En civiliserad förflyttningsmanöver i stadsmiljö

Började dagen genom att försöka veckla ut mig själv från en ytterst plågsam fosterställning jag obetänksamt nog intagit under nattens gång. Stelt. Ont. Knakigt. Och någonstans fram emot eftermiddagen kunde jag klappa mig själv på axeln till lyckat uppdrag. Ja. Det tog lite längre tid än vanligt idag. Det gjorde faktiskt det. Ryggen hade liksom låst sig i någon form av frammåtstupasidoläge och jag kände mig lika smidig som ett kvastskaft. Vår dryga milslånga morgonpromenad var således allt annat än behaglig från min sida. Särskilt obehaglig blev den av att ha ägnat en vecka åt att nästintill enbart ha promenerat hundarna i midjebälte i skogen. Nu skulle de helt plötsligt lyckas genomföra en civiliserad förflyttningsmanöver i stadsmiljö. Utan midjebälte. Grattis till mig för att ja vaknat upp med vad jag hoppas är veckans sista riktigt dåliga idé. 

Alla tre hade en helt egen agenda för morgonpromenixandet vilket gjorde att jag mestadels såg ut som en trearmad väderkvarn med slagsida i midjeregionen. Det snokades hit. Det snokades dit. De slängde sig åt olika håll i kopplen, samtidigt. De trasslade in sig själva och verkade stundvis ha lika svårt som mig att lyfta fötterna och trassla loss sig själva. Promenadens enda höjdpunkter var väl egentligen att de (läs Fisk) höll sig nästintill helt tyst och att jag inte ramlade och bröt lårbenshalsen. Men ändå. Morgonpromenad avklarad trots gnällig och pinnstel matte. Sen iväg till jobbet ett par timmar innan det var dags för lite agilityträning. 

Hade på förhand planerat övningar som för egen del skulle innebära minimalt med rörelse med tanke på rådande kvastskaftsomständigheter. Men i sedvanlig ordning när man har med en fnittrig och alldeles yxtokig Snigel att göra går det sällan särskilt bra. Vi tränade lite svängar, raksträckor med sväng och balans (både med och utan kontaktfält... det ni... suck), gungan om och om igen, hoppteknik och slalom där jag började lägga på mer störningar. Snigel gick som ett litet ånglok och var alldeles alldeles galen. Fem nya blåmärken och ett nytt hål i träningsvästen kunde jag därmed stoltsera med efter en timmes träning. Men oj så nöjd jag är med den lilla prylen. Det är så fantastiskt att se vilken utveckling hon gör från träningstillfälle till träningstillfälle. 

Idag hade vi pyrresällskap på träningen, en alldeles charmerande herre med matte som vi nyligen lärt känna. Mycket trevligt! Lus blev ju alldeles genomkär, Fisken verkade även hon smått förtjust och hade busryck över parkeringen med pyrrepojken. Snigel gapade och gormade så fort han kom nära men viftade även på svansen och halkade stundvis in i någon form av lekbeteende innan hon kom på sig själv och skällde ifrån. Hon är ju ganska så knepig med nya hundar den där damen. Onya hundar också när jag tänker efter. Faktiskt. Hur som helst så hoppas vi att vi inte skrämde slag på våra nya bekantingar för Fisken har redan börjat fråga när nästa playdate är. 

Det blev hur som en alldeles ypperligt bra måndag och nu har hundarna däckat i små högar runt omkring mig och jag sitter och surfar runt på zooplus och funderar på om jag ska ruinera mig själv på några ton hundgodis, ett nytt midjebälte till canicross och ett expanderkoppel.