När dårskapen kommer missildykandes

Att ha två kullsystrar är en ganska så spännande grej egentligen. Spännande och intressant. Spännande i det att man alltid måste hålla sig lite extra mycket på tå eftersom man aldrig riktigt vet från vilket håll galenskapen kommer flygandes ifrån just denna gång. Därmed måste man också bli lite sådär extra snabb och supersmidig på att kasta sig raklång när dårskapen kommer missildykandes för att slippa få den rätt i nacken. Extra viktigt när man ligger raklång där på golvet är också att komma ihåg att det faktiskt finns två av dem så att man inte reser sig för tidigt och därmed får hälsofara nummer två rätt över näsbenet. Sånt kan faktiskt hända nämligen. Flera gånger om dagen. Det är liksom så mycket fnitter, flams, kärlek och tokmuppighet i dessa småbergerkroppar att de liksom har lite svårt att göra saker sådär halvsansat och lugnt som de flesta mer normala hundar gör. Särskilt den ena av de två systrarna Särskilt den ena av de två systrarna är liksom lite sådär extra mer av allt. Som den där plusmenyn som diskuterades när hon inte var så mycket mer än mjölkpaketsstor. Vilket leder till det där med hur intressant det faktiskt är att ha två kullsyskon. Så oerhört lika men ändå ljusårsvis ifrån varandra på likhetsskalan. Dag och natt. Svart och vitt. Men ändå så lika. Och olika. Väldigt olika. 

Något systrarna illustrerade väldigt väl häromdagen när jag bad dem plocka upp och lämna tillbaka en tappad vante...

Så här plockar man upp en vante om man är Fisk:

Och så här plockar man upp en vante om man är Snigel:

Vallhundar är inga retrievers och jag behöver semester...

Jag är ganska så säker på att jag har skapat monster. Jajamensan. Tre stycken till och med. Alldeles själv. Bad- och Tut-monster. Alla tre.

Vaddårå kanske ni tänker nu. Vaddå monster? Mer monster än vanligt menar du?

Jo, att Fisk varit badgalen sedan förra året är ju liksom ingen hemlighet. Alldeles sprittsprångande badgalen, Sedan lade vi till det här med Tut. Tutgalen. Tutgalen Badgalen Fiskpinne. Gud hjälpemig.

Och eftersom jag ständigt lever efter devisen att mest helt enkelt är bäst och att man ju inte har så mycket roligare än man gör sig så lyckades jag ju efter mångt om mycket även förvandla Snigeldjuret till en badgalning. Vilket nästintill per automatik ledde till att även hon blev en Tutgalning. Vilket nästintill per automatik innebär att jag är rätt rökt som matte. Faktiskt.

För nu har jag nämligen två halvt om halvt skogstokiga hundar som tappar vettet alldeles mer än vanligt så fort vi närmar oss minsta vattendrag. Tar jag dessutom fram en tut eller två är kalabaliken ett faktum. Båda två håller på att fullkomligt krypa ur sitt skinn av förväntan. Tutförväntan. Sedan kastar de sig hals över huvud rätt ut i det blå så fort tutarna lämnat min hand. Väl uppe på land igen drar de en obligatorisk segerrunda innan de sjöblöta kastar sig över mina arma blåslagna lår och trycker tuten i min hand inför nästa kast. Och jag kastar. Gång på gång på gång. Tills jag råkar kasta tutarna väldans nära varandra och tills Snigel råkar simma alldeles så litet för mycket åt vänster och bara råkar ta Fiskens Tut istället för sin egen. Då uppstår problematik. Fisken simmar fram till den ensamt guppande tuten, tar den i munnen. Tutar en gång med den varpå hon oundvikligen spottar ut Tut och simmar förnärmad ensam in mot land. Fel Tut serni. Att tutarna är i princip identiska är inte relevant i sammanhanget. Att det enda som egentligen skiljer dem åt är det faktum att Fisktuten är solblekt och Snigeltuten inte är det. Det är ungefär likasamma som en smärre världskris. Och tuten lämnas ensamt guppande åt sitt öde. Snigel är ju fullt upptagen med att ränna runt med Fisktuten i truten så där finns ingen hjälp att hämta. Och inget lockande i hela världen kan få Fisk att plocka upp fusktuten. Visst, jag får henne glatt att simma dit ut men varje vända ger samma resultat. Ett tutpip sen släpper hon den snabbare än en het potatis. Det här leder alltid oundvikligen till att jag själv får bada. Om jag vill ha med tuten hem igen. Och det vill jag ju såklart eftersom tutar faktiskt numera räknas som hårdvaluta i vårt hem. Alltså får jag ge mig ut i plasket oavsett om jag betänkligt eller obetänkligt glömt eller inte glömt att packa badkläder.

Väl i land börjar hela proceduren om igen. Kasta tut? Japp, jag kastar tut. Gång på gång. Stundvis kommer dock tjejerna skuttandes mot mig utan Tut i truten samtidigt som de uppmanar mig till att Kasta Tut. Men du har ju ingen tut jag kan kasta påpekar jag då. Men kasta Tut! Mäh, du har ju ingen Tut. Men kastadårå vrålar töserna i kör. Jag försöker desperat förklara omöjligheten i deras begäran. Utan vidare framgång bör tilläggas. Efter en stunds argumenterande och oändligt trassliga förklaringar över vilka förutsättningar som krävs för att jag med framgång ska kunna genomföra tutkastaruppdraget lyckas jag tillslut få dem att skutta iväg för att leta rätt på sina tutar.

