Trött i tålamodet

Som före detta illerägare anser jag mig vara en mycket tålmodig människa. I alla falla när det kommer till djur. Det är man liksom tvungen att vara när man har med dessa galna djur att göra. En iller gör nämligen ytterst sällan så som du vill. De gör däremot ytterst ofta precis det du inte vill. Och lyssnar mycket dåligt. Alltså kräver de sin man. Sin man full av tålamod. Av djurskyddsskäl. Annars är risken mycket överhängande att de omvandlas till pälstoffla eller någon form av huvudbonad. Flera gånger om dagen. 

Jag ägde iller i över 10 år. Jag hade antagligen landets pestigaste illrar. De mest kapabla barnen av alla. De som kunde allt och lite till. De som lyssnade minst och gjorde mest sattyg. Jag födde dessutom upp en mindre skara avkommor som visade sig vara exponentiellt sett mycket mera pestiga än sina förfäder. Mycket mer kapabla. Mycket mera pestiga (och ingen endaste av dem slutade sina dagar som vare sig toffla eller huvudbonad - bara så att ingen undrar).

Jag har alltså ganska så mycket tålamod skulle jag vilja påstå. 

Men när man under två dagars tid ägnat två hela kvällar åt att jaga efter valp som kutar genom lägenheten med ett kladdigt köttben för att peta in både valp och ben i en canvasbur där det är tänkt att kladdigheten skall förtäras utan att valpen för den sakens skull gör något annat än att springa ännu fortare med ben ut ur buren så blir jag faktiskt lite trött. Trött i armen. Trött i tålamodet. Och lite aningens yttepytt bekymrad över att jag i denna Snigel kan ha mött min överman.