Lerklaffsande upp till fotknölarna

Leriga lyckliga skitar! Tror det där får bli vårat framtida lagnamn. Det har liksom en ganska så trevlig klang i sig, tycker ni inte det? För vem kan inte vara lycklig när man marinerats i lera medelst gladskuttande flärptassar på en agilityplan en hel eftermiddag? Lerklaffsande upp till fotknölarna och mina nytvättade byxor står nu helt själva upp ute i hallen tack vare dagens eminenta lerinpackning. Praktiskt som tusan när man ska klä på sig. Bara att ta ett atletiskt jämfota skutt och vips så är man byxklädd liksom. För att inte tala om den alldeles fantastiska stötdämpningen man får när skorna fått en alldeles ny platåvåning under sulan. Mjuk och fin svikt det där. Däremot rekommenderar jag inte att man tar en genväg över den ljusa mattan för att fånga in lerig hundpryl på rymmen innan man tagit av sig skorna. Det rekommenderar jag faktiskt verkligen inte. Som en liten irrelevant passus så där i all välmening.

Lerplask och en massa tjoho var i varjefall vad vi ägnade oss åt idag! Snigelprylen briljerade på det mesta. Än en gång. Matte briljerade en smula mindre. En ganska så stor smula mindre faktiskt. Det vi brukar ofta ha den fördelningen när det kommer till det där med att briljera hon och jag. Vi tränade nämligen på svängar, tighta svänga och mjuka stora svängar på kommando. Första passet gick ju alldeles magiskt bra och hon satte vartenda kommando helt klockrent. Andra passet bad jag Therese att filma. Vilket var ganska så onödigt insåg jag efter att hunden på nionde försöket återigen svängde fel. Hur var det liksom möjligt att gå från 100 till noll på en mikrokvart? Hur kan allt bara ha trillat bort var vad jag fundelerade på. Tills jag insåg problemet. Problemet låg nämligen inte alls hos Snigeldjuret. Snigeldjuret gjorde liksom inte alls fel. Problemet låg hos matte som inte kan skilja på höger och vänster och därmed stått och gett hunden fel kommando i ungefär en halv evighet och ett par straxar. Och där mina vänner, där har vi ett perfekt exempel på hur jädrans plättlätt det är att avinlära ett beteende. Det är även ett ganska så lysande exempel på att det faktiskt inte går att lära gamla mattar att sitta, eller skilja på höger och vänster, eller lyckas med något överhuvudtaget egentligen. Kan inte annat än fundera på vilken sorts grundträning jag egentligen fick när jag var en tvärhand eller två hög. Hur var det egentligen med valpkursen förskolan? Det får mitt moderskeppet gärna svara på. Svar på sms går alldeles utmärkt. Även röksignaler och brevduva har visat sig vara effektiva metoder. Bara så att du vet.

Nåväl. Vi petade även på lite slalom och svåra slalomingångar samt matade Snigel med ett lass köttbullar på gungan och sprattlade runt i leran allt vad vi kunde.

Lus lusade runt, letade godis, klängde kring gudmors ben och fick belöning för att hon hade puls. Tränade ett par tricks och mumsade lite mer snask innan hon gnällde på den onaturligt höga lerhalten och längtade hem till sin middag.

Fiskprylen var minst lika magisk som i söndags. Minst! Men antagligen mycket mer. Hon flärpte, hon viftade och hon glittrade med hela sig själv och flamsade runt med sin tut och var glad. Riktigt glad. Så glad att vi än en gång kunde träna på planen. Och denna gång involverade träningen ett *trumvirvel tack* hinder! Jappelijapp! Ett riktigt agilityhinder. Närmare bestämt en tunnel. En riktigt tunnel. En sån där grej som jag och Therese för något år sedan försökte peta in Fisk och få ut henne på andra sidan. Visst, vi lyckades ett par gånger, det gjorde vi men det var nog inte särskilt frivilligt för Fisken egentligen. Hon tog inga belöningar förutom belöningen att få fly ut ur själva tunneln. Så vi lade ner projekt tunnel och lät fröken fortsätta leka "inte nudda agilityhinder" allt vad hon kunde. En lek hon blivit supervärldsbäst på.

Men idag. Idag har hon frivilligt närmat sig en tunnel. Hon har frivilligt nosduttat och tassduttat på en tunnel. Hon har även frivilligt stoppat in ett huvud i en tunnel och alldeles frivilligt tutat efter en tut, rakt genom en tunnel. Flera gånger. Visst, hon älskar inte tunnlar och när hon väl är inne så väljer hon liksom snabbaste vägen ut, vilket gör att själva tekniken i tutkastandet spelar stor roll. Men varje gång hon hade sprunigt igenom tunneln kom hon tillbaka till mig och tunnelingången med sin tut och viftade och flärpte på hela sig själv samtidigt som hon genast började tassdutta på tunneln. En helt ny attityd börjar så smått växa fram hos den här lilla mojängen. Det gör verkligen det. Hon var så glad så glad. Och inte ens det faktum att Snigel tränade på gungan fick henne ur balans. Något som så sent som i september fick henne att slita sig ur sin sele, fly från den inhägnade planen bort mot bilvägen och alldeles för goda utsikter om att raskt bli platt som ett frimärke. Men inte nu. Nu stod hon med sin tut i truten och såg inte ens ut att överväga att se om hon kunde pressa sig igenom stängslet och komma ut på andra sidan som minipusselbitsfiskar. När Snigel var färdig gungad så var Fisken genast toktaggad på träning och sprudlande glad. Magiskt säger jag bara. Magiskt.