Hoppa från en bro

Hundar är som lyckopiller sägs det. Och jag kan nog inte annat än att hålla med. De skänker sådan enorm lycka och glädje att ord inte räcker till för att beskriva det.

Men hur blir det då när man har en hund som ÄR ett lyckopiller? Snigel är en glad hund. Nej, glad är fel ord. Extatiskt fantastiskt fenomenalt på gränsen till överdos av lykopiller-glad är nog mer rätt benämning. Hela livet är en enda fest, där snigel såklart är huvudpersonen.

Hon är glad när hon vaknar, hon är glad när hon kissar, hon är glad när hon äter, hon är till och med glad när hon sover. Hela hunden är ett enda stort glädjevift där munnen stelnat i ett leende med tunga glatt hängandes på sne.

Pratar man med henne vet hon inte vart hon ska ta vägen av lycka. Tittar man på henne är det samma sak. Tänker man på henne, ja då viftar hon på hela sig själv och det riktigt spritter i varje pälsstrå.

Definitionen av ett lyckopiller reinkarnerat helt enkelt. Till och med veterinärbesöken möts av ett helviftande tokflärp.

Sedan har vi Lushunden. Lushunden, fantastisk på alla sätt och vis, såklart. Men Lushunden är lite av en motsats till det tokiga lyckopillret. Lushunden är ynklig. Ynklig hela vägen ut i skäggstråna. Lushunden är en sådan hund som behöver lyckopiller för att inte alldeles bryta ihop. Tittar man på henne blir hon ynklig, pratar man med henne blir hon alltsomoftast ynklig. Serverar man henne mat blir hon ynklig. Hon är till och med ynklig när hon ska kissa. Åtminstone ser hon sådan ut.

Lushunden är en sådan hund som skulle kunna driva en människa till att hoppa från en bro eller annat lämpligt högt föremål eftersom hon inger sådan ångest och övermänskligt ynkel till de flesta i sin omgivning vissa dagar. Egentligen är hon nog inte fullt så ynklig, men hela hennes uppsyn ser så hjärteskärande ångestfylld och ynklig ut att jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte lider av någon form av depression. För hade jag gjort det så hade jag nog grävt ner mig i ett hav av täcken och kuddar, med LusHund under armen och aldrig kommit fram.

Men vi kompletterar nog varandra ganska så bra. En depressionsfri matte, ett lyckopiller och en ångestfylld Lus i behov av lyckopiller. Tillsammans är vi alla tre nästan normala skulle jag vilja hävda. Normala och normalt lyckliga. Normala och normalt deprimerade. Tillsammans.