Inkilad som ett litet luddigt frimärke

Bästa stället att sitta på en filt och träna på att göra ingenting samtidigt som vi tittar på förbipasserande hundar, skrikande ungar, lattemammor med skramlande armband, hurtiga flåsande joggare och en å annan pensionär med rollator? Vinterviken blev mitt självklara svar igår morse. Packade Lus och Snigelfika samt belöningsgodis och roliga kampleksaker i mängder. Efter att ha kånkat runt på 3 kg fluffboll i 25 gradig värme dagen innan var jag ganska så mör i axlarna (jo man kan faktiskt bli det av tre kilo - någonsin provat att gå med armen utsträckt bärandes 2 stycken 1,5 liters colaflaskor inlindat i en pälstoffla? Om inte - gör det, så får ni större förståelse för min smärta och mitt dilemma). Så att upprepa den proceduren kände jag mig faktiskt inte så sugen på. Den självklara lösningen blev därmed en bärsjal.... kan man bära 5 kilos ungar i en sån så ska jag väl klara av ett ludd? Rotade fram en sjal och knöt ihop och petade ner valpis. Perfekt! (att jag sedan var tvungen att hitta en sjal som matchade mina kläder samt att min valp för tillfället ser ut som en pomeranian, samt att valpis alltså ska bäras samt att jag bor i Stockholm .. är inget vi behöver diskutera ytterligare).

Valpar ska ju inte promenera några vidare sträckor utan mest fnissa runt, så bärsjal känns som ett alldeles utmärkt påfund. Snigel höll dessutom med. Väldigt mycket. Ett eget skal att dra in snoken och toksomna i när man blir trött - vad kunde vara bättre? 

Vinterviken visade sig vara ett ganska dåligt ställe att miljöträna valpar på. Åtminstone när vi var där. En gång i kvarten passerade det något med puls ungefär, vilket på ett vis ändå var bra för då blev det så mycket "större" för Snigel som i 14 minuter tittat på löven som blåser för att plötsligt få syn på en barnvagn, eller en stor hund. Båda saker bjäffade hon faktiskt på ett par gånger, men då började jag prata med hundägaren på avstånd varpå hon tystnade och övergick till antenvift. Barnvagnsmorsan hade hörlurarna till sin iphone intryckta långt in i hjärnan och tonårsfnittrade i mikrofonen nått så hejdlöst med en väninna som jag bara kan anta antingen är döv eller försökte prata i telefon samtidigt som hon duschade eller hade huvudet inne i en jetplansmotor. Ingen idé att försöka få henne att bidra till någon vidare valpsocialisering med andra ord. 

Så vi fikade, lekte som tusan med alla leksaker, knaprade godis, toksomnade på filten, lekte med Lushund och tittade på löven ett tag till. Sen tultade vi vidare i parken där Snigel fick stifta bekantskap med lite förbipasserande människor. Det är ganska så fascinerande att möta folk när man har en ullig valp med sig. De flesta ser ut som fågelholkar när de ser en och alla håller ungefär samma tonläge på sitt långt utdragna "Ooooooooooooooooooooooo" för att sedan spricka ut i ett leende som sträcker sig från det ena örat till det andra när Snigeln glatt viftar på svansen åt dem. Jag är övertygad om att ifall alla gick runt med en hundvalp i famnen så skulle det råda fred på jorden. Faktiskt. Finns nästan i princip inte en förbipasserande som kan låta bli att fågelholka oss, och de få som faktisk gör det kanske borde förflyttas till ett isflak nånstans långt i norr för det måste helt klart vara något lurt med de människorna! 

Lushund och Snigel tufflade runt och brottades i blåbärsriset, rullade ner för backar, trasslade in sig i granbarr, gnuggade sig i lera och hade allmänt tokkul. Sen hittade vi en liten liten strand med en trästock som låg ute i vattnet. Lushunden som annars inte är mycket för vattenlek (läs: hunden tål inte vatten och vägrar oftast kissa ute när det regnar) skuttade glatt ut i böljan och började apportera pinnar och rötter som låg på sandbotten. Allt för att få Snigel att följa med. Fantastiskt roligt hade de båda två. De blev även fantastiskt blöta... och fantastiskt leriga.

Sen blev snigel trött och ville in i sitt skal  sin sjal där hon borrade in sig och toksomnade på en gång. 

Vi passade även på att miljöträna vid lekplats men det gick inte speciellt bra. Snigel somnade av ljudet av illvrålande barn.... det har tydligen en sövande effekt (felpåminhund.nu).

Eftersom jag har en tendens att köra "all-in" när jag väl gör saker så var dagen inte slut här. Kvällen innebar agilityträning för Lushund och tokmiljöträning för Snigel. Hon fick först och främst träna på att sitta i bagageluckan med Lushund. Bagageluckan som är inredd med mjuka mysiga bäddar och puffar till förbannelse - drömmen enligt Lushund - lämnade tydligen mycket att önska för Snigel. När vi stannade bilen trodde jag först att Snigel hade rymt för i bäddarna låg ju bara en Lushund, men när jag började lyfta och flytta på saker så såg jag ett välbekant bakben. Snigel hade stått på huvud och grävt sig ner under den madrasserade (o)härligheten och somnat på vägen, så där låg hon inkilad som ett litet luddigt frimärke och toksov.

På agilityn blev Snigel passad av gudmor T. Skällande hundar, burträning, tjoande människor och en massa annat ståhej tog hon med ro. Enda tecken på att det då och då blev lite tufft var att hon fäller bak öronen och stundvis inte ville ta godis, men tydligen kom hon över det snabbt gång på gång. Tok duktig var hon och hon stirrade fascinerat på hundarna som skuttade över planen. Jag väljer att tro att stirrandet helt och hållet beror på att hon själv längtar efter att få flyga över planen. Punkt. 

Inte ett ljud sa hon, inget bjäff, inget morr. Möjligen något enstaka ynk för att få komma ur buren.  

Lushund var otroligt trött på träningen. Och matte likaså. Att miljöträna tar enormt på krafterna på oss alla.... förutom Snigel såklart. Men det gick ändå ganska så bra. Matte har mycket handling hon behöver öva på. Alla oplanerade armviften som ingen någonsin kommer att kunna förstå behöver desperat göras något åt och min uppenbara förkärlek för att "råka" blindbyta i tid och otid.

Lushund var så slut i huvudet att hon återgick i valpstadiet och gjorde nått hon inte gjort sen hon var valp eller den gången hon hade UVI. Hon både kissade OCH poopade på planen! Hur valpis skötte sig med det? Tja... hon höll sig så fint. Inte en olycka någonstans. Tur att en av dem kan uppföra sig i allafall. 

Bra träning för alla var det igår och jag är så stolt över båda tjejerna (minus Luspoop) att mattehjärtat kan spricka. Singeln blir bara mer och mer trygg (och då var hon redan trygg när hon kom) och hela livet är fortfarande ett enda WIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIEEEE! 

Tränar på kloklippning...Snigel klipper en klo på mig... jag klipper en på henne. Man måste ju bjuda lite på sig själv alltså!