lärde mig så mycket och bara en enda blick från honom gjorde mig alldeles varm i hjärtat. 

Jag minns så väl hans pussvänliga öron. Öron man kunde gå och sniffa och pussa på tills de nästan blev alldeles alldeles utnötta. Hans vackra uttrycksfulla ögon som genast avslöjade vad han tänkte. Hans stora björnlika tassar som gjort så stora avtryck i mitt hjärta. 

En gång rymde han och hans dotter ut ur illergården. In under trallgolvet på altanen. Och där låg han, antagligen större delen av dagen och tryckte. Tills jag kom ut och öppnade grinden till gården. Då formligen flög han in och dansade runt av glädje över att vara hemma igen. Och matte hjärtat drog en lättnadens suck. Älskade Vav som hellre ville vara hemma. 

Älskade Vav. Tack för att jag fick lära känna dig och se dig växa upp. Tack för allt du lärde mig. Tack för att jag fick lov att älska dig. 

Tack till underbara nya matte som gav Avanti allt det jag inte kunde ge honom. Tack för att han fick flytta in i ditt hjärta. Tack för att han fick det mest fantastiska liv en iller kan få. Tack för att du tog så väl hand om min älskling. Jag är dig evigt tacksam! 

Vi håller bloggpaus

Just nu är det bloggpaus för oss. Bloggpaus för att vi har fått tråkiga saker att tänka på och bekymra oss över. Tråkiga Snigelsaker. Om livet är precis så orättvist som jag hittills fått lära mig att det är så är Snigel sjuk. Eventuellt väldigt sjuk. Frågar man Snigel själv så mår hon alldeles toppelitoppen. Frågar man veterinären så är det inte så säkert att de håller med. Men att fråga en Snigel som antagligen skulle tjoa sig fram i takkronorna även om hon så hade ett brutet ben, är kanske inte det allra bästa man kan göra. Man kan inte riktigt lita på henne när det kommer till sånt där. Istället får vi förlita oss på prover och undersökningar. Och vänta på svar.

Och därför håller vi bloggpaus. För det är svårt att skriva om roliga saker när allting känns alldeles svart och tomt. Speciellt när svart- och tomhet rör någon av mina flickor.

Så vi håller bloggpaus. Om allting ändå går vägen och om livet kanske inte alls är så orättvist ändå, så kommer vi tillbaka. Men går saker inte alls vägen, så kommer vi nog inte tillbaka.

Men oavsett så har jag världens tappraste, bästa och mest underbara Snigel som jag är så oändligt tacksam över att ha fått in i mitt liv.

Himlen har fått ännu en stjärna

Himlen har fått ännu en stjärna. Inte vilken stjärna som helst utan en alldeles speciell, extra glittrig och vacker stjärna.

Den 6 november fick älskade Duc somna in. En Duc som var så speciell att det är svårt att sätta ord på det. En Duc som var så innerligt älskad. Kanske inte av alla, men av oss som stod honom nära.

Jag träffade Duc första gången i maj i år och han hoppade bokstavligt och bildligt talat rakt in i hjärtat på mig. Det är svårt att beskriva hur man kan bli så fäst vid en hund som inte ens är ens egen. Men det blev jag.

Duc var något alldeles speciellt. Första gången jag träffade honom så flyttade han rakt in i hjärtat på mig och där kommer han alltid att finnas kvar. Varje gång jag såg honom kunde jag inte låta bli att le och bli alldeles varm i hjärtat. Duc hade en sådan glöd, en sådan livsglädje som det är svårt att sätta ord på. Varje gång vi sågs hälsade han på mig med en glädje och intensitet som fick mig att känna mig alldeles speciellt utvald. Utvald att få lov att älska denna underbara hund och bli älskad tillbaka. Ett privilegium skulle jag vilja säga att det var. Att få vara en utav Ducs utvalda människor. Och för detta är jag så innerligt tacksam. Tacksam över att ha fått vara i hans närhet, tacksam över att ha fått lov att vara en del av hans liv, tacksam över att ha fått finnas med ända till slutet.

Duc var något alldeles speciellt på så många vis. Jag har så svårt att sätta ord på vad det var, men ingen hund har någonsin haft så lätt att få mig till både skratt och tårar. Skratt över alla hans tokigheter, kärlek till livet och sprakiga inställning till allt. Tårar över hur otroligt fin han var, tårar när han gjorde framsteg i sitt sätt att hantera sin vardag.

Men trots sitt vackra, majestätiska yttre och pigga och alerta uppsyn så var Duc sjuk. Så sjuk att det inte fanns något man kunde göra för förhindra det oundvikliga. Det är så svårt att greppa att någon som ser ut som Duc, beter sig som Duc, på något vis kan vara allt anat än kärnfrisk. Men hans yttre var fruktansvärt nog bara en glansig fasad mot hur hans inre var. Och det var dags att ge honom frid. Frid och frihet att få springa över himlens ängar, bada sjärnglittriga sjöar och jaga sin älskade boll. Utan smärta.

Jag är så tacksam att jag fick lov att vara med när han slöt sina ögon och tog sitt sista andetag. Jag är så tacksam. Har fält fler tårar än jag trodde var möjligt och i mitt hjärta finns ett hål som jag inte vet om det någonsin kommer att läka. Men jag är tacksam. Tacksam att jag fick pussa hans nos, viska i hans öra och lukta på hans päls en sista gång.


Det är tack vare Duc jag idag har lilla Snigel. Det var efter att ha lärt känna Duc som jag slutligen bestämde mig för att det var en face rase jag ville ha och inget annat. En mini Duc. En alldeles egen sådan.

Snigel påminner så otroligt mycket om Duc. Både till utseende och sätt. Jag ser så mycket av Duc i henne och det är både en fantastisk och skrämmande känsla. Skrämmande eftersom denna lilla Snigel har oerhört stora tassavtryck att fylla. Skrämmande eftersom det just nu är svårt att titta på henne utan att ögonen fylls av tårar och hjärtat svämmar över av saknad. Men likväl fantastiskt, för det känns som att det finns en bit av Duc kvar i våra liv. Även om Snigel är sin alldeles egen, sin alldeles egna fantastiska lilla hund, så bär hon för mig alltid en bit av Duc med sig.

Spring över himlens ängar i frid älskade Duc. Spring så fort du kan. För att vila, även om det är i himlen, det är helt enkelt inte din grej. Så spring spring. Spring så fort du kan. Jag glömmer dig aldrig.