måndag 29 februari 2016

fröken hamnar långt bort i jukkasjärvi

Det klagas ofta på måndagar. Att måndagar är liksom ja, måndag. Klagandet följs oftast av ett en suck och en medhållningsnick från den man suckar över själva måndagen till. Men jag känner sällan så för måndagar. Att det skulle vara en dag som behöver suckar och medhållningsnickar gällande måndagars förmåga att vara måndagar. Särskilt inte när solen skiner och dagen börjar med agilityträning. Nej, då är det bara lycklihesnickar och tjoho suckar som undslipper mig när det komme rtill måndagssnack.

Tränade i väsby med Sandra och Phalene pojkarna. Planen var att traggla vidare med balans och gunga samt att träna lite olika handlingsalternativ och dessa förbenade svängar som alltid gör så att fröken hamnar långt bort i jukkasjärvi och jag måste stå och vänta på att hon ska ta bussen tillbaka. Tidsödande minst sagt. Och jag är dessutom synnerligt obra på att vänta på bussar. Synnerligt obra. Jag har dessutom hört ryktas att agility går på tid vilket automatiskt gör det till en förbaskat dålig idé att blanda in lokaltrafiken i det hela.

Eftersom det redan stod en i princip färdig bana framme så flängde Sandra runt likt en kollibri och kastade om nummerskyltarna lite sådär huller om buller för att verkligen se till så att jag skulle få något att böla åt. Och det fick jag verkligen. Böla alltså. Både på grund av banans utomordentligt löjliga svårighetsgrad men sen även eftersom jag visste hur mycket Snigeltänder just den här banan skulle ge upphov till i mina arma kroppsdelar. Hjälp säger jag bara! Klurigt och utmanande till tusen för vår del. Men med just exakt de svårigheter vi verkligen behöver träna på. Utomordentligt bra huller om buller kastat måste jag säga!

Redan första sekvensen fick vi problem. Mina två tjusiga framförbyten jag hade planerat fick jag bara spola ner. Jag hinner helt enkelt inte före den här hunden när hon är på det humöret. Även om jag springer mitt allra allra fortaste. Så gång på gång fick jag testa mig fram för att hitta något som funkar. Tillslut var jag alldeles slutsprungen och halvt uppäten och kände att vi nog behövde göra något lite mindre galet en sväng. Så som att mumsa korv på en gunga till exempel.

Banan igen och den här gången hade jag ett någolunda hum om vilket håll jag skulle och hur vi skulle ta oss åt just det hållet. Och jäklar i min lilla låda vilket galet tryck det finns i den hunden när hon lägger den sidan till. Och ännu mer imponerande är när hon lyckas kombinera både tryck, följsamhet och hindersäkerhet. Galet. Jag blir än mer övertygad om att den här hunden kommer att ha ihjäl mig förr eller senare. Men herregud vad kul hon är alltså! Men det gäller verkligen för mig att hålla vänsterfötterna i schack och undvika att strypa mig själv i ett hinderstöd eller två.

Sen tragglad evi lite mer balans. Och hon var som vanligt tveksam och seg i början innan hon började lunka över. Tveksamheten försvann efter lite snask men farten fanns liksom inte. Inte mycket tjoho alls faktiskt. Tills jag lade till ett hopphinder innan uppfarten. Då jäklar blev det fart på prylen. Va? Är det här OCKSÅ ett agilityhinder? Varför har du inte sagt något? Vrålade hon medan hon gasade över balansen i överljudshastighet. Jahopp. Det var alltså där skon klämde. Balansen var aptrist eftersom hon ännu inte fattat att den ingår i själva agilitytjohoandet. Se där ja. Det förekommer bevisligen ett visst mått av logiskt tänkande även hos den där fröken trots allt. På något snedvridet omvänt vänster.

Sen gasade vi lite banan och en himlans massa slalom. Tuggade av matte halva underarmen, satte tänderna i en njure via ryggraden och skallade henne över näsryggen. Bra pass!

Vi avslutade måndagstjohoet med en 3 timmar lång vilsetut runt en sjö där i Väsbykrokarna någonstans. Lek på golfbana och öppna fält där jag faktiskt bröt mitt eget koppeltvång och lät dårmupparna få rusa av sig den allra värsta muppigheten. Inga älgar behövde sätta livet till och alla tre hundarna hängde med tillbaka. Bara så att ni vet liksom. Även Phalene pojkarna överlevde. Det ni,

Sen släpade vi oss, skapligt ledbrutna, ganska så leriga, men väldigt väldigt lyckliga till jobbet för ett kvällspass.

Måndag säger jag bara. Måndag. Det är en bra dag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar