En veckas gaptrutfrihet

Vi firar en veckas gaptrutfrihet på Fiskprylen idag! En himlans massa tjoho, fanfarer och annat festligt på det! En hel vecka utan att fröken har gått skallbananer på någonting alls (i princip). En tut i truten och fröken är liksom helnöjd. Och tyst. Visst, enstaka "boff" bakom tuten har undsluppit henne vid enstaka tillfällen, men de är liksom såpass ljuddämpade när de väl kommer ut att man inte ens höjer på ögonbrynen åt dem. Detta leder i sin tur till att alla tre är så mycket lugnare och mer harmoniska. Eller okej, Lus är väl visserligen alltid lugn och ganska så skapligt harmonisk. Hur yxmördargalna de andra två dårungarna blir står hon bara och rycker på axlarna, visslar en sväng och skrapar med tassen för att signalera att hon absolut inte känner de där två. Inte alls.

Hur som. Harmoniskt var det ja. Nu när Fisken är tyst är Snigel tillbaka till att vara obrydd av hundmöten och allt annat larv man möter på promenaden. Under veckan har vi knatat ett gäng mil, och alla mil har varit precis lika trevliga. Vi har gått i väldigt hundmötestäta områden, på smala stigar och haft oändligt med tighta hund och människormöten utan minsta lilla tjaffs. Fisken tutar med sin tut, Snigel skvallrar, parkourar eller fnyser vid samtliga möten och Lus bara knatar på. Helt fantastiskt med andra ord. Snigel har till och med kunnat vara lös där vi haft människomöten utan att bry sig det allra minstaste och idag fick jag henne att tvärvända på inkallning när hon var på väg mot en hund och dess matte som vi mötte på promenad (hade det inte varit för att Fisk sa boff bakom tuten hade hon nog inte ens övervägt att ens springa fram, men ingen är gladare än jag för en fungerande inkallning på något, för henne, så svårt).

Den där tuten säger jag bara. Vilken himlans magisk pryl den är. Och hunden är ju så fantastiskt glad när hon har den i truten. Avslappnad, mindre stressad, flärpig och peppig som tusan. Har jagat reservtutar hela veckan, för tänk, fasligaste tanken. Tänk om tuten skulle försvinna! Hjälp! Så äntligen hittade jag en idag. En alldeles rosa och fin, likadan tut. Trodde jag. Fisk höll inte med. Inte någon endaste stans faktiskt. Vad henne anbelangar så kan den nya tuten lika gärna vara en glödande kolbit. Faktiskt. Hon tvärvägrar helt enkelt. Tydligen är det liksom inte bara att att gå och köpa sig en ny tut bara sådär. Nej det är det inte. Och det fick jag verkligen förklarat för mig. Tydligen så ligger det väldigt mycket jobb bakom hur man får till en bra tut. En bra tut behöver nämligen ligga ute på gudfamiljens tomt i minst sex månader, helst i omväxlande snö och regn. Gärna frysas ner ett par gånger. Helst grävas ner i tulpanrabatten och sedan förflyttas till under rosenbusken minst en gång i veckan. Således hälsar damen att den där nya tuten? Ja just den. Den kan jag ta och stoppa ner där solen inte skiner en sväng. Förslagsvis i en utav balkonglådorna så kanske hon kan ta sig en funderare på dess tutvärdighet någon gång efter midsommar eller så. Kanske.

Dagen avslutades för övrigt med lite flamsträning för alla damer. Fixa har inte varit den enklaste fisken att träna med sen hon kom eftersom hon allt som oftast tog tillflykt in under sängen när det var dags för träning. Kunde man locka henne att stanna kvar var träningen ungefär lika spännande som att se färg torka eftersom damen inte bjöd på ett enda beteende. Men sakta men säkert började det lossna och hon blev allt flärpigare i träning. Med Fisken är det alltid flamsträning som gäller. Vi tränar inte till något särskilt eftersom vi inte har några tävlingsambitioner alls utan vi satsar på att hon ska lära sig att älska att jobba såpass mycket att hon en dag ska klara av att jobba även i de miljöer hon tycker är obehagliga (inomhushallar är hennes i särklass allra värsta nemesis. Brukshundsklubbar ligger inte långt efter) för att hjälpa henne på traven med sånt hon tycker är läskigt liksom. Men ja, kolla in attityden på hunden trots ett helt improviserat pass (med saker hon egentligen inte ens kan). Gladaste lilla Fiskeflärpet!

Lus skojtränas det också bara med nuförtiden och jag tänkte att vi skulle fylla på hennes trixrepertoar med något, för henne, helt nytt. Och jag får väl säga att det gick skapligt snabbt ändå för att vara något vi aldrig tränat på. Det här är tredje passet.

Vad Snigel gjorde? Det vet jag inte ens om jag törs berätta. Vi trixtränade. Ögon petades ut, tungan slog en dubbelknut på sig själv, matte låg och chipandades av skrattkramp, baktassar hängde i takkronor och jag kommer inte att kunna gå imorgon. Bra pass!