äggsjuk huvudlös höna på amfetamin

Nytt jobb. Nya rutiner. Mental härdsmälta. Fläng hit. Fläng dit. Alltihopet utmärkta ursäkter till varför det blivit klent med uppdateringar. Igen. Jajamensan.

Förra helgen sadlade vi om och tävlade rallylydnad i dagarna två alla fyra. Eller alla tre kanske jag snarare borde säga. Alla tre tävlade rallylydnad. Vad den fjärde gjorde har jag faktiskt ingen som helst aning om. Att Snigelprylen fortsatt befinner sig i ett annat solsystem är då ett som är helt säkert i varje fall.

Flickorna Lus och Fisk skulle debutera i fortsättningsklass och Snigelmuppen i mästarklass. Lushund förvånade stort på lördagen, som inleddes med hällregn, genom att inte stå och sloka och smälta bort likt spunnet socker i det plaskiga vädret. Inte ett enda smält faktiskt, istället viftade hon på allt hon hade och var så glad så glad. En tredjeplats, 95 poäng där hon fick hjärtevärmande avdrag för att hon var en sån glad skit att hon till och med hoppade glatt på mig. Tjoho på det liksom.
Fiskpinnen hade svårt att hålla helt ihop i miljön, och vi har liksom aldrig typ nästan någonsin tränat utan koppel nära någon som helst form av civilisation någonsin. Så även matte var skapligt nervkittlig och knäskålsskakig. En eller två felövningar, lite nosande och andra små missar, men 73 poäng och därmed ett godkänt resultat lyckades den lilla prylen samla ihop.

Snigel vet jag faktiskt inte alls vad hon pysslade med. Inte alls faktiskt. Alltihopet var liksom bara så ytterst märkelkonstigt att det till och med vad märkligt för att vara henne. Så fort vi klev över bandet blev hon som en äggsjuk huvudlös höna på amfetamin. Hon kunde inte ett enda moment. Inte ett enda. Visst. Hon försökte. Det gjorde hon faktiskt. Men när man ber om sitt och istället får backa sexton steg och gör en tjusig balettpiruett innan du hoppar fyra steg fram och sen ger vacker tass. Då blir man lite matt. Och trött. Så innerligt hjäntrött faktiskt. Jag vet inte exakt var någonstans i den äggsjuka katastrofen vi lyckades med att diska oss. Men diska oss det gjorde vi. Flera gånger. På samma runda. Och jag raglade av planen fullkomligt kortslutad i hjärnan. Mupphund.

Söndagen ägnades även den åt rallylydnad. Både Lus och Fisk skötte sig så fint så fint. Trots att det bara en stund innan det var den skotträdda Fiskens tur att äntra plan smällde av en jädrans massa skott på avstånd och Fiskpinnen höll på att fullkomligt krypa ur sin panering av skräck och panik. Men hon samlade ihop sig och gick en fin runda på 87 poäng eller något åt det hållet. Lusen var så glad så glad hela rundan men vid varje skylt där hon skulle sätta sig så fick vi lite kommunikationsproblem. "Sitt" sa jag lite glatt åt hund. "Jajajmen, jag sitter" svarade Lus lika glatt. "Öh eh nä. Du står. Sitt är du snäll". "Jajjamen, jag sitter" svarade Lusen muntert. "Öh, äh nä, det gör du faktiskt inte". Vid varenda sittskylt. Vid varenda en hade vi samma diskussion innan vi enades om att hon kanske faktiskt inte alls satt och kanske borde försöka göra det. 92 poäng blev det ändå, och båda töserna avslutade helgen med 2 godkända resultat var.

Snigelprylen? Vart ska jag börja? Eller sluta? Ja, sluta är nog en bra idé, för vare sig början eller mitten eller det som hände nästintill slutet var något vidare värst att ha. Samma huvudlösa höna som igår. Dock kunde hon denna dag faktiskt ta sig förbi ett par enstaka skyltar utan att helt stressa till sig eller matten en hjärnblödning  (och hon lyckades märkligt nog behålla 53 poäng hur nu det gick till). Men nog var det nära. Jag har helt ärligt ingen som helst aning om vad hunden pysslar med och vi har i dagsläget inget som helst fungerande samarbete. Från att ha haft en gemensam bubbla av stål har vi i dagsläget lika mycket fungerande samarbete som två motpoliga magneter i en tsunami. Men det vänder väl det också. Lite mindre hormoner. Lite mindre Arlas mjölkfabrik på den skendräktiga damen och kanske lite mer aktiv träning och en himelens massa tjoho så löser vi nog det här också.

Goa Emma  var så gullig att hon fotade oss under söndagen.

Det som händer i Gävle...

...stannar inte i Gävle. Det är då ett som är säkert!

Tidigt tidigt i morse styrde vi snokarna mot Gävle tillsammans med Sandra, phalénemupp & bcvalpis. Temat för dagen var rallylydnad från morgon till kväll. Ungefär.  Två starter var för samtliga tävlingsmyndiga hundar. Vilket i vårt fall innebar två starter i avancerad för Snigel samt totalt 4 nybörjarrundor med Fisk och Lus. Jajamän, ni läste rätt. Lus. Lus har tävlat idag. Japp! Och som en liten sneak peek kan jag meddela att den inte dog. Särskilt mycket. Alls.

Väl på plats så tog vi personbästa i tältuppfällning. Fem minuter blankt inklusive bur och haguppställning och ingen involverad förolyckades ens det allra minstaste. Övning ger bevisligen färdighet och med vår utmärkta färdighet i morse skulle man nästan kunna tro att vi stått och övat på tältuppfällning hela veckan. Något vi självklart inte har gjort. Inte alls. För hur skulle vi hinna med det när vi istället ägnat hela veckan åt att inte träna rallylydnad.

Lus var först ut, och i sann Lusanda så höll hon på att dö en sväng precis innan starten, men samlade ihop sig lagom tills vi klev över det berömda bandet och traskade ganska så himla glatt sig igenom hela rundan utan några större intermezzon, förutom det däringa momentet när matte försökte mosa det arma djuret mellan knäskålarna i ett försök att styra skutan 270 grader höger. Hela 94 poäng och en femteplats lyckades den lilla Lusen få ihop. Milda makaroner.

Näste man till slakt var fiskpinnen som under uppvärmningen var flärpigare, coolare och lyckligare än nånsin. Så himla häftig! Så galet glad! Så galet trygg i miljön att jag knappt kunde tro det var sant. Lagom till vår start traskade vi in på gräsmattan och styr nosen mot startskylten varpå Fisken säger hurp och nästan kastar sig iväg i kopplet åt motsatt rikting. Först förstår jag inte vad som händer. Vart tog flärpet vägen? Sen ser jag och sen förstår jag precis. Några meter från startskylten står nämligen en gräsövervuxen bruksstege. Bevisligen inte tillräckligt övervuxen för att Fiskpinnen ska förstå att det knappast kan bli tal om att den ska användas i något som helst rallymoment. Nix. Bruksstega kan du vara själv säger Fisk och rycker lite i kopplet som för att informera om sina planer att fly kommunen. För ja. Fiskpinnen är ju såklart vettskrämd för agilitygungor. Vilket är exakt precis samma sak som bruksstegar. Klätterställningar. Vandrandepinnar. Ja you name it. Just i det här fallet så är hon fenomenal på att generalisera. Jahopp tänkte jag lite halvsvettigt. Hur gör vi nu? Men så  länge behövde jag inte fundera. Helt plötsligt var vi välkomna in på plan och utan att tänka efter särskilt mycket så lockade jag på Fisk och lyckades faktiskt få med henne in på plan och förbi startskylten. Vid det här laget så vette rumpan mot bruskhindret så hon slapp se det. Men självfallet bestod första skylten av ett framför moment och vips blev hon påmind om hindret och var på väg att checka ut, ville inte bråka med henne alls i det läget utan lät henne slippa krångla med att ta rätt ingång och sen sätta sig så vi traskade helt enkelt vidare, väl medvetna om felövningen. När vi väl hade vänt rumporna åt hindret så kom Fisken ganska så snabbt i någolunda form igen. Inget vidare flärp men hon hakade glatt på under resterande runda. Och förutom den förskräckliga brukshinderorsakade felövningen så fick vi faktiskt ynka 4 poängs avdrag på resten. 86 poäng och sitt tredje godkända resultat. Och det här är hunden som tidigare vart i princip helt oförmögen till att avreagera på mindre tid än tre timmar. Det här är hunden som i full panik försökt slita sig ur sele och koppel bara vi närmat oss något som ens liknar en klätterställning. Det här är hunden som inte har kunnat vistas på en brukshundsklubb utan att få ångest och drabbas av panik. Det här är hunden som nu vänder stjärtfjädrarna åt brukshindret och raskt gaskar upp sig och avreagerar såpass att hon kan genomföra resten av rundan och dessutom klara det med bravur. Jisses i min lilla låda säger jag bara.

Nästa start var även den Fiskens och den här gången så kan det ha varit så att jag tog i lite väl när det gällde uppvärmning. Den kan ha varit så att hunden var både tokmätt och kortslutad i hela hjärnan lagom till vår start. Så var besvisligen även fallet med matten. Kortslutad. Ingen av oss had enågot vidare flyt. Fisken var opepp och seg, jag halvt panikslagen och överdrivet peppig. Aldrig någon bra kombination. Inga hundar uppskattar min gälla panikröst eller hyperventilerande andhämtning.  Ingen uppskattar heller att bli visad fel på var och varannan övning. Vi hade ingen som helst bra känsla och det var nästan så att vi båda längtade efter den däringa bruksstegen en sväng. Men märkligt nog räckte det ändå till 77 poäng och ännu ett godkänt reslutat.

Fjärde och sista nybörjarrundan var nästintill helt fantastisk. Lus fullkomligt briljerade och flärpte så mycket på hela sig själv att ingen av pyrretöserna hade haft en chans. Vilken attityd! Vilken glädje! Trots att hon trasslade kopplet om tassarna vid tredje skylten och tappert trippade på med koppel runt halva sig innan hon elegant trasslade loss sig själv igen. Allt flöt på så himla fint och jag var så genomförvånad och så överväldigad att jag helt tappade fokus på vad vi höll på med när hunden plötsligt börjar ta glädjeskutt att jag glömmer bort vad det egentligen är vi ska göra vid sista skylten. En sur felövning på en kanonrunda som annars hade gett 99 poäng. Nu blev det 89 poäng och jag är mer än toknöjd. Lilla Lus. Lilla Lus har liksom tävlat. Och överlevt.

Snigelprylen näst på tur. Eller otur. Det beror helt på hur man ser det. Att sitta och göra ingenting en hel förmiddag är ingenting som Sniglar är särskilt bra på. Att göra ingenting en sväng resulterar oftast i att djuret ifråga försöker göra allting istället. På en gång. I överljudshastighet. Herregud. Den var helt fullständigt genomgalen när jag tog ut henne ur hagen. Den kunde inte ens sitt.
I ett desperat försök att få tillbaka henne till samma solsystem igen så ägnade jag tiden fram till vår start med att försöka trötta skiten ur henne. Samt mata ihjäl den. En mätt Snigel kanske inte är lika godisbesatt? Kanske? Fel. Ack så fel. Men efter ca 20 minuters tragglande började den sansa sig såpass att jag ansåg att det fanns hopp om livet och vi traskade in på banan. Än en gång. Ack så fel. Efter två skyltar började den jama som en katt. Efter fem skyltar (och oceaner av konstiga fel på vägen) så kvittrade den även likt ett marsvin. Något som aldrig någonsin är bra. Aldrig aldrig någonsin. Marsvinkvitter och kattjamningar brukar efterföljas av fullständig galenskap och så löjligt mycket blåmärken. Alltså försökte jag bara fokusera på att dämpa dårskapen, vilket hade exakt noll effekt. Allt krånglade. Hunden var både övertaggad och oerhört ofokuserad och flamsig. Efter hopp över hinder är hunden helt plötsligt på väg för att tvångla upp domaren. Något som faktiskt aldrig någonsin hänt tidigare. I varje fall inte på tävling. Vad Snigel tvånglar upp på sin fritid lägger jag mig inte i. Men under tävling? Jag visste liksom inte om jag skulle skratta eller gråta. Efter målgång så tror jag att jag gjorde båda. Vad pysslade den med egentligen? Hur det än var med dårskapen så lyckades den, galet nog, sampla ihop 77 poäng och därmed sitt tredje godkänt i avaceradklass. Något jag faktiskt inte riktigt tycker att vår taffliga prestation egentligen förtjänade.

Start nummer två för Snigeldjuret avlöpte egentligen inte så annorlunda mot start nummer ett. Förutom att hon lät bli att försöka tvångla upp domaren. Marsvinskvittret kvarstod och jag funderade på hur sjuttsingen jag skulle lyckas fånga in den om den bestämde sig för att ta ett flärpskutt och lämna galaxen. När jag genomsvett och alldeles skakig rinner av plan så tar jag ett djupt andetag över att pärsen är över. Ni väntar bara honnören med ligg på höger sida. Plättlätt liksom. Till och med rabieskatten fixar det där. Inte. Nos nos, uppsitt, nos nos uppsitt, nos nos jamennosapådåpesthundgördetbaragördet.  Felövning. Med tanke på hur resten av rundan kändes så insåg jag väl rätt snabbt att vi omöjligt kan ha fått godkänt. Men än en gång hade jag fel. 82 poäng och bland annat domarkommentaren "SM?". Jahopp. Så även när Snigelprylen är på det humöret som ger henne absolut sämst förutsättningar så kan hon bevisligen ändå gå in och göra helt okej ifrån sig. Två gånger. Tänk om hade varit sitt allra bästaste jag? Helt ärligt så är den faktiskt ganska så grym den lilla galenpannan. Hon är faktiskt det. Även om jag ska erkänna att jag var skapligt irriterad på hennes mentala härdsmälta och larviga ljudlåda idag. Skapligt irriterad. Men duktig pryl.

Duktiga prylar allihop. För med 6 kvalificerande resultat utav 6 möjliga så blev tjejerna även varsin titel rikare!

Så får jag be att få presentera:

RLD N Önska 
SE FI UCH RLD N Beyonce Joie Prizzi Petit Norvégien 
RLD N RLD F RLD A Bielza de la Prizzi Petit Norvégien

Det gick inte ett enda dugg sämre för vårt grymma resesällskap! Sandra och SuperPhalènen fick även de med sig två kvalificerande resultat av två möjliga. Grattis duktiga ni!

Tävlat helt slut på mig själv

Helg och tävlingsuppdateringar verkar vara vårt nya svarta för tillfället. Inte för att vi inte har en massa händ under veckan. Nej nej. Här händer det alltid händ. Jämnt och ständigt faktiskt. Det blir liksom lite lätt så när man har de hundar jag har helt enkelt. Det som däremot ytterst sällan händer under veckorna nuförtiden är extra tid. Tid att göra ingenting till exempel eller tid att skriva ett blogginlägg. Sån tid händer liksom ytterst sällan. Så ni får helt enkelt nöja er med ännu en tävlingsuppdatering.

För visst har vi tävlat idag. Jajamen. Tävlat helt slut på mig själv såpass att jag inte har någon som helst aning om hur jag ska lyckas förflytta mig från soffan till sängen för att sedan kliva upp i morgonbitti och göra om hela alltihopet på ännu en tävling.

Snigelprylen körde hopp och agilityklass på Väsby BK. Hopploppet gick liksom åt pipsvängen redan innan vi hade startat. Platsade prylen och började gå upp i banan för att placera mig för en leadout. Ser i ögonvrån hur Snigel börjar tjuva och lyckas få stop på henne med nosen bara nån centimeter från att dunka i första hopphindret. Inser snabbt att jag nu har två val. Antingen så skyndar jag mig upp till en bättre position och riskerar att hon ändå tjuvstartar på riktigt och än en gång blir förstärkt i det här förnipprade dumma beteendet, eller så släpper jag henne på en gång så att hon åtminstone startar på signal men jag riskerar att hamna jättetokigt till inför mitt byte. Väljer alternativ två och efter det gick väl allt åt skogen ungefär. Jag glömde bort vad jag höll på med eftersom jag är erkänt kass på att ändra min plan när det inte går som eh planerat. Vi diskade oss så att det tjongade om det. Sen hade vi kvartssamtal gällande tjuvstarter.

Agilityloppet nollade vi och tiden höll för en andra plats och en pinne utan alldeles för många missförstånd mellan mig och flärpmuppen. Tjoho på den liksom!

Det allra läskigaste och mest nervpirrande uppdraget för idag var inte Snigeltjuvstarter eller att akta sig för att bryta lårbenshalsar på agilityplanen. Nej. Idag hade vi något ännu mer knäskaksframkallande på schemat. Nämligen Fiskpinnens allra första tävlingsdebut. Två starter i rallylydnad nybörjare tyckte jag för nån månad sedan var en utomordentligt lämplig sak att anmäla Fiskpinnen till. En månad innebär ju oceaner av tid att träna rally på. Eller hur? Särskilt för en hund som alldeles nyligen börjat lära sig ingångar och att hålla en fotposition i mer än en halv mikrosekund. Och tanken var ju väldigt god eftersom en månad rent tekniskt sett innebär mängder med rallyträningsminuter. Om det bara inte vore så att jag envist envisats med att tjuvträna agility med Snigel under vartenda planerade rallyträningstillfälle. Hela tillfället.

Fisken är liksom inte Snigel som besitter en ganska så stor portion både naturlig och inlärd följsamhet. Fisken är inte sån. Fisken är oftast följsam i en mikrosekund, tills ett löv blåser, en dörr stängs, en människa fiser i Hong Kong sen kastar hon sig ut i kopplets längd och försöker lämna solsystemet i halv om halv panik. Numera går det vanligtvis att lugna henne och få tillbaka ett uns fokus men det brukar ta minst några minuter och en skaplig portion övertalningsförmåga och veckopengshöjningar. Alltså kanske inte helt ultimata förutsättningar för dagens spektakel. Igår när vi tränade rally  tjuvtränade agility så slog det mig att vi hittills inte tränat på att gå mer än en skylt utan belöningar. Dvs. inte en enda kedja. Jomen grattis. Således tvångstränade jag faktiskt äkta rally en kvart efter snigels agilitytjuvträning och det gick faktiskt så långt över förväntan att jag var tvungen att skrapa upp hakan från backen. Visserligen var vi då alldeles ensamma i antagligen hela postnummerområdet och inte så mycket som en daggmask behagade agera störning. Men ändå. Fisken imponerade.

Men idag. Med en tokstressad matte som joggade mellan agility och rally banvandringar och försökte få ihop våra starter samt en Fisk som panikade över den pågående agilitytävlingen. Då kändes det liksom inte så lovande. Men målet för vår debut var enbart att lyckas hålla kvar Fisk på planen i minst 3 skyltar och snabbt belöna och lämna planen innan full panik inträdde. Döm om min förvåning när Fisk några minuter innan vår start tokleker, godismumsar, brottas,kampar och flärper runt som en galning precis utanför banan. Hur cool som helst. Vilken känsla! Ni anar inte hur häftigt det är att hon kan göra en sån sak. Men sen precis när vi just ska till att starta så sjunker hon ihop, fäller in flärpet och jag ser hur hon är på väg bort till nevereverscaryland. Hjälp! Lyckas på något magiskt vis ändå peppa upp henne så mycket att hon faktiskt följer med mig in på banan. Den flärper inte men den ser inte heller ut som att den ska hänga sig i kopplet. Och på något magiskt vis lyckas vi ta oss runt hela banan och stundvis ser jag faktiskt hur hunden ser nästan så där fnitterglad ut som hon kan göra ibland när vi tränar bara hon och jag. Hon utför varje moment, om än kanske lite tvekande vid vissa skyltar och så fort hon hör en hund skälla eller någon andas lite väl högt så vrider hon bort huvudet och vägrar ta kontakt med mig. Men ändå! Fisken tävlingsdebuterade! Fisken dog inte! Fisken var ganska så glad till och med och baskemig om hon inte lyckades skrapa ihop ett godkänt resultat på 86 poäng i första rundan! Makalöst!

I runda nummer två så hade jag ungefär samma målsättning som i den första. Inte dö. Inte fly. Belöna flärp. Den här banan var skapligt mycket klurigare ur Fiskperspektiv eftersom den bestod av många snarlika skyltar. Fisk har relativt svårt att sortera mellan kommandon i vanliga fall och blir hon det minsta stressad så kan hon inte skilja på något alls. Nåväl. Den flärpte, den lekte och den var alldeles galet glad utanför planen en stund innan vår start. Lagom till starten så tonade hon ner sig, men kändes inte fullt så på väg in i dimman som hon gjort i första starten. Vi tog oss runt och även om hon frös till och tittade på annat i början så hade hon ändå en väldigt trevlig attityd nästan hela rundan. Svansen gick och hon kändes samlad och kontrollerad och hon gjorde precis allt som jag bad om vid precis rätt tillfälle. Herregud. Två rundor och hon vare sig checkade ut, lämnade plan eller flydde till skogs. Helt galet.

Vad som visade sig vara än mer galet var det faktum att andra rundan visst landade på hela 95 poäng och en tredjeplats. En pallplats! I en hundsport! På en tävling! För Fisk! På riktigt! Milda makaroner säger jag bara. Jag hade verkligen aldrig någonsin kunnat tro att Fisk skulle klara av en hel tävling. Jag trodde faktiskt inte det. Inte med sådana resultat. Hon har kommit så galet långt i sin utveckling från den darrande, livrädda, vettskrämda lilla Fiskpinnen hon en gång var när hon kom hit. Fantastiska lilla Fiskeflärp säger jag bara. Oj så stolt jag är över dig!

Lushunden agerade maskot och allmän avfallskvarn och mumsade snask, tutade runt och var mer än lovligt lycklig över att hon minsann inte behövde tävla. Hon var till och med såpass lycklig över det att hon kamptuggade på min tröja och glädjemorrade av bara farten.

Blir alldeles tårögd över att se på den här filmen. Ni som har följt oss från start eller som träffat Fisk när hon har sina sämre stunder, jag tror ni förstår varför jag blir alldeles till mig över det här. 

Högerhandling och trestegsbackande

Eftersom det är dumt att ändra på vinnande koncept och så vidare så blev det såklart mer Rallylydnad idag. Debut i avancerad klass med två starter för det lilla Snigelodjuret. En debut som jag egentligen som tidigast hade planerat skulle ske i juni nån gång när vi liksom hade hunnit låta fortsättningsklassen landa och kanske haft lite mera tid på oss att fila på det här med högerhandlingen och trestegsbackandet och allt det där. Men eftersom mina kära vänner gärna ägnar sig åt utpressning av värsta sort och jag är en vek jävel som ständigt faller för grupptryck så blev det helt enkelt bara till att försöka samla ihop sig och köra på.

Snigel kändes lite trött och off även i morse och jag anade väldans mycket ugglor och annat luddigt i mossen. Hade inga som helsta illusioner om att dagens starter skulle gå vår väg. Vi kan ju liksom inte det här och vi har inte ens börjat träna på ens kortare sekvenser i den här klassen. Däremot hade jag som målsättning att få till både lite flärp och lite gorillatassschvung i Snigelprylen under dagens rundor. Det var mitt enda mål faktiskt. Få tillbaka lite av det däringa flärpet och tjohoet som vi verkade ha tappat bort igår. 

Under uppvärmningen kändes hon riktigt fin. Inte helt sig själv utan ett par hack lugnare, men ändå - nära nog liksom. I själva rundan hade hon betydligt mycket bättre attityd än igår även om jag fortfarande saknar det där lilla extra, och även idag så kändes det som att hon zoomade ut lite då och då. Sista skylten på rakstreckor verkar ha blivit en grej sen igår. Hon gjorde nämligen exakt samma sak på båda loppen igår och båda idag. Hon liksom bara knatar rakt förbi den som att hon inte ser den och kommer sen på sig själv och går sedan runt skylten. Inga andra skyltar ger det här problemet men just sista skylten på en raksträcka. De gills tydligen inte. I övrigt hade vi väl lite missförstånd och lite flamsigt trams och mycket riktigt så trampade jag på hunden i backa tre steg. Precis som jag hade förutspått. Men ändå. Jag kände mig väldigt nöjd med vår debut ändå och känslan hade vi nästan nästan. Jag var dock ganska så säker på att vi inte hade fått godkänt eftersom jag tyckte mig ana ett par felövningar. 

Runda nummer två gav en lite bättre känsla, däremot var den lite mer ojämn. Snigel blev lite halvflärpig i starten och gjorde till och med ett jämfota skutt men missade mina njurar med ett par centimeter. Vet inte om jag ska vara glad eller ledsen för det. Jag ville ju ha flärp liksom. Sen kändes det som att hon lhela tiden låg på gränsen mellan att explodera i räserflärp eller checka ut helt och hållet.  Även här så blev det lite småtrassel och backa tre steg gick ju såklart käpprätt åt varmare breddgrader även om jag denna gång inte trampade på hund. Men Det kändes ändå helt okej liksom för att vara helt nytt för oss och grejer. Och Snigel var ju liksom flärpigare än igår. Mål uppnått liksom!

Förutom flärp och peppmål så råkade vi visst även behålla nog med poäng för att faktiskt få med oss två godkända resultat dessutom. Bara lite sådär hastigt och lustigt och väldigt oväntat bör tilläggas. 83 poäng och en 5e plats i avancerad A med mycket fina kommentarer. 73 poäng och en 12 plats i avancerad B även det med mycket fina kommentarer. Hoppsan så det kan gå liksom.  Mitt rallyårsmål för i år för Lyckoprylen var att ta en titel i fortsättningsklass innan årsskiftet. Hoppsan. 

Dagen spenderades även idag i fantastiskt Sandra och mupphundssällskap. Tack för idag bästa ni! Ni var grymma! 

Det bidde visst en titel ändå!

Redan i morse när jag stökade runt här hemma och försökte sparka igång dagen med hjälp av onaturliga mängder övernaturligt svart kaffe så kände jag att Snigeldjuret inte var helt sig själv. Hon kändes liksom lite off. Men samtidigt så intalade jag mig själv att jag i ren nervositet över dagens tävlingar, allmän hjärnsnurp från gårdagens systerslagsmål och generell dödströtthet efter en lång vecka antagligen bara münchausade mig lite och letade fel på Snigelprylen för att göra mig själv extra nervös inför dagens två Rally F starter.

Väl på plats så tänkte jag värma upp Snigel en sväng och ber om ett sitt varpå hunden backar tre steg. Huh? Eh sitt? Japp, den backar igen. Snyggt och rakt dessutom. Ber om ett nytt sitt och prylen backar vidare. Hurp! Hjälp! Jag har avinlärt sitt i fotposition till följd av det där jäkla backa tre steg tränandet! Nervositeten ökar ytterligare och Snigeln backar raskt bakåt igen. Tillslut tappar jag lite av mitt sällan sinande tålamod och tar och nejjar henne ett par gånger för att få stop på backandet. Dumt gjort. Mycket dumt gjort på en hund som inte är särskilt bra på att ta nej i träningen. Pausar hunden och flamsar runt innan det är dags för start. Men redan vid uppvärmningen så känns allt bara fel. Inget flärp. Inget tjoho. Bara en ganska trist Snigel i snöret som mest glor på folk, tuggar lite halvhjärtat på lite korv, backar några steg till och känns liksom lite sådär blaha bara. Inte alls som den där tokflärpiga tvärgalna snigeln jag annars har i kopplet 365 dagar om året. Visst, för den som inte känner Snigel så såg hon nog inte onormalt opepp ut. Inte alls. Det var ju inte som att hon försökte hänga sig eller hoppa från en bro. Men för mig så kändes det så tydligt. Och mycket riktigt. Så fort vi kliver över bandet och in på planen checkar hon ut. Mentalt sett är hon i yttre rymden och hon lufsar långsamt och oflärpigt på bakom mig. Stannar och stirrar på saker, går förbi skyltar, tappar allt fokus och vår rallyrunda kändes ungefär lika rolig och actionfylld som det är att stå i kön på apoteket. Plågsamt. Långdraget och helt åt skogen onödigt. Jag fick tjata, gnata och peppa samtidigt som jag nästintill dansade fågeldansen och vrålade "stånga mig!". Men inte ett enda tjoho. Inte ett enda skutt med baktassar i njurhöjd. Den liksom bara lufsade sig fram lite sisådär oengagerat. Ingen som helst bra känsla men hur det nu var så lyckades vi ändå skarpa ihop 83 poäng och därmed vårt sista godkända resultat för titeln RLD F. Så det tackar vi för!

Inför runda nummer två så var jag tvungen att testflärpa hunden på agilityplanen en sväng. Och ser man på. Där var attityden på topp och flärpet och flamset formligen bubblade över. Skithund.

Enda målet för runda nummer två var att få tillbaka flärpet igen. Och medan vi värmde upp så började vanliga snigel glimta fram igen och jag tyckte att vi hade en helt okej känsla innan start. Men återigen, så fort vi klev över bandet så checkade hon ut och resten av rundan blev en ganska så sorglig repris av runda nummer ett. Förutom att vi även klämde till med en felövning där jag klantigt nog bestämde mig för att hjälpa henne lite genom att ge henne ett vänsterkommando i en sväng, vilket jag i princip aldrig gör annars. Snigel hajjar då till i sitt antiflärpkoma och gör glatt en snurr för att sedan tuna ut igen. 78 poäng och kommentaren "härligt följsam hund" bland annat. Vilket känns lite tragikomiskt eftersom hunden med hennes mått mätt var lika följsam som en kaktus med fotboja.

Nåväl. Man ska ha sådana dagar också. Men det känns verkligen lite sorgsamt när flärpet tar semester. Hellre umptiarton minuspoäng för en alldeles för tokglad hund som bakbenstjongar sönder njurar än en zombielik liten skugga som mest släntrar på och verkar opepp. Det är ju liksom tjohoet och flärpet som är det bästa med allt!