Och det är här det tredje tutmonstret kommer in i bilden. Tutmonstret som egentigen inte alls gillar tutar. Eller vatten för den delen heller. Medan pyrretjejerna försökt övertyga mig att man absolut visst kan kasta icke existerande tutar långt ut i det blå så har Lus istället lämnat sin plats i solen och raskt letat upp tjejernas tutar. En i taget har hon sedan smugit iväg med dem in i skogen där hon lämnat dem åt sitt öde. Jag vet inte riktigt vad hon försöker förmedla med detta men jag har ju mina aningar skulle man väl kunna påstå. Jag har ju det. Bevisligen är det inte bara jag som drabbas av bergertokarnas tut och badfixering. Bevisligen inte. Den arma Lusen är numera nästintill lika Tutbesatt som systrarna, bara på ett lite annorlunda vis. Minst sagt. Och ni kan ju bara föreställa er vad som händer när flickorna inser att tutarna adressändrat. Och ni kan ju bara föreställa er hur många timmar jag numera ägnar per vecka åt Tuteftersök i både skog och vatten...

Vallhundar är inga retrievers och jag behöver semester...

Nej nej nej!

Sitt ner! Lugn! Nej nej nej inte rusa ut genom dörren ni måste klä på er först! Stå still! Nej, den är inte din, det är din systers. Kom tillbaka! Jag är inte klar! Hallå? Vart ska du? Stå still! Du också, kom hit så jag får klä på dig. Nej, inte det benet, det andra. Lyft tack. Så. Nu kan vi gå. Nej nej nej inte alla på en gång! Lugn! Jag måste få på mig skorna först. Nej nej nej nu välter ni mig! Stanna! Kasta er inte ut genom dörren nu. Väääänta! Jag sa ju att ni inte skulle kasta er ut! Lugn! Gå ordentligt!

Sluta slicka på lyktstolpen! Låt tuggummit vara! Nej nej nej, slå inte din syster! Låt bli fågeln! Nej! Inte skrämma ankor! Akta bilen! Var du tvungen att hoppa rakt i vattenpölen? Nej! Du får inte äta bananskal! Låt bli! Gå ordentligt! Nej nej nej, vi går på samma sida lyktstolpen allihop. Så,håll ihop nu när vi går över vägen. Nej nej nej! Inte så! Akta cyklisten! Nej, du får inte hälsa på främmande hundar! Gå ordentligt! Men kom igen nu! Vi har inte hela dagen på oss. Sluta söla! Gå ordentligt! Men sluta springa! Håll er här. Nej nej nej låt bli ekorren! Nej du får inte leka i leran just nu. Låt bli! Nej! Inte äta hamburgerpapper! Släpp! Och låt din syster vara ifred! Nej vi ska inte hälsa på pensionärerna! Stjäl inte fåglarnas bröd! Låt bli! Akta barnvagnen! Gå ordentligt! Låt hästbajset vara! Åh nu trampade du i det. Skärpning! Gå ordentligt! Låt bli tulpanerna! Sluta rota i rabatten! Nej nej nej du får inte bada! Upp ur vattnet! Sluta bråka med din syster! Gå! Bara gå! Ordentligt! Nej! spotta ut kolapappret! Kan ni hålla ihop och gå tillsammans? Vi kan inte ta upp hela vägbanan! Skärpning! Nej men vad göööör ni? 

Vi tog en promenad. Likt vilket annat människodagis på utflykt som helst. 

Foto: Leona Örtenberg 

Ruttna gäddor och familjefotografering

Nånstans hade jag väl råkat nämna för Tant P att vi önskade en ny familjefotografering, nu när vi liksom gått och blivit fler än sist så att säga. Men jag var kanske inte riktigt helt förberedd och sånt där på när nämnda fotografering skulle börja skulle man väl kanske kunna påstå. Inte heller hade jag väl trott att hon skulle ta mig så innerligt bokstavligt när jag sa att jag ville ha bilder som liksom visade hur vi är på riktigt. Det hade jag liksom inte heller räknat med. Inte heller hade jag räknat med att jag skulle behöva vara fullt så avklädd och fullt så eh öh valkig heller. Inte heller hade jag trott att jag faktiskt skulle lägga upp en sån bild offentligt heller för den delen. Men jag måste. Jag måste eftersom jag har sällan sett en bild på oss fyra som får mig att vika mig så fullkomligt dubbel av asgarv att jag behöver hjälp för att komma upp i upprätt läge igen. För full effekt, studera Lus och Snigels min i närbild.

Kan nämnas att det som försiggår på bilden är inte annat än ett påtvingat tvångsdopp av hela familjen eftersom samtliga tre tyckte det var en utomordentligt bra idé att både rulla sig i/på/över/under samt äta upp en rutten gädda på en dryg halvmeter. Därav tvångsdopp. Ytterst nödvändigt att blötlägga djur en kvart eller två eftersom jag inte kände att det var djurvälfärdsmässigt rätt att annars behöva knyta fast dem ovanpå bilens takräcke vid hemfärd.

Somliga var väldans billiga när det var dags för hemfärd

Igår hittade vi världens mysigaste långrunda. Idag kände jag att den långrundan inte var lång nog. Alltså gjorde vi helt enkelt långrundan ännu längre. En och en halv mil blev det i det fantastiska vädret. Denna runda är suverän eftersom terrängen är så blandad. Stora grusvägar, små skogsstigar, kalhyggen, träningstravbanor för havremopeder, lövskog, taggig barrskog, små grusvägar, strandstigar och mossiga berg. Perfekt helt enkelt. Men det allra bästa är att man kan gå nästan hela rundan utan att träffa på en enda människa. Det är nästan det allra bästa. 

Eftermiddagen rundades av med en vända till klubben som innehöll delvis bra träning med inslag av nästintill katastrofalt misslyckad träning. Somliga var väldans billiga när det var dags för hemfärd, somliga andra var sanslöst dyra. Vem som var vad kan ni försöka er på att gissa. Men kan skvallra om att kvällen innehöll en joggare, långa avstånd, full fart och en hel bytta med "skit på dig matte". 

Bortsett från det så var det ett härligt avslut på ännu en fantastiskt bra hundhelg.

Och oh! Nästan häftigast av allt är att jag för första gången på ungefär för evigt lyckats använda leksaksbelöning på Lus utan att den dog. Lusen alltså. Eller ja, egentligen är det ju godbitar men fiffigt kamouflerade till en aktiveringsleksak som egentligen är en kamouflerad leksak. Eller något åt det hållet. Bollformad är den i varje fall och det närmaste Lus frivilligt tidigare varit en boll är hennes egen svagt bollformade mage och balansbollen därhemma "Langa hit den för bövelen" vrålade Lusen. "Jajamen!" tjohoade jag och langade glatt över den utan ytterligare uppmaning. Gång på gång. 

En trevlig kvälls-menförihelafridensnamnkomhitochskärper?

Det sägs att hundar, precis som vi människor, är vanedjur. Jo, det sägs det. Konstigt. Den däringa innebörden med att vara ett vanedjur verkar nämligen vara något som gått mina luddmuppar fullständigt förbi.

Något som inträffar flera gånger om dagen, sju dagar i veckan, 365 dagar om året hemma hos oss är något som i vanlig folkmun brukar kallas för promenad. Hos oss kallas det för menförihelafridensnamnkomhitochskärper. Och sådana ägnar jag mig som sagt åt dagligen. Frivilligt. Märkligt.

Man tycker ju att hundarna vid det här laget borde lärt sig rutinen liksom. Jo man tycker verkligen det. Eftersom det inträffar så försnillans massa gånger, mest hela tiden i deras liv. Men nej.

En menförihelafridensnamnkomhitochskärper går i min familj till enligt följande:
Jag tar på mig ytterkläder och skor, laddar fickorna med snask och pooppåsar samt tar fram selarna som alltid sitter fastkrokade i sina koppel bara för att effektivisera utmarschen så mycket det bara går. Sätter mig på golvet och ropar in hundarna. Hundarna som förövrigt, bara 2 minuter tidigare frågade om det inte vore på sin plats med en menförihelafridensnamnkomhitochskärper precis just nu. Sitter redo med selarna, klara att kroka in den förste på plats. Men vad händer? Jo. Ingenting. I varje fall ute i hallen. Exakt ingenting. Om man inte räknar rännilen av svett som redan börjat leta sig ner under mösskanten.

Ute i vardagsrummet händer desto mer. För precis exakt just då som jag ropade efter dem kom Snigel på att hon bara måste kontrollera hur en soffkudde ser ut underifrån. Hon bara måste. Lushund insåg i samma sekund som hon hörde min röst att hon kan, eller inte kan, ha tappat en halv torrfoderkula på golvet så att den rullade in under tv-bänken förra veckan, sådant viktigt måste undersökas. Räkan tar min inkallning som en signal till att göra en riktig djupdykning, längst ner i leksakskorgen där hon fiskar upp den tråkigaste leksak hon kan hitta och sedan glatt svassar ut i hallen och trycker upp den i mitt ansikte. Nej. Inte nu. Kom hit. Sele på.

Som en balettdansös skuttar hon undan och styr sina trippande tassar mot leksakskorgen igen i jakt på något nytt. Något som matte kanske hellre vill ha nertryckt i halsen. Den här? Eller den här? Men den HÄR då matte? Denna? Inte?

Inte heller det ger några vidare ovationer från mig som i ett försök att värja mig från leksaksbombardemanget försöker använda selen som en typ av lasso i ett desperat försök att hala in den hala Räkprylen. Men inte heller det har någon vidare effekt och på sju minuter så har jag vid det här laget lyckats sadla exakt noll hundar. Grattis till mig.

Ute i vardagsrummet har Snigel tröttnat på soffkuddsutforskningen och har istället fiskat upp ett renhorn som på något märkligt vänster hamnat bakom elementet. När hon då hör min ljuva stämma igen, för nittifjärde gången, kommer hon glatt propellerflärpandes med renhornet i högsta hugg som vore hon en svärdfisk och siktar rakt in i mitt öga. Såklart.

Under den stunden det tar för mig att få tillbaka synen har svärdfiskssnigeln såklart redan propellrat därifrån och håller nu på att stå på händerna i en blomkruka.

Lushund hittade mycket riktigt en torrfoderkula under tv-bänken och när den var färdiguppäten passade hon på att äta upp två pipleksaker och ett gosedjur. När hon ändå höll på liksom. Mätt och belåten rullar hon ut i hallen och kastar sig i min famn. Matte! Vart har du varit? Åh! Vi måste ju kramas. Och leta efter matrester nere vid mina tonsiller medelst långsnok. Försiktigt men bestämt monterar jag ut snoken, famlar efter selen bara för att känna hur Lushunden, hal som en ål, slinker ur mitt grepp, gör en piruett och ett skutt och landar i nackskinnet på Snigel som fortfarande står på händer i min garderobsblomma. Åh! Grävlingsmangel! Vrålar Räkan från botten av leksakslådan och kastar sig, även hon, ner i blomkrukan.

Vid det här laget har jag lagt mig i fosterställning på hallgolvet, i min vinterjacka, och ligger och funderar på om hundar verkligen behöver gå på menförihelafridensnamnkomhitochskärper och om så är fallet, behöver jag följa med?

När jag ligger där och gungar från sida till sida ser jag helt plötsligt i ögonvrån hur tre långnosade små nyllen kommer tassandes. Ställer sig vid ytterdörren. Kraffsar, ganska så ordentligt, på tröskeln och stirrar förebrående på mig. Hörru matte? Vad ligger du där och ålar för? Du sa ju att vi skulle gå på en menförihelafridensnamnkomhitochskärper. Att du alltid måste ta sån tid på dig!

Behöver jag säga mer?

Snigel BPH

I söndags gick Snigel BPH. Äntligen! Tjohoade hon hela vägen till Nyköping. Snigel har ju faktiskt redan varit med och smygkikat på ett BPH när hon var en ullig och gullig pyttevalp. Inte för att hon egentligen förstod så mycket vad det här skulle gå ut på, förutom att skälla så mycket hon bara kunde. Och skälla. Det gjorde hon minsann. Och överraskade.

Jag hade ju såklart redan en ganska tydlig bild av hur Snigelprylen skulle bete sig under BPH:et, man känner ju sin hund liksom. Eller hur.
Initialt var jag väldans förvånad och överraskad över det mesta faktiskt, men nu när jag haft tid att titta på filmerna samt läsa protokollet så är jag nog ändå inte fullt så förvånad. Hon är nog ganska så Snigeltypisk ändå den däringa prylen.

Det moment som framkallade reaktioner som gjorde mig lite mållös var faktiskt det allra första momentet som går ut på kontakt med testledaren. Mitt intryck allt som oftast av Snigelprylen är att hon liksom lätt kan bli ganska så pestigt jobbig runt människor som vill hälsa på henne. Pestigt jobbig i det att jag brukar få assistera i desperata försök att montera ut en snigeltunga som slagit krokben för någons tonsiller. För så mycket måste hon faktiskt hälsa. Och slaffsa. Sen brukar man behöva få låna ut en handuk. Och en hockeyhjälm lagom till hälsingsrond nummer två. Därför blev jag väldans förvånad över hur hon reagerade på BPH:t. En sida av Snigelprylen jag bara sett ett yttepytte fåtal gånger under hela hennes liv. Men visst. Hon är ju faktiskt en berger och tydligen så älskar hon faktiskt inte alla.

Moment 1 - Främmande person 

Lekmomentet tjohoade ju på alldeles finfint och jag var ganska så säker på att hon faktiskt inte skulle leka med testledaren. Det som däremot förvånade mig var hur tjusigt hon kom tillbaka och avlämnade leksaken. Två gånger dessutom. Tur att jag har det där på film. Tur säger jag bara. För det händer nog aldrig igen.

Moment 2 - Föremålslek

Nästa moment involverade mat. Vad ska jag säga? Den gillar korv ganska så skapligt, men jag hittar inte klippet just nu. Men den åt. Petade på åtskruvade godisburkar. Surade över att den inte kom åt mer godis. Och petade lite till.

Jag trodde faktiskt att hennes reaktion vid överraskningsmomentet skulle vara starkare och jag var lite tveksamt till om hon alls skulle avreagera, men visst gjorde hon det min lilla morrhoppa.

Moment 4 - Överraskning 

Nästa moment var även det ett moment där jag faktiskt hade förväntat mig mer skepticism av damen, även om jag vet att hon inte brukar bli rädd för ljud så borde ändå den konstiga mackapären framkallat ett skall eller nitton kan man väl tycka. Hon är ju trots allt en berger liksom.

Moment 5 - Skrammel  

Momentet som involverar en främmande person iförd blå rock, slokhatt och solglasögon var jag övertygad om skulle leda till fullkomlig hjärnkolaps på Snigeldjuret. Jag var övertygad om att hon skulle skälla tills hon fick andnöd och sen skälla lite till men jag var ändå skaplig säker på att hon faktiskt skulle hälsa på personen sen när jag hade gått fram. Och jag hade ju inte helt fel. Ingen ragg eller skorpiontagg hade hon heller.

Moment 6 - Närmande person 

Att trava över konstigt underlag var jag ganska så säker på att hon skulle ogilla skarpt. Jag vet ju bara vad hon tycker om gungan i favoritsporten agility. Vidrig. Alltså var jag inställd på en tvärnit.

Moment 7 - Underlag

Sista momentet var skott. Ett moment jag faktiskt inte hade någon aning om hur det skulle gå. Hon har aldrig visat tendenser till att vara skotträdd men man vet ju aldrig. Hon hade heller aldrig visat tendenser till att vilja fly i panik från en människa innan heller. Men jag tycker att hon fixade det här fin fint. Hon vart i varjefall något mindre berörd än hennes skotträdda matte som helst hade velat ha hörselskydd samt käkat Zylkène en vecka innan.

Moment 8 - Skott 


Beskrivaren konstaterade att hon var en aktiv liten pryl som var ganska så svårbeskriven. Det var svårt att avgöra om hon egentligen var arg, rädd, osäker, glad eller bara Snigeldryg i flera av momentet. Han upplevde att hon själv inte riktigt visste var hon kände men mer reagerade för reagerandets skull. "Någonting händer alltså gör jag" - typ.Och ja, han har inte fel. Inte fel alls. För precis så upplever jag Snigeldjuret.Reaktiv men utan någon verklig känsla bakom reaktiviteten. Utan mer för att hon kan. För att hon måste. Och för att hon älskar sin egen röst. (och kanske för att hon är en berger).

Snigels spindeldiagram hittar ni nedan. Inte så mycket att jämföra med eftersom endast 7 face raser har gjort BPH hittills.Men jag hoppas att det blir många många fler. Det var enormt intressant, spännande, kul och allmänt tjohoigt och framförallt lärorikt att göra det här. Så se så alla ni bergerägare som inte gått BPH, anmäl er så att Snigel slipper vara så ensam och spretig i sitt diagram!

Är man nyfiken på hela Snigels show så finns det ytterst väldokumenterat på avelsdata.

i riskzonen för att bli ganska så julklappslösa

Ibland tror jag faktiskt att mina hundar är inne och tjuvläser min blogg. Ibland tror jag faktiskt det. Särskilt de senaste dagarna har jag blivit allt mer säker på det. Jo, för sen jag skrev inlägget om Snigel och Fixas katastrofala grävlingsmangel som jämt och ständigt drabbade mig som en besinningslös tornado varje vareviga promenad, så har antalet katastrofala grävlingsmangel minskat. Dramatiskt dessutom. Mycket dramatiskt. De har nästan minskat till någon form av nästintill obefintlighet, med vissa små yttepyttiga undantag såklart. Men ändå. Enda förklaringen måste ju liksom vara att de faktiskt läst min blogg. Inget annat känns liksom rimligt. Och att julen börjar närma sig. Och att somliga därmed kanske känner att de kan ligga i riskzonen för att bli ganska så julklappslösa kanske.

Därför tänkte jag att jag skulle ägna detta inlägg till att skriva ner andra viktigheter oviktigheter. Absolut inte viktigheter jag vill att mins smygläsande hundar ska gör något åt. Nej nej. Absolut inte. Inte alls. Bara oviktigheter. Eller hur.

Som det här med leksaks och bendrällandet. Ibland blir jag liksom lite sådär extra ledsen i tålamodet, och framförallt ledsen i extremiteterna när jag stoppar ner min frusna kalla fot i min varma mysiga toffla bara för att brista ut i ett illvrål likt en bengalisk tiger och snabbt slita åt mig foten bara för att finna att en torkad yttepytte del av en lammnacke prydligt blivit inmonterad i min fotsula. En sån sak skulle man ju kunna anse vara en viktighet. Men inte jag, nej nej. Eller som när man mitt i natten när man sover som allra bäst rullar över på sidan och rullar på en sån där multipip-leksak, en sån där med etthundranittiarton pip i, som medför att jag flyger ur sängen och alltid och oundvikligen slår huvudet i taklampan jag krampaktigt får tag i samtidigt som jag är helt säker på att jag där och då kommer att dö av hjärtsnurp. Eller höjdskräck. Vilket som. Men nejdå, ingen viktighet det inte.

En annan oviktighet är det här med bristen på sovmorgon. Att alltid, varendaste varevigaste morgon bli väckt av ett allt annat än milt pet i ögat klockan 07:04. Det är absolut ingen viktighet att ta upp för diskussion. Absolut inte.

Eller att samtliga tre hundar nästintill alldeles jämt måste sätta sig och poopa i tre olika väderstreck exakt precis samtidigt, så långt ut  kopplet de någonsin kan komma. Särskilt allra helst längst in i varsitt buskage. Eller framför en välfylld uteservering. Och sedan så fort ärendet är uträttat drar iväg värre än en slädhund åt varsitt håll. Nej, det är absolut heller ingen viktighet. Absolut inte.

Andra oviktigheter som man bara så där lite för skojs skull skulle kunna nämna är ju det där med det däringa skällandet som systrarna pest så fint satt i system. Snigel skäller på hundar, check. Ingen ny information. Men hon skäller inte särskilt ofta på människor, om de uppför sig normalt. Och hon skäller väldans mycket mindre på andra hundar om hon är ute med mig ensam. Fixa skäller egentligen inte så mycket alls om hon är ute ensam, absolut inte på hundar egentligen och nästan aldrig på människor. Men tillsammans. Ja, tillsammans blir man tuffare. Eller fegare. Välj själv. Men skäller gör de. Oftast börjar Fixa med ett enda skall. Ett skall som genast får Snigel att börja vråla "varedom varedom? ska vi slåss eller?". Ungefär. Sen är kakafonin igång och i mitten hänger Lushund som ett sladdrigt litet salladsblad, alldeles tyst. Och oförstående. Medan matte reflekterar över vad som blir billigast: utrusta grannarna med hörselkåpor eller montera på en James Bondaktig ljuddämpare längst ut på vardera snok. Men nej. Sådana här oviktigheter behöver vi inte heller alls ta upp för diskussion.

Ytterligare en oviktighet är bristen på kantarellsöksfunktion på valfri hund. Eller bristen på letaeftervadtusandetnuärsommatteåterigentappatbort-funktion. En sådan oviktig sak känns ju inte alls som något som bör få komma på tal det heller. Eller bristen på frukost på sängen. Ännu en oviktighet som hundarna absolut inte behöver läsa och ta till sig av. Absolut inte. Särskilt inte nu så här nära Jul och julklappstider och sånt liksom.

Blir gärna varnad för yxmördare...

En berger är ju som vid flertalet tidigare tillfällen nämnts en verbal ras. Mycket verbal till och med. Snigel är inget som helst undantag. Är man en larmande ras med en ganska så ordentlig gnutta vakt i sig så är det ju självklart sådan man gör.  Men hon skäller aldrig i onödan. Aldrig någonsin. Vilket visserligen kan vara svårt för utomstående att förstå eftersom det i deras ögon ser ut som att hon bara står och dumskäller titt som tätt. Men det gör hon inte. De främsta orsakerna till varför Snigel skäller är andra hundar. Och där finns det två olika varianter av skall. Det första är skall på främmande hund. Ett rent larm och vaktskall där hon upprepade gånger vrålar "matte det är en hund här! En hund här! Hallå, matte det är faktiskt en hund här! Är du blind eller? Ser du inte? HUUUUUND!". Hon är inte aggressiv eller arg, även om hon faktiskt ser ut som att hon har långt gången rabies när hon hänger där, vrålandes, längst ut i kopplet. Kommer hon fram till den främmande hunden gör hon inget annat än att skälla lite mer, nosar nyfiket om än försiktigt och sedan dra sig undan en smula och skäller ett par gånger till.  Andra typen av hundskall är skallet mot hundar hon känner. Det här både ser och låter nästan exakt likadant och är för det otränade ögat och örat med den punkterade trumhinnan mycket svårt att egentligen se någon skillnad mellan detta skall och skallet mot främmande hund. Men det finns skillnader. Mycket små, men för mig tydliga signaler som visar att hon faktiskt är alldeles tokglad åt att träffa de hundar hon känner. Om än lite mer än lovligt gapig. Ungefär som tonårstjejer som gapfnissar i kapp efter att ha delat på en folköl. Ungefär så. Hon gapfnisskäller även när hon leker med andra hundar. Inte med LusHund. Då är hon vanligtvis tyst förutom grävlingsmangelvrål såklart. Hon skäller för att hon är glad. Jätte glad till och med. Och det vill jag egentligen inte ta ifrån henne. Glädjen alltså. Volymen skulle väl däremot kanske kunna dras ner ett par decibel efter en stund. Faktiskt. 

Andra situationer hon skäller i är inte så många, och händer faktiskt inte speciellt ofta men det är främst när någonting som hon tycker är konstigt händer. Folk, till exempel, är inte konstiga. Så länge de uppför sig som de ska. En människa som promenerar och plötsligt börjar springa. Det är inte konstigt och således ingenting man behöver skälla på. Men om samma människa istället tar och ställer sig på händerna och börjar sprattla med benen. Då är det konstigt. Således skäller vi. Vilket inte är så märkligt. Jag tycker också att det är konstigt. En kvinna som går och bär på en väska som svänger längs med sidan skäller vi inte på. För det är inte konstigt. Om kvinnan däremot istället slungar iväg väska 2 meter åt sidan, då skäller vi. För det är konstigt. Det tycker matte också att det är. Människor som passerar en längs med vägen eller dyker upp på trottoaren runt hörnet. Det skäller vi inte på för det är inte konstigt. Om människan däremot istället svingar sig ner för en brandsteg mitt framför nosen, ja då skäller man. Vilket inte är så konstigt. Vid det laget har matte antagligen redan gett personen en rak höger av pur förvåning och överraskning så Snigeldjuret har troligtvis redan omriktat sitt skall och skäller nu på matte istället. För det där med att matte plötsligt slår ner folk på gatan, ja, det är verkligen konstigt. Så ja. Sådana konstigheter kan man skälla på. Man skäller såklart även på folk som hipp som happ, helt plötsligt bara dyker upp mitt i skogen under promenaden. Bara så där liksom. Det är ju faktiskt alltid vår skog. Bara vår skog och vill andra vistas där bör de ansöka om tillstånd i god tid eftersom snigeldjurets handläggningstid på sådana där saker är ungefär ett halvår. Minst. Alltså skäller vi. Och påminner om tillstånd. 

Något annat hon även kan skälla på är när främmande människor plötsligt börjar prata med mig på stan. För det, det är väldigt konstigt. Så fort någon tilltalar mig som hon inte känner så skäller hon och drar sitt allra mesta för att komma fram till personen i fråga. Väl framme vill hon inget annat än att slänga sig upp i famnen och ge dem en ordentlig tvångling*. För arg, det blir hon absolut inte. Snigel älskar människor. Men hon blir så infernaliskt frustrerad över att matte får lov att prata med främlingen före henne. 

Något hon inte gör är däremot att skälla hemma. Folks som går i trappen, dörrar som öppnas eller hundar som skäller på gården framkallar ingen som helst skallrelaterad känsla hos Snigel. Något som faktiskt förvånat mig mer än en gång. Men visst, man ska inte syna given häst i munnen eller vad det nu är man brukar säga och i just detta fall är jag glad att snigelhästens mun håller sig såpass stängd att den är omöjlig att beskåda invändigt. Faktiskt. Mina grannar också. Tror jag. 

Personligen så är jag inte så värst brydd över snigels skällande. Egentligen. Jag visste ju precis vad jag skaffade mig för ras. En sådan där som skäller liksom. När hon dessutom faktiskt inte ens skäller oprovocerat, utan anledning. Däremot så har jag full förståelse för att allmänheten inte känner samma acceptans och förståelse inför hennes vrålskall. Och jag kan ju personligen känna att jag ibland skulle vilja omvärdera och omdefinera Snigels , enligt henne själv, fullt legtima orsaker till skall. Det är liksom inte hennes uppgift att tala om för kvinnan att hon tappade sin väska. Det är inte heller hennes uppgift att kritisera och ifrågasätta mannen som står på händerna på torget. Det är liksom inte hennes ansvar. Därför, av ren omtanke till mina medmänniskor och medhundar så hade det ju varit ganska så fint om vi på något vis kunde få det här skällandet under ännu mera kontroll än vi redan har. Inte för att vi inte har kommit lång väg redan, för det har vi faktiskt. Väldigt lång väg. För när hon var yngre så behövde hon ingen anledning till att skälla, hon skällde punkt. På det mesta. Utan legitima orsaker. Och avknappen var nästintill omöjlig att lokalisera när hon väl hade dragit igång. Numera har vi faktiskt en avknapp som vanligtvis går att lokalisera utan alltför mycket pyssel. Men visst hade det vart fint om den där knappen kunde lokaliseras omedelbart bums vid behov.

 Framförallt så går etologen inom mig lite smått bananer över det här med att förändra nedärvda, instinktiva beteenden. För Snigel är ju skall ungefär lika viktigt och naturligt som att andas. Så hur kan man ändra på det? Hur kan man lyckas få henne att byta ut ett av hennes mest instinktiva beteenden mot ett annat? Ja, säg det. Men jag är bra sugen på att testa. Därför tänkte jag klura ihop lite olika strategier och testa en och en för att se hur det fungerar. Främst för att jag tycker att sånt här är så hejdlöst roligt. Rent tekniskt så skulle jag såklart bara kunna lära henne att knipa snok genom att bli arg på henne varje gång hon skäller och tillfoga någon form av obehag (sen behöver vi inte gå in på hur ineffektivt detta kan visa sig vara i längden). Men så jobbar inte jag. Någonsin. Min hundträning är tjo och tjim och positiv förstärkning så att det tjongar om det. För det är det jag vet fungerar. För det är en sådan hundägare jag vill vara. Och det är en sådan matte mina hundar vill ha. 

Målbilden för mig är en Snigel som reagerar på någonting konstigt genom att antingen vara helt tyst eller att ge ifrån sig ett varningsskall. För det är faktiskt fullt tillåtet att säga till när det faktiskt händer konstigheter. Jag vill ju faktiskt hemskt gärna bli varnad för den där yxmördaren som lurar bakom parkbänken eller den förrymda mycket ilskna noshörningen som tycker jag skulle passa bra som noshornspynt.  Efter skallet vill jag att hon utför ett alternativt beteende som agerar istället för ett skall. Att bara bli passiv efter första skallet känns inte som ett genomförbart alternativ när man vet hur hon beter sig när hon får fritt spelrum i en situation som genererar skall. Eftersom skallet i sig är oerhört förstärkande för henne så måste detta alternativa beteende vara precis lika förstärkande det för att det ska finnas en rimlig chans att hon bryter av egen vilja. 

Efter helgens oerhört inspirerande kurs "från en belöning till nästa" med Eva Bertilsson har jag börjat lägga krut på att träna in en signal för att bryta vid fel i träningen. En signal som är positivt betingad hos hunden och som ger mig rätt attityd och förutsättning för att fortsätta med träningen efter att det blivit fel. Jag har valt att använda mig av signalen "oops" som följs av  nosdutt på handtarget. Tanken med signalen är egentligen inte att tala om för hunden att det blev fel, snarare vill jag på ett positivt sätt ta hunden ur det felaktiga beteendet och ge hunden en ny chans att göra rätt. Alltså tänker jag börja med att även införliva detta i antiskallkampanjen.

Just nu ser jag flera fördelar med att använda samma signal och beteende i både träning, hundmöten, samt gladskallsmöten. Dels får jag fler tillfällen i vardagen att använda mig av det och belöna det och på så vis förstärka signal och beteende ännu mer. Dessutom hoppas jag på att kunna få överföra en viss positiv känsla från gladskallsmötena samt träningen in i hundmötena. I gladmöten och träning så kommer hon ju få signalen när hon (förhoppningsvis) innehar en positiv känsla. I hundmötena är känslan inte lika positiv vilket jag hoppas att den positiva associationen till signalen kan hjälpa till att motbetinga. 

I nuläget använder jag mig främst av ett "sitt" vid hundmöten, samt tasstarget på väggar/träd/soptunnor etc i närheten vid extra svåra och tighta möten och det fungerar relativt bra, men kräver att man är ganska så förberedd på mötet och att miljön är rätt. Dessutom tappar hon snabbt fokus på själva "sitt" beteendet och kan rikta sin uppmärksamhet mot hunden så fort hon utfört det och svalt en godbit. Att bara sitta och mata henne med godis, utan att ha hennes uppmärksamhet (och fullständiga tystnad) ser jag inte som effektivt eftersom jag därmed belönar hennes speedade och uppvarvade sinnesstämning som hon bara släpper om hon "jobbar" (motbetingning fungerar inte så vidare värsta bra på Snigel i det här fallet - antagligen för att hon egentligen inte har så mycket negativa känslor gentemot hunden vi möter, hon vill "bara" larma). Alltså måste jag i så fall locka upp henne ur sitt, ge ny signal, locka upp osv osv.  Men det blir oftast alltför mycket tid mellan både belöningarna och signalerna vilket gör att jag oftast tappat hennes uppmärksamhet efter första sittet. Därmed är handtarget snäppet mer effektivt eftersom det går mycket fortare att upprepa och jag kan även med hjälp av det styra vart jag vill ha henne placerad. Dessutom kräver det inte lika mycket hjärnaktivitet från det lilla luddet för att utföra heller. 

Så, off we go! Antiskall träning med handtarget it is! 

Dagens pilotstudie gick för övrigt strålande och Snigel klarade av flera möten mycket bättre än vad hon gjort med "sitt". Men den svåraste nöten att knäcka blir nog gladskallmöten... där vette sjutton hur jag ska lyckas toppa glädjen hon känner över att möta dem hon känner med en stackars tom handflata....

Nästa projekt blir att lägga signal på skallet och se om man kan släcka ut skall som inte inleds med en signal. Varför? Jo, för att jag gillar omöjliga projekt som man aldrig kommer att lyckas med. Jag gör faktiskt det. 

*tvångs hångel såklart!

Tant P och Herr Svarträv från mörkaste Norrland

Så, vad var det nu vi gjorde i helgen? Jo, en massa roligt! Vi hade ju besök utav den eminenta Tant P och Herr Svarträv från mörkaste Norrland. Det var massa kul sa tjejerna. Massa kul.

LusHund hade ju besök av Svarträv nästan en hel vecka i somras och de hade hejdlöst roligt tillsammans. Det manglades grävlingar och tvättbjörnades leksaker dagarna i ända. Men Snigel har ju aldrig träffat en Svarträv.

Inga problem sa Snigel och helikopterviftade sitt allra mesta med propellersvansen och hängde sig nästan omedelbart i Svarträvs väl tilltagna skägg. Svarträvar var enligt henne världens bästa uppfinning, näst efter LusHund såklart. LusHund var däremot plötsligt lite mer skeptisk. Såpass skeptisk att hon faktiskt uppvisade sitt första (och tyvärr inte sista) surtikshumör gentemot Svarträv.

Den hormonstinne unge pojkvaskern inledde nämligen besöket med att förgäves försöka lokalisera hennes äggstockar medelst långsnok på opassande ställe. Detta togs inte väl emot av surtik som surnade till värre än mjölk i gassande sol under rötmånad. Mutter sa hon. Dessutom var hon inte helt jätte förtjust i konkurrensen över Snigel som plötsligt uppstod. Det är ju hennes  Snigel!

Så när Snigel och Svarträv hade dragkamp med allehanda leksaker så hade Lushunden dragkamp med Snigels nackskinn. Ett upplägg som visserligen verkade fungera för alla inblandade parter. Utom möjligens mina grannar. Jag är tveksam till huruvida de uppskattade leksamarbetet.

Det lektes, manglades och tvättböjrnades alldeles  hejvilt här hemma. Mattarna satt i sin tur och fnittrade och fnissade halvt ihjäl sig. När de inte satt och höll sig för hjärtat och hyperventilerade i panik över vilddjurens hysteriska akrobatiska tilltag. Mer än en gång flög det hundar genom luften och dinglade i takkronan och mer än en gång slog någon i huvudet såpass hårt i bordsskivan att vi blev tvungna att känna igenom dem för att hitta vem som fått bordsskiveavtryck i skallen. Märkligt nog överlevde alla tre utan blessyrer.

Obligatoriska saker som alltid står på schemat när Tant P och Tant S träffas är bland annat Djuraffärstut, och att äta quesadillas, i massor. Så även denna gång. Efter en långtur i skogen med 3 galna yrväder styrde vi lunchlådan mot djuraffärshållet.

Snigel behövde någon form av regn/vintertäcke eftersom det däringa valpluddet tydligen inte isolerar så väl. Herr Räv behövde någon form av reflextäcke så matte inte tappar bort det svarta lurvet uppe i Norrlands mörkaste skogar.

Dessutom missar vi ju aldrig ett tillfälle att miljöträna Snigel. Även om Snigel själv verkar tycka att miljöträning är lite passé, hon tar allt med lite ro, mycket svansvift och ett rungande tjohooo för att sedan somna på butiksgolvet när det inte händer något.

Vi provade hur som helst täcken. Och hade hejdlöst roligt. Så roligt att vi faktiskt låg på butiksgolvet och vred oss i skrattplågor. Svarträven har nämligen en lilla egenheten att han blir stel som en järnvägsräls när man tar på honom kläder så pass stel att man faktiskt kan välta honom som en ko. Han regerar inte på någonting alls och inga godbitar i världen kan få honom att förflytta sig. Hysteriskt mycket humor.

Snigel var å andra sidan hur samarbetsvillig som helst och så toksöt i allt man provade att jag på (nästan) allvar började fundera på om det här med kläder på hund ändå inte måste vara det bästa som hänt. (Nästan sa jag. Bara nästan).

På kvällen hällde vi oss ett smärre berg av quesadillas, hundarna manglade grävlingar och allt var precis som det borde vara.

På lördag var det dags för BPH för Svarträven. Hejdlöst spännande tyckte vi.

Efter genomfört BPH kunde det konstateras att Tant P häftigt nog har en smärre rottweiler i ett litet och välbepälsat format i sitt snöre. Flickorna var såklart mäkta imponerade utav detta och såg nu på Svarträv med helt nya ögon. Tills han försökte hitta LusHundens äggstockar igen. Då gick det över.

Snigel och LusHund fick även träffa Svarträvs kullsyskon och föräldrar. Vift vift sa Snigel och tyckte att det hela var ganska så spännande. Sen återgick Snigel och LusHund till att som vanligt mangla en grävling i ett eget hörn istället. Sociala flickor det där. Verkligen.

BPH:t var väldigt intressant att titta på och jag ser helt klart fördelar med denna testmetod och hur det lättare kan anpassas på alla olika raser. Det är liksom lite mer nyanserat mot vad jag har förstått att MH är, och man får en väldigt tydlig och utförlig beskrivning av hur ens hund reagerar på de olika momentet, sett till olika  egenskaper. Helt klart något vi ska gå med Snigel och kanske LusHund. Även om jag tror att LusHund mest kommer att stå och titta och undra när hon får lov att krama testledaren egentligen.

Eftermiddagen och kvällen fortsatte i samma anda som dagen innans eftermiddag. Djuraffärstut och quesadillas. Och självklart en hel del tvättbjörneri och grävlingsmangel. Vad annars?

En väldigt trevlig helg hade vi hur som helst och vi hoppas alla tre. Jo, surtiksLusgör faktiskt också det. Att den Eminenta Tant P och Herr Svarträv snart kommer tillbaka.