Vartenda litet pälsstrå ser ledset ut

Den där lilla Lusen är ju som sagt en ganska så märklig liten pryl. Ljuvligt underbar, världsbäst, genomfantastisk och en myriad av andra superlativ. Såklart. Men ack så märklig. Visserligen är det ingen nackdel utan det bidrar snarare till hennes ljuvlighet liksom. Absolut. Men just ibland. Just bara ibland kan hennes märkel i kombination med hennes ynkel, intelligens och Lusighet ge mig ett par extra grå strån. Ett par som i en näve eller två om jag ska vara ärlig.

För dryga tre år sedan, precis när vi hade flyttat in i vår lägenhet här i stora staden,  på den däringa tiden när det bara var vi två serverade jag henne en lammnacke som kvällsmat. För att skona inredningen hade jag lagt ut ett par handdukar på matta och golv innan jag gav henne nacken. Efter några sekunder hör jag en Lus mumsa belåtet på nacken och jag myser lite sådär extra över att äntligen ha lyckats få henne att äta sådant. Efter en stund kikar jag ner på golvet och ser att hon såklart flyttat nacken till mattan istället. Reser på mig, tar nacken och lägger den på handduken 30 centimeter bort. Lus blänger förebrående på mig, slokar ihop och börjar trava därifrån. Jag lockar på henne och lyckas tillslut övertyga henne om att handduken inte är indränkt i arsenik och därmed inte har kontaminerat nacken. Ett par minuter senare hittar jag henne på mattan igen. Tar nacken och lägger den på handduken igen. Lus slokar ihop, darrar en skvätt och ser sådär ynklig ut som bara hon kan. Men än en gång lyckas jag pracka på henne nacken igen. Tredje gången jag får flytta nacken så slutar det med att hunden formligen flyr in i sovrummet. Går och hämtar henne genom att lyfta upp henne och pussa en skvätt på henne utan att komma ihåg hur djupt kränkande den behandlingen är för en Lus. Att bli upplyft. Bara så där? Pussad på? Bara så där? Oftast resulterar det i minst trettiotvå minuter av blängande och att hon raskt slänger sig upp i famnen på första bästa person som inte är jag. Sätter hur som helst ner henne på handduken bredvid nacken och sätter mig i soffan igen.

Hinner reflektera över att jag inte hör något smaskande innan jag tittar upp och ser att Lus ynkligt och slokigt återigen smugit iväg från nacken. Men denna gång har jag lyckats efterlämna ett ordentligt trauma. Hon har inte bara smugit iväg. Nej. Lusen har smugit rakt in i första bästa hörn i rummet där hon satt sig med nosen in mot hörnet och sitter nu slokörat och bokstavligen stirrar in i hörnet. I en dryg halvtimme sitter hon så. Den  långa långa nosen inkörd i hörnets räta vinkel, sloket som omfattar precis hela kroppen. Den lilla lilla ankstjärten demonstrativt vänd mot mig. Vartenda litet pälsstrå ser ledset ut. Jag har haft sönder den. Ordentligt.

Och sanna mina ord. Jag hade sönder den. Nu, dryga tre år senare är hunden precis lika traumatiserad. När jag börjar ta fram de stora handdukarna och lägger dem på golvet blir Snigel och Fisk alldeles till sig av förväntan. Snålvattnet rinner såpass att jag alltid lyckas halka till på vägen ut i köket för att hämta det beniga slaffset de ska serveras. Lus? Ja, vad gör Lus i det här läget? Jo, hon kryper ihop, darrar, slokar och tar sin tillflykt in i sovrummet. Efter någon timme kan hon komma trippandes och glupskt kasta sig över sitt ben, som hon snabbt som ögat redan hunnit flytta från handduken till min ljusa matta. Suckandes gör jag om samma procedur som jag alltid gör och flyttar benet till handduken. Lusen slokar ihop och vill inte ha det längre. Och jag ger upp. Igen.

Det är väl egentligen bara en tidsfråga innan jag låter henne slaffsa ner hela min matta i ett desperat försök att bota hennes trauma. Men jag är inte där än. Inte riktigt. Jag har fortfarande kvar en liten liten känsla av att någon måtta på galenskapen får det faktiskt vara. En liten skärva av en sådan känsla i varje fall. Men ja. Märklig är hon. Det ska tomtarna veta. I ack så många underliga och märkliga avseenden. Lilla älskade Lusling.