Otroligt riskabelt att ha två spinnakers till öron

Så var det dags igen. Verkligen dags. Det går liksom inte att förneka hur pass dags det är att återigen ta tag i det här med Snigelöronen. Det går helt enkelt inte att låta bli att försöka göra någonting åt dessa extremt tyngdkraftsmotsträviga örontippar. Även om jag sa att jag inte skulle göra det igen För just nu är det bara färgen som ser till så att man inte missta henne för att vara en ökenräv.

Så här ser nämligen fröken Snigel ut just nu:

Visst är det ljuvligt ulligt och gulligt. Visst är det. Men när man har en snigel som redan förflyttar sig i en hastighet av 34 meter per sekund så känns det otroligt riskabelt att ha två spinnakers till öron. Jag vill ju helst inte att hon virvlar iväg halvvägs till Costa Rica. Helst inte.

Eftersom jag vid den senaste öronfixarkatastrofen, både här och här, gömde både lim och häftmassa i det svarta hålet här hemma blev jag tvungen att börja där. I det svarta hålet. Efter cirka tjugo minuters letande lyckades jag hitta textillimet. Jag hittade även tre trasiga headsets, fyra förbrukade batterier, två omaka strumpor och en påse mögligt hundgodis. Men det hör ju egentligen inte hit. 

Så, med limmet i högsta hugg gav jag mig på de bångstyriga öronen igen och denna gång lyckades jag få fast öronspets med öronbas utan att även kleta fast mina fingrar. Framsteg skulle jag vilja påstå. 

Öronen satt även fint ihop när vi vaknade morgonen därpå. Sen gick det över. Lim är helt enkelt fullständigt värdelöst i snigelöronkatastrofsammanhang. Det går inte. Att sedan ta bort intorkat lim. Ja, om någon har nått knep som inte involverar rakapparat och bensin, dela gärna med er. Just nu har Snigeldjuret haft limmrester i öronen i över en vecka och jag ser inga som helsta tecken på att det är något som skulle komma att förändras. 

Häftmassan hittade jag inte i det svarta hålet. Alltså fick vi hitta på något nytt. Nämligen kirurgtejp. Det fäster lätt i sig själv, fastnar inte i pälsen, irriterar inte huden. Helt enkelt strålande. 

Alltså tejpade vi. Och tejpade. Sen när tejpen lossnade så tejpade vi igen. Och igen. Och igen. Tejprullen blev en lika trogen följeslagare som rullen med bajspåsar. För varje gång en tejpbit lossnade så tappade Snigel en tuss med päls. Vilket i sin tur gjorde hennes öron lättare och lättare. Något vi verkligen inte ville ha! Tillslut övervägde jag att bara göra ett helt paket av snigeln och dra en vet-flex rulle ett par varv kring huvudet på henne som om hon hade påssjuka. 

Dessutom upptäckte jag nyss att jag dessutom har tejpat och limmat alldeles jätte tokigt. Jag har försökt få till öron som är lite mera tippade än sheltieöron. Alltså öron som är vikta nästan på mitten med fina små trekantiga örontippar som hänger ner. Toksött! Det jag däremot inte tänkte på var att kontrollera vilka förutsättningar snigelöronen har för att bli just sådana öron. För nej, Snigelöronen kommer aldrig att bli fint sheltietippade. Det finns inget veck som går åt det hållet helt enkelt. Och så länge det är förbjudet att använda sig av strykjärn och platttång för att tukta olydiga öro så kommer vi aldrig att få till sådana veck. 

Det som däremot finns är ett veck som liksom går lite snett utåt mot tippen, vilket innebär att man kan fästa ihop ena långsidan med den andra långsidan. Ungefär. Även om jag är ytterst medveten om att min beskrivning är  infernaliskt tvärtydlig så kan jag tänka mig att förtydliga med en bild på hur snigelöronen skulle kunna se ut: 

Sådana där flygplans paraboler skulle man nästan kunna leva med. Enda problemet jag egentligen ser med dem är att de eventuellt skulle kunna ställa till det lite när vi tränar agility. För jag vet helt ärligt inte hur hon skulle kunna ta sig igenom en tunnel med den huvuddiametern. Elller hur hon skulle kunna ta sig ut genom dörren för den delen heller. Men å andra sidan kan man alltid knyta ihop öronen under hakan lagom till agilityträningarna samt baxa ut henne i sidled genom ytterdörren. Fiffigt värre känner jag. 

Dessutom dök ännu mer fiffigheter upp idag. Som ett brev på posten skulle man väl kunna säga. Snigels toksnälla uppfödare har skickat ett paket Oasisfix. För er som inte är bekanta med oasisfix kan jag efter noggrann inspektion meddela att det är som häftmassa. Fast starkare. Jag provade för skojs skull att sätta fast min ena sko på väggen. Och se, det fungerade. Sen provade jag att sätta fast en kastrull i taket, och ja, det fungerade det med. Sen provade jag att få loss min ena hand från kastrullen och min ena fot ur skon som satt fast på väggen. Nej, det fungerade inte.

Bra grejer det där helt enkelt. Om inte detta kan få pli på snigelöronen så vet jag inte vad. Eller jo, det gör jag faktiskt. Jag skulle kunna trycka ner en soppskål över huvudet på henne. Det tror jag skulle fungera. Jag skulle även kunna hänga tant Agdas clipsörhängen i varje öra, det består nämligen av mer pynt än NK's julskyltning. Men det hade nog inte varit så väldans snällt av mig. Vare sig mot Snigel eller tant Agda som faktiskt är väldigt förtjust i sina örhängen.