Kan man inte samla på pinnar...

Nå hur går det för oss på diskfronten? Jorå. Tackar som frågar! Sen sist har vi tippexat bort inte mindre än fem pinnar. Bra va? Det börjar verkligen kännas som att det hela är på väg åt rätt håll. Rätt som i pinnfritt. Och det måste ju egentlige vara en bra sak. För vem vill egentligen ha en massa pinnar på sitt samvete? Låter ju ungefär lika otrevligt som att ha käppar i hjulet liksom.


Förra helgen körde vi totalt 5 lopp och faktum är att vi på något magiskt vis inte ens diskade oss i alla fem. Nä. Faktum är också att vi inte heller nollade ett enda lopp heller. Ännu ett faktum är det faktum att Snigel inte missade vartenda kontaktfält. Faktum är att hon istället satte fler än vad hon missade. Däremot så roade hon sig kungligt med att slarva bort sig i lite slalompinnar. Matte roade sig minst lika kungligt med att slarva bort ett par byten och slarva iväg hela Snigel in i fel tunnelöppning ett par gånger. Men som sagt. Vi diskade oss inte i alla lopp och med tanke på hur sanslöst dåliga vi är på att få ihop saker och ting just nu så får jag faktiskt känna mig ganska så nöjd med att lyckas ta oss i mål med futtiga fem fel. Särskilt eftersom jag vid målgång var helt övertygad om att hunden hade satt vartenda kontaktfält och att vi därmed hade nollat loppet. Tyvärr hade vi ju inte gjort det men det är liksom känslan som räknas. Och känslan var riktigt bra i just det där loppet jämfört med allt flams vi ägnat oss åt. Dessutom var jag även påklädd när vi skuttade ut från planen och det är baskemig en bedrift.


I övrigt så kantades våra lopp utav ganska så färgglatt språk från min sida. Det är nämligen så att varje gång Snigel missar i slalom så vrålar jag "helvete". Inte för att vi får fem fel. Nej nej. Inte för att jag blir besviken. Nej nej. Helvetesvrålet grundar sig helt och hållet i en bävan för den smärta som oundvikligen komma skall. Snigelprylen blir nämligen något så sanslöst frustrerad över att behöva ta om ett hinder. Särskilt ett slalom. Så pass frustrerad att hon alltid måste ta ut frustrationen på mig i form av minst ett känguruskutt och ett välriktat tugg i den extremitet hon kommer åt. Och trots att hon inte är så mycket större än ett par staplade mjölkpaket så är det faktiskt ganska så imponerande med vilken lätthet hon alltid lyckas placera slalomblåmärkena i axelhöjd. Alltid. Och det gör så ont. Så infernaliskt tokont att jag helt enkelt inte kan låta bli att svära en sväng så fort jag vet att det onundvikliga är ett faktum. Förutom blåmärken så samlade vi även på oss ett gäng femmor för kontakt. På grund av blåmärkena. Vad annars liksom. Kan man inte samla på pinnar så kan man ju samla på blåmärken och efter denna helg så skulle jag kunna påstå att vi faktiskt tagit oss mer än halvvägs till SM. Blåmärkes SM. Jajamen.


Igår tyckte vi att det var dags för lite mer förnedring  tävling. En arla morgonstund som bjöd på två diskar så raska att jag inte ens hann svälja morgonkaffet innan det var klart och dags att åka hem. Första loppet skiljde sig enbart från katastrofen i Frövi på det att jag faktiskt råkade få komma i mål påklädd, men det berodde nog på mer tur än skicklighet. Snigel kom inte ens i mål. Hon började med en rivning på första hindret på grund av alldeles för sent uppdraget landningsställ (hon skyller på dålig service och bristande underhåll, jag skyller på allvarligt maskinellt fel) och sedan fortsatte det i samma anda. Inte ett hinder i rätt ordning. Hon frivarvade värre än på länge och passade på att bränna igenom 19 hinder som en liten bonus samtidigt som hon gapskällde mig i ansiktet och siktade in sig på mitt gäddhäng varje gång hon skuttade förbi. Glad var den. Väldigt glad. Matte var trött. Innerligt trött och skaplig fundersam till varför hon ens släpat sig ur sängen för att medverka i denna galna flyguppvisning istället för att ta en välbehövlig sovmorgon.


Lopp nummer två var skapligt mycket bättre. Skapligt som i att hon bara tog ett extra hinder istället för 19 men ja, återigen hade vi vare sig flyt eller samarbete och det känns som att det skulle vara lättare att dra med sig en bisonoxe med tandvärk in på plan och få till något som skulle kunna likna ett flytigt samarbete. Det enda som blev bra var att jag fick tillfälle att tokbelöna balansens kontaktfält och att jag än en gång kom i mål påklädd.


Vi fortsätter med andra ord på samma tema som vi nu harvat oss igenom sen början av sommaren. Galenskap. Hysteriskt mycket galenskap. En hund som tycker att agility är roligare än livet självt och att allt helt enkelt blir oerhört mycket roligare om inte matte står i vägen och viftar och guppar sig genom plan. Jag verkar knappt kunna reda ut att handla henne rätt över två hinder på en raksträcka i dagsläget och jag börjar faktiskt bli lite ledsen i ögat. Vi som haft ett så fint samarbete. Vi som haft så himlans galet tokroligt tillsammans. Nu är det som att hela hunden checkar ut på egna äventyr så fort hon hör ordet "kör" på tävling och jag mest ägnar mig åt att komma undan huggtänderna och hålla i underkläderna. Lite sorgligt hela alltihopet eftersom meningen liksom är att vi ska ha kul. Tillsammans. Som ett litet miniteam liksom. Oavsett hur det går resultatmässigt. Men jag vet faktiskt inte riktigt hur vi ska lyckas hitta tillbaka.

På träning så kan det ömsom gå lika illa som på tävling, ömsom gå helt fantastiskt. Som exempel så tränade vi på blindbyten och tyskar häromdagen. Något vi i princip aldrig tränat innan. Och visst sjutton gick det vägen. Visst sjutton kunde vi samarbeta. Visst sjutton var vi ett team. Visst sjutton kunde jag tråckla henne över fler än två hinder.

äggsjuk huvudlös höna på amfetamin

Nytt jobb. Nya rutiner. Mental härdsmälta. Fläng hit. Fläng dit. Alltihopet utmärkta ursäkter till varför det blivit klent med uppdateringar. Igen. Jajamensan.

Förra helgen sadlade vi om och tävlade rallylydnad i dagarna två alla fyra. Eller alla tre kanske jag snarare borde säga. Alla tre tävlade rallylydnad. Vad den fjärde gjorde har jag faktiskt ingen som helst aning om. Att Snigelprylen fortsatt befinner sig i ett annat solsystem är då ett som är helt säkert i varje fall.

Flickorna Lus och Fisk skulle debutera i fortsättningsklass och Snigelmuppen i mästarklass. Lushund förvånade stort på lördagen, som inleddes med hällregn, genom att inte stå och sloka och smälta bort likt spunnet socker i det plaskiga vädret. Inte ett enda smält faktiskt, istället viftade hon på allt hon hade och var så glad så glad. En tredjeplats, 95 poäng där hon fick hjärtevärmande avdrag för att hon var en sån glad skit att hon till och med hoppade glatt på mig. Tjoho på det liksom.
Fiskpinnen hade svårt att hålla helt ihop i miljön, och vi har liksom aldrig typ nästan någonsin tränat utan koppel nära någon som helst form av civilisation någonsin. Så även matte var skapligt nervkittlig och knäskålsskakig. En eller två felövningar, lite nosande och andra små missar, men 73 poäng och därmed ett godkänt resultat lyckades den lilla prylen samla ihop.

Snigel vet jag faktiskt inte alls vad hon pysslade med. Inte alls faktiskt. Alltihopet var liksom bara så ytterst märkelkonstigt att det till och med vad märkligt för att vara henne. Så fort vi klev över bandet blev hon som en äggsjuk huvudlös höna på amfetamin. Hon kunde inte ett enda moment. Inte ett enda. Visst. Hon försökte. Det gjorde hon faktiskt. Men när man ber om sitt och istället får backa sexton steg och gör en tjusig balettpiruett innan du hoppar fyra steg fram och sen ger vacker tass. Då blir man lite matt. Och trött. Så innerligt hjäntrött faktiskt. Jag vet inte exakt var någonstans i den äggsjuka katastrofen vi lyckades med att diska oss. Men diska oss det gjorde vi. Flera gånger. På samma runda. Och jag raglade av planen fullkomligt kortslutad i hjärnan. Mupphund.

Söndagen ägnades även den åt rallylydnad. Både Lus och Fisk skötte sig så fint så fint. Trots att det bara en stund innan det var den skotträdda Fiskens tur att äntra plan smällde av en jädrans massa skott på avstånd och Fiskpinnen höll på att fullkomligt krypa ur sin panering av skräck och panik. Men hon samlade ihop sig och gick en fin runda på 87 poäng eller något åt det hållet. Lusen var så glad så glad hela rundan men vid varje skylt där hon skulle sätta sig så fick vi lite kommunikationsproblem. "Sitt" sa jag lite glatt åt hund. "Jajajmen, jag sitter" svarade Lus lika glatt. "Öh eh nä. Du står. Sitt är du snäll". "Jajjamen, jag sitter" svarade Lusen muntert. "Öh, äh nä, det gör du faktiskt inte". Vid varenda sittskylt. Vid varenda en hade vi samma diskussion innan vi enades om att hon kanske faktiskt inte alls satt och kanske borde försöka göra det. 92 poäng blev det ändå, och båda töserna avslutade helgen med 2 godkända resultat var.

Snigelprylen? Vart ska jag börja? Eller sluta? Ja, sluta är nog en bra idé, för vare sig början eller mitten eller det som hände nästintill slutet var något vidare värst att ha. Samma huvudlösa höna som igår. Dock kunde hon denna dag faktiskt ta sig förbi ett par enstaka skyltar utan att helt stressa till sig eller matten en hjärnblödning  (och hon lyckades märkligt nog behålla 53 poäng hur nu det gick till). Men nog var det nära. Jag har helt ärligt ingen som helst aning om vad hunden pysslar med och vi har i dagsläget inget som helst fungerande samarbete. Från att ha haft en gemensam bubbla av stål har vi i dagsläget lika mycket fungerande samarbete som två motpoliga magneter i en tsunami. Men det vänder väl det också. Lite mindre hormoner. Lite mindre Arlas mjölkfabrik på den skendräktiga damen och kanske lite mer aktiv träning och en himelens massa tjoho så löser vi nog det här också.

Goa Emma  var så gullig att hon fotade oss under söndagen.

livsnödvändig, intensiv Rallyträning

I eftermiddags tutade vi iväg till klubben för lite livsnödvändig, intensiv Rallyträning med Snigeldjuret inför helgens tävlingar. Vädret hade helt plötsligt gått från artontusen minusgrader, synålssvass isande vind och plaskeblötigt till någon form av förvårlig, solaktig trevlighet. Alldeles ensamma på klubben och tre flärpiga små töser. Ja. Tre flärpiga töser. Till och med Lus flärpte. I massor.

Vi tränade och tränade och flickorna var så himelens duktiga att jag flera gånger snubblade på min haka och tjongade knäskålarna i varann av pur förvåning. Vi sprang och vi fnissade om vartannat och hade sådär magiskt kul liksom. Fiskprylen imponerade allra allra mest och det är bara tur att jag faktiskt filmade en skvätt av härligheten för det är knappt så att jag tror på det själv. Agilitylivräddaste Fisk tog nämligen både balans och A hinder. Självmant. Med extra flärp på och ett ordentligt schwung av glädje i gorillatassarna. Flera gånger. Och jag fattar exakt ingenting. Hur är det ens möjligt? Förutom det så tog hon även små kombinationer med hopp och tunnlar och fnittrade som en tok. Det ni. Från att ha försökt att tillverka en egen nödutgång och fly till bortre Asien så fort någon annan hund bara tasspetade på ett hinder till det här. Vem vet? Det kanske kan bli agilityhund av den här damen den också. Någon gång.

Lushund var på strålande humör, vilket i sig är lite av ett under, och både kampade, lekte, morrade som en tok och skuttade agility som bara den. Vilket liksom inte riktigt händer i vanliga fall. I vanliga fall tar lus kontaktfältshinder. Inget annat. Råkar jag på något vis peka lite menande på ett hinder som för att förmedla att jag liksom vill att hon tar just det hindret så checkar hon ut och lämnar planen och ställer sig och betar gräs i ett hörn. Men inte idag. Idag körde vi riktig agility jag och Lushund.

Snigel tog slalomet så snyggt, säkert och snabbt så många gånger att jag fick en lite tår i ögat av stolthet och var liksom sisådär sedvanligt magisk. Precis som hon brukar.

Vi hade en liten incident också där under vår vårliga trevlighet. En rätt otrevlig och oturlig sådan dessutom. Och ganska så jädra skitklantig om jag ska vara ärlig. Fiskpinnen har ju sin tut som hon älskar och det är ju tack vare tuten hon alls vågar vistas nära agilityhinder. Snigel gillar egentligen inte tutar, men Snigel är en avundsjuk jäkel och har Fisk en tut så vill hon också ha en. Alltså skuttade båda två runt med varsin tut. So far so good. Sen bestämde jag mig för att använda Fisktuten som externbelöning bakom ett par hopphinder åt Fisk. Lägger ut tuten och släpper på Fisk samtidigt som jag vrålar "ta deeeeen". Snigel är vare sig dum eller döv och reagerar liksom instinktivt och tjohoar sig fram i raketfart från sin pausplats, överlycklig över att ha fått en signal för att få lov att sno Fisktuten. I samma veva seglar Fisken över sista hopphindret och landar på Snigel och tuten och slagsmålet är ett faktum. Ett ordentligt slagsmål. Ett sånt där där man liksom bara inte kan få isär dem från varandra och man är övertygad om att de snart slitit varandra i små jämnstora stycken. Tillslut lyckas jag haffa en svans. En Fisksvans och hivar henne därifrån alltjämt morrandes och fräsandes likt en katt i en torktumlare. Släpper ner henne några meter längre bort, naiv som jag är till att tut och Snigelmosande skulle vara överspelat. Pang och så sitter systrarna ihop igen i en spottande, morrande sabletandadpälshög. Lyckas få tag på nästa svans, som visar sig vara en Snigelsvans och får svingat upp henne på ett bord samtidigt som jag vrålar åt båda två att de ska lägga sig ner. Och vips är allt överblåst och jag har tre välartade. Ja ni läste rätt. Välartade pyrreflickor och en oskyldig Lus som skamset ligger plats. Fem minuter senare är allt glömt och tjejerna skuttar glatt iväg bredvid varandra med varsin tut och vi tränade vidare för att bli på bättre humör allesammans. Vilket vi såklart blev allesammans.

Ett tag kände jag mig säker på att kvällen skulle få spenderas på akuten, men efter så noga inspektion jag kan göra utan helkroppsrakning så hittar jag faktiskt inga sår. Men visst, med vår otur så står jag säkert här med två böldhundar på söndagmorgon. Bara för att vi egentligen har bättre saker för oss då.

Nöjda, färdig bråkade och belåtna packade vi sedan in oss i bilen och lagom till att vi svängde runt Brommaplan kom jag på att vi glömde bort det där med att vi skulle träna Rallylydnad inför imorgon och inte alls skulle ha tränat nån agility. Jäkla agilityskit att alltid omkullkasta mina planer. Jäkla agilityhinder att alltid se sådär himmelens inbjudande ut där de står alldeles ensamma i vårsolen. Jäkla agilityskit säger jag bara.

Livsnödvändig bevisfilm av fiskflärp på balanshelsiket och Ahelvetet

Ett fort med vallgrav och krokodiler

Hormoner. Jag hatar hormoner. Har jag förresten sagt att jag hatar hormoner? Intensivt och innerligt hormonhat.

Återigen befinner jag mig i sällskapet av inte en men två damer som har så mycket hormoner i kroppen att de formligen sprutar ut genom öronen och fyller min lägenhet till ungefär takhöjd. Jag och Lus har byggt ett fort av soffkuddar, köksstolar och ikeakassar där vi bunkrat upp med mat nog för att klara oss ungefär en vecka. Skulle ingen hör något från oss efter utsatt tid så har vi antagligen drunknat. Eller halkat på en hormon och brutit nacken.

The twisted sisters är inte ett enda dugg mindre twisted än sist. Snarare tvärtom. Värre. Oändligt mycket värre och porrsurfandet som de bedriver i både soffa och säng har nog nått nya höjder. Maracasklapprandet är så intensivt att grannarna redan knackat på tre gånger och undrat om jag måste leka med slagborren under precis dygnets alla timmar. Porrflåsandet driver mig fullkomligt från vettet eftersom det, förutom för den högljudda äckelfaktorn, även orsakar ett ytterst otrevligt korsdrag rätt genom lägenheten. När de inte struttar runt med pirriga porröron och undanvikta svansar och spänner sig likt tranor under parningssäsong så juckar de lite trevande mot varandras näsor/bröstkorg/baktass/öra/öga eller sitter på varsin sida om mig och porrflåsar mig i örat.

Därav fort. Till mig och Lushund. Med vallgrav och krokodiler. Och elstängsel. Och vi tänker inte komma ut tills det här är över. Så det så.

Snigelsegdrasigframliktenamöbapådubbelhäftandetejp-takten

Igår lät jag hundarna själva bestämma takten på lunchrundan kring området. Så jag tänkte att de skulle få överraska mig. Det finns ju en fasligt massa takter man kan välja att ta till om man är hund. Det gör ju liksom det. Särskilt om valet är fritt menar jag. Vi har ju springafortsomenskålladbäver - takten. Skuttmuppasigframliktengasselienpopcornmaskin - takten. Hängflängslängasigikoppletliktenkedjadbjörnmedtandvärk - takten. Lufsetilufsaruntsomettdräktigtviltsvinmedfoglossnings -takten. Och sen har vi den, för mig, allra värstaste takten av dem alla: Snigelsegdrasigframliktenamöbapådubbelhäftandetejp-takten. Gissa vilken takt de valde allihop? På 39 minuter hann vi bokstavligen runt kvarteret. En dryg halv kilometer eller så skulle jag uppskatta det till, bara så att ni får perspektiv på grejerna här. 39 minuter. Med tre hundar som låste sig på en doftfläck varannan meter och formligen inhalerade underjorden. Var tredje meter eller så så satte sig någon, eller alla eller bara två för att pinkelura en skvätt. 36 gånger var pinkelurade de i genomsnitt. Ja, jag räknade. Något måste jag sysselsätta mig för att inte gå fullkomligt fladdermusexkrement av frustration och spring i fötterna. För jissenamn. 39 minuter! Hade jag tyckt att 12 meter per minut var en lagom promenadhastighet att jag satt koppel på vinbärssnigeln som övervintrat på balkongen.

Vilken tur att jag skaffade tikar för att slippa doftfläcksfixering och revirpinkeri var och varannan meter. Vilken tur säger jag bara. Verkligen.

En civiliserad förflyttningsmanöver i stadsmiljö

Började dagen genom att försöka veckla ut mig själv från en ytterst plågsam fosterställning jag obetänksamt nog intagit under nattens gång. Stelt. Ont. Knakigt. Och någonstans fram emot eftermiddagen kunde jag klappa mig själv på axeln till lyckat uppdrag. Ja. Det tog lite längre tid än vanligt idag. Det gjorde faktiskt det. Ryggen hade liksom låst sig i någon form av frammåtstupasidoläge och jag kände mig lika smidig som ett kvastskaft. Vår dryga milslånga morgonpromenad var således allt annat än behaglig från min sida. Särskilt obehaglig blev den av att ha ägnat en vecka åt att nästintill enbart ha promenerat hundarna i midjebälte i skogen. Nu skulle de helt plötsligt lyckas genomföra en civiliserad förflyttningsmanöver i stadsmiljö. Utan midjebälte. Grattis till mig för att ja vaknat upp med vad jag hoppas är veckans sista riktigt dåliga idé. 

Alla tre hade en helt egen agenda för morgonpromenixandet vilket gjorde att jag mestadels såg ut som en trearmad väderkvarn med slagsida i midjeregionen. Det snokades hit. Det snokades dit. De slängde sig åt olika håll i kopplen, samtidigt. De trasslade in sig själva och verkade stundvis ha lika svårt som mig att lyfta fötterna och trassla loss sig själva. Promenadens enda höjdpunkter var väl egentligen att de (läs Fisk) höll sig nästintill helt tyst och att jag inte ramlade och bröt lårbenshalsen. Men ändå. Morgonpromenad avklarad trots gnällig och pinnstel matte. Sen iväg till jobbet ett par timmar innan det var dags för lite agilityträning. 

Hade på förhand planerat övningar som för egen del skulle innebära minimalt med rörelse med tanke på rådande kvastskaftsomständigheter. Men i sedvanlig ordning när man har med en fnittrig och alldeles yxtokig Snigel att göra går det sällan särskilt bra. Vi tränade lite svängar, raksträckor med sväng och balans (både med och utan kontaktfält... det ni... suck), gungan om och om igen, hoppteknik och slalom där jag började lägga på mer störningar. Snigel gick som ett litet ånglok och var alldeles alldeles galen. Fem nya blåmärken och ett nytt hål i träningsvästen kunde jag därmed stoltsera med efter en timmes träning. Men oj så nöjd jag är med den lilla prylen. Det är så fantastiskt att se vilken utveckling hon gör från träningstillfälle till träningstillfälle. 

Idag hade vi pyrresällskap på träningen, en alldeles charmerande herre med matte som vi nyligen lärt känna. Mycket trevligt! Lus blev ju alldeles genomkär, Fisken verkade även hon smått förtjust och hade busryck över parkeringen med pyrrepojken. Snigel gapade och gormade så fort han kom nära men viftade även på svansen och halkade stundvis in i någon form av lekbeteende innan hon kom på sig själv och skällde ifrån. Hon är ju ganska så knepig med nya hundar den där damen. Onya hundar också när jag tänker efter. Faktiskt. Hur som helst så hoppas vi att vi inte skrämde slag på våra nya bekantingar för Fisken har redan börjat fråga när nästa playdate är. 

Det blev hur som en alldeles ypperligt bra måndag och nu har hundarna däckat i små högar runt omkring mig och jag sitter och surfar runt på zooplus och funderar på om jag ska ruinera mig själv på några ton hundgodis, ett nytt midjebälte till canicross och ett expanderkoppel. 

 

Då sover tre hundar i sängen

När man har hund så är det för mig en självklarhet att hunden sover i sängen. Det är liksom en del utav poängen med det hela. Så även om man har tre hundar. Då sover tre hundar i sängen. Helst. Och faktum är att jag redan fram emot eftermiddagen varje dag redan där börjar se fram emot att krypa ner i sängen bredvid mina små knasfior. Ja. Så är det faktiskt. För det finns liksom inget så mysigt som det.

Vid läggdags har vi ganska så fasta rutiner. Ganska så himla fasta rutiner om man frågar Lus. Rutiner man, för sitt eget välbefinnande och nattsömnsskull, inte bör försöka ändra på det allraste minstaste. När jag har borstat tänderna så har Snigel redan hoppat upp och lagt sig i sängen. Fisken ligger på sin vanliga plats, under sängen, i sitt skyddsrum. Och Lus? Ja. Lus har, precis som hon har varendaste kväll jag kan minnas, glömt hur läggdags går till. Trots att jag släckt ner hela lägenheten. Trots att jag ropat på henne, så står hon ändå, lika ynklig som oftast, och halvslokar mitt på vardagsrumsgolvet. Och där kan jag välja att antingen helt sonika gå och hämta henne. Vilket innebär att jag måste lyfta upp henne, vilket oundvikligen leder till ett extra par minuters blängande. Alternativt att jag lockar och tjatar på henne tills hon kommer lommandes i samma hastighet som en vinbärssnigel med stödhjul. Detta händer varenda kväll. Och tro nu inte att det är så att hon hellre vill sova själv i vardagsrummet och det är därför som hon maskar. Nope. Har redan testat att strunta i henne och gå och lägga mig. Lusen blev inte glad. Inte alls faktiskt och det tog nog minst en vecka innan hon slutade glo förebrående på mig.

Hur som helst. När Lus väl tagit sig upp i sängen blir både hon och Snigel ståendes i ena hörnet tills jag lagt mig, varpå Snigel formligen kastar sig över mig och slänger sig på rygg längs med min högra sida med huvudet i armhålan och börjar snarka inom en mikrosekund. Lus står och blänger. Och väntar. Väntar tills Snigel verkligen somnat varpå hon tassar fram och kraffsar på täcket, precis i det lilla mellanrum som finns mellan mig och Snigel. Krafsandet intensifieras tills jag lyfter på det lilla tyg som finns att uppbringa varpå Lus gör sitt allra bästa för att lyckas klämma sig ner, under täcket, mellan mig och Snigel. Vilket självklart är helt omöjligt eftersom vi talar om ett utrymme på en halv decimeter. Men hon ger sig inte förrän hon väckt Snigel och fått henne att maka på sig. Då smiter hon ner under täcket och kurar ihop sig mot min mage. Snigel stapplar yrvaket tillbaka och lägger sig ner längs med min sida. På Lus. Som argt kommer krypandes ut från under täcket och ser ungefär lika ilsken och tillplattad ut som biet i tjuren Ferdinand. Sen ställer hon sig och blänger, och väntar tills Snigel somnat i min armhåla och sedan börjar karusellen om. Igen. Och igen. Och ja. Ni fattar.

När båda två väl funnit sina platser och vi alla precis snoozat till, sådär ni vet när man liksom nästan nästan nästan sover. Precis då bestämmer sig Fisk för att hon också vill sova i sängen. Men Fisk kan inte hoppa upp i sängen bara sådär, hursomhelst. Det går ju faktiskt inte alls. Istället går hon runt till min sida sängen. Ställer sig och stirrar på mig. Och ni vet ju alla hur det känns.Hur nästanmycket man än sover så kan man liksom inte inte märka av att någon står och stirrar på en. Och sen kommer kraffstassen. I mitt öga. Jag mumlar och muttrar att hon ska hoppa upp, Fisken mumlar och muttrar att jag måste tala tydligare samtidigt som hon fortsätter krafsa mig i ögat. Jag klappar på madrassen och ber henne hoppa upp. På fjärde madrassklappet hoppar hon, smidig som en  högdräktig älgko, upp i sängen, trampar mig i njuren, för att sedan slänga sig på rygg mellan mig och Snigel, ovanpå Lus som ligger under täcket. Need I go on? Behöver jag berätta vad som händer sen eller kan jag lita på att ni kan se det framför er?

Morgonkvisten är även den fantastiskt mysig. Så fort jag råkar, av misstag vill jag lova, visa minsta tecken till att möjligens inneha någon form utav puls är det bokstavligen ganska så himlans kört. Snigel, som ligger så tätt i min armhåla att hon tydligt bör ha hört mina hjärtslag hela natten, blir så lyckligt överraskad över att jag faktiskt lever att hon så när tar kol på mig genom att hoppa jämfota på mitt ansikte samtidigt som hon försöker knyta fast sin tunga i mina tonsiller och effektivt strypa all eventuell syretillförsel. Fixa ligger på rygg och sprattlar och fnittrar med alla tassar åt så många håll att jag inte har en aning hur hon någonsin kommer kunna trassla loss sig själv. Lus står demonstrativt på min bröstkorg med tassarna kring min hals och turas om med Snigel om att försöka strypa all syretillförsel samtidigt som hon då och då, ömt, gastassar mig i ögat. Och tre straxar senare så har tjejerna kastat sig in i jordens grävlingsmangel och jag tar betäckning under täcket, i fosterställning, och gör mitt bestä för att skydda vitala organ.

Tyvärr har jag med åldern börjat få en tillstymmelse till puls allt tidigare och tidigare på mornarna. Egentligen är det liksom inte äkta puls. Inte äkta puls som i att jag planerar att vakna eller kliva upp inom de närmaste timmarna. Inte sådan puls. Men där har vi bevisligen vissa meningsskiljaktigheter jag och tjejerna. Vilket oundvikligen leder till att jag somliga dagar är liksom lite mer dödstrött än andra dagar där jag bara är måttligt dödstrött om mornarna. Men det är väl sånt man får ta. För vi har ju det så himlans galet mysigt. Vi har faktiskt det.

För den som undrar hur det ser ut hos oss på morgonen så kan ni ju kika här eller kanske eventuellt här

Så här kan det faktiskt se ut ibland... faktiskt. 

När morgonmanglet är avklarat och mattes mjälte ordentligt tillplattad drar sig Lus gärna tillbaka och är ytterst morgontrött i ett par timma... 

Det där med pyrrar och getter...

Vi har väl redan etablerat att Bergers inte riktigt är som alla andra hundar en sisådär nittifjorton gånger. Minst. Sprakiga, bubbliga och alldeles särskilt galna. På sitt allra mest egna lilla vis.

Det är inte bara det att pyrrar kan saker som andra hundar kanske inte kan. Nej, den stora skillnaden ligger främst i det faktum att en pyrre GÖR det som en annan hund kanske kan men aldrig skulle komma på tanken att göra. För i en pyrres värld finns det liksom inga gränser. Inga begränsningar. Allt är inte bara möjligt. De GÖR allt möjligt.

De är inte heller kända för att respektera befintliga, välkända, etablerade lagar och regler. Som till exempel den däringa tyngdkraftslagen. Den är liksom ganska så onödig i en bergers värld.

Kära gudfamiljens lilla tokhund Ossa är ett ganska så bra exempel på en ganska så typiskt tokig berger.

Hur den där lilla gräshoppslika Ossaprylen gör för att ta sig över familjens monster höga gunnebostängsel är nog inte så svårt att lista ut längre... eller vad tror ni?

The return of the grässhoppa