Påbörjade en trevlig eftermiddagspromenad med Therese och alla sex hundar. Vi utgick från deras hem och knatade bortåt mot skyttebanan på Ekerö längs med cykelvägen som går vid sidan av Ekerövägen. Vi svängde av in mot skyttebanan och gick mellan två fält. Vi ser rådjur på håll men hundarna är såklart kopplade. Här släpps inga jaktidioter lösa.
Vi knatar in i skogen för att leta efter fornstigen och då bestämmer jag mig för att ha Lycka lös. Lycka är nämligen ingen jaktidiot. Lycka går att kalla in på en grisblink om en hare eller rådjur skuttar framför näsan på henne. Lycka drar bara om andra hundar drar (men kommer även då, i princip alltid med ett enda undantag, på inkallning). Lyckas enda svårighet med att vara lös är om vi möter människor. Hon älskar människor. Det gör hon. Men är man pyrre så är man och ibland kan man bara inte låta bli att springa fram och skälla lite. Fast hon har inte gjort det när hon varit ensam lös på väldigt väldigt länge. Så min tanke var att ickejaktidioten skulle få skutta lös, och med lite tur kanske vi kunde få träna på nått människomöte eller två. Lycka jagar nämligen inte.
Känner ganska omgående efter att jag släppt henne att hon beter sig konstigt. Hon känns stressad. Annorlunda. Disträ. Hon spårar inte. Hon vindar inte efter något, men hon känns konstig helt enkelt. Så jag kallar in henne med tanke om att faktiskt koppla henne och ta ett snack om vad som är på tok. Men jag hinner inte. Jag hinner inte innan jag ser Lycka försvinna iväg genom skogen. Bort mot fälten. Lycka har aldrig ensam dragit ifrån mig. Någonsin. Lycka håller sig nära mig. Jag ser på hennes kroppshållning att det här inte är bra. Jag känner det i hela kroppen och jag säger ganska så omedelbart till Therese, med panik i rösten; hon kommer inte komma tillbaka. Jag vet det.
Sen är allt tyst. Helt stilla. Ingen Lycka kommer. För jag vet att hon inte kommer att göra det. Instinktivt. Det här är så otypiskt för Lycka. Hon gör inte så här. Jag ropar. Vrålar. Lockar. Visslar. Inget händer. Och jag vet ju att det inte kommer att hända något heller.
Therese går tillbaka till fälten, samma väg som vi kom, med sina hundar. Jag står kvar och i bakgrunden hör jag den allt ökande trafiken från Ekerövägen. Rusningstrafik. Vi är väldigt nära.
Fixa och Önska vill prompt dra åt det hållet Lycka försvann. Och eftersom jag vet att hon inte kommer att komma tillbaka till platsen hon försvann ifrån så följer jag efter. Med ett desperat hopp om att de kanske kan spåra henne. Tjejerna drar mig genom snåriga buskar, grankvistar piskar mig i ansiktet, vi ålar under ståltrådsstaket och jag lägger nästan näsan i alldeles färsk älgspillning. Flera högar. Flera spår. Ynka 70-100 meter från där vi stod. Fan. Hon jagar ändå tänker jag med stigande panik. Fortsätter att släpas bakom tjejerna, nerför slänter. Över stenar, genom snår tills vi nästan snubblar över Therese och hennes hundar. Då berättar hon att precis när hon kom ner på fältet så rasslade det till i buskarna och tre älgar lugnt kom traskandes ut på fältet. Det var först när de såg hundarna som de ökade på takten och försvann iväg. Spontant tänkte hon såklart att Lycka måste ligga hack i häl. Men det kom ingen Lycka. Och varför var älgarna så lugna? Man är inte så lugn om man har en hund i hälarna.
Therese fortsätter gå längs med åkrarna och jag går tillbaka till platsen där hon försvann. Fortsätter att vrålskrikgråta efter henne. Ligger i fosterställning i snön och bara hulkar och chippar efter luft. Hon är borta. Hon kommer aldrig komma hem igen. Och utan min Lycka. Utan min Lycka då är jag bara halv.
Lyckas samla ihop mig och ber tjejerna än en gång att söka efter Lycka. De drar iväg och denna gång ser jag faktiskt att de spårar rätt. Det är Lyckas fotspår vi följer. Fördelen med en berger är deras eminenta små gorillafötter, deras dubbla baksporrar, som lämnar rätt karakteristiska, ovanliga fotspår i snön. Tjejerna jobbar sig framåt snabbt och jag ser hela tiden spår av små Lycka tassar. Vi kommer fram till älgspillningshögarna och vad som ser ut som älgarnas högkvarter och jag förväntar mig att tjejerna ska dra vidare på de mycket tydliga älgspåren som vetter ner mot åkern. Dessa två är ju trots allt jaktidioter. Men icke. De viker av åt ett helt annat håll, mycket bestämt. Och vid närmare koll ser jag att det har faktiskt Lycka också gjort. Hon har inte alls följt efter älgarna. Hon har dragit åt nästintill motsatt riktning. Jag fortsätter släpa bakom tjejerna som enträget jobbar sig genom eländig terräng och tillslut kommer vi ut på fältet igen. Men inte heller nu finns här några älgspår. Lycka har alltså inte jagat älg.
Väl på fältet tappar de bort hennes spår och plockar istället upp spåret efter Therese och hundarna som går rakt över Lyckaspåren. Vi har nu letat i närmare en timme. Tårarna sprutar. Mina vrål efter Lycka börjar låta hesa. Den iskalla handen kramar allt hårdare om mitt hjärta och jag vill helst bara lägga mig ner i snön och försvinna. Går ändå vidare över fältet och plötsligt får tjejerna upp ett spår igen och samtidigt ser jag nya små Lyckatassar. Vi nästan rusar in i skogen på andra sidan. Jag ser fortfarande gorillatassar och tjejerna är mer enträgna än någonsin. Men sen villar vi bort oss. Vi går i en cirkel, tjejerna bakspårar och jag inser att det här aldrig kommer att fungera. Får tag på Therese som skriker sig hes en halv evighet bort och ber henne att gå hem. Utifall att. Utifall att mirakel och under händer. Bara utifall att.
Själv ger jag mig in i snårskogen igen med tjejerna och försöker hitta fler Lyckaspår. Vi hittar ett par igen men sen tappar vi bort dem och nu är jag osäker på vad tjejerna egentligen spårar. Sen dör min mobil. Det börjar bli mörkt. Jag har ingen mobil. Jag kan inte polisanmäla, Jag kan inte ta emot samtal om någon, mot alla odds, hittar henne. Jag måste hem till Therese. Ladda mobilen. Hämta bilen. Hämta ficklampor. Kalla in försvaret och alla andra instanser som kan leta efter det viktigaste jag har.
3 kilometers språngmarsh medan tårarna sprutar, jag gråtskriker efter Lycka var och varannan meter. Försöker få luft. Försöker att inte tänka på vad som händer om jag inte hittar henne. Samtidigt som jag vet att jag inte kommer att göra det. Hon är borta. Jag kommer aldrig få se henne igen.
Kommer fram till Therese och precis när jag ska öppna grinden kommer hon utspringandes och vrålar "hon är hemma". Och jag tror inte att det är sant. Min första tanke är att hon har hittat henne påkörd på vägen hem. Att hon är hemma. Men död.
Men inte. En svart liten kanonkula formligen flyger ut genom dörren och in i min famn. Jag gråter. Hon slaffsar. Jag gråter lite till. Hon slaffsar lite till.
Så hur kom hon hem? Jadu. Vem tusan vet. När Therese passerade en åker som ligger ett femtiotal meter från huset, längs med cykelbanan så ser hon något svart och litet som står och ser litesådär vilsekommen ut och plirar åt hennes håll. Therese ropar på henne och då förstår hon ju genast och kommer kutandes för att kasta sig i famnen på henne och sedan grävlinsgmanglar hon en sväng med en hund eller två. Som om inget har hänt.
Den där hunden alltså. Hon har på egen tass, sprungit minst 3 km. Antingen längs med cykelbanan (kant i kant med livsfarlig vältrafikerad bilväg) och under två viadukter. Eller så har hon sprungit över fler åkrar, hagar, tomter och sen vidare in i skogen. Längs vägar hon aldrig har gått på innan.
Jag tror att Lycka fick sniff på de där älgarna i skogen när jag släppte henne. Jag tror att hon kanske inte riktigt tänkte att det faktiskt var älg men jag tror att hon kände igen doften från den dramatiska och katastrofala älgjaktsdagen i vintras. Sen tror jag inte att hon tänkte så mycket mer än att den där doften, ja den var ju ganska så lattjo liksom. Jag drar och kollar läget. Men när hon väl kom fram till älgarna så tror jag helt ärligt att hon blev skitskraj. Att hennes spår så tydligt viker av från älgarna (och att jag aldrig hörde ett enda skall) talar sitt tydliga språk. Lycka är nämligen löjligt feg. Svårt att tro när man
Och som tur är så är den här lilla damen inte så dum som hon ser ut. Så trots att en liten del av mig vill göra pälstofflor av henne så är en annan del av mig väldigt stolt över hennes förmåga att lösa bortspringardilemmat. Sedan är jag visserligen inte så stolt eller nöjd över det faktum att vi ens fick oss ett bortspringardilemma ens från början. Förvisso inte. Men jag orkar faktiskt inte vara arg. Jag är bara så innerligt glad att hon lever. Att hon är hemma. För jag vet helt ärligt inte vad jag skulle göra utan henne.
Den här hunden verkar vara född till att ge mig hjärtsnurp. Det här är liksom inte första gången jag har fått föreställa mig ett liv utan henne. Visserligen har tidigare tillfällen inte varit fullt så dramatiska, men nog så traumatiska för mitt arma hjärta. Och idag tänkte jag bara tanken "jag slapp förlora henne till sjukdom men istället så förlorar jag henne till det här, det här händer bara inte".
Så ja. Hädanefter har inte ens Lycka dispens på att vara okopplad. Även om jag betvivlar att hon någonsin igen kommer våga sniffa på den allra minstaste älgpoop igen efter det här.
Stort hjärtetack till alla ni goa fina människor som delat mitt inlägg på Facebook och erbjudit er att hjälpa till att leta. Ni är underbara!
Så här ser tydligen en nyfångad Snigel som unrar vart sin matte tagit vägen ut:
Och ja, promenixapparna tickade tydligen på under jakten. Fina sökmönster vi hade jag och Therese. Det syns vem som släpade bakom tokspårande hundar som kanske är lite väl gröna på det här va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar