Jakt med liten eka?

Ibland händer sådana saker som absolut inte får hända. Sådana saker som man som hundägare har som ansvar att se till att förhindra på alla sätt som går. Men ibland liksom bara händer det. Särskilt när man har med mina hundar att göra tydligen. Då händer det liksom alltid lite sådär extra mycket galna saker. Det gör märkligt nog det.

Det här är en sådan sak som de flesta hundägare kanske skulle dra sig för att berätta om, men jag är ju liksom inte den som är den och inte heller den som kan vara tyst heller. Så here we go, ungefär.

I december någon gång skulle jag och en vän ut med våra hundar i skogen. Vi bestämde oss för att promenera på ett ställe där vi bara gått en gång ett år tidigare och även då slutade turen i katastrof, fast på ett helt annat sätt. Bevisligen har vi lite problem med den däringa inlärningen och det där med att lära sig av sina misstag. Hur som haver så tyckte vi att denna skog var en ypperlig idé eftersom den inte utnyttjas av folk i allmänhet, förutom under sommaren då det ligger ett par sommarstugor där. Så sannolikheten att man stöter på folk mitt i vintern är liksom inte så stor. Därför tyckte vi såklart att det var lämpligt att låta hundarna härja lösa. Något de faktiskt inte gör alltför ofta. Bergers kan ju ha lite problem med den däringa sociala biten när man möter stackars bärplockare eller hundpromenixare på ensliga skogsstigar. Deras definition av socialt innebär vanligtvis att man rusar fram och skäller ut vederbörande allt vad man kan. Sen hoppar Snigel gärna upp i famnen för att hångla upp vederbörande men i de allra flesta fall finner sig vederbörande något skeptisk till detta tilltag efter att ha blivit grundligt utskälld. Således väljer vi vart hundarna får vara lösa med stor omsorg.

Promenaden började alldeles strålande. Hundarna rände runt, höll sig nära, kom på inkallning, tiggde godis och var helt enkelt glada små väluppfostrade skitar. Vi traskade fram genom snårstigen, kravlade lite i berg och gladdes åt vilka väluppfostrade hundar vi hade. Sen vips försvann allihop som en avlöning i ett enda svep. Vi såg knappt åt vilket håll de försvann. Vi kallade in och inget hände. Vi väntade en stund men inget hände. Sen började vi raskt röra oss åt det håll vi tror att de försvann. Tystnaden var total tills vi helt plötsligt hör en kör av vrålskall vad som känns som flera kilometer bort. Det kunde ju inte vara våra hundar. Så galet långt bort? I panik börjar vi springa genom snårskogen. Hasar ner för bergsknallar och springer så fort benen håller. Skallen tilltar och jag ser framför mig hur de måste ha jagat upp en stackars vilsen turist i ett träd någonstans. Tillslut kommer vi fram till vattnet och får syn på hundarna. Men det är ju ingen här! Utbrister vi båda i kör. Vad sjutton håller de på med?

Men visst är det någon där. Ute i Mälaren simmar nämligen en älg. Och bakom älgen simmar Fisken. Jajamen. Min vallhund simmar efter en älg. Långt ute i Mälaren. Samtidigt som hon skäller och får kallsupar om vartannat. Paniken stiger. Hunden är allt annat än kontaktbar. Hur ska jag få in henne? Hon kommer ju simma tills hon dör. Älgar är bra på att simma. Fiskpinnar är nog inte lika bra på det i det vinterkylda vattnet. Springer i fullständig panik längs med vattenbrynet bara för att sjunka nästan midjedjupt ner i sankmarken. Paniken stiger ytterligare och jag inser ju att hunden garanterat kommer att drunkna. Plötsligt tystnar skallen. Jag ser vare sig hund eller älg bakom vassen längre. Hon är borta. Hon måste ha drunknat. Vad gör man?

Fortsätter febrilt vidare längs med vattenkanten, vrålar och skriker och så plötsligt står hon bara där. Ett par meter framför mig. Hostandes vatten, darrig och skakig och alldeles genomfrusen. Och då kan jag såklart inte göra annat än att lyckligt falla henne om halsen och tacka henne och han däruppe för att hon lever. När jag vet att hon är okej så kommer såklart ilskan och skammen smygandes. Stackars stackars älg! Hur gick det egentligen med dig? Vilket trauma! Så fruktansvärt! Sånt här får liksom bara inte hända. Men nu hände det och jag vet liksom inte ens vad som hände med den stackars älgen. Jag hoppas att du är okej. Jag hoppas verkligen det. Och om det är till någon tröst så lovar jag att vi aldrig aldrig mer ska promenera i din skog igen. Någonsin.

Ibland kan man, bevisligen, som hundägare inte förhindra allt. Inte kontrollera allt. Och jag hade inte i min vildaste fantasi trott att den hunden var exakt så jakt tokig. Jag menar; vem tusan har en vallhund som driver en älg över vatten? Försökte hon skapa någon ny jaktform? Jakt med liten eka? Vad tusan hon tänkte på den dagen har jag ingen aning om, men jag vet att damens rätt till lösdrift sedan dess har begränsats ytterligare och jag undrar fortfarande om det finns en stödgrupp för traumatiserade älgar man skulle kunna skicka frökens veckopeng till.