En titel blev det ju ändå. Frökens andra för att vara exakt. Så hädanefter kan vi tituelara Snigeldjuret för RLD N RLD F Bielza de la Prizzi Petit Norvégien. Om vi nu skulle vilja krångla till det nån dag menar jag. Annars lystrar hon rätt bra till Snigel.

I övrigt spenderades dagen i alldeles strålande sällskap med bästa Sandra och gänget och vi njöt av sol och nya fräknar på näsan.

Istället för rallyfloppsfilm så bjuder Lus på en liten pausfilmssnutt. Det är sånt här man får göra på tävling när man är tävlingspensionerad. Det ni! 

livsnödvändig, intensiv Rallyträning

I eftermiddags tutade vi iväg till klubben för lite livsnödvändig, intensiv Rallyträning med Snigeldjuret inför helgens tävlingar. Vädret hade helt plötsligt gått från artontusen minusgrader, synålssvass isande vind och plaskeblötigt till någon form av förvårlig, solaktig trevlighet. Alldeles ensamma på klubben och tre flärpiga små töser. Ja. Tre flärpiga töser. Till och med Lus flärpte. I massor.

Vi tränade och tränade och flickorna var så himelens duktiga att jag flera gånger snubblade på min haka och tjongade knäskålarna i varann av pur förvåning. Vi sprang och vi fnissade om vartannat och hade sådär magiskt kul liksom. Fiskprylen imponerade allra allra mest och det är bara tur att jag faktiskt filmade en skvätt av härligheten för det är knappt så att jag tror på det själv. Agilitylivräddaste Fisk tog nämligen både balans och A hinder. Självmant. Med extra flärp på och ett ordentligt schwung av glädje i gorillatassarna. Flera gånger. Och jag fattar exakt ingenting. Hur är det ens möjligt? Förutom det så tog hon även små kombinationer med hopp och tunnlar och fnittrade som en tok. Det ni. Från att ha försökt att tillverka en egen nödutgång och fly till bortre Asien så fort någon annan hund bara tasspetade på ett hinder till det här. Vem vet? Det kanske kan bli agilityhund av den här damen den också. Någon gång.

Lushund var på strålande humör, vilket i sig är lite av ett under, och både kampade, lekte, morrade som en tok och skuttade agility som bara den. Vilket liksom inte riktigt händer i vanliga fall. I vanliga fall tar lus kontaktfältshinder. Inget annat. Råkar jag på något vis peka lite menande på ett hinder som för att förmedla att jag liksom vill att hon tar just det hindret så checkar hon ut och lämnar planen och ställer sig och betar gräs i ett hörn. Men inte idag. Idag körde vi riktig agility jag och Lushund.

Snigel tog slalomet så snyggt, säkert och snabbt så många gånger att jag fick en lite tår i ögat av stolthet och var liksom sisådär sedvanligt magisk. Precis som hon brukar.

Vi hade en liten incident också där under vår vårliga trevlighet. En rätt otrevlig och oturlig sådan dessutom. Och ganska så jädra skitklantig om jag ska vara ärlig. Fiskpinnen har ju sin tut som hon älskar och det är ju tack vare tuten hon alls vågar vistas nära agilityhinder. Snigel gillar egentligen inte tutar, men Snigel är en avundsjuk jäkel och har Fisk en tut så vill hon också ha en. Alltså skuttade båda två runt med varsin tut. So far so good. Sen bestämde jag mig för att använda Fisktuten som externbelöning bakom ett par hopphinder åt Fisk. Lägger ut tuten och släpper på Fisk samtidigt som jag vrålar "ta deeeeen". Snigel är vare sig dum eller döv och reagerar liksom instinktivt och tjohoar sig fram i raketfart från sin pausplats, överlycklig över att ha fått en signal för att få lov att sno Fisktuten. I samma veva seglar Fisken över sista hopphindret och landar på Snigel och tuten och slagsmålet är ett faktum. Ett ordentligt slagsmål. Ett sånt där där man liksom bara inte kan få isär dem från varandra och man är övertygad om att de snart slitit varandra i små jämnstora stycken. Tillslut lyckas jag haffa en svans. En Fisksvans och hivar henne därifrån alltjämt morrandes och fräsandes likt en katt i en torktumlare. Släpper ner henne några meter längre bort, naiv som jag är till att tut och Snigelmosande skulle vara överspelat. Pang och så sitter systrarna ihop igen i en spottande, morrande sabletandadpälshög. Lyckas få tag på nästa svans, som visar sig vara en Snigelsvans och får svingat upp henne på ett bord samtidigt som jag vrålar åt båda två att de ska lägga sig ner. Och vips är allt överblåst och jag har tre välartade. Ja ni läste rätt. Välartade pyrreflickor och en oskyldig Lus som skamset ligger plats. Fem minuter senare är allt glömt och tjejerna skuttar glatt iväg bredvid varandra med varsin tut och vi tränade vidare för att bli på bättre humör allesammans. Vilket vi såklart blev allesammans.

Ett tag kände jag mig säker på att kvällen skulle få spenderas på akuten, men efter så noga inspektion jag kan göra utan helkroppsrakning så hittar jag faktiskt inga sår. Men visst, med vår otur så står jag säkert här med två böldhundar på söndagmorgon. Bara för att vi egentligen har bättre saker för oss då.

Nöjda, färdig bråkade och belåtna packade vi sedan in oss i bilen och lagom till att vi svängde runt Brommaplan kom jag på att vi glömde bort det där med att vi skulle träna Rallylydnad inför imorgon och inte alls skulle ha tränat nån agility. Jäkla agilityskit att alltid omkullkasta mina planer. Jäkla agilityhinder att alltid se sådär himmelens inbjudande ut där de står alldeles ensamma i vårsolen. Jäkla agilityskit säger jag bara.

Livsnödvändig bevisfilm av fiskflärp på balanshelsiket och Ahelvetet

Skitskyltar

Jag får nog ta och lägga ner den däringa framtida valpchecklistan faktiskt. Annars får jag ju inget alls gjort så ofta som jag måste revidera den liksom. Jag vet ju att man brukar säga att övning ger färdighet. Jag är högst medveten om det uttrycket. Men att det ska räcka med ett par minuters övning och en natts sömn för att hund liksom bara sådär helt plötsligt faktiskt kan saker den inte har kunnat innan? Det. Det är saker som faktiskt imponerar på mig. Och förvånar. Varenda gång.

I fredags tragglade vi följande skitskylt:

Sen bråkade vi lite med dessa skyltar också: 

Sen svor jag en sväng och suckade lite. Provade igen. Hade lite framgång. Kände mig lite optimistisk. Sen kom jag ihåg att skiten även ska kunna utföras på höger sida och då svor jag lite mer. Trampade på hund. Bad om ursäkt till hund. Trampade på hund igen. Vilket ledde till att hund bad mig fara till varmare breddgrader och vägrade träna nått mer. 

Idag åkte vi till klubben och tränade en sväng och ja. Att sova på saken gör tydligen underverk. I varje fall för hund. Matte kan tydligen inte räkna till tre. Oavsett om hon sovit på saken eller ej. 

Och det enda jag kunde tänka på under träningen var varför vi inte tränade agility istället. 

Framtida valpchecklista - den reviderade versionen

Viktiga saker att lära eventuell framtida hund genast, på en gång, direkt från början:

- Högerhandling

Tydligen så kan hunden redan högerhandling. Därav valpchecklisterevidering

- Backa tre steg i fotposition på både höger och vänster sida. 

Bör läras in innan valpen ens fått ordentliga ben. Ben ställde till det. Särskilt pyrreben. Pyrreben är nämligen inte alls som andra ben och därmed högst okompatibla med att backa tre steg bredvid sin matte. Snigels landningsställ är nämligen lika skruvat som henne själv och hennes baktassar med gorillatår och allt pekar liksom rakt ut åt fel håll och hon är lika bred mellan höger och vänster baktass som Ikeas Ektorp soffa är mellan armstöden. Vilket följaktligen leder till att det är helt omöjligt att utföra någon som helst form av backande ihop med hunden utan att hon lägger krokben för mig och jag trampar på en gorillatass så länge vi befinner oss inom samma postnummerområde. 

Slut på lista.

Den där rallysvampen igen dårå'

Nu är jag där igen och hojtar om att någon ska dra mig på en ranglig liten vagn.  Någon frivillig?
Rallytävling i Bro-Håbo idag och Snigeldjurets andra och tredje start i fortsättningsklass.

Våran första start gjorde vi i oktober och det var minsann ett spektakel som hette duga. Personligen så tycker jag att man per automatik borde få godkänt när rundan har ett såpass stort underhållningsvärde att halva publiken skrattar lilltårna av sig. Personligen så tycker jag det. Domare tycker tydligen däremot ytterst sällan så. Inte mindre än 18 poängs avdrag för FYS lyckades damen klämma in på de sista säg fem skyltarna. Och inte vilket FYS som helst utan FYS i form av baktassar som i fullkomligt glädjefnatt försökte blåmärksboxa mina njurar via ryggraden. Jajjamen. Baktassar tjongades i full fart in i min rygg. Arton gånger totalt. Vadan detta tänker ni då. ja, eh jo jag råkade säga "duktig" till hunden, kanske en aningens gladare än jag hade tänkt och sen var det liksom kört. Så nej. Det gick liksom inte vägen den gången.

Idag var mitt egentligen enda mål att hund skulle hålla fyra tassar i marken så långt möjligt med visst undantag för det måttliga tassförflyttande som krävs för att föra djuret framåt i lagom civiliserad takt. Planen var också att göra mitt bästa att inte dö av nervositet heller.

Så döm om min förvåning när fröken går in och gör en första runda utan att lämna solsystemet en enda gång. Utan att njurboxa mig. Utan att orsaka ett enda nytt blåmärke någonstans. En runda som till och med jag kände borde ha blivit godkänd. En runda som jag dessutom överlevde. Hoppsan liksom.

Andra rundan utfördes även den på denna planet och inga nya blåmärken tillkom. Detta trots att halva banan skulle utföras springande. Tempoväxlingar är liksom aldrig bra för Sniglar. Aldrig någonsin. Men även efter den här rundan kände jag mig faktiskt nöjd och skapligt optimistisk till att vi nog kanske hade ännu ett godkänt resultat. Några missar kände jag mig rätt säker på att vi hade gjort, jag tycker Snigelstjärten hamnar lite väl snett i "sitt, stå, gå runt" till exempel och lite andra små detaljer. Men godkänt borde det liksom bli ändå.

Så döm om min förvåning när det visar sig att vi inte bara skrapat ihop 99 poäng i första rundan utan dessutom vinner klassen. Pallplats. Högst upp dessutom. Det har liksom aldrig hänt vare sig mig eller Snigel i sådana här tävlingssammanhang. Hoppsan!
Jag var fullt upptagen med att fnittra åt vårt fina fina protokoll och vår fina fina rosett när jag hör någon säga orden 100 poäng och mitt namn. Märkligt. Vi har ju inga 100 poäng. Eller? Jo tydligen. 100 poäng i andra rundan och ännu en klassvinst. Och här nånstans är det dags att låta någon dra iväg mig på den där lilla rangliga vagnen. Min lilla flärpmupp! Min lilla flärpmupp som knappt tränat rallylydnad alls sen i höstas  vilket var mer eller mindre en katastrof och dessutom var lite sådär lagom löploj idag (vilket antagligen var tur. Vem vet vad hon hade kunnat hitta på annars?). Tänk vad hon kan!

Stort tack för en mycket välarrangerad tävling och en fantastiskt trevlig dag! Till och med vädret var ju liksom rätt!

Ännu ett jättetack till världens bästa gudmor som (äntligen) följde med oss på tävling och agerade både PA och hovfotograf!

fullkomligt fladdermusexkrement slint på systrarna bäver

Idag har vi varit och tränat Rally med Erica och fina Leah! Ett pass som fick mig att fundera lite sisådär och snabbt snickra ihop en liten teori. Idag var nämligen pyrretöserna helt genomvidriga rakt igenom. förutom under själva träningspassen. 8 minuter efter att vi hade kånkat ut allt detta himlans material man behöver till i princip varenda hundsport. 8 minuter av imponerande, ljuv tystnad. Sen slog det fullkomligt fladdermusexkrement slint på systrarna bäver. De gapade. De vrålade. De skällde. Sen gapade de lite till på varenda stackars människa, hund, cykel, skalbagge, fladdrande löv i bortersta Kongo. Allt skulle det skällas på. Fiskpinnen var såklart värst, men Snigelmuppen var inte så långt bakom. Sällan har jag varit med om att de varit så här vidriga. Särskilt inte i träning. Men idag fanns det ingen som helst hejd på dem. Förutom just under själva träningspassen. För just då var de faktiskt ganska så magiska båda två. Varpå jag raskt snickrade ihop min lilla teori huruvida gapmuppvidrighet i paus är direkt korrelerat till en myria av superlativ i själva träningen? Kan det helt enkelt vara så? Ju pestigare och vidrigare de är i paus desto bättre presterar de i träningen? Hujeda mig säger jag bara! Hujeda mig. Jag som avskyr skällande hundar. Men för att den här teorin ska stämma så måste det innebära i vi i snitt har världskassa träningspass i vanliga fall. Och det tycker jag ju liksom inte att vi har. I varje fall inte Snigelprylen. Men det kan kanske vara så att det finns ett uns av sanning i den när det kommer till Fiskprylen. För jädrar i min lilla låda vad grym hon var idag!

För att absolut definitivt riskera att bli lite långrandig så tänkte jag blixtfort backa bandet till i höstas. Fiskpinnen tränas ju som nämnt tidigare inte i så mycket. Främst jobbar vi på att lära oss att hantera oss själva samt lite grundfärdigheter när damen är på rätt humör. Men så i höstas slog jag i huvudet och fick jag ett infall och funderade på att anmäla Fisk till en rallytävling. Tränade hemma i vårt trygga vardagsrum, utan skyltar, och hunden var ju faktiskt riktigt duktig. Den satt i varje fall när jag bad henne om det. Så åkte vi ut till klubben och satte upp lite skyltar. Och sen skuttade jag raskt in på Sbktävling och plockade bort vår anmälan ur kundkorgen. Fiskpinnen blev nämligen panikslagen bara över att se skyltarna. Att få henne att passera förbi dem på 5 meters avstånd var bara det en pärs värdig medalj. Konerna var det inte ens någon mening med att försöka ge sig på. Så höstens träningar ägnades åt att bara kunna vara i samma postnummerområde som skyltarna. Men längre kom vi inte. Vi har jobbat länge med fotgåendet utan särskilt mycket framsteg. Hon går inte att klossträna eftersom hon efter 1,5 år fortfarande tror att klossen kommer ge henne stryk, och vid minsta minsta stresspåslag så flyter hon iväg en meter eller två och lägger benen på ryggen. Så nej, rallyn får helt enkelt dröja den med. 

Tänkte jag tills i eftermiddag ungefär. För gissa vem som gått 3 fortsättningsbanor och lyckats med ungefär 75% av skyltarna? Gissa vem som klarat av ett hopp över lydnadshinder, som är i princip lika läskigt som gungan eller balansen i agility. Gissa vem som gått fot precis nästan hela tiden? Johoårå! En stycke Fiskpinne minsann! Vilket är varför dessa bilder faktiskt får mig att bli alldeles tårögd. Kolla flärpet! Kolla attityden! 

Snigels rallyrundor var minst sagt exakt lika spännande som det är att försöka rida barbacka på en testosteronstinn noshörning iförd sparkdräkt doppad i kokosolja. Hon går bara och laddar och laddar likt en ballong precis innan man blåst in för mycket luft - en gnutta till och man vet att den kommer att explodera. Exakt så är det att träna rally med Snigel. Helt jäkla galen. Och flärpig. Duktig, absolut. Men man riktigt känner att hon näääär som helst kommer göra en saltomortal av glädje och slå baktassarna i njurarna på mig bara för att jag råkade säga "duktig" lite försiktigt vid en skylt. Och när hon är så uppe i varv så blir jag exakt likadan och det, det är inte bra för någon. Varför jag kände att jag var tvungen att anmäla till två tävlingar med dubbla starter inom närmaste månaden, det vet jag helt ärligt inte. Det kan liksom inte gå annat än åt hälsingland det här. 

Lus var med på ett litet hörn och ville faktiskt träna, håll i hatten! Hon klarade till och med av att göra fel och inte få belöning utan att gå och hänga sig i ett par skosnören. Utomordentligt bra! Mina krav på den här damen har det senaste året minskat till någon form av obefintlighet. Bara hon har någon form av puls får jag egentligen ta och nöja mig. Lus är nöjd så länge hon får mumsa snask och slippa krav. Men likväl är hon mitt ständigt dåliga samvete. 

Bara för att vi inte kände att vi hade gapvrålat av oss tillräckligt för idag så åkte vi ut för ett agilitypass på klubben också. Och ser man på; det gapvrålades exakt lika mycket där skulle jag nästan vilja påstå. Men oj vilket agilitypass Snigel bjöd på. Vilket slalom! Vilka ingångar! Vilka kontaktfält! För att inte tala om tjusiga threadlar och tighta svängar. Magisk som sagt I tell you. Magisk. 

Fiskpinnen seglade igenom alla tunnlar som fanns, korta, långa, krokiga och makaroniga. Tjoflärp sa hon och skuttade iväg. Ser man på. Den upphör aldrig att förvåna. Den gör liksom aldrig det. Lus ändrade på slalomreglerna och hävdar bestämt att det från och med idag är högst godkänt att påbörja ett slalom nånstans i mitten och sen snurra två extra varv kring sista pinnen. Annars vill inte hon vara med. Så det så. Så nu vet ni. 

Stort tack Erica för idag och för att ni stod ut med oss samt ett jättetack för alla fina bilder!