"popp! boing! tjoohooooo!"

Gårdagens miljöträning gick ju många mil över förväntan så därför fortsatte vi på samma spår idag. Rasen är ju ofta ganska så miljökänslig och kan vara reserverad och tyvärr ha en hel del rädslor och därmed så tänker vi göra vårt bästaste för att Snigeln ska få de allra bästa förutsättningarna för att tycka att det är tokkul att bo i Stora Staden. Hennes uppfödare har redan gjort ett fantastiskt jobb med att lägga en oerhört bra grund för fröken så vår uppgift är egentligen bara att fortsätta på samma spår.

Det kan tyckas tidigt att dra igång med sån här miljöträning på en gång men jag tror faktiskt att det är helt rätt, åtminstone när det gäller denna ras. Sedan får man självfallet se till vad individen klarar av och inte ta för stora steg. Viktigt tror jag även är att inte köra på för hårt och missa det här med passivitet och förmågan att varva ner, men då i olika miljöer och situationer.

Snigel har sedan igår visat att hon än så länge är en fena på att ta ner skylten och lägga sig ner och vila eller toksomna när hon behöver. Detta oavsett vart hon befinner sig, vilket är mycket bra.

Därför påbörjade vi projekt miljöträna som tusan i stadsmiljö. Tog med mig LusHunden eftersom hon är väldigt miljötrygg och Snigel verkar ta efter henne en hel del (och för att matte lider av så pass mycket separationsångest utan sina flickor så klart!).

Att ta sig 300 meter till tunnelbanan visade sig vara en mindre pärs. Helt plötsligt fick jag en helt ny förståelse för utmattade småbarnsföräldrar som uppgivet står och suckar medan ungarna välter inredningen i snabbköpet i sina försök att ge varandra små tjuvnyp. Snigeln hängde i selen på Lushunden som i sin tur hängde i kopplet på Snigel samtidigt som båda två tumlade runt i ett virrvarr av ludd, koppel och tassar. Med det ljudligaste fnitter jag någonsin hört som ackompanjemang tumlade de ner för backen till tunnelbanan med stackars svettiga matte på släp.

Tunnelbanan var ingen utmaning enligt Snigel. Hon satt tryggt i famnen och plirade nyfiket runt med sina pepparkornsögon och mumsade godbitar. Rulltrappa i min famn samt hiss var heller inga konstigheter.

Vidare för en liten tur i parken och runt-tut i en ledig rasthage var inte heller det nått konstigt. Hon tittade nyfiket på alla vi passerade och hade nog helst av allt velat hälsa på de flesta. Vältimat nog verkade Stora stadens alla förskolor valt just denna dag att ha någon form av idrottsaktivitet i parken så vi passerade en smärre armé med småttingar som tjoade och tjimmade. Inget som bekom Snigel det heller. Sen pausade vi vid en vältrafikerad korsning i gräset där Snigel och Lushund satte sig  och nyfiket tittade på alla förbipasserande. Ambulanser, lastbilar, cyklister, barnvagnar, rollatorer... inget konstigt med det mer än att Snigel kommer tycka det är mycket märkligt den gång någon passerar henne utan att utbrista "Nämen ååååååååååååååååhhhhh titta luddet!!"

Turen fortsatte till mitt och Lushunds favoritställe vi ofta besökte när hon Storstads tränades förra hösten. Coffee & Friends . När vi kom var det bara vi där samt en kvinna med ett litet barn. Tokbra träning för båda flickorna! Snigel busade loss i lokalen med kampleksaken och viftade bara lite extra på antennen när 2 åringen tjoade. När nästa hund kom in så hade hon redan lagt sig vid mina fötter och somnat en sväng. Efter en stund dök det upp ett par snälla hundar till som var helt betagna av det lilla luddet, och när alla ville hälsa på Snigel samtidigt så tyckte vi att det räckte och hon fick sitta i knäet en stund. Men sen ville hon ner och låg bakom mina fötter och tittade nyfiket på dem.
När jag gick för att fylla på kaffet låg hon lugnt kvar, lyfte knappt på huvudet annat än för att notera att jag gick.

Miljöträningen förflyttades från caféet tillbaka till rastgården där Lushund fick kuta av sig medan Snigel tränade på att titta på andra hundar på lite avstånd i mattes trygga famn. Sen gick det bra att hälsa lite försiktigt.

Snigels reaktion hittills var mest "wiiiiiiiiiiiiiiiiiieeee" och "vad ska vi göra nu?" samt vilda försök att hänga sig fast i Lushundens nackskinn och fälla omkull henne. Hon tog allt så tokbra och matte hjärtat höll på att spricka av stolthet. Så fort någon ville hälsa på henne blev hon tokglad och viftade så mycket på antennen att hon nästan lättade från marken (igen).

Vi fortsatte turen med mer tunnelbana, besök i djuraffär (där min 8 veckors valp la sig på golvet och pausade lugnt medan matte gick runt och kikade, medan den stora LusHunden på snart 2 år hängde matte i hälarna och drog åt höger och vänster och när på slet mattes axel ur led). Avslutningsvis tog vi tvärbanan hem där båda tjejerna imponerade på en hel vagn genom att somna bredvid varandra, helt obrydda om allt runtomkring, mitt på golvet. Sen svängde vi förbi jobbet och sa hej samt fick valp sönderpussad (hon kommer på allvar att bli utnött på sina ställen).

Hemma har Snigel sovit, tokbusat, sovit, tokbusat, klickertränat ett par minuter, kissat på mattes fot, försökt äta upp en soffa, pussats, sovit och försökt äta en Lushund.

Kvällens försök till rastning på bakgården gick ungefär som de senaste försöken. Så fort tjejerna satte tassarna i gräset sa det "popp! boing! tjoohooooo!" och brottningsmatchen var i full gång. Lushund tog till sin specialitet och rullade Snigel som en rulltårta mellan tassarna och plötsligt hade hon rullat snigel nedför en liten backe rakt in i en lövhög. "Hjälp!" Utbrast matte. "Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiieee igen igen igen!" Vrålade LakritsSnigeln och ilsprang uppför backen till Lushunden där de gjorde om samma sak tre gånger till samtidigt som de fnittrade så mycket att jag trodde att båda två skulle kissa på sig.

De är inte som de ska mina flickor. Inte någonstans. Men det är väl en himla tur!