Om jag inte hade varit med själv hade jag faktiskt inte trott på det. Inte trott på att hon under nästan en och en halv timme legat tillsynes livlös på ett operationsbord. Livlös förutom några blippande punkter på en skärm och en filt som nästintill omärkbart höjer och sänker sig. Jag hade faktiskt inte trott på det.
Men jag var med när Snigel fick lugnande. Jag var med när hennes ögonlock blev allt tyngre och hennes kropp allt slappare. Jag var med när de lades kanyl. Jag var med när hon fick narkosmedel. Jag var med när hon intuberades. Jag var med när hon låg tillsynes livlös på bordet med slang ur halsen och mätare på tungan.
(Jag var däremot inte med när den intuberade, sövda, Snigeln i princip reste sig på bordet och viftade på svansen och funderade på att ge sig av på en flygtur. Då var jag faktiskt inte med. Men jag är inte förvånad. Det är sånt som Sniglar gör. Tydligen.)
Jag vet alltså väldigt bestämt att Snigel blev sövd idag. Jag vet också att ganska så exakt tre timmar efter uppvak så tjoade hon i gardinstängerna här hemma och manglade grävlingar värre än någonsin. Och det gör hon fortfarande. Hon powernapade väl i kanske sisådär en kvart efter att vi kom hem från jobbet. Sen dess har det varit full rulle på det lilla djuret. Galnare än galnast. Tokigare än tokigast. Helt enkelt. Precis som vanligt.
Det första hon gjorde innan hon började tjoa runt värre än en tornado var att kasta sig över ett tuggben. Det faktum att det dragits ut en tand med en rot av storlek smärre Eiffeltorn ur käken på henne och att hon har snoken full av stygn är inget som bekommer henne. Tydligen. Mat vill hon också ha. Massor. Hon svälter tydligen.
Så ja. Det var det. Det enda som egentligen tyder på att Snigel varit med om någon form av veterinärtjolahoppsan idag är avsaknaden av vampyrtand samt den kvarvarande katastrofmagen. Den tackar vi för! (och ställer Ikeakassen brevid sängen och bokar ännu en tvättid, utifall att)
Och så här söt blir Snigeldjuret när hon lämnas obevakad tillsammans med mina kära kollegor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar