Och så var vi bara tre

Nu var vi här igen. Här, eller där, där jag konstaterar att det hänt tokigt mycket, i sedvanlig ordning. Och bloggen försummas. I sedvanlig ordning. Ungefär. Som vanligt. Men faktum är att det har hänt saker. En hel del saker. Saker som egentligen är väldigt väldigt tråkiga men som i slutändan egentligen har blivit väldigt bra.

För att börja med det allra allra största och viktigaste: Fiskpinnen bor inte längre med oss. Ett konstaterande som gör alldeles jättefruktansvärt ont ända in i hjärteroten. Verkligen. Tills jag tänker på hur bra hon har det nu, och då känns det faktiskt inte alls så fruktansvärt längre. Men varför har hon flyttat?

För att ni inte ska gå miste om hur man gör en lång historia ännu längre. Här kommer den. 

Sen Fisken kom så har jag kämpat med hennes stress och övriga "problem" som hon haft i sitt enorma bagage. Vi har kommit oerhört långt, oerhört långt från den förskrämda lilla prylen som hastigt och lustigt landade hemma hos mig en septemberdag för tre år sedan. Fisken har blivit en fantastisk hund på så många vis, social, infernaliskt gosig, otroligt mycket mer miljösäker, träningsbar och en ganska så lycklig hund på det stora hela. Alla sådana här fantatsiskheter finns att läsa om i bloggen. OM ni har tråkigt nån dag liksom. Så vad är då problemet tänker ni då? 

Jo, trots framsteg på så oändligt många plan så har jag aldrig riktigt kunnat råda bot på hennes stress. En stress som hon oftast vänder inåt, och alltså inte ens uppmärksammas av folk i största allmänhet. En stress som bara påverkar henne. Och mig eftersom jag känner henne så väl och genast vet hur hon mår. Men den påverkar sällan omgivningen. Ända sedan hon kom så har hon i omgångar stått på Adaptil, Zylkène, Thundershirt, Calmex och till och med clomicalm för att hjälpa henne att stressa ner, hantera sin ångest och framför allt lära sig att avreagera vilket i grund och botten är hennes allra största problem. Fram tills i somras så har detta fungerat bra, även om hon stressar upp sig ibland så var hon mestadels en ganska så harmonisk och välmående hund. Men successivt har detta förändrats. Det började med att hon blev allt mer reaktiv och uppstressad i tävlings och träningsmiljöer (miljöer hon tidigare varit en fena på att hantera), sen började detta spilla över i vardagen, både på jobbet, hemma och i alla aktiviteter vi ägnade oss åt. Hon började dricka litervis med vatten, blev helt förstörd om vattnet tog slut och jag inte fyllde på direkt, kissade självfallet oceaner, började kissa grönt, tappade i vikt oavsett vad jag matade henne med, kliade sig konstant, kunde aldrig få ro i kroppen att somna utan att ligga och gnaga på tassar och bita på klorna en god stund och kunde sedan vakna för minsta lilla ljud och ägna större delen av nätterna åt att vanka av och ann i sovrummet, orolig. Hemma har vi grannar som för vedervärdigt med oväsen dygnet runt (vem fan möblerar om klockan tre, varje natt? Va?), vilket inneburit att Fixa inte ens kan slappna av hemma längre. På jobbet bygger vi om och de har pysslat med vägarbete utanför kliniken i månader vilket ha lett till ännu en stressmiljö i hennes tillvaro. Hon har inte ens velat gå till jobbet som hon tidigare älskat. Tillslut kunde vi inte ens gå en lugn promenad i en tyst skog utan att hon skulle stressa upp sig eller bli orolig. Det gick inte ens att gå ett varv runt kvarteret utan att hon gick på bakbenen och näsintill ströp sig själv i sin desperation att stressa framåt och komma undan allt. 

Självklart utgick jag från att det måste vara något fysiskt fel på henne. Således utredde vi henne på jobbet; blodprover, urinprov, baktodling, röntgen, you name it. Allt normalt förutom ett urin PH på 9 samt en nybildning i ett juver. Vi opererade bort nybildningen och analysen visade på en helt godartad förändring. Vi satte henne på en metacam behandling för att utesluta annan smärta men ingen skillnad. Och jag fick bara mer och mer ont i själen av att se henne så här. Hennes stress höll inte bara på att knäcka henne men även mig. Vilket resulterade i att jag istället mest var arg. Arg för att jag inte kunde få henne att må bra längre. Arg för att jag trots att jag kämpat allt jag kunnat för henne ändå inte kunnat laga henne. Ändå inte kunnat ge henne det välmående hon förtjänar. Vilket istället resulterade att jag blev arg på henne. Arg, frustrerad och ledsen. Och fruktansvärt orättvis mot en helt underbar hund som bara haft sån tokig otur och nu även drabbats av ett rixpucko till lättirriterad matte.  

Tillslut kom gudfamiljen till vår räddning och erbjöd sig att passa Fisken ett par veckor, bara för att se om hon kunde må bättre i en annan miljö. En miljö på landet, utan stök, utan krav, utan en massa miljöombyten hela dagarna, utan stress. Bara en miljö fylld av kärlek, tjoho, möjlighet att få springa lös hela dagarna och kompisar hon känner. Och visst. Visst funkade det. Redan efter en dag var hon som en helt ny hund. Glad. Lugnare. Slutade hetsdricka vatten och ganska kort efter minskade kliandet, tasstuggandet och hon började snabbt lägga på sig i vikt och äntligen sätta päls. Galet. Helt jäkla tokgalet hur mycket fel miljö kan påverka. Och Fisk? Lyckligare har jag aldrig sett henne. Varje gång jag hälsade på så fick jag tårar i hjärtat över hur lycklig och glad hon var. Och över hur lite hon brydde sig när jag gick. Hon skuttade glatt in i huset med de andra hundarna utan att blinka när jag och Snigel och Lus traskade mot bilen.

Problemet var alltså inte så mycket hunden som mig och miljön. Det liv vi lever. Den livsstil vi har. Den fungerar inte för Fisk. Och även om det svider nått så oerhört att erkänna att jag inte är bäst på att vara matte till Fisk så kändes det ändå så oerhört bra. För det innebar att Fisk faktiskt kan få må bra hos någon. Hos någon med de rätta förutsättningarna. Och det. Det är värt exakt precis vad som helst. Även om jag såklart helst skulle ha henne vid min fotända varje natt så är det absolut viktigaste för mig att hon får må bra och vara den tokiga, flärpiga, knäppa lilla fantastiska hund hon faktiskt är.

Alltså började jag leta efter ett nytt hem åt henne. Många hörde av sig. Många erbjöd hem som verkade väldigt Fiskvänliga. Men oj så ont i hjärtat det gjorde ändå. Men tillslut visade det sig att det bara finns ett enda hem i världen som är det rätta för Fisk. Och där är hon nu. Och ingen kunde vara gladare än Fisk. Förutom matten. Faktiskt. För nu har svidet i hjärtat börjat att bytas ut mot ett sånt där pulserande varmt litet ludd kring hjärteroten. För Fisken har det så fantastiskt bra. 

Vart Fisken är tänker jag däremot inte avslöja precis just nu. Hennes nya familj måste ju först och främst få chansen att själva berätta. 

Så nu är vi bara tre. Och det känns så himla märkligt konstigt alltihopet faktiskt. Ovant, konstigt och bakvänt liksom. Som två vänsterfötter. Men vi vänjer oss nog. Och jag tänker fortsätta pussa på Fisknosen ofta i alla fall. Så det så. 

När dårskapen kommer missildykandes

Att ha två kullsystrar är en ganska så spännande grej egentligen. Spännande och intressant. Spännande i det att man alltid måste hålla sig lite extra mycket på tå eftersom man aldrig riktigt vet från vilket håll galenskapen kommer flygandes ifrån just denna gång. Därmed måste man också bli lite sådär extra snabb och supersmidig på att kasta sig raklång när dårskapen kommer missildykandes för att slippa få den rätt i nacken. Extra viktigt när man ligger raklång där på golvet är också att komma ihåg att det faktiskt finns två av dem så att man inte reser sig för tidigt och därmed får hälsofara nummer två rätt över näsbenet. Sånt kan faktiskt hända nämligen. Flera gånger om dagen. Det är liksom så mycket fnitter, flams, kärlek och tokmuppighet i dessa småbergerkroppar att de liksom har lite svårt att göra saker sådär halvsansat och lugnt som de flesta mer normala hundar gör. Särskilt den ena av de två systrarna Särskilt den ena av de två systrarna är liksom lite sådär extra mer av allt. Som den där plusmenyn som diskuterades när hon inte var så mycket mer än mjölkpaketsstor. Vilket leder till det där med hur intressant det faktiskt är att ha två kullsyskon. Så oerhört lika men ändå ljusårsvis ifrån varandra på likhetsskalan. Dag och natt. Svart och vitt. Men ändå så lika. Och olika. Väldigt olika. 

Något systrarna illustrerade väldigt väl häromdagen när jag bad dem plocka upp och lämna tillbaka en tappad vante...

Så här plockar man upp en vante om man är Fisk:

Och så här plockar man upp en vante om man är Snigel:

ett helt nytt lågvattenmärke

Häromnatten nådde jag ett helt nytt lågvattenmärke. Japp. Ett alldeles nytt och glansigt sådant.
Jag fungerar inte när jag är trött. Jag fungerar alldeles särdeles dåligt om jag blir störd i min nattsömn. Blir jag dessutom störd i min nattsömn när jag på förhand är lika trött och utsliten som en fyrbarnsmor som bestämt sig för att ta alla ungarna på en liten utflykt till närmaste shoppinggalleria två dagar innan julafton så kan det liksom aldrig gå bra. Till mitt försvar så är jag vare sig särskilt bra på barn, köer, folksamlingar eller julruscher. Inte särskilt bra alls faktiskt. Jag är inte heller särskilt bra på att bli störd i min nattsömn.


Häromnatten vaknade jag utav det enda ljud som kan väcka en död, förutsatt att den döde är en före detta hundägare. Ljudet av en hund som kräks. Sätter mig käpprakt upp i sängen och spanar vilt omkring mig. Puh. Ingen som kräks i sängen i varje fall. Nä. Den vomerande hunden höll sig tacksamt nog på golvet. Den vomerande hunden visade sig vara en Fisk som glatt vände ut och in på sin arma mage för att sedan lika glatt mumsa i sig hela härligheten. Två minuter senare upprepade hon proceduren bara för att ytterligare 2 minuter senare göra om konsstycket igen. Släpade mitt arma jag ut i köket och slet med mig ett par meter papper och städade upp den obefintliga spyan från det renslickade golvet. Fisken kröp in under sängen och somnade om. Jag gjorde samma sak och försjönk snart in i medvetslöshet. En medvetslöshet jag lika raskt ryktes ur av en återigen hulkande hund. Innan jag hann trassla mig ur lakanet hade hon glatt mumsat i sig hela härligheten. Igen. Hon var pigg och glad och jag kände mig inte särskilt bekymrad över hennes hälsa där och då. Alltså slocknade jag igen bara för att återigen bli väckt av en spykavalkad som jag återigen inte han torka upp. Även min skapligt omtöcknade uttröttade hjärna började ana ett visst mönster.


Tillslut gav jag helt enkelt upp. Jag var så trött. Så innerligt trött. Så trött att jag helt enkelt inte orkade kasta mig ur sängen i ett desperat och misslyckat försök att hinna fram till spyan innan hunden han slaffsa i sig den. Alltså gav jag upp. Och somnade om. Bara för att återigen vakna till hulkljud följt av slaffs och smaskljud bara för att somna om och återigen bli väckt. Om och om igen. Jag petade in öronproppar. Jag drog kudden över huvudet och tillslut. Till slut, klockan 05.23 då jag balanserade på vansinnets rand , låg jag i sängen och vrålade desperat åt stackars hunden "Kan du spy tystare!!" följt av "sluta smaska!". Japp.


Lågvattenmärke. Jajamen. So much för öm och vårdande matte. So much för omtanke och tyckasyndom. Nix. När min nattsömn blir störd då är jag liksom inte människa längre. När min nattsömn blir störd så slutar jag fungera normalt. När min nattsömn blir störd är jag ärketypen av en ganska så egocentrisk och vidrig människa. När min nattsömn blir störd så finns det inte en enda gnutta tålamod kvar. Nix.


Fisken mår för övrigt fina fisken och golvet blev rensvabbat så fort jag återfick medvetandet. Bara så att ni vet. Och nej. Jag har inga barn. Bara så att ni vet.

Det som händer i Gävle...

...stannar inte i Gävle. Det är då ett som är säkert!

Tidigt tidigt i morse styrde vi snokarna mot Gävle tillsammans med Sandra, phalénemupp & bcvalpis. Temat för dagen var rallylydnad från morgon till kväll. Ungefär.  Två starter var för samtliga tävlingsmyndiga hundar. Vilket i vårt fall innebar två starter i avancerad för Snigel samt totalt 4 nybörjarrundor med Fisk och Lus. Jajamän, ni läste rätt. Lus. Lus har tävlat idag. Japp! Och som en liten sneak peek kan jag meddela att den inte dog. Särskilt mycket. Alls.

Väl på plats så tog vi personbästa i tältuppfällning. Fem minuter blankt inklusive bur och haguppställning och ingen involverad förolyckades ens det allra minstaste. Övning ger bevisligen färdighet och med vår utmärkta färdighet i morse skulle man nästan kunna tro att vi stått och övat på tältuppfällning hela veckan. Något vi självklart inte har gjort. Inte alls. För hur skulle vi hinna med det när vi istället ägnat hela veckan åt att inte träna rallylydnad.

Lus var först ut, och i sann Lusanda så höll hon på att dö en sväng precis innan starten, men samlade ihop sig lagom tills vi klev över det berömda bandet och traskade ganska så himla glatt sig igenom hela rundan utan några större intermezzon, förutom det däringa momentet när matte försökte mosa det arma djuret mellan knäskålarna i ett försök att styra skutan 270 grader höger. Hela 94 poäng och en femteplats lyckades den lilla Lusen få ihop. Milda makaroner.

Näste man till slakt var fiskpinnen som under uppvärmningen var flärpigare, coolare och lyckligare än nånsin. Så himla häftig! Så galet glad! Så galet trygg i miljön att jag knappt kunde tro det var sant. Lagom till vår start traskade vi in på gräsmattan och styr nosen mot startskylten varpå Fisken säger hurp och nästan kastar sig iväg i kopplet åt motsatt rikting. Först förstår jag inte vad som händer. Vart tog flärpet vägen? Sen ser jag och sen förstår jag precis. Några meter från startskylten står nämligen en gräsövervuxen bruksstege. Bevisligen inte tillräckligt övervuxen för att Fiskpinnen ska förstå att det knappast kan bli tal om att den ska användas i något som helst rallymoment. Nix. Bruksstega kan du vara själv säger Fisk och rycker lite i kopplet som för att informera om sina planer att fly kommunen. För ja. Fiskpinnen är ju såklart vettskrämd för agilitygungor. Vilket är exakt precis samma sak som bruksstegar. Klätterställningar. Vandrandepinnar. Ja you name it. Just i det här fallet så är hon fenomenal på att generalisera. Jahopp tänkte jag lite halvsvettigt. Hur gör vi nu? Men så  länge behövde jag inte fundera. Helt plötsligt var vi välkomna in på plan och utan att tänka efter särskilt mycket så lockade jag på Fisk och lyckades faktiskt få med henne in på plan och förbi startskylten. Vid det här laget så vette rumpan mot bruskhindret så hon slapp se det. Men självfallet bestod första skylten av ett framför moment och vips blev hon påmind om hindret och var på väg att checka ut, ville inte bråka med henne alls i det läget utan lät henne slippa krångla med att ta rätt ingång och sen sätta sig så vi traskade helt enkelt vidare, väl medvetna om felövningen. När vi väl hade vänt rumporna åt hindret så kom Fisken ganska så snabbt i någolunda form igen. Inget vidare flärp men hon hakade glatt på under resterande runda. Och förutom den förskräckliga brukshinderorsakade felövningen så fick vi faktiskt ynka 4 poängs avdrag på resten. 86 poäng och sitt tredje godkända resultat. Och det här är hunden som tidigare vart i princip helt oförmögen till att avreagera på mindre tid än tre timmar. Det här är hunden som i full panik försökt slita sig ur sele och koppel bara vi närmat oss något som ens liknar en klätterställning. Det här är hunden som inte har kunnat vistas på en brukshundsklubb utan att få ångest och drabbas av panik. Det här är hunden som nu vänder stjärtfjädrarna åt brukshindret och raskt gaskar upp sig och avreagerar såpass att hon kan genomföra resten av rundan och dessutom klara det med bravur. Jisses i min lilla låda säger jag bara.

Nästa start var även den Fiskens och den här gången så kan det ha varit så att jag tog i lite väl när det gällde uppvärmning. Den kan ha varit så att hunden var både tokmätt och kortslutad i hela hjärnan lagom till vår start. Så var besvisligen även fallet med matten. Kortslutad. Ingen av oss had enågot vidare flyt. Fisken var opepp och seg, jag halvt panikslagen och överdrivet peppig. Aldrig någon bra kombination. Inga hundar uppskattar min gälla panikröst eller hyperventilerande andhämtning.  Ingen uppskattar heller att bli visad fel på var och varannan övning. Vi hade ingen som helst bra känsla och det var nästan så att vi båda längtade efter den däringa bruksstegen en sväng. Men märkligt nog räckte det ändå till 77 poäng och ännu ett godkänt reslutat.

Fjärde och sista nybörjarrundan var nästintill helt fantastisk. Lus fullkomligt briljerade och flärpte så mycket på hela sig själv att ingen av pyrretöserna hade haft en chans. Vilken attityd! Vilken glädje! Trots att hon trasslade kopplet om tassarna vid tredje skylten och tappert trippade på med koppel runt halva sig innan hon elegant trasslade loss sig själv igen. Allt flöt på så himla fint och jag var så genomförvånad och så överväldigad att jag helt tappade fokus på vad vi höll på med när hunden plötsligt börjar ta glädjeskutt att jag glömmer bort vad det egentligen är vi ska göra vid sista skylten. En sur felövning på en kanonrunda som annars hade gett 99 poäng. Nu blev det 89 poäng och jag är mer än toknöjd. Lilla Lus. Lilla Lus har liksom tävlat. Och överlevt.

Snigelprylen näst på tur. Eller otur. Det beror helt på hur man ser det. Att sitta och göra ingenting en hel förmiddag är ingenting som Sniglar är särskilt bra på. Att göra ingenting en sväng resulterar oftast i att djuret ifråga försöker göra allting istället. På en gång. I överljudshastighet. Herregud. Den var helt fullständigt genomgalen när jag tog ut henne ur hagen. Den kunde inte ens sitt.
I ett desperat försök att få tillbaka henne till samma solsystem igen så ägnade jag tiden fram till vår start med att försöka trötta skiten ur henne. Samt mata ihjäl den. En mätt Snigel kanske inte är lika godisbesatt? Kanske? Fel. Ack så fel. Men efter ca 20 minuters tragglande började den sansa sig såpass att jag ansåg att det fanns hopp om livet och vi traskade in på banan. Än en gång. Ack så fel. Efter två skyltar började den jama som en katt. Efter fem skyltar (och oceaner av konstiga fel på vägen) så kvittrade den även likt ett marsvin. Något som aldrig någonsin är bra. Aldrig aldrig någonsin. Marsvinkvitter och kattjamningar brukar efterföljas av fullständig galenskap och så löjligt mycket blåmärken. Alltså försökte jag bara fokusera på att dämpa dårskapen, vilket hade exakt noll effekt. Allt krånglade. Hunden var både övertaggad och oerhört ofokuserad och flamsig. Efter hopp över hinder är hunden helt plötsligt på väg för att tvångla upp domaren. Något som faktiskt aldrig någonsin hänt tidigare. I varje fall inte på tävling. Vad Snigel tvånglar upp på sin fritid lägger jag mig inte i. Men under tävling? Jag visste liksom inte om jag skulle skratta eller gråta. Efter målgång så tror jag att jag gjorde båda. Vad pysslade den med egentligen? Hur det än var med dårskapen så lyckades den, galet nog, sampla ihop 77 poäng och därmed sitt tredje godkänt i avaceradklass. Något jag faktiskt inte riktigt tycker att vår taffliga prestation egentligen förtjänade.

Start nummer två för Snigeldjuret avlöpte egentligen inte så annorlunda mot start nummer ett. Förutom att hon lät bli att försöka tvångla upp domaren. Marsvinskvittret kvarstod och jag funderade på hur sjuttsingen jag skulle lyckas fånga in den om den bestämde sig för att ta ett flärpskutt och lämna galaxen. När jag genomsvett och alldeles skakig rinner av plan så tar jag ett djupt andetag över att pärsen är över. Ni väntar bara honnören med ligg på höger sida. Plättlätt liksom. Till och med rabieskatten fixar det där. Inte. Nos nos, uppsitt, nos nos uppsitt, nos nos jamennosapådåpesthundgördetbaragördet.  Felövning. Med tanke på hur resten av rundan kändes så insåg jag väl rätt snabbt att vi omöjligt kan ha fått godkänt. Men än en gång hade jag fel. 82 poäng och bland annat domarkommentaren "SM?". Jahopp. Så även när Snigelprylen är på det humöret som ger henne absolut sämst förutsättningar så kan hon bevisligen ändå gå in och göra helt okej ifrån sig. Två gånger. Tänk om hade varit sitt allra bästaste jag? Helt ärligt så är den faktiskt ganska så grym den lilla galenpannan. Hon är faktiskt det. Även om jag ska erkänna att jag var skapligt irriterad på hennes mentala härdsmälta och larviga ljudlåda idag. Skapligt irriterad. Men duktig pryl.

Duktiga prylar allihop. För med 6 kvalificerande resultat utav 6 möjliga så blev tjejerna även varsin titel rikare!

Så får jag be att få presentera:

RLD N Önska 
SE FI UCH RLD N Beyonce Joie Prizzi Petit Norvégien 
RLD N RLD F RLD A Bielza de la Prizzi Petit Norvégien

Det gick inte ett enda dugg sämre för vårt grymma resesällskap! Sandra och SuperPhalènen fick även de med sig två kvalificerande resultat av två möjliga. Grattis duktiga ni!

En tub i truten

Idag har testat en annan metod än Tutmetoden för att få tyst på Fisktruten. En kanske något mer tidskrävande metod och en ganska så skapligt mycket dyrare metod. Men den fungerade. Väldigt bra till och med.

Fisktruten har nämligen fått en tub i truten istället för en Tut. Båda börjar på T men har faktiskt väldigt olika administrationssätt. Sen sov Fisken. Och när Fisken sover, då är den allra oftast ganska så tyst av sig.

I höstas skadade Fisk en utav sina incisiver alldeles pyttelite i ena hörnet, reparativt dentin bildades snabbt och vi behövde aldrig göra något. Även om jag nog så många gånger tjatade på mina kollegor om min hunds hemska hemska munhälsa och jätte jätte skadade tand som ingen annan ansåg var skadad och samtliga bara suckade och mumlade om Münchausen varje gång jag ylade om Fisken dåliga munstatus. Alltså gjorde vi ingenting och jag fortsatte febrilt att borsta tänder på fröken samtidigt som jag suckade över hennes gingivit och svullna tandkött och såg framför mig hur hunden skulle drabbas av parodontit inom en kvart. Fiskens tänder har jag liksom aldrig, trots idogt borstande och fixande, lyckats få lika fina som de andra två.

Men nu i helgen verkar den där incisiven ha fått sig en liten smäll till och nu verkade hon faktiskt besvärad av den. Hon smackade en hel del varje gång hon hade ätit något och stod ofta och krafsade sig själv över munnen med tassen. Och nu höll faktiskt mina kollegor med om att man kanske borde ta och röntga den däringa tanduslingen och se hur det ser ut.

Så därför har vi idag lekt en avancerad form av tysta leken med Fiskpinnen. Alldeles tyst, nästan hela dagen ska ni veta. Och ganska så lulligt i huvudet där en sväng. Mina kollegor anser fortfarande att jag lider av Münchausens och att Fisken har fina tänder, men visst tusan hade hon en gnutta tandsten lite här och där och faktiskt till och med lite inflammation på sina ställen, för att inte nämna ett par små tandfickor som nästan fick mitt hjärta att stanna. Tandfickor! Parodontit! Hjälp! Nu var de visserligen alldeles yttepyttiga och hunden har inte några tecken på parodontit, men när det kommer till mina hundar och munhälsa är jag faktiskt ytterst petnoga och nästintill alldeles från vettet hysterisk. Det ska erkännas. Fina hundtänder är för mig alldeles alldeles kritvita med fint fint rosa tandkött, precis som Lus och framförallt Snigel har. Så det så. Allt annat är ett tecken på att jag som matte misslyckats med mitt borstande och fixilurande. Och jag ogillar att misslyckas. Väldigt väldigt mycket ogillar jag det.

Fisktanden hade inga tecken på pulpablotta och den slipades till och supersealades och fick sitta kvar där den var. Fisken själv är lite trött, lite klängig och ganska så sur för att hon vare sig fick frukost eller morgontjoho och undrar om vi kan leka tysta leken med en vanlig Tut imorgon istället.

Och mina kära kollegor kommer att fortsätta hävda att jag lider av Münchausens för all evig framtid.