Tillbiffning av pyrretöser - how to guide

Häromdagen kommenterade Sandra att systrarna Berger verkligen hade musklat på sig. Särskilt över de ädla bakdelarna. Hon nämnde det flera gånger och undrade vad jag hade gjort och hur vi hade tränat och om det fanns möjlighet att få hyra in en liten phalènegrabb för tillbiffning. Själv kliade jag mig mest i huvudet och undrade hur det hela hade gått till. Om något så har vi snarare varit ganska så kassa på ordentlig fysträning senaste veckorna. Det har mest blivit koppelpromenader och agilityträning för Snigel. Inget aktivt fysande alls faktiskt.

Jag fortsatte att klia mig i huvudet och fundera på hur det hade gått till halva kvällen. Nu såg och kände jag ju det helt plötsligt själv. Rediga välmusklade bakdelar på båda flickorna. Något de inte haft på väldigt länge tycker jag. Mycket tjusigt hur som helt. Men hur har vi lyckats med det här, nu? Nu när vi inte tjohat runt i midjebälte på tvåmila promenader eller ens tagit en löptur på evigheter?

Jo ser ni. Det ska jag ta och berätta för er. Efter en stunds finurlande kom jag på exakt hur töserna gått tillväga för att få så fina välmusklade rumpor. Jag säger bara tre veckor av äckellöpande och porrsurfande i/över/under/brevid/på  min säng/soffa/köksbord. Det är inte tjusiga välförtjänta fysrumpor de format fram. Nej. Det är juckmuskler. Juckmuskler som damerna överansträngt genom att upprepa nittiosex tvåminuterspass per dag av intensivt juckande mot varandra. Det ni.

Det förklarar också varför Lushunden och matte snarare fläskat på sig under dessa veckor. Choklad. Torkad kycklingfilé. Chips. Korv. Det finns inte så mycket annat man kan göra när man gömmer sig i en bunker under köksbordet i tre veckor i ett desperat försök att undvika att bli för evigt traumatiserad av systrarna snusk.

Den där känslan av maktlöshet

Den där känslan. Den där känslan av maktlöshet. Hopplöshet. Ångest. Desperation. Den där känslan som bara får en att vilja krypa längst in i garderoben, stänga dörren, krypa ihop i fosterställning samtidigt som man nynnar Kumbaya my lord i otakt. Yup. Just precis. Den känslan. Det är med andra ord dags. Igen. Utan återvändo.

Att gå några ynka hundra meter till jobbet kräver numera att jag ställer väckarklockan 2 timmar tidigare än vanligt för att ha en enda rimlig chans att hinna i tid. Under en vanlig kissrunda kring kvarteret hinner jag läsa minst 156 sidor ur valfri deckare. Jag drabbas av lusten att klösa ut mina egna ögon minst fem gånger per dag för att slippa få men för livet och jag lever med en ständig fasa inför det som komma skall.

Yup. Det är dags. Det är dags än en gång. Snigellöp. Pirrigaporrörondags. Igen. Och jag vill helst bara springa och gömma mig i några veckor. För det finns bannemig ingen som kan löpa så som Snigel kan. Mest! Mest av alla. Alltid. Och det, det mina vänner, det är faktiskt inte bra för någon.

Från det att vi lämnar porten är näsan klistrad i backen med samma kraft som två supermagneter. Jag har inte en chans att bända loss henne ens medelst kofot. Och enda gången hon lyfter på snoken är för att intensivt tugga fradga och klappra med tänderna likt maracas. Nämnde jag att hon tuggar fradga? Formligen skummar om munnen och tänderna hoppar nästan ur truten på henne av upphetsning över grässtrå nummer 765b och vad nu för snuskens det kan ha blivit marinerat i. En kvadratmeter tar henne ca 11 minuter att maracasdreggla sig igenom. Även om jag bor nära jobbet så är där ganska så många kvadratmeter oss emellan. Därav extra tidig väckarklocka och pocketbok liksom. Man måste ju göra det bästa av situationen har jag hört.

På hemmaplan har porrvalsandet med Fiskpinnen ännu inte tagit fart. Och det tackar vi allra varmast för. Däremot grips jag alltid av en intensiv lust att klösa ut mina egna ögon när jag ser Snigel slaffsa sig själv i sjärtfjäderområdet för att sedan börja klappra med tänderna och återigen skumma kring truten. Ögon. Klösa ur. Yup. Det känns som en bra idé. För det där. Det där vill man helst bara slippa se.

Så mina kära vänner. Det är dags. Igen. Och värre lär det liksom bara bli.

Bjuder på ett par gamla förnedringsbilder på prylen. Bara för att jag kan. Bara för att jag känner att jag måste ge igen.

Ruttna gäddor och familjefotografering

Nånstans hade jag väl råkat nämna för Tant P att vi önskade en ny familjefotografering, nu när vi liksom gått och blivit fler än sist så att säga. Men jag var kanske inte riktigt helt förberedd och sånt där på när nämnda fotografering skulle börja skulle man väl kanske kunna påstå. Inte heller hade jag väl trott att hon skulle ta mig så innerligt bokstavligt när jag sa att jag ville ha bilder som liksom visade hur vi är på riktigt. Det hade jag liksom inte heller räknat med. Inte heller hade jag räknat med att jag skulle behöva vara fullt så avklädd och fullt så eh öh valkig heller. Inte heller hade jag trott att jag faktiskt skulle lägga upp en sån bild offentligt heller för den delen. Men jag måste. Jag måste eftersom jag har sällan sett en bild på oss fyra som får mig att vika mig så fullkomligt dubbel av asgarv att jag behöver hjälp för att komma upp i upprätt läge igen. För full effekt, studera Lus och Snigels min i närbild.

Kan nämnas att det som försiggår på bilden är inte annat än ett påtvingat tvångsdopp av hela familjen eftersom samtliga tre tyckte det var en utomordentligt bra idé att både rulla sig i/på/över/under samt äta upp en rutten gädda på en dryg halvmeter. Därav tvångsdopp. Ytterst nödvändigt att blötlägga djur en kvart eller två eftersom jag inte kände att det var djurvälfärdsmässigt rätt att annars behöva knyta fast dem ovanpå bilens takräcke vid hemfärd.

Fäll ner porröronen!

Jamen för gudsskull!  Om det INTE var okej att leka porrfilmsinspelning i min soffa så kan ni vara ganska så himlans säkra på att det är precis lika mycket inte okej att leka porrfilmsinspelning i sovrummet. Under sängen. Så att det både dunsar och gnisslar i gångjärnen så till den milda grad att det hörs både uppåt och nedåt i hela huset. Kan vi bestämma att vi är överrens om det här nu?

Fäll ner porröronen Snigel. Jag pratar med dig. Ja, precis. Just precis du. Och rulla in tungfladdret. Tack. 

Men sluta klappra med tänderna! Du är ingen jädra slagborr! 

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/10643135/?claim=6aexg6rjkk8">Follow my blog with Bloglovin</a>

Pirriga porröron

Jamen dra mig långsamt på en skraltig liten vagn, baklänges, genom en biltvätt. Helst innan jag förlorar förståndet. Tack på förhand.

För förlorar förståndet. Ja, det gör jag nog ganska väldans så mycket snart. Varför då tänker ni då? Är det på grund av Snigels evinnerliga försök att slå ihjäl sig? Nix. Är det på grund av systrarna pest som går bärsärk lite titt som tätt? Nähä. Är det på grund av den allt omfångsökande tjockislusen som aldrig går ner i vikt? Nope. Är det på grund av Räkans förkärlek till att alltid och ytterst konsekvent kissa på köksmattan genast efter att den blivit nytvättad. Nej, inte alls.

Nä. Det är på grund av hormoner. Så ytterst fantastiskt massa skitmycket hormoner. Hormoner som fnittrar ut ur vartenda Snigelpälsstrå och infekterar de andra två djuren så att jag vips har tre lika hormonstinna fullblodsdårar att tas med trots att bara en löper. Jag hatar löp. Nått så in i helsikkes mycket dessutom. Nej, det är inte trasslet med löptrosor som gör mig tjurig. Inte heller löptrosornas förmåga att antingen inte sitta på ordentligt vilket leder till en massa äckelslaffs där man inte vill ha det eller deras förmåga att sitta på alldeles för bra som till exempel klockan sju på morgonen när man går ut och rastar hundar lite sådär sömningt som man gör. Då brukar de däringa svarta trosorna sitta kvar alldeles för väl på den ytterst svarta hunden. Men nej. Jag är inte ens tjurig på det.

Det som får mig att på allvar börja oroa mig för min mentala hälsa är nämligen något annat. Att sitta i min soffa och försöka läsa en bok eller se på en film är i dagsläget en omöjlighet då soffan inom loppet av tre minuter förvandlas till vad som mest liknar en inspelningsplats av en porrfilm. Porrflämtande, snuskflåsande, äckeltungfladder, pirriga porröron för att inte nämna raska rusningar över golvet med krökt svans och rumpsvassande och ihärdigt flirtande. Äckeldjur. På alla nivåer. Det slaffsas och slickas åt alla håll och kanter och detta ackompanjeras av ett tandaklapper som mest kan liknas vid ett crescendo av maracas som när som helst kommer att punktera min trumhinna. Jag är inte nöjd. Inte någonstans. Särskilt inte eftersom jag återigen har varit sjuk större delen av veckan och därmed tillbringat onaturligt mycket tid i min soffa. Onaturligt mycket tid åt att dra en kudde över huvudet i mina försök att stänga ute klappermaracasen och flåsflämtandet. Utan vidare resultat ska erkännas. Varför har de så infernaliskt massa hormoner för?

Snigel!! Sluta lägga bajs i Lusens matskål!

Snigel fick en mycket passande julklapp utav sina gudföräldrar. Mycket passande skulle jag vilja säga.

Med det ännu mer passande rimmet "Efter många problem med din ända, hoppas vi nu att detta ska vända". 

Snigel har ju som bekant haft ganska så bekymmersamt stora problem med både pinkeriet och pooperiet sen hon var mjölkpaketsstor.

Så vad bättre än dessa två?

Fantastiskt eller hur?

Dessa två blev snabbt favoriter här hemma och både Snigel och Lus leker hejvilt med dem. 

Enda nackdelen skulle väl vara att samtalen här hemma sedan dess blivit om möjligt än mer bisarra.

"Nej Snigel, sluta trycka upp Bajs i mitt ansikte"

"Nej Lus! Du får inte ha Kiss i sängen"

"Snigel!! Sluta lägga bajs i Lusens matskål"

"Lus, Snigel, sluta leka med Kiss & Bajs, vi ska gå ut nu"

"Fan! Jag trampade på Bajs igen"

"Snigel, var e Bajs? Ja var e Bajs nånstans?"

"Alltså, ni måste inte leka med Bajs båda två, Snigel här har du Kiss istället"

"Nej Snigel, du får inte äta Bajs!" (vilket egentligen mest ger mig flashback till den tid hon ägnade sig åt faktiska poopmumserier, som till exempel här)

Ja ni ser. Bissart. Till och med för att vara vi. 

Ikea har till och med praktiska påsar

Finns det något mer svenskt än Ikea? Ytterst tveksamt. Finns det något mer praktiskt och funktionellt än Ikea? Ytterst tveksamt.

Ikea har till och med praktiska påsar. Påsar som går att ha till allt. Och då menar jag verkligen allt.

För en tid sedan när Snigel blev lite extra sjuk av sin medicin i både stjärtfjäder- och morrskallhörnet upptäckte jag ännu ett fantastiskt bra användningsområde för den berömda fantastiska Ikea-kassen.

Det här med valp som blir akut tvärdålig i både fram- och bakhörn, samtidigt, mitt i natten är något som vanligens leder till lakansbyte och ännu en tvätttid samt stålullstvagning av både matte och Lushund som alltid av någon anledning alltid befinner sig inom avfyrningszonen. När den här akuta tvärdåligheten infinner sig, framförallt mitt i natten när man sover som bäst, är det ofta ganska så ont om tid. Ont om tid för att försöka rädda så mycket som möjligt av inredning samt LusHund. Ont om tid för att hinna få ut valp i utomhuset innan katastrofen är ett faktum.

Alltså kom jag på ännu ett alldeles fantastiskt användningsområde för den eminenta Ikea-kassen. Om man ställer en kasse bredvid sängen när man går och lägger sig, precis på armslängds avstånd så står den precis nära nog för att man jätte jätte blixtsnabbt ska hinna få tag på den när man hör att Snigel vaknar och ännu snabbare hinna hiva ner Snigel i kassen, precis i lagom i tid innan akutdåligheten infinner sig. Den finurliga kassen är nämligen både vattentät och håller för att bära ner minst en tio kilos hund nerför trappen och ut i utomhuset. Den finurliga kassen är även billig nog för att man genast efter användandet ska kunna förpassa den i soptunnan utan att drabbas av någon direkt ekonomisk kris.

Så tack Ikea! Ett riktigt stort tack för ännu en fantastiskt användbar uppfinning!

Vad Sniglar och Flodhästar har gemensamt

Tror jag måste tillföra en sak på listan över saker som gör att min ena hund nog inte alls är som hon ska. Inte alls. Visserligen är inte den andra heller ett enda dugg som hon ska. Men det är en helt annan historia. Eftersom just när det kommer till det här så delar inte tjejerna samma intressen. Vilket är en väldans tur tycker matte eftersom detta intresse faktiskt faller in under kategorin skit som gör att jag funderar på om hund verkligen var rätt val av djur. Jag tror nämligen att en babian hade varit trevligare att ha inomhus vissa dagar. Jag tror faktiskt det.

För lilla Snigel börjar alltmer likna en flodhäst.Flodhästar har nämligen en alldeles speciell egenhet som även verkar ligga Snigel varmt om hjärtat.

Innan jag förtydligar vad jag menar, för er som inte redan listat ut vad Sniglar och Flodhästar har gemensamt så kan jag berätta vad som hände häromkvällen.

Hör Snigel ute i köket. Hör hur det börjar dunka i skåp golv och väggar. Hör sedan hur hon börjar skrika. Springer ut i tron att hon minst måste fastnat med huvudet i soppskålen i stil med Emil i Lönneberga. Tyvärr visade sig inte så vara fallet. Tyvärr. Nej, Snigel står böjd som ett U, och poopar på golvet. Mitt på golvet. Det hon vrålar och sprattalar över är att poopet inte kommer ut tillräckligt fort och att hon därmed helt enkelt inte når det med munnen snabbt nog. Därmed sprattlar hon ännu mer och försöker medelst intensivt svansvift skynda på processen. Som en flodhäst*. Förutom den lilla detaljen att flodhästar sällan mumsar sitt eget poop. De badar bara i skiten.

* Har ni inte sett en poopande flodhäst innan så kan ni kika här. Om ni verkligen vill vill säga.

Bon appétit!

Jaha. Efter att ha torkat 3 kisspölar, varav en råkade bli upptorkad av min strumpa innan jag upptäckte den, samt skurat Snigels mun med rotborste och såpa efter lite poopmumseri är det väl inget annat kvar att göra än att ta och mumsa upp det här inlägget då. 

Bon appétit! 

Således misstänker jag fortfarande dem båda

Jag måste nog ta och se över mina sovrutiner. Jag måste nog verkligen ta och göra detta. Antingen måste jag sluta sova som en klubbad säl eller så får jag börja sova i dykardräkt. Eller i ett plasttält. Eller presenning. För att vakna upp i en säng, under ett täcke och känna hur det bokstavligen plaskar både över och under vaderna var verkligen ingen speciellt trevlig upplevelse. Speciellt inte när jag hade tänkt ta sovmorgon. Speciellt inte när jag för en gångs skull vaknar av mig själv och inte av en Lustass i ögat. Eftersom båda två sov som små grisar. Men plaskade runt vaderna gjorde det. Vilket väldigt snabbt gjorde mig väldigt osovmorgonsugen. Istället blev jag väldigt snabbt jättevaken.

Någon. Vem låter jag vara osagt. Eftersom jag saknar bevis för att avföra någon från listan över misstänkta. Någon. Någon har under nattens gång kissat på mitt täcke. Över mina ben. Kissat en hel flod. Eller ett halvt Niagarafall. Eller en smärre ocean. Någon har dessutom inte haft den goda smaken att väcka mig. Någon skulle eventuellt kunna vara en liten 12 veckors Snigel med en fenomenalt överaktiv jättejättestor blåsa. Det är inte alls speciellt osannolikt att det är den som är Någon. Men denna någon skulle ju möjligens även kunna vara en LusHund som istället har världens allra minstaste blåsa. Jag vet inte. Jag tror. Men det är inte samma sak som att veta. Således misstänker jag fortfarande dem båda. Och funderar på att hälla en kanna vatten i deras Biabädd. Bara för att.

Tredje gången gillt

Tredje gången Snigel hinner poopa på golvet och snabbare än vinden mumsa i sig hälften innan jag hinner ana oråd. På riktigt. Jag tycker att jag borde haja till lite lite snabbare. När man ser att Snigel börjar slicka sig om munnen och titta förväntansfullt mot sina stjärtfjädrar. Ja, då borde jag verkligen, verkligen, verkligen, haja till. På riktigt.

Sen borde jag också komma ihåg att min valp för tillfället gör sådana här saker. Jag borde verkligen komma ihåg det varje gång jag tar upp henne i ansiktet och pussar på henne. Jag borde verkligen verkligen, verkligen komma ihåg detta.

Plötsligt börjar Snigel skrika

Egentligen så är jag inte förvånad. Jag har snarare bara gått och väntat på det. Väntat på att Snigel ska göra illa sig. Med tanke på hennes hastighet, hennes bubblighet, hennes tokighet och nyårsraketsfnitter så är det egentligen bara en fråga om när, inte om.

Var ute på en kort tokbustur i skogen efter jobbet med Lushund, Snigel samt Lushundens Bästa Syster. Plötsligt börjar Snigel skrika. Och skrika. Och skrika. Sen kommer hon hoppandes på tre ben, alltjämt skrikandes. Lyfter upp och känner igenom henne men hon reagerar inte på det ben hon är halt på. Sätter ner henne igen och hon haltar fortfarande, men sätter nu ner benet. Som tur är hade jag nära till jobbet så vi gick dit och blinkade lite fint för att få en liten akutkoll på henne. Veterinären hittar heller inget hon reagerar på. Men ändå fortsätter hon halta. Så nu är det vila till imorgon då vi får se hur hon verkar.

Inget dramatiskt som så, men matte får självfallet panik i mattehjärtat och ser avslitna korsband eller frakturer framför sig.

Det största problemet vi har är hur i hela fridens namn man vilar en pyrrevalp. Allvarligt? Går det ens?

Har fått ta till mitt trumfkort och servera superäckligasnuskbenmanavhygienskälendastfårätautomhusimotvind till tjejerna. Tuggstänger av nöt som luktar ungefär som ett ruttet gogödsel pudrat råttkadaver en varm sommardag i Afrika. Detta ben har Snigel gått lös på den senaste halvtimmen. I min soffa. Tätt tryckt mot mitt lår. Ibland använder hon mitt lår som håll hjälp. På andra sidan ligger Lusen och tuggar minst lika frenetiskt på sitt superäckligasnuskbenmanavhygienskälendastfårätautomhusimotvind. Jag sitter i mitten och försöker hålla tillbaka kväljningarna samtidigt som jag gör mitt bästa för att bara andas genom munnen. Det hjälpte inte. Provade att dutta lite Vicks salva under näsan. Ni vet så som de gör på brottsplatser i amerikanska kriminalserier. Det enda som hände var att näsan började svida och ögonen rinner. Någon vidare luktförbättring upplevde jag inte. Snarare tvärtom. Vicks'en har ju en tendens att lindra nästäppa och ge friare andningsvägar. Vilket antagligen var det sista jag ville ha just då. Om jag ska vara helt ärlig. Och det vill jag ju såklart gärna vara.

Borde sätta på köksfläkten... och ställa upp fönstren. Men risken är att grannarna börjar klaga på stanken. Så jag får nog sitta kvar i min ruttnande tupperwareburk och gratulera mig själv över att jag lyckats få både Snigel och LusHund att hålla sig stilla i en halvtimme.


....lyfte just upp Snigel och inser att benet har lämnat en kladdig hinna över valpens tassar, hals, haka och mun. En hinna som tydligen inte går att få bort med schampo. En hinna vars doft tydligen inte går att bli av med oavsett vad man gör.

....Fick just en påhälsning av LusHund i knäet. Den där hinnan verkar ha drabba även henne. En alldeles kletig, stinkande långsnok försökte just inspektera mina tonsiller när jag gäspade.

Jag tror jag sover på balkongen. Veckan ut.