En tut i truten

Kissrundan i morse var ju en alldeles fantastiskt tyst och trevlig upplevelse. Den tystaste vi haft på ruskigt länge. Tyst. Lugn. Sansad. Ingen Fiskpinne som vrålskällde på den stackars grannen vi mötte i trappen. Ingen Fiskpinne som vrålskällde på grannen ute på gatan. Och ingen Fiskpinne som gapade på de vinande löven, de kvittrande fåglarna eller den mystiska soptunnan. Så här tyst och skönt har vi ju haft det förr. Ganska länge faktiskt, men som jag konstaterade igår har liksom den lilla arma prylen tassat ett gäng steg bakåt i utvecklingen och blivit gaphalsig, rädd, stressad och alldeles genompestig att umgås med på alla ställen utom hemma. Men jag tror vi kan ha hittat en lösning på problemet. Åtminstonne en halv lösning.

Tog mig den oförskämda friheten att filma Fiskens Tutengagemang från morgonrunden. Nope. hon släpper inte tuten när hon kissar. Nope. Hon släpper inte tuten när hon poopar. Nix. Hon är rätt ansvarsfull den där lilla prylen alltså. Visst är hon? Och nej. Jag har inga problem med att kränka mina hundars integritet på internet. De kränker ju min var och varannan dag. Så det så. Payback och allt sånt där ni vet.

Idag har vi ytterligare utvärderat det här med en boll i truten på Fiskprylen i sociala sammanhang och herrejöstanes så bra det funkar! Innan hon hoppar ur bilen petar jag in en tut i truten på henne och där sitter tuten kvar tills jag petar ut den igen. Och fisken är så nöjd. Så glad, Så sansad. Så mycket mindre stressad.

Idag åkte vi ut till bästa Emma och hennes hundgäng för lite skogsvilsetut. Öppnade bilen, petade in en tut i fisktruten och inväntade Emma och hennes hundar samt den galenskap som oundvikligen skulle drabba halva kommunen. Mina tjejer fick syn på hundarna. Fisken sa ett ytterst dämpad boff bakom tuten, sedan ett till varpå jag frågade henne vart hon hade tuten. Då blev hon tyst och ägnade sig åt sin tut medan de andra hundarna glatt vrålgapade på varandra. Perfekt. En mindre gaphals att bry mig om. Istället kunde jag helhjärtat ägna mig åt truten utan tut; Snigelmuppen som gapade för kung och fosterland istället. Men den damen kan man i varje fall vanligtvis resonera en smula med.

Sen traskade vi på tillsammans och Fiskpinnen sa inte ett knyst. Svansen svajade högt och hon smygflärpte med öronen, busglittrade med ögonen och såg bara alldeles genomglad och tutig ut! Magiskt ska ni veta att det var. Magiskt säger jag!

Tyvärr visade hon lite tendenser till att vilja vakta sin tut om de andra hundarna kom för nära så väl ute i skogen smyglånade jag tuten ner i min ficka. Men då var fröken flams redan så glad och flärpig att det liksom inte spelade så stor roll.Vid extra snabba inkallningar fick hon tuta lite med den innan jag smög ner den i fickan igen. När kopplen åkte på fick hon bära sin tut igen och var så glad så glad. Och hela promenaden var liksom bara underbart avkopplande och sådär perfekt som bara en söndagspromenad i trevligt sällskap med härligt väder och knäppa hundar kan vara.

Vi avslutade besöket med fika hemma hos Emma och gänget där mina hundar höll sig i hallen. Fisk hade sin tut och var hur nöjd som helst men efter en stund fick tuten konfiskeras efter att hon vaktat den lite väl surt mot hundarna på andra sidan grinden. Och då återgick fisken till att bli som hon blivit på nya ställen senaste tiden. Hela kroppshållningen ändrades och hon var märkbart stressad. Dels över den nya miljön men även över ljud utifrån som hon bara minuter tidigare inte brytt sig om. Men då hade hon ju sin tut. När hon sen väl fick tillbaka den så slappnade hon av och blev lugn igen.

Eftermiddagen avslutade med en djuraffärssväng för matinköp samt för att leta efter fler FiskTutar. Det känns som att vi kan komma att behöva ett gäng i reserv. För funkar det så här bra. Är det så här enkelt att få henne att sansa sig något. Ja. Är det så enkelt så struntar jag blanka den i huruvida det är bra eller inte bra att ha en hund som är fullkomligt bollbesatt. Och jag vill definitivt inte bli ståendes i en mörk gränd utan en tut nära till hands. Inte ett dugg är jag sugen på det faktiskt.

Fisken fick följa med in, alltjämt med tuten i munnen. Glad, flärpig och go som tusan. Precis så som hon ska vara. Precis så som hon har varit. Glatt viftandes på svansen tuffade hon runt därinne och visade upp sin tut för alla som ville se. Inga rädslor. Inga boff. Inget larv. Bara BästeFisk rakt igenom.Tyvärr gick vi bet på att hitta en likadan tut. Fjärde affären på rad som visat sig vara ytterst Tutlös. Jag och expediten försökte med att erbjuda nittiotre andra roliga tutar åt fröken men icke. Det finns liksom ingen tut som hennes. Nope. Nix. Nada. Inget gick hem. Köpte i varje fall en fiskformadtut samt en musformadtut. Utifall att hon liksom kanske ångrar sig.

Kan inte förstå att det ska vara så svårt att hitta den här tuten liksom, tycker att den har funnits överallt. Men det finns kanske fler hundar som har den som snuttetut. Vem vet. Den verkar ju bevisligen fylla sin funktion med bravur.