framför ett stup utan bungylina

Den däringa Tuten i truten som jag berättade om i början av februari var ju ett sådant där genialiskt fantastiskt påfund att jag knappt kunde tro det var sant. Från vrålgapig, stressmuppig och allmänt pest gick Fisken till att bli en mestadels alldeles förträffligt sansad berger som dessutom var alldeles tyst. Förutom de ljuddämpade boffen bakom Tuten som hon undslapp sig ytterst oofta. Fantastiskt, kort och gott.

Men även solen har sina leriga tassavtryck, lycka varar ju inte så länge som man skulle kunna önska och indianerna är sällan på sin plats i kanoten eller hur man nu brukar säga. Tut i trut fristen blev betydligt kortare än vad jag hade hoppats på. Efter drygt två veckor där Fisk och Tut levt i fullkomlig symbios började deras relation knaka i fogarna. Både en och två gånger om dagen kunde Fisk traska in i hallen och när jag tar av henne halsbandet inser jag att tuten inte sitter i truten längre. Kastar på mig skorna igen och flyger ner för trappan i desperat jakt efter den dyrbara tuten med ett uttryck likt ett stressat rådjur framför ett par bilstrålkastare i blicken.
Sen började hon liksom tappa den och glatt traska vidare utan tut lite då och då på promenaderna. Mer än en gång tappade hon in den under parkerade bilar, bakom soptunnor, under parkbänkar, nerför bergsknallar, in i taggbuskar, framför tre älgar, bredvid rävsaxar, nerför branta backar (helst väldigt vältrafikerade sådana eller sådana som slutade i ett taggtrådsstängsel). Varenda vareviga gång greps jag av fullkomlig panik och slängde mig hals över huvud efter den dyrbara tuten utan den minsta tanke på något annat och mer än en gång höll jag faktiskt på att bli påkörd av både bil, buss, älg, barnvagn och ångvält. För att inte tala om alla rivsår och losstrasslingsproblem från allehanda taggiga prylar jag fastnat i under mina Tutjakter. Fisken? Jo, Fisken står lugnt kvar och plirar på mig lite finurligt samtidigt som hon klickar med ett par klor i marken och höjer på ögonbrynen lite så där kaxigt som de gör på film. Nu när detta pågått i nästan 2 veckor så har jag liksom börjat ana lite av ett mönster. Lite av en baktanke hos den där Fisken. Något säger mig att hon inte alls är särskilt bekymrad över den där tuten. Något säger mig också att hon inte heller är särskilt bekymrad över hennes matte väl och ve heller för den delen. Något säger mig att hon antagligen är den sista jag skulle vilja ha bakom mig den dag jag står framför ett stup utan bungylina. Något säger mig att hon nog inte skulle visa sig vara helt pålitlig i ett sådant läge.

Så tyvärr kära tut. Det var väldigt fint och trevligt och allt sånt där så länge det varade, men nu tror jag att jag behöver utveckla en gnutta självbevarelsedrift och helt enkelt lämna dig hemma i byrån hädanefter. Du är faktiskt inte värd att bli platt som ett bokmärke för. Du är faktiskt inte det. Kära grannar. Det är återigen dags att ta på er hörselkåporna. Ni vet väl vart ni har dem? Annars står det en reservlåda nere i cykelrummet. Rosa denna gång. Vi hörs i trappen!