lördag 6 februari 2016

Ett snabbt bildinlägg...

Vi lever! Det gör vi faktiskt. För även om livet inte hamnar på pränt så tickar liksom tiden och livet vidare liksom bara sådär. Och det är just vad det har gjort här. Mycket och inget har hänt i våra krokar. Men det viktigaste av allt är väl det faktum att den lilla lilla Snigeluschlingen är att betraktas som typ frisk. Av mig. För ja. Jag gör faktiskt det nuförtiden. Magen håller för det mesta och eh ja för det mesta. Och när den väl kajkar ur så beror det alltid på att jag olovligens petat i den en halv hink med olämpligt snask. Men det bästaste av allt är att magen liksom blir bra på en knapp dag. Utan något som helst engagemang från min sida. Det ni! Rygg och allt sånt där verkar hon helt opåverkad av, så visst var det nog ett ruskigt kroniskt magknip som orsakade hennes ryggsmärta. Visst var det. Och som kvitto på det så passgår hon även allt mindre för varje dag som går och tjohoar runt värre än en kolibri på koffeinpiller. Och vi har äntligen äntligen kommit igång med agilityn igen. På riktigt den här gången för nu ska vi baskemig klara av den där klass 1 debuten någon gång i vår. Japp japp. Det ska vi faktiskt, så det så. Och hon är en riktig liten pärla den där räsergalna prylen. Eller kanonkula kanske är mera passande. En räserkanonkula. Snabbt går det. Ont gör det. Och det fnissas och fnittras så hejdlöst mycket när vi skuttar runt där på agilityplanen att jag inte riktigt vet hur vi ska kunna ta oss samman och bli lite sådär tråkigt allvarliga och strukturerade i vår träning. För jisses i min lilla låda vilken magisk lite pryl hon är den där Snigeln. Och galen. Sa jag galen?

Lusingen  har haft lite trassel med sina urinvägar under höst och vinter. Ingenting som hon egentligen verkar så besvärad av men hon kissar oftare än vad hon borde och alla hennes hittills tagna urinprov ser liksom lite skumma ut vid analys. Ingen bakterieväxt som talar för infektion, enstaka inflammatoriska celler, lite skruffs, nån enstaka kristall och enstaka kalcium oxalat, och celler av mystisk karaktär. Färgen är ofta lite grönaktig och något grumligt. Alla övriga prover ser bra ut och hon blir bättre när hon står på metacam. Men så kan vi inte hålla på så utredningen fortsätter. Utöver det misstänktes hon ha ont i nacke och höfter i höstas och vid röntgen (tyvärr vaken så bilderna blev liksom litesådär, små löss ligger sällan still på röntgenbord) kunde man ana tecken på pålagringar i höfter och eventuellt lite märkliga nabbar vid nackkotorna. Så planen är ny röntgen, både av höfter, nacke, rygg och urinblåsa men såklart på sederad Lus. Har ju kämpat med Lusens vikt sen strax efter kastreringen och hon har blivit en fena på att jojjobanta. Inget har liksom riktigt funkat. Bäst resultat har jag fått på barf, men har ändå inte lyckats få ner henne mer än ett par hundra gram. Så efter pålagringsbeskedet så bytte jag faktiskt till, (ja, jag vet, det här är rätt chockerande) Specifics CJD, efter att ha läst en hel hög med studier på det fodret och dess effekt på både ledhälsa och övervikt. Satte även in flexadine advanced. Det tog inte många veckor innan Lusen blev som ny. Hon började raskt gå ner i vikt och i takt med att luskroppen minskade i omfång så ökade galenskapen och aktiviteten. Och vips hade hon gått ner nästan ett kilo. Vilket är ganska så mycket för en liten Lus som stadigt legat i 8 kg klassen. Och hon är flärpigare än vad hon har varit på länge. Visst visst. Det är fortfarande ynkellus vi pratar om vilket innebär att man inte kan vara alldeles på tok för flärpig. Det går liksom inte för sig. Men visst har hon blivit mer aktiv och mer rörlig än vad hon varit innan. Och både päls och tänder håller sig faktiskt suveränt bra, nästan bättre än innan. 

Fiskpinnen briljerade under hösten och blev så bekväm i sig själv att jag knappt kände igen henne. Cool och larvigt flamsglad. Och ganska så skapligt tyst. Både för att vara en berger och för att vara en Fiskpryl. Men sen hände något och Fisken började kravla tillbaka in i den uschelbubbla hon befann sig i när hon kom hit för 1,5 år sedan. Hon blev superreaktiv igen (något som vi i princip arbetat bort tidigare), superrädd (något vi också kommit så löjligt långt med tidigare) och så innåta helskotta gapig. Hemma - inga som helsta problem. Men så fort vi lämnar porten kastar hon sig ut och bara vrålgapar för att skrämma bort alla läskigheter. Suck. Det här har vi ju liksom redan gått igenom. Men visst. Tillbaka till ritbordet igen och ta nya tag. Så vi jobbar vidare, jobbar om, tänker till och finular en sväng. Men jag tycker faktiskt att hon verkar något bättre de senaste dagarna. Och idag fick (fick och fick, allt är ju relativt) hon för första gången ha med sig sin nya besatthet ut på promenad. En boll. En pipboll utan pip som hon blivit fullständigt besatt av den senaste månaden. Den lyckades hon sneaka med in i bilen och vidare ut i skogen innan jag såg den. Och väl där så insåg jag att en boll i truten på en gaphals har oh så larvigt många fördelar. Det är nämligen avsevärt mycket svårare att gaphalsa sig när truten är igentäppt med en boll. Visst, det går, men bollen har en viss ljuddämpande effekt om vi säger som så. Men egentligen spelar just den biten ingen direkt roll i sammanhanget för Fisken var, tack vare bollen, i princip nästintill tyst och obrydd vid vartenda hund- och människomöte ute i skogen. Även när vi mötte hundar som gjorde galna utfall mot oss. Vid något enstaka tillfälle boffade hon till bakom bollen men då räckte det med att fråga henne vart hon hade bollen, sen blev hon helt besatt av att visa mig exakt vart hon hade bollen istället. Knäppgök. Men ack så praktiskt. Hon verkade dessutom gå ner i stress av att få ha en uppgift på promenaden. Så hela 12 km bar hon på bollen utan att släppa den en enda gång.

Attans. Jag hade tänkt att detta bara skulle bli ett snabbt bildinlägg men det gick ju bevisligen åt skogen. Nåväl. Vem vet när jag får tummen ur till att skriva något nästa gång? 

Just ja! Bilderna!






























































Inga kommentarer:

Skicka en kommentar