onsdag 25 september 2013

Om CTRL + ALT + DEL mot förmodan inte skulle fungera

Det har liksom gått lite som i ett sen jag började jobba efter lunch i måndags. Väldigt mycket i ett och ikväll är faktiskt första gången sen dess som jag nog sitter ner i min soffa. Måndagen var en typisk måndag. En sån där dag som man nog egentligen bara skulle göra sig själv en tjänst och hoppa över den. Dra täcket över huvudet, glömma att ställa larmet och snooza in på tisdag på en gång. Både Lus men alla mest framförallt Snigel håller med.

Men det gjorde vi inte. Istället hade vi måndag. Mycket måndag. Snigel var nog alla argast och ledsnat över att vara tvungen att genomlida en måndag. För jag tror faktiskt att det var just det faktum att det var måndag som gjorde att hon formligen avskydde att vara i hundrummet på jobbet från ungefär en timme från att vi kom tills vi skulle gå hem. Avskydde. Arg var hon. Och ledsen. Mest ledsen tror jag. Eller kanske arg? Rymde gjorde hon i varje fall, flera gånger. Tillvägagångssättet på rymningen råder det däremot lite oklarheter om. Hon kan antingen ha gått under, gått igenom eller hoppat över kompostgallergrinden. Eller gått via avloppet. Eller rören i taket såklart. Oklart som sagt. Men på vift var hon. Visserligen kom hon inte så långt. Hon kan inte öppna dörrar. Än.

Måndagsgrinig var hon hur som helst. Tills hon fick komma ut till mig, då slocknade hon som en skogsbrand i ösregn.

Hon var däremot inte tisdagsgrinig. Eller onsdagstjurig. Vilket bekräftar min teori om att det är just måndagar det är fel på, Mycket fel. Och jag tänker vare sig argumentera med henne om det eller försöka få henne att ändra uppfattning. För att gnälla på att det är måndag är det mest svenska man kan göra. Och som norska i ett främmande land behöver hon faktiskt få lov att känna att hon passar in. Ibland i alla fall.

Tisdagen var bättre. Humörmässigt. Och aktivitetsmässig. För efter jobbet var det dags för kurs. Hundkurs såklart.

Tidsoptimist och nybliven Stockholmsidiot som jag är så är jag fullständigt omedveten om sådana saker som trafikläget. Det faktum att folk här i stan tydligen planerar och strukturerar hela sina liv utifrån hur trafiken ser ut har av någon outgrundlig anledning gått mig fullständigt förbi. Alltså trodde jag självfallet att jag skulle hinna från ena sidan av stan till den andra på 50 minuter. 2,7 mil. Och dessutom ha tid över att ta en kaffe. I rusningstrafik. Jag var ganska så övertygad om detta.

Blev därmed ganska så besviken när jag efter 35 minuters bilfärd hunnit ungefär 7 km. De blev alltså inget kaffe. Vi blev försenade. Märkligt.

Flänger in i lokalen med 4 hundar släpandes efter oss (en med ett ihopknutet trasigt reservkoppel eftersom jag på något vis lyckades tappa bort Snigels koppel någonstans på vägen mellan passagerar- sätet och förarsätet. Full koll AB. Alltid).  Stör självfallet alla andra stackars kursdeltagare så mycket som vi bara kan innan vi lyckas slänga oss ner i varsin soffa och hämta andan.

Kursen är en Filtkurs jag ska gå med Snigel. Tanken är att hon ska lära sig att slappna av och fina ro på en speciell plats, i detta fall en filt. Precis som rasen så har även matte väldigt svårt med det här med att ta det lugnt. Och jag tycker att passivitet är tråkigare att träna än det är att vika strumpor. Och med tanke på att Lushund är ganska så himla värdelös på det här också på grund av mattes bristande passivitetsengagemang så tänker jag bita detta i stjärtfjädrarna på en gång vad gäller Snigel. Av 3 möjliga ska åtminstone en av oss kunna bete sig i lugnare sammanhang. Jag hoppas även att jag kommer att hitta den där Av/På knappen som tydligen ska finnas någonstans under vänster baktass på Snigel, Har inte lyckats ännu men efter 4 tillfällen på kursen så kanske vi lyckas lokalisera den rent geografiskt. Inte för att det är nått fel på hennes fart eller ofart än så länge. Men precis som med teknisk utrustning så är det alltid bra att veta hur man stänger av skiten. I nödlägen. Bara utifall att. Om CTRL + ALT + DEL mot förmodan inte skulle fungera. För säkerhetsskull.

Nästa aktivitet för kvällen var agilitygruppen med LusHund. Och ja, vad ska jag säga? Igår var hon SuperLus. En riktig SuperLus. Hon var taggad från början till slut. Övningar och banträning - hon öste på och . Så länge jag gjorde det. Vilket innebär att jag är tvungen att skutta runt som en äggsjuk höna på amfetamin precis hela tiden. Samtidigt som jag glatt vråltjoar mina allra gladaste tillrop över hur duktig Lusen är. För duktig var hon. Men slutar jag äggsjuka mig så slutar lusen ösa på. Teamwork är tydligen det som gäller. Hela vägen.

Mattes prestation kunde som vanligt varit betydligt bättre. Men eftersom jag ännu inte lyckats byta ut min ena vänsterfot mot en högerfot så skulle jag vilja använda det som en ypperlig ursäkt till varför jag slår krokben för mig själv vid framförbytena samt nästintill lägger mig raklång över hinderstöden. De okontrollerade viften är även de gaska så okontrollerade. Men jag börjar åtminstone bli medveten om att de är just okontrollerade. Vilket egentligen skulle kunna innebära att jag faktiskt har kontroll över mina omedvetna okontrollerade vift. Om man tänker efter. Typ. Men det gick bättre. Det gjorde det faktiskt. Jag har så smått börjat förstå hur duktig LusHund är på att läsa av mig. Och när det blir fel, ja, då är det för att jag gör fel. Inte Lus. Hon läser mig. Hon läser mig väldigt bra. Jag måste bara bli tydligare. På alla vis. Både vad gäller viftande och position.

För att sammanfatta kvällen på Snigels vis så avslutar vi med ett Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiieeeee! .... och ett Tjohoooo! För så bra var kvällen.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar