fullkomligt fladdermusexkrement slint på systrarna bäver

Idag har vi varit och tränat Rally med Erica och fina Leah! Ett pass som fick mig att fundera lite sisådär och snabbt snickra ihop en liten teori. Idag var nämligen pyrretöserna helt genomvidriga rakt igenom. förutom under själva träningspassen. 8 minuter efter att vi hade kånkat ut allt detta himlans material man behöver till i princip varenda hundsport. 8 minuter av imponerande, ljuv tystnad. Sen slog det fullkomligt fladdermusexkrement slint på systrarna bäver. De gapade. De vrålade. De skällde. Sen gapade de lite till på varenda stackars människa, hund, cykel, skalbagge, fladdrande löv i bortersta Kongo. Allt skulle det skällas på. Fiskpinnen var såklart värst, men Snigelmuppen var inte så långt bakom. Sällan har jag varit med om att de varit så här vidriga. Särskilt inte i träning. Men idag fanns det ingen som helst hejd på dem. Förutom just under själva träningspassen. För just då var de faktiskt ganska så magiska båda två. Varpå jag raskt snickrade ihop min lilla teori huruvida gapmuppvidrighet i paus är direkt korrelerat till en myria av superlativ i själva träningen? Kan det helt enkelt vara så? Ju pestigare och vidrigare de är i paus desto bättre presterar de i träningen? Hujeda mig säger jag bara! Hujeda mig. Jag som avskyr skällande hundar. Men för att den här teorin ska stämma så måste det innebära i vi i snitt har världskassa träningspass i vanliga fall. Och det tycker jag ju liksom inte att vi har. I varje fall inte Snigelprylen. Men det kan kanske vara så att det finns ett uns av sanning i den när det kommer till Fiskprylen. För jädrar i min lilla låda vad grym hon var idag!

För att absolut definitivt riskera att bli lite långrandig så tänkte jag blixtfort backa bandet till i höstas. Fiskpinnen tränas ju som nämnt tidigare inte i så mycket. Främst jobbar vi på att lära oss att hantera oss själva samt lite grundfärdigheter när damen är på rätt humör. Men så i höstas slog jag i huvudet och fick jag ett infall och funderade på att anmäla Fisk till en rallytävling. Tränade hemma i vårt trygga vardagsrum, utan skyltar, och hunden var ju faktiskt riktigt duktig. Den satt i varje fall när jag bad henne om det. Så åkte vi ut till klubben och satte upp lite skyltar. Och sen skuttade jag raskt in på Sbktävling och plockade bort vår anmälan ur kundkorgen. Fiskpinnen blev nämligen panikslagen bara över att se skyltarna. Att få henne att passera förbi dem på 5 meters avstånd var bara det en pärs värdig medalj. Konerna var det inte ens någon mening med att försöka ge sig på. Så höstens träningar ägnades åt att bara kunna vara i samma postnummerområde som skyltarna. Men längre kom vi inte. Vi har jobbat länge med fotgåendet utan särskilt mycket framsteg. Hon går inte att klossträna eftersom hon efter 1,5 år fortfarande tror att klossen kommer ge henne stryk, och vid minsta minsta stresspåslag så flyter hon iväg en meter eller två och lägger benen på ryggen. Så nej, rallyn får helt enkelt dröja den med. 

Tänkte jag tills i eftermiddag ungefär. För gissa vem som gått 3 fortsättningsbanor och lyckats med ungefär 75% av skyltarna? Gissa vem som klarat av ett hopp över lydnadshinder, som är i princip lika läskigt som gungan eller balansen i agility. Gissa vem som gått fot precis nästan hela tiden? Johoårå! En stycke Fiskpinne minsann! Vilket är varför dessa bilder faktiskt får mig att bli alldeles tårögd. Kolla flärpet! Kolla attityden! 

Snigels rallyrundor var minst sagt exakt lika spännande som det är att försöka rida barbacka på en testosteronstinn noshörning iförd sparkdräkt doppad i kokosolja. Hon går bara och laddar och laddar likt en ballong precis innan man blåst in för mycket luft - en gnutta till och man vet att den kommer att explodera. Exakt så är det att träna rally med Snigel. Helt jäkla galen. Och flärpig. Duktig, absolut. Men man riktigt känner att hon näääär som helst kommer göra en saltomortal av glädje och slå baktassarna i njurarna på mig bara för att jag råkade säga "duktig" lite försiktigt vid en skylt. Och när hon är så uppe i varv så blir jag exakt likadan och det, det är inte bra för någon. Varför jag kände att jag var tvungen att anmäla till två tävlingar med dubbla starter inom närmaste månaden, det vet jag helt ärligt inte. Det kan liksom inte gå annat än åt hälsingland det här. 

Lus var med på ett litet hörn och ville faktiskt träna, håll i hatten! Hon klarade till och med av att göra fel och inte få belöning utan att gå och hänga sig i ett par skosnören. Utomordentligt bra! Mina krav på den här damen har det senaste året minskat till någon form av obefintlighet. Bara hon har någon form av puls får jag egentligen ta och nöja mig. Lus är nöjd så länge hon får mumsa snask och slippa krav. Men likväl är hon mitt ständigt dåliga samvete. 

Bara för att vi inte kände att vi hade gapvrålat av oss tillräckligt för idag så åkte vi ut för ett agilitypass på klubben också. Och ser man på; det gapvrålades exakt lika mycket där skulle jag nästan vilja påstå. Men oj vilket agilitypass Snigel bjöd på. Vilket slalom! Vilka ingångar! Vilka kontaktfält! För att inte tala om tjusiga threadlar och tighta svängar. Magisk som sagt I tell you. Magisk. 

Fiskpinnen seglade igenom alla tunnlar som fanns, korta, långa, krokiga och makaroniga. Tjoflärp sa hon och skuttade iväg. Ser man på. Den upphör aldrig att förvåna. Den gör liksom aldrig det. Lus ändrade på slalomreglerna och hävdar bestämt att det från och med idag är högst godkänt att påbörja ett slalom nånstans i mitten och sen snurra två extra varv kring sista pinnen. Annars vill inte hon vara med. Så det så. Så nu vet ni. 

Stort tack Erica för idag och för att ni stod ut med oss samt ett jättetack för alla fina bilder! 

Blir gärna varnad för yxmördare...

En berger är ju som vid flertalet tidigare tillfällen nämnts en verbal ras. Mycket verbal till och med. Snigel är inget som helst undantag. Är man en larmande ras med en ganska så ordentlig gnutta vakt i sig så är det ju självklart sådan man gör.  Men hon skäller aldrig i onödan. Aldrig någonsin. Vilket visserligen kan vara svårt för utomstående att förstå eftersom det i deras ögon ser ut som att hon bara står och dumskäller titt som tätt. Men det gör hon inte. De främsta orsakerna till varför Snigel skäller är andra hundar. Och där finns det två olika varianter av skall. Det första är skall på främmande hund. Ett rent larm och vaktskall där hon upprepade gånger vrålar "matte det är en hund här! En hund här! Hallå, matte det är faktiskt en hund här! Är du blind eller? Ser du inte? HUUUUUND!". Hon är inte aggressiv eller arg, även om hon faktiskt ser ut som att hon har långt gången rabies när hon hänger där, vrålandes, längst ut i kopplet. Kommer hon fram till den främmande hunden gör hon inget annat än att skälla lite mer, nosar nyfiket om än försiktigt och sedan dra sig undan en smula och skäller ett par gånger till.  Andra typen av hundskall är skallet mot hundar hon känner. Det här både ser och låter nästan exakt likadant och är för det otränade ögat och örat med den punkterade trumhinnan mycket svårt att egentligen se någon skillnad mellan detta skall och skallet mot främmande hund. Men det finns skillnader. Mycket små, men för mig tydliga signaler som visar att hon faktiskt är alldeles tokglad åt att träffa de hundar hon känner. Om än lite mer än lovligt gapig. Ungefär som tonårstjejer som gapfnissar i kapp efter att ha delat på en folköl. Ungefär så. Hon gapfnisskäller även när hon leker med andra hundar. Inte med LusHund. Då är hon vanligtvis tyst förutom grävlingsmangelvrål såklart. Hon skäller för att hon är glad. Jätte glad till och med. Och det vill jag egentligen inte ta ifrån henne. Glädjen alltså. Volymen skulle väl däremot kanske kunna dras ner ett par decibel efter en stund. Faktiskt. 

Andra situationer hon skäller i är inte så många, och händer faktiskt inte speciellt ofta men det är främst när någonting som hon tycker är konstigt händer. Folk, till exempel, är inte konstiga. Så länge de uppför sig som de ska. En människa som promenerar och plötsligt börjar springa. Det är inte konstigt och således ingenting man behöver skälla på. Men om samma människa istället tar och ställer sig på händerna och börjar sprattla med benen. Då är det konstigt. Således skäller vi. Vilket inte är så märkligt. Jag tycker också att det är konstigt. En kvinna som går och bär på en väska som svänger längs med sidan skäller vi inte på. För det är inte konstigt. Om kvinnan däremot istället slungar iväg väska 2 meter åt sidan, då skäller vi. För det är konstigt. Det tycker matte också att det är. Människor som passerar en längs med vägen eller dyker upp på trottoaren runt hörnet. Det skäller vi inte på för det är inte konstigt. Om människan däremot istället svingar sig ner för en brandsteg mitt framför nosen, ja då skäller man. Vilket inte är så konstigt. Vid det laget har matte antagligen redan gett personen en rak höger av pur förvåning och överraskning så Snigeldjuret har troligtvis redan omriktat sitt skall och skäller nu på matte istället. För det där med att matte plötsligt slår ner folk på gatan, ja, det är verkligen konstigt. Så ja. Sådana konstigheter kan man skälla på. Man skäller såklart även på folk som hipp som happ, helt plötsligt bara dyker upp mitt i skogen under promenaden. Bara så där liksom. Det är ju faktiskt alltid vår skog. Bara vår skog och vill andra vistas där bör de ansöka om tillstånd i god tid eftersom snigeldjurets handläggningstid på sådana där saker är ungefär ett halvår. Minst. Alltså skäller vi. Och påminner om tillstånd. 

Något annat hon även kan skälla på är när främmande människor plötsligt börjar prata med mig på stan. För det, det är väldigt konstigt. Så fort någon tilltalar mig som hon inte känner så skäller hon och drar sitt allra mesta för att komma fram till personen i fråga. Väl framme vill hon inget annat än att slänga sig upp i famnen och ge dem en ordentlig tvångling*. För arg, det blir hon absolut inte. Snigel älskar människor. Men hon blir så infernaliskt frustrerad över att matte får lov att prata med främlingen före henne. 

Något hon inte gör är däremot att skälla hemma. Folks som går i trappen, dörrar som öppnas eller hundar som skäller på gården framkallar ingen som helst skallrelaterad känsla hos Snigel. Något som faktiskt förvånat mig mer än en gång. Men visst, man ska inte syna given häst i munnen eller vad det nu är man brukar säga och i just detta fall är jag glad att snigelhästens mun håller sig såpass stängd att den är omöjlig att beskåda invändigt. Faktiskt. Mina grannar också. Tror jag. 

Personligen så är jag inte så värst brydd över snigels skällande. Egentligen. Jag visste ju precis vad jag skaffade mig för ras. En sådan där som skäller liksom. När hon dessutom faktiskt inte ens skäller oprovocerat, utan anledning. Däremot så har jag full förståelse för att allmänheten inte känner samma acceptans och förståelse inför hennes vrålskall. Och jag kan ju personligen känna att jag ibland skulle vilja omvärdera och omdefinera Snigels , enligt henne själv, fullt legtima orsaker till skall. Det är liksom inte hennes uppgift att tala om för kvinnan att hon tappade sin väska. Det är inte heller hennes uppgift att kritisera och ifrågasätta mannen som står på händerna på torget. Det är liksom inte hennes ansvar. Därför, av ren omtanke till mina medmänniskor och medhundar så hade det ju varit ganska så fint om vi på något vis kunde få det här skällandet under ännu mera kontroll än vi redan har. Inte för att vi inte har kommit lång väg redan, för det har vi faktiskt. Väldigt lång väg. För när hon var yngre så behövde hon ingen anledning till att skälla, hon skällde punkt. På det mesta. Utan legitima orsaker. Och avknappen var nästintill omöjlig att lokalisera när hon väl hade dragit igång. Numera har vi faktiskt en avknapp som vanligtvis går att lokalisera utan alltför mycket pyssel. Men visst hade det vart fint om den där knappen kunde lokaliseras omedelbart bums vid behov.

 Framförallt så går etologen inom mig lite smått bananer över det här med att förändra nedärvda, instinktiva beteenden. För Snigel är ju skall ungefär lika viktigt och naturligt som att andas. Så hur kan man ändra på det? Hur kan man lyckas få henne att byta ut ett av hennes mest instinktiva beteenden mot ett annat? Ja, säg det. Men jag är bra sugen på att testa. Därför tänkte jag klura ihop lite olika strategier och testa en och en för att se hur det fungerar. Främst för att jag tycker att sånt här är så hejdlöst roligt. Rent tekniskt så skulle jag såklart bara kunna lära henne att knipa snok genom att bli arg på henne varje gång hon skäller och tillfoga någon form av obehag (sen behöver vi inte gå in på hur ineffektivt detta kan visa sig vara i längden). Men så jobbar inte jag. Någonsin. Min hundträning är tjo och tjim och positiv förstärkning så att det tjongar om det. För det är det jag vet fungerar. För det är en sådan hundägare jag vill vara. Och det är en sådan matte mina hundar vill ha. 

Målbilden för mig är en Snigel som reagerar på någonting konstigt genom att antingen vara helt tyst eller att ge ifrån sig ett varningsskall. För det är faktiskt fullt tillåtet att säga till när det faktiskt händer konstigheter. Jag vill ju faktiskt hemskt gärna bli varnad för den där yxmördaren som lurar bakom parkbänken eller den förrymda mycket ilskna noshörningen som tycker jag skulle passa bra som noshornspynt.  Efter skallet vill jag att hon utför ett alternativt beteende som agerar istället för ett skall. Att bara bli passiv efter första skallet känns inte som ett genomförbart alternativ när man vet hur hon beter sig när hon får fritt spelrum i en situation som genererar skall. Eftersom skallet i sig är oerhört förstärkande för henne så måste detta alternativa beteende vara precis lika förstärkande det för att det ska finnas en rimlig chans att hon bryter av egen vilja. 

Efter helgens oerhört inspirerande kurs "från en belöning till nästa" med Eva Bertilsson har jag börjat lägga krut på att träna in en signal för att bryta vid fel i träningen. En signal som är positivt betingad hos hunden och som ger mig rätt attityd och förutsättning för att fortsätta med träningen efter att det blivit fel. Jag har valt att använda mig av signalen "oops" som följs av  nosdutt på handtarget. Tanken med signalen är egentligen inte att tala om för hunden att det blev fel, snarare vill jag på ett positivt sätt ta hunden ur det felaktiga beteendet och ge hunden en ny chans att göra rätt. Alltså tänker jag börja med att även införliva detta i antiskallkampanjen.

Just nu ser jag flera fördelar med att använda samma signal och beteende i både träning, hundmöten, samt gladskallsmöten. Dels får jag fler tillfällen i vardagen att använda mig av det och belöna det och på så vis förstärka signal och beteende ännu mer. Dessutom hoppas jag på att kunna få överföra en viss positiv känsla från gladskallsmötena samt träningen in i hundmötena. I gladmöten och träning så kommer hon ju få signalen när hon (förhoppningsvis) innehar en positiv känsla. I hundmötena är känslan inte lika positiv vilket jag hoppas att den positiva associationen till signalen kan hjälpa till att motbetinga. 

I nuläget använder jag mig främst av ett "sitt" vid hundmöten, samt tasstarget på väggar/träd/soptunnor etc i närheten vid extra svåra och tighta möten och det fungerar relativt bra, men kräver att man är ganska så förberedd på mötet och att miljön är rätt. Dessutom tappar hon snabbt fokus på själva "sitt" beteendet och kan rikta sin uppmärksamhet mot hunden så fort hon utfört det och svalt en godbit. Att bara sitta och mata henne med godis, utan att ha hennes uppmärksamhet (och fullständiga tystnad) ser jag inte som effektivt eftersom jag därmed belönar hennes speedade och uppvarvade sinnesstämning som hon bara släpper om hon "jobbar" (motbetingning fungerar inte så vidare värsta bra på Snigel i det här fallet - antagligen för att hon egentligen inte har så mycket negativa känslor gentemot hunden vi möter, hon vill "bara" larma). Alltså måste jag i så fall locka upp henne ur sitt, ge ny signal, locka upp osv osv.  Men det blir oftast alltför mycket tid mellan både belöningarna och signalerna vilket gör att jag oftast tappat hennes uppmärksamhet efter första sittet. Därmed är handtarget snäppet mer effektivt eftersom det går mycket fortare att upprepa och jag kan även med hjälp av det styra vart jag vill ha henne placerad. Dessutom kräver det inte lika mycket hjärnaktivitet från det lilla luddet för att utföra heller. 

Så, off we go! Antiskall träning med handtarget it is! 

Dagens pilotstudie gick för övrigt strålande och Snigel klarade av flera möten mycket bättre än vad hon gjort med "sitt". Men den svåraste nöten att knäcka blir nog gladskallmöten... där vette sjutton hur jag ska lyckas toppa glädjen hon känner över att möta dem hon känner med en stackars tom handflata....

Nästa projekt blir att lägga signal på skallet och se om man kan släcka ut skall som inte inleds med en signal. Varför? Jo, för att jag gillar omöjliga projekt som man aldrig kommer att lyckas med. Jag gör faktiskt det. 

*tvångs hångel såklart!