Att matte var toknervös är väl inget som vidare behöver förtydligas. Hur skulle det gå? Äta upp domaren? Poopa i ringen? Frivarva iväg och skälla ut hundarna runt ringen? Slå i handbromsen och vägra gå? Slita utställningskopplet i två och försvinna ut ur hallen i bästa TurboSnigel fart? Skälla ut domaren i bästa skräckvargsstil och morra dovt åt sekreteraren?
Alternativen och möjliga scenarion var många.
Det hela började mycket bra så fort vi klev in i hallen och Snigel gav i från sig ett högt och ljudligt "gulp!" varpå hon lade sig platt, darrade och vägrade gå. Så många hundar, så mycket skällande. Så fruktansvärt infernatliskt tokläskigt tyckte den lilla Snigeln.
Miljön var stökig och högljudd. Jag förstår att det var läskigt. Sånt här har vi ju inte riktigt haft möjlighet att träna på. Men man skulle väl kunna tycka att valping kanske kanske skulle klara av att gå själv, åtminstone ett par meter. Men nej. Det kunde hon inte. Matte fick agera färdtjänst.
Väl vid ringen var Snigel tokrädd för alla hundar runtomkring. Till hennes fördel så gav hon inte ifrån sig ett enda ljud under tiden vi va i hallen. Inte ett enda skall. Till hennes nackdel var hon tokrädd. Så fort en hund passerade inom en meter från henne drog hon in hela sig själv i sitt skal och höll sig så långt ur vägen som ens var fysiskt möjligt. Ja, det här bådade ju gott. Verkligen. Och mattes nervositet minskades ju exponentiellt av det här. Inte.
När det väl var vår tur ville hon inte följa med in i ringen. För att komma dit var vi tvungna att gå nära förbi ett flertal hundar, och se det hade Snigel inga som helsta planer på att göra. Så Snigeldjuret fick helt enkelt åka färdtjänst in i ringen. När vi väl började trava runt så släppte lite av nervositeten. Bedömningen på bordet gick även den ganska så bra. Nej, roligt tyckte hon inte att det var, men domaren fick klämma och känna hur han ville.
Sen skulle Snigel ställa upp sig lite fint och stå still. Och det här har vi ju faktiskt tränat lite granna på. Så ja, hon stod ganska så still, det gjorde hon. Åtminstonne med tassarna. Men vid varje högljutt skall eller yl från nån annan hund så drog hon ihop ryggen som en krokig ostbåge, fällde öronen på sitt allra ynkligaste och såg ut som att hon var ämnad att gå till slakt. Strålande. Blicken flackade från sida till sida, öronen flärpte. Inte på ett typiskt berger vis med glädje och tokighet. Nej, de panikflärpte. Tänk om en annan hund smög på henne bakifrån i detta nu?
Så nej, Snigel var definitivt inte i sitt rätta element. Inte alls. Men med tanke på omständigheterna tyckte jag ändå att hon fick bättre kritik än jag hade kunnat hoppas på.
"Feminin valp. Fint huvud. Ostadiga öron ännu. Fronten behöver stabiliseras. Ok kropp för ålder. Trivs inte riktigt i ringen. Står därför alltför underställt bak. Behöver bli lite modigare. Svårbedömda rörelser."
Feminin - check! Fint huvud - Absolut! Det finaste av dem alla!. Ostadiga öron - Nähä? Det har jag inte märkt.... inte alls. Fronten behöver stabiliseras - Vaddå? Är det inte tänkt att hon ska marschera fram med framben stela som om de vore gjorda av stålrör i äkta militärstil? Inte? Jag som tyckte det såg så snyggt ut.... verkligen. Trivs inte riktigt i ringen - check! Underställt bak - ja, som en räka. Eller ostkrok. Var det inte meningen alltså? Märkligt. Behöver bli lite modigare - tveksamt. Kanske just i sådana här sammanhang, ja. Men absolut inte i vardagen. Blir hon modigare kommer hon snart ta över världen. i kid you not. Och det hade faktiskt blivit väldigt tokigt. Väldigt tokigt. Svårbedömda rörelser - trav, galopp, marsch, skutt, hopp och popp och ett evinnerligt rumpviftande och räkstjärtande. Hur kan det någonsin bli svårbedömt? Det förstår jag inte alls. Inte alls.
Summan av det hela är att nu har vi fått ännu ett projekt. Projekt anti räktstjärt i ringen. Jag bryr mig faktiskt inte ett dugg om hur det går, rent utseendemässigt. Snigel är ändå den finaste i hela världen. Men målsättningen är att Snigel ska fixa en utställning med ett öronvift och ett tungflärp, alltjämt leende. Utan ynkel. Utan panik. Det är vårt mål. För bättre miljöträning är nog svårt att hitta. Och fixar hon utställningsmiljön så fixar hon allt.
En film på panikräkstjärtdebuten går att se på den här länken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar