Idag har vi varit och tränat Rally med Erica och fina Leah! Ett pass som fick mig att fundera lite sisådär och snabbt snickra ihop en liten teori. Idag var nämligen pyrretöserna helt genomvidriga rakt igenom. förutom under själva träningspassen. 8 minuter efter att vi hade kånkat ut allt detta himlans material man behöver till i princip varenda hundsport. 8 minuter av imponerande, ljuv tystnad. Sen slog det fullkomligt fladdermusexkrement slint på systrarna bäver. De gapade. De vrålade. De skällde. Sen gapade de lite till på varenda stackars människa, hund, cykel, skalbagge, fladdrande löv i bortersta Kongo. Allt skulle det skällas på. Fiskpinnen var såklart värst, men Snigelmuppen var inte så långt bakom. Sällan har jag varit med om att de varit så här vidriga. Särskilt inte i träning. Men idag fanns det ingen som helst hejd på dem. Förutom just under själva träningspassen. För just då var de faktiskt ganska så magiska båda två. Varpå jag raskt snickrade ihop min lilla teori huruvida gapmuppvidrighet i paus är direkt korrelerat till en myria av superlativ i själva träningen? Kan det helt enkelt vara så? Ju pestigare och vidrigare de är i paus desto bättre presterar de i träningen? Hujeda mig säger jag bara! Hujeda mig. Jag som avskyr skällande hundar. Men för att den här teorin ska stämma så måste det innebära i vi i snitt har världskassa träningspass i vanliga fall. Och det tycker jag ju liksom inte att vi har. I varje fall inte Snigelprylen. Men det kan kanske vara så att det finns ett uns av sanning i den när det kommer till Fiskprylen. För jädrar i min lilla låda vad grym hon var idag!
För att absolut definitivt riskera att bli lite långrandig så tänkte jag blixtfort backa bandet till i höstas. Fiskpinnen tränas ju som nämnt tidigare inte i så mycket. Främst jobbar vi på att lära oss att hantera oss själva samt lite grundfärdigheter när damen är på rätt humör. Men så i höstas slog jag i huvudet och fick jag ett infall och funderade på att anmäla Fisk till en rallytävling. Tränade hemma i vårt trygga vardagsrum, utan skyltar, och hunden var ju faktiskt riktigt duktig. Den satt i varje fall när jag bad henne om det. Så åkte vi ut till klubben och satte upp lite skyltar. Och sen skuttade jag raskt in på Sbktävling och plockade bort vår anmälan ur kundkorgen. Fiskpinnen blev nämligen panikslagen bara över att se skyltarna. Att få henne att passera förbi dem på 5 meters avstånd var bara det en pärs värdig medalj. Konerna var det inte ens någon mening med att försöka ge sig på. Så höstens träningar ägnades åt att bara kunna vara i samma postnummerområde som skyltarna. Men längre kom vi inte. Vi har jobbat länge med fotgåendet utan särskilt mycket framsteg. Hon går inte att klossträna eftersom hon efter 1,5 år fortfarande tror att klossen kommer ge henne stryk, och vid minsta minsta stresspåslag så flyter hon iväg en meter eller två och lägger benen på ryggen. Så nej, rallyn får helt enkelt dröja den med.
Tänkte jag tills i eftermiddag ungefär. För gissa vem som gått 3 fortsättningsbanor och lyckats med ungefär 75% av skyltarna? Gissa vem som klarat av ett hopp över lydnadshinder, som är i princip lika läskigt som gungan eller balansen i agility. Gissa vem som gått fot precis nästan hela tiden? Johoårå! En stycke Fiskpinne minsann! Vilket är varför dessa bilder faktiskt får mig att bli alldeles tårögd. Kolla flärpet! Kolla attityden!
Snigels rallyrundor var minst sagt exakt lika spännande som det är att försöka rida barbacka på en testosteronstinn noshörning iförd sparkdräkt doppad i kokosolja. Hon går bara och laddar och laddar likt en ballong precis innan man blåst in för mycket luft - en gnutta till och man vet att den kommer att explodera. Exakt så är det att träna rally med Snigel. Helt jäkla galen. Och flärpig. Duktig, absolut. Men man riktigt känner att hon näääär som helst kommer göra en saltomortal av glädje och slå baktassarna i njurarna på mig bara för att jag råkade säga "duktig" lite försiktigt vid en skylt. Och när hon är så uppe i varv så blir jag exakt likadan och det, det är inte bra för någon. Varför jag kände att jag var tvungen att anmäla till två tävlingar med dubbla starter inom närmaste månaden, det vet jag helt ärligt inte. Det kan liksom inte gå annat än åt hälsingland det här.
Lus var med på ett litet hörn och ville faktiskt träna, håll i hatten! Hon klarade till och med av att göra fel och inte få belöning utan att gå och hänga sig i ett par skosnören. Utomordentligt bra! Mina krav på den här damen har det senaste året minskat till någon form av obefintlighet. Bara hon har någon form av puls får jag egentligen ta och nöja mig. Lus är nöjd så länge hon får mumsa snask och slippa krav. Men likväl är hon mitt ständigt dåliga samvete.
Bara för att vi inte kände att vi hade gapvrålat av oss tillräckligt för idag så åkte vi ut för ett agilitypass på klubben också. Och ser man på; det gapvrålades exakt lika mycket där skulle jag nästan vilja påstå. Men oj vilket agilitypass Snigel bjöd på. Vilket slalom! Vilka ingångar! Vilka kontaktfält! För att inte tala om tjusiga threadlar och tighta svängar. Magisk som sagt I tell you. Magisk.
Fiskpinnen seglade igenom alla tunnlar som fanns, korta, långa, krokiga och makaroniga. Tjoflärp sa hon och skuttade iväg. Ser man på. Den upphör aldrig att förvåna. Den gör liksom aldrig det. Lus ändrade på slalomreglerna och hävdar bestämt att det från och med idag är högst godkänt att påbörja ett slalom nånstans i mitten och sen snurra två extra varv kring sista pinnen. Annars vill inte hon vara med. Så det så. Så nu vet ni.
Stort tack Erica för idag och för att ni stod ut med oss samt ett jättetack för alla fina bilder!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar