Tillräckligt lugnt och viloaktigt för idag

I förmiddags någon gång sådär innan morgonkaffet så hade jag en fundering på om vi kanske skulle ta det lite lugnt idag. Vi har liksom haft ganska mycket hittepå, både braigheter och tokigheter de senaste veckorna. Så jag tänkte lite granna att de däringa hundprylarna kanske skulle tycka att det var en bra idé att ha en sån där ta det lite lugnt dag.En vilodag tror jag till och med att det heter. Sen drack jag mitt morgonkaffe, sneglade lite på hundprylarna och frågade om vi hade haft det tillräckligt lugnt och viloaktigt för idag. Jappelijapp nickade alla tre.  Alldeles lagom långt av lugn till och med. Alltså bestämde vi oss för att ägna oss åt lite hittepå igen. Nu när vi liksom morgonvilat en  stund och sådär liksom.

Packade in oss i bilen och tutade ut till Drottningholm och Lovö fornstig. Ett sånt där praktiskt ställe att bara tuta runt på eftersom vi snart känner till alla stigar och kringelikrokar som finns där ute och man kan liksom gå och gå ganska så lagomt länge utan att behöva gå samma kringelikrokar om och om igen. Tjejerna knatade på så fint i midjebältet och jag släpade i sedvanlig ordning efter likt en påse mjöl och gjorde mitt bästa för att hinna lyfta på fötterna tillräckligt fort för att inte bryta nacken när det gick undan på skogsstigarna. För undan börjar det faktiskt gå, och nu äntligen börjar fröknarna, alla tre till och med, öka takten när jag ökar takten och dra på lite extra istället för att genast vända sig om och bekymrat trassla sig kring mina ben. Någonting säger mig att de inte varit helt övertygade om att min kondition och fysik i största allmänhet håller för snabbare fart än 46 min/km.

Ser verkligen fram emot lite bättre väglag så att vi kan ge oss ut och springa tillsammans i skogen (även om jag samtidigt, allra helst, önskar mig en himlans massa snö och minusgrader så att vi kan hitta på lite annat kul). Men nu börjar det ju kännas som att de skulle kunna reda upp det här med canicross till och med. Jag gillar deras nyfunna framåt tänk! Jag gör verkligen det!

Det blev en något längre runda än vi kanske hade tänkt, 19,14 km varav en timme i regnblaskig snöstorm. Men vilken fantastisk eftermiddag vi hade! Och inte en enda bortspilld hund. Det ni! Det kan visserligen bero på det nyinförda koppeltvånget. Kanske. Möjligtvis. Men jag klappade ändå mig själv på axeln när jag räknade in alla tre när vi kom fram till bilen och kände mig som en ytterst ansvarsfull och duktig matte.

Så här ordningsamt kan det se ut, ibland ser det till och med ännu mer sansat och strukturerat ut.....

Men sen händer den däringa Snigelprylen och hennes evinnerliga rumpputtande och fullkomligt koppelanarki uppstår... 

Efter gårdagens kalabalik...

Efter gårdagens kalabalik, kaos och panik så kände vi att vi behövde en något lugnare dag idag. Alltså började vi morgonen med att  åka ut till Therese och hundgänget för lite gofrukost och trädgårdslek i den nyfallna snön.

Redan efter sisådär två frukosttuggor och en halv kopp kaffe så hade vi tröttnat på att ta det lugnt och kände oss istället lite sådär hittepåiga. Alltså bestämde vi oss för att hitta på lite kickbike och lite skidåkning. Vädret var liksom inte riktigt rätt för någon av aktiviteterna. Lite för mycket tung, kladdig kramsnö för kickbike och ja, lite för lite och lite för tung och kladdig kramsnö för skidåkning. Men vad gör liksom det. Vi var ju på hittepåhumör och att ta det lugnt och försiktigt var liksom knappt kul en endaste halv kaffekopp.

Jag och tjejerna plockade fram kickbiken. Det var liksom alldeles alldeles på tok för länge sen. Så länge sen att ingen av oss knappt kommer ihåg åt vilket håll den ska rulla liksom. Therese och Ossa gav sig i kast med skid/sirapstramps-åkning.

Tungt var det. Så in i bänken. Men Lus och Snigel jobbade på bättre än vad de någonsin gjort innan. De där två har tidigare haft en tendens att helst springa baklänges och hålla koll på vad jag flåsar om. Fisken, som tidigare varit riktigt fokuserad och legat på väldigt fint framåt var hel inne i sin Tut. Hade hon den i munnen så flamsade hon mest runt och tutade för sig själv och var inte någon vidare draghjälp. Hade jag tuten i fickan så rullade hela ekipaget liksom baklänges eftersom Fisken gav sig på tutjakt i eh min ficka. Lämnade vi kvar tuten på tomten så var hon oerhört bekymrad över det och enda gången hon låg på riktigt riktigt bra var när vi var på väg tillbaka mot tuten. Då fick jag nästan hålla fast mig i styret med tänderna. Så nästa gång blir det metspö med Tut på dinglandes nån meter framför Fisksnoken. Det tror jag alldeles bestämt. Knappa 4 km var ungefär det vi orkade sega oss igenom. Men med tanke på att det var minst ett drygt halvår sen vi senast så mycket som tittade på kickbiken och att jag har kondition som en amöba med dubbelsidig lunginflammation så är jag väldigt nöjd med vår mikroprestation.

Vi avslutade med lek, bollkastning och lite träning innan vi gav oss hem för att avlida en sväng i soffan innan det är dags för jobb.