Som en muräna över en dykararm

Det här med föremålsintresse hos hund är ju något jag hört ska vara ganska så bra. Av flera skäl. Ett skäl är såklart att det är fantastiskt praktiskt att ha en hund som kan plocka upp saker man tappar på golvet när man själv är stel som en järnvägsräls och annars är så illa tvungen att låta skiten ligga kvar där man tappade det. Då är en fömålsintresserad hund väldans bra att ha. En förmålsintresserad hund är även väldigt bra att ha i mer träningsaktiga sammanhang. Har jag hört. Men jag vet inte. Eftersom jag inte har haft någon sådan innan.

LusHund fick jag jobba halvt ihjäl mig för att få att intressera sig för något som helst annat föremål än godis. Det tog ett år innan jag fick henne att greppa saker jag bad henne om utan att se ut som att jag försökte hälla avloppsrens i halsen på henne. Visserligen kan hon fortfarande få den minen. Ofta när jag tror att jag kan leksaksbelöna henne när hon gjort något jättejättebra. Då kommer den där avloppsrensminen och jag inser att jag än en gång klantat till mig och att hunden aldrig någonsin kommer att utföra just det hon just gjorde så himlans bra någonsin igen. Greppa saker som inte är godis av fri vilja? Utan en kommande godisbelöning? Ja, den dagen den sorgen hälsar LusHund.

Så ja. Föremålsintresse. Nytt för mig. Så pass nytt att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Snigel är nämligen som en dammsugare. Eller myrslok i en myrstack. Hon plockar upp allt. Och då menar jag allt. Och det braiga med det hela är att hon än så länge inte försöker äta upp något av det. Hon kan gå igång på ett litet godispapper som hon bär i munnen halva promenaden. Eller en hårnål. En tomburk. Ett halvt träd. Eller som häromdagen när hon plötsligt stolt kommer viftandes med en 0,5 liters genomskinlig plastmugg över hela huvudet. Som hon promenerade vidare med. Nämnde jag över huvudet? Toknöjd! 

Hur som helst. Jag har kommit på det allra bästa användningsområdet för detta intresse. Något mycket finurligt. Jag sliter nämligen för tillfället mitt hår med den evinnerliga kasslerproblematiken. Vi kan nämligen inte gå en endaste meter utan att tjejerna ligger och rullar runt i en buske och gnager på varandra. Hopplöst. Fullständigt hopplöst och matte får faktiskt lite spunk. Och ont i tålamodet. Vi kommer liksom ingen vart och nu börjar Snigel bli såpass stor och tung (ja, hela 3872 gram väger hon nu faktiskt. Det är många mjölkpaket det!), att jag inte orkar gå runt och bära på henne heller. Så det hade varit väldans trevligt av dem om de bara kunde förflytta sig framåt. Utan kasslerifiering. Utan rabessmittade grävlingsanfall. Väldans trevligt. Och tålamodsvårdande. 

Alltså har jag hittat en lösning. Jo, jag har nämligen satt fast en kampleksak i slutet på Snigels koppel som jag lite förföriskt dinglar över nosen på henne varje gång hon börjar se lite rabiessmittad ut och säger "ta den". Smack säger det sen sitter hon som en muräna över en dykararm och släpper inte taget. Med sitt allra finaste svansvift och stoltaste valpskutt tuffar hon fram och bryr sig inte om något som händer runtomkring. Inte ens om LusHund. Tack vare min eminenta genialitet har vi nu hunnit i tid till jobbet. Hela veckan. 

Leksak i koppel fungerar även motivationshöjande vid andra eventuella tveksamheter gällande förflyttning. Som att gå över övergångsställen. Passera andra hundar. Gå åt samma håll som matte. Leksak i koppel motverkar även åtdragande av handbroms. Något som annars endast kan avhjälpas genom lyft av valp. Vilket börja ta ut sin rätt på järnvägsryggen. 

Föremålsintresse? Vi tackar och bockar oändligt massa för denna egenskap! 

Filmklippet är från promenaden som fick mig att inse att något behövde göras  Bajspåsehållaren var liksom inte lika lockande som LusHundens bakben. En möjlig orsak kan vara att jag under alla tidigare promenader bestämt bett henne att ge fan i just den bajspåsehållaren. Kanske.

Nämnde jag att hon har rabies?

http://www.youtube.com/watch?v=2P_sv6ThxoE