torsdag 19 september 2013

Snigel är nämligen inte alls som Lushunden

Att ha en valp i huset igen, när man redan har en hund man haft sen valpstadiet innebär ofta att man får déjà vu upplevelser en sisådär 37 gånger per dag. Den här känslan av "åh nej... just ja, valpar gör sådana saker!", eller "åh nej, just ja, valpar gör inte sådana saker!". En känsla som vanligtvis infinner sig flera gånger om dagen. Vanligtvis. Hos normalt folk. Med normala hundar. Ganska så säker på det.

Så är det däremot inte hos oss. Här byter vi ut déjà vu upplevelser mot Aha-upplevelser eller holy-crap-upplevelser.

Snigel är nämligen inte alls som Lushunden var som valp. De har ingenting gemensamt förutom att båda två är ganska så himla toksöta. Vilket innebär att jag inte har den blekaste aning om vad jag ska vara beredd på.

Bara en sån sak som det här med koppelgående. Med Lushund så var det mycket lockande och pockande som gällde och när man väl lyckades övertala henne att gå en bit så hade hon redan trasslat in sig i kopplet som en kassler. Hon var nästen ett år gammal när hon själv började förstå att man kan lyfta på tassarna för att komma loss när kopplet hamnat fel. Snigel knäckte den nöten redan som 8,5 veckors valp. Inget konstigt med det tyckte hon. Sitter man fast så får man ju se till att ta sig loss. Eller ?

Sen har vi det här med "sitt". Lushunden är snart 2 år och hon är ännu mycket tveksam till om vi någonsin har tränat på att sitta. Mycket tveksam. Ber man henne göra det så tar det en stund, hon tittar förvånat på en, kliar sig lite i huvudet och konstaterar oftast att det här faktiskt inte är något hon fått lära sig och står och tittar fåraktigt på en. Och man kan inte be en hund utföra ett beteende de aldrig fått lära sig. Det är orättvist. Men ibland får man jackpott och efter några sekunders betänketid så sätter hon sig långsamt och tvekande, bara för att låta rumpan lätta från marken i samma ögonblick den nuddar. Ganska så frustrerande tycker matte eftersom vi faktiskt tränat på detta moment sen hon var 9 veckor. Dagligen. Vi har även tränat mycket stadga med hjälp av omvänt lockande. Dagligen. Och det har ju som synes gått väldigt bra. Väldigt bra som sagt.

Varje gång man ger Lushunden en signal så ser jag hur hennes två små grå hjärnceller sitter på varsin sida hjärnan och leker hot potatoe med signalen och kastar den emellan sig. Och när musiken tillslut stannar och en stackare står där med signalen i tassarna så suckar han, slokar med hela sig själv och utför ytterst tveksamt ett beteende. Oftast inte samma beteende som signalen indikerade. Utan ett helt slumpmässigt beteende. Ibland blir det rätt såklart, men det där har med med statistik och slump att göra än signalförståelse.

När det kommer till Snigel däremot så pratar vi helt andra saker. Även om vi faktiskt inte har börjat träna något vidare på någonting alls utan lagt fokus på miljö och hanteringsträning. Jag har lite nu och då passat på att säga "sitt" när Snigel satt sig självmant. Har kanske inte gjort detta mer än ett tiotal gånger. Snigel kan numera "sitt" och gör det med överljudshastighet så det tjongar i hela parketten. Hon har även redan börjat förstå att ett "sitt" är ett "sitt" tills hon får en frisignal eller annan signal. Och jag har inte ens börjat med omvänt lockande. Och det trots hennes kroniska myror i brallan.

Andra saker som är nya för mig är det här med tvättbjörneri. Lushund gjorde inte många hyss som valp utan höll sig till sina tuggben om hon fick ett släng av tvättbjörn. Snigel är lite av en annan kaliber och försöker glatt tvättbjörna vad som än finns framför snoken på sig. Den går som tidigare nämnt, inte runt saker utan igenom. Lite som en bulldozer. Eller stridsvagn med larvfötter.

Ytterligare en för mig ny märklighet är det här med poopandet. Häromdagen gluttar jag ut i hallen och ser konstiga spår. Sen ser jag Snigel. En Snigel som slickar sig om munnen. En Snigel som mumsar. En Snigel som mumsar sitt eget poop. Behöver jag säga mer?

Mina flickor är verkligen som natt och dag. Vilket innebär att de rent statistiskt sett bör täcka in alla former av déjà vuer, Aha-upplevelser samt holy-crap-upplevelser tillsammans och hålla matte sysselsatt mest för jämnan.

Mina flickor är verkligen som natt och dag och alldeles tokunderbara, var och en på sitt ytterst speciella, knäppa och tokiga vis. 








1 kommentar